Avenyn biter sig i röven.

Ursäkta stiltjen. Men jag håller på att föröka mig och då kan bloggdisciplinen lätt hamna på skam.

Jag tänkte faktiskt lämna den prekära gatumusikanthistorien därhän. Det är inte så att jag har så värst mycket övers för gitarrbestyckade tiggare som gör sitt yttersta för att spräcka mina redan svårt sargade trumhinnor. Men jag kan inte låta bli. Förklaringen är, som ni säkert redan räknat ut, spelet i korridorerna som ligger bakom ingreppet i ordningsstadgan.

Public enemy number one. Bild: Per Wissing, Aftonbladet.

Tydligen så är det Företagarföreningen Avenyn som ligger bakom inskränkningen. De har tryckt på under en längre tid för ett förbud och man anger hänsyn till butikspersonalen som skäl. Uppenbarligen är urvattnade evergreens på repeat att betrakta som tortyr och strider därför mot Genèvekonventionens regler om hur man behandlar personal och krigsfångar. Som att det horribla skitskval man tvingas utstå som kund i valfri citybutik skulle vara bättre.

Detta är naturligtvis rent dravel. Måhända att den gemene butiksknektens musikaliska preferenser återfinns i det svarta Absolute Musichålet. Men alla som tvingats lyssna på hissmusik en längre tid vet att öronen slår lock efter ett tag. Det är en skyddsmekanism. Jag, om någon, borde veta. Stod i Rondos garderob i början av 90-talet. Dansband är inte någon lek.

Nej, bästa Företagarförening. Ert lobbande luktar fascism. Ni vill ha rena och fina gator där så lite som möjligt stör den lallande konsumentens steg mot era homogena kedjebutiker. På samma sätt som butiksmångfalden motas genom butikshyrorna finns såklart en önskan om att slippa obekvämt trubadurskräp på paradgatorna. Och detta ska givetvis leda till bättre och fler köp. Taktiken är lika sympatisk som när man rensar gatorna på lodare inför ett OS.

Av reaktionerna att döma verkar folk (de som spenderar sina pengar hos Företagarföreningen Avenyns medlemmar) gilla gatumusikanter på samma sätt som de gillar småbutiker. De tycker visst att musikanterna bidrar till en levande och trevlig gatumiljö. En sån man trivs att shoppa i. Detsamma gäller ett stort artistuppbåd. Att gatumusikanterna lättar upp de annars sterila gatorna där skobutiker och konfektionskedjor regerar. Om det stämmer har ni lobbat fram ett kontraproduktivt förbud i en stad som skryter om sin gästfrihet och evenemangsförmåga.

Ert illa maskerade försök att äga gatan är ett bett i röven.

Coca cola räddar maten.

Visst är det för härligt med varumärken som ständigt förhäver sig. Företag, vars produkter gör konsumenten snyggare, smartare, populärare, ja helt enkelt bättre. Och som känner sig nödgade att berätta detta varje gång. För konsumenter är ju korkade av naturen, så bäst att vara tydlig så att ingen missförstår.

Coca cola är ett företag som jag tycker har gått åt rätt håll på sistone. Bort, ner i ett brinnande hål, åkte de panglobala skitfilmerna med colaklunkande tomtar och isbjörnar och in kom istället The Coke side of life. Förvisso också ett sätt att dramatisera mystiken i flaskan, men på ett otroligt mycket mer sympatiskt sätt.

Men det verkar vara slut på finessen nu. Pågående kampanj i det (lägre?) restaurangledet verkar ha tagit fasta på Coca colas styrka: Att få grejt mat att smaka bättre. Ja, ni var väl med där. God mat smakar ännu bättre om man dricker Coca cola till. Asså. Jag vill ha lite av det de där tyskarna röker.

Tilläggas bör kanske att vepan satt på uteserveringen till en av mina lokala pizzerior. Pizza och kebab är deras störsäljare. Good food, alltså.

CP+B är bra för Göteborg.

För Sverige med för den delen.

Att världens, typ, bästa reklambyrå nio år på raken köper en av landets (världens) bästa digitala reklambyråer är stort. Grundarna och medarbetarna har bevisligen gjort ett otroligt bra jobb bara för att hamna på radarn. Att man dessutom väljer att göra Göteborgsbyrån Daddy till Europahubb, framför ett antal större kontor på kontinenten, säger också något om hur byrån och hela det svenska reklamklimatet står sig mot utländsk konkurrens. Hallå. Namnet blir Crispin Porter + Bogusky Europe!
Kanske är tiden över då multinationella företag kände sig tvingade att kasta bort sina reklambudgetar på adaptioner på danska och tyska asfaltskokarbyråer. Sverige får mer branschljus i och med köpet och det gynnar oss alla.

Men självklart väger etableringen tyngst lokalt. Att Göteborg nu har två byråer av internationell kaliber leder förhoppningsvis till att vi alla tar oss i hampan. F&B har länge fått dra prestigelassen själva och har egentligen inte haft så mycket konkurrens på hemmaplan. Stundtals har de inte ens haft så mycket konkurrens i Sverige. Att juvelen i kronan får kvalificerat motstånd leder automatiskt till att de måste vara liter mer på tå. Och att denna uppsträckning når fler led nedåt. Förhoppningsvis höjs även ribban på kundsidan och det vore inte en sekund för tidigt.

Återväxten är ett annat kapitel som gynnas av CP+B:s närvaro. Världsbyråer attraherar ambitiösa studenter. En stad med stora spelare får fler sökande per capita och kvantitet ger i längden kvalitet. Att val- och karriärsmöjligheterna ökar leder även till att Göteborg får behålla många talanger som annars skulle ha flyttat för att få tillgång till de tunga jobben.

Grattis Daddy. Grattis Göteborg. Grattis Sverige. I den ordningen.

Ökencopyn firar nya triumfer.

Jag åkte kollektivt idag. En positiv bieffekt av detta är att jag förutom får chansen att träffa folk jag sällan annars möter, är att jag även läser Metro. Inte för att jag tycker att tidningen är hysteriskt bra, men den brukar ofta innehålla lite andra perspektiv på Göteborgsnyheterna än de man hittar i ankpressen GP. Men idag var Metro inte så bra. Inte baksidan i alla fall. Där satt en tryckortslös Oatlyannons vars rubrik fick mig att känna historiens vingslag runt öronen. De vingslag som gör en överlycklig över att man inte jobbade i branschen på den mörka medeltiden, d v s 50-talet.

Det är inte varje dag man ser sånt här ohemult ordvitsande. Det kallas i skråmun för “copykul” och betyder i rak översättning att det bara är den som skrivit texten som tycker att den är rolig. Ingen annan.

I just detta fall skulle det inte förvåna mig om det varit duktig kund som lagt humorrynkorna i djupa veck och plitat ihop detta mästerverk. Att annonsens tryckort saknas tyder på detta. Rubrikens snusförnuftiga sentens tyder också på att det är en grundlig person som lyser igenom – h*n har gjort sin målgruppsanalys ordentligt och vet att kvinnor i en viss ålder, boende på en viss plats är primärmålgruppen. Men också att denna kvinna påverkar resten av familjen i “positiv” riktning. För att fånga denna, säkert, upptagna karriärskvinna krävs lite chock och vad passar då bättre än lite död i rubben.

Snackar vi botten 10 för i år?

Ett val utan lärdomar?

Då hade vi valt. Eller rättare sagt 43% av oss. Det var tydligen många och ett bra resultat jämfört med tidigare år. Vad som händer i Europaparlamentet intresserar inte ens hälften av folket. Och av dem som röstade, röstade en icke försumbar del på enfrågepartier i någon form (ja, hit räknas även Miljöpartiet).

Det mediokra valdeltagandet till trots har en del pengar spenderats i valet. Mest pengar har nog lagts på pang i dagspress. Och tv. Årets svarta häst, Piratpartiet har inte annonserat så mycket. Inte alls. Det känns snarare som att de bedrev någon form av folkrörelse på nätet, utan några banners eller agiterande företrädare. Det liksom behövdes inte. Man var i sitt naturliga vatten.

Frågan är om de etablerade partierna något lärt. En sökning på partinamn + internet ger exempelvis dessa sidor i toppen (m) (s) (fp) (c) (mp) (kd) (v). Vetenskapligt? I helvete heller, men i många fall skrattretande.

Det är lätt att yrvaket sjunga de digitala kanalernas lov i valbaksmällan. Återstå att se hur många som verkligen fattade något 2010. Och hur många som orkar mösa sig iväg och rösta.

Förresten. Du hittar mig även på FB nuförtiden.

Miljöföretag på pappret?

God afton. När detta skrevs hade jag ätit älg och druckit ekologiskt. Det betyder nog att mitt kulinariska miljönetto fått ett uppsving. Därför kan jag kosta på mig att undra lite grand över Bring CityMails senaste Miljö-B2B-utskick.

Jag fick en folder med posten. I vanlig ordning var den ordinär, både i utformning och innehåll. I likhet med den mesta skiten som dimper in i byrålådan. Om min uppfattning är representativ för folk i Sverige kan man undra om vår bransch har någon framtid alls. Eller om vi bara hankar oss fram på grund av okunniga köpare och leverantörer som upprätthåller illusionen om att ointressanta trycksaker verkligen är det bästa sättet att nå en överintresserad folderälskande målgrupp.

Visst. Denna högst ordinära trycksak fångade mitt intresse för att den var stansad. Det var avsaknaden av papper, i form av ett blad, som väckte min nyfikenhet. Men säg den lycka som varar för evigt. De stansade sidorna skulle illustrera miljö på något sätt. Så det bestrukna pappret hade tryckts med en bild av ett annat, bra mycket mer miljösignalerande papper. Alltså. Istället för att trycka hela foldern på grövre kartong, något material som signalerar miljöpretto, hade man nöjt sig med att plåta av pappret. Vilket genast fick den slätstrukna foldern att framstå som ett vådaskott i huvudet.   

Efter att ha läst igenom trycksaken, som mest innehöll en massa självklarheter, insåg jag även att alldeles för mycket papper hade sparats. Om större yta hade stansats ut skulle det ha blivit mindre kvar att skriva floskler på. Det hade alla, inte minst Bring CityMail tjänat på.

Kontaktmannen ber F&B om ursäkt.

Då hade det hänt igen. Jag har varit fördomsfull. Förutfattade meningar har jag också haft. Objektet för mitt svagsinne var denna gång en annons för Göteborgsoperan signerad Forsman & Bodenfors.

Annonsen som sådan skulle nog de flesta betrakta som ordinär. Ett antal pins bärande travestier från diverse musikstilar, alla betydligt mer poppiga än opera. Jag tycker väl att man kunde ha dragit på lite mer vad det gäller motiven och slagorden, att de flesta känns lite förväntade och lite dansbandsaktiga. Men mest upprördes jag över att man nöjt sig med att bara göra en annons. Man hade gjort vanlig reklam när det kunde blivit så mycket mer.

Framför mig såg jag ett gytter av utbyggnadsmöjligheter, aktiviteter och lätt galna medieval, självklart med pinsen som kampanjryggrad. Helt brutalt antog jag att de nöjde sig med att göra en knapp av varje för att få till plåtningen, precis som alla trötta gammelbyråer skulle ha gjort.

Jag hade fel. I brödtexten kunde man läsa att den som tecknar ett operaabonnemang, förutom ett antal förmåner, även får några fina knappar att sätta på jackan. Det betyder att de måste ha gjort ganska många knappar. Det betyder att jag får be om ursäkt för min koleriska slutsats. Sorry.

Politik och reklam – en skenhelig historia.

Snart är det val till EU-parlamentet. Det har väl knappast undgått någon läskunnig människa. I likhet med vid riksdagsval poppar det upp små anskrämligt formgivna plakat i väggrenarna överallt. Sossarna, Metallknekten Ludvigsson flankerad av partiledaren Färghjälmen, annonserar hårt i Backa på Hisingen. Man har väl gjort antagandet att där finns korkade människor som går på “slagkraftiga” fraser som AGERA NU! och BEKÄMPA ORÄTTVISOR! Även lössen längre ut på vänsterkanten skyltar med sitt svagsinne. Man ska tydligen rösta på dem om man är EU-kritisk. Och det känns ju HELT logiskt i ett val till EU-parlamentet som engagerar sisådär 45% av de röstberättigade. Då ska de EU-kritiska rösta. Vänster. 

Högerkanten är naturligtvis även den representerad. Jag har tyvärr själv inte sett några andra affischer än Folkpartiets. Men det räcker nästan. De tycker att man ska vara smartare än Paris Fu*king Hilton. Visserligen brukar det vara Folkpartiets privilegium att komma med de riktigt galna grodorna, men nu tror jag att det är dags att avkräva någon ett urinprov. För det första tror jag att det är svårt att nå ointresserade via något som liknar ett talanglöst bands konsertaffisch. För det andra tror jag att Paris Hilton, idag, är ett överskattat affischnamn. För det tredje tror jag inte att Paris Hilton är så jävla korkad. Hon tjänar i alla fall egna pengar på sin “talang” och fraktar sig utan pappas hjälp. Och det är väl mer än vad man kan säga om Folkpartiet.

Men åter till affischfrågan. I en undersökning (som jag förbannat nog inte kan hitta. Du som är en lite duktigare deckare får gärna posta en länk i kommentarerna) som gjordes för ett tag sedan, kunde man läsa om riksdagsledamöternas inställning till reklam. Politiskt korrekt nog tyckte i princip alla väldigt illa om reklam och en förkrossande del ville minska reklaminslagen i det offentliga rummet och en icke obetydlig del ville även kraftigt inskränka reklamens uttrycksmöjligheter. Det var några få förtappade moderater och, typ en, folkpartist som påpekade reklamens positiva sidor.

Att de folkvalda har en sådan inställning till marknadens främsta kommunikationskanal är naturligtvis beklämmande. Låt gå för att kommunister, och andra haverister som inte respekterar varken demokrati eller marknadsekonomi, sätter sig på tvären. Det ingår liksom i deras image. MEN ALLA ANDRA PARTIER DÅ? Representerar de partiets inställning till vilket marknadsläge som ska gälla i landet? Och en ännu viktigare fråga: Representerar de sina väljare?

I vilket fall verkar ingen ha problem med att belamra det högt skattade offentliga rummet med valplakat. Detta gäller höger som vänster. Reklampåhejare som nejtillreklamare. Illegala plakat som satts upp utan tillstånd. Anslag som saknar marklov och bryter mot den lokala ordningsstadgan. Men det stannar inte ens vid olaga affischering. På grund av oviljan att städa upp sitt träck efter sig gör man sig också skyldig till nedskräpning, alltså brott mot miljöbalken. Hur rimmar det med miljömålen?

Om det finns någon sensmoral i denna urkorkade historia måste det vara att man inte ska vara dum, just för att det är dumt att vara dum. Och att de reklamfientliga politikerna som svarade i den sorgliga undersökningen förmodligen var idioter. Folkvalada idioter. Det kan vara bra att tänka på nästa gång man röstar.
I Göteborg har de som bestämmer precis klubbat igenom skärpta regler när det gäller nedskräpning. Dessa regler omfattar i logikens namn även fula plakat som sätts upp i valtid. Snacka om att era “goda” intentioner kom tillbaks och bet er i röven.

Varför positionera sig, Netto?

Dummast på tv just nu är nog livsmedelskedjan Netto. Nog för att man brukar vara rätt korkade i största allmänhet, men detta tar priset åtminstone i positioneringshänseende. Ett område som borde vara nog så intressant när man är detaljist inom livsmedel, en bransch där man kan förmoda att konsumenterna inte ser så fasligt stor skillnad mellan aktörernas “kommunikation”. En bransch där säkert många mest är intresserade av ett lågt pris.

Marknadsföringsteoretikerna träter om det mesta. Men inte om att det är få budskap som gäller om man vill särskilja sig från resten. Bäst av allt är det om man kan äga ett (1) ord eller företeelse man förknippas med. Det är svårt. Riktigt svårt, men går om man är konsekvent och har mycket tid och pengar.

Detta har fullständigt undgått Netto. Man tycker istället att värdeorden Nära, Enkelt, Kul, Bra och Billigt är lämpliga bärare av Nettos varumärke. Låt gå för Billigt och Nära. Kanske med lite god vilja kan även Enkelt kvala in. Men för helvete. Bra och Kul! Kan det bli mer diffust? Inte nog med att man i sin snurriga önskan försöker äga allt (som man antar är viktiga värden) inom livsmedelsdetaljhandeln, man trycker det på ballonger. Lite festligt liksom. Korv och ballonger.

Snälla Netto. Enlighten me. Förklara hur ni tänkte. Berätta hur ledningen klubbade igenom de FEM värdorden.

Red Bull – ett olydigt företag?

Red Bull brukar göra det mesta rätt. Speciellt duktig har man varit på att konsekvent hamra in att man ger drickaren vingar och detta har inte sällan gjorts på alternativa sätt. Man har arrangerat diverse olika flygtävlingar, mer eller mindre seriösa. Allt handlar naturligtvis om att flyga. Detta har man också lyckats göra en hel del PR på. Extremsportaren Felix Baumgartner landade exempelvis med fallskärm på Turning Torso. En “läskedryckstillverkare” hade enligt tv-nyheterna sponsrat tilltaget. Svårt att gissa vilken…  

Vid något tillfälle har Red Bull blivit anklagade för att man sysslar med olagligheter eller åtminstone uppmuntrar till sådana. Det verkar vara standard 1A-anslaget för journalister när de stöter på något de ej förstår. Detta är dock en kritik företaget tar med ro och man verkar ha torrt på fötterna, eftersom eventuella överträdelser ligger hos utövaren. Men visst är det intressant att den gängse samhällsuppfattningen verkar vara att företag ska hålla sig till ordningsstadgan? Intressant för att i princip ALLA företag bryter mot marknadsföringslagen på daglig basis. De flesta utan att veta om det. Enda anledningen att de klarar sig är att i princip INGEN har någon koll på lagen, varken konsumenter, journalister eller företagarna själva.

Red Bull har förstått något inte speciellt många lyckats snappa upp. Jag får känslan att de sätter konsumentens intelligens och integritet före regelverket. Regelverk som många gånger är tveksamma och kan diskuteras. Regelverk som skapats för att sätta käppar i hjulet för den som försöker driva företag. Jag tycker att det vittnar om stor begåvning. Att man respekterar människorna som håller en under armarna.

Ett annat, lite mindre dramatiskt exempel på hur man kan släppa in dem som gillar en är Red Bull Best Ad Contest. Red Bull söker film- och radioidéer och man vill ha dem från folket. Liknande tävlingar har arrangerats förut, det är inte unikt så sett. Ofta undrar nog de som tävlar om deras bidrag verkligen har en chans att vinna eller om allt är bara är båg. Men den sortens tvivel lär inte Red Bull behöva oroa sig för.