Varumärkesmördare och fördomar.

Vi har varit här förut. Fast den här gången är det lite speciellt. Till skillnad från t ex Radovan Karadžić och Mihailo Mihailovic har Anders Behring Breivik tagit varumärkespreferenserna till en ny nivå. Historiskt sett är fascination för schysta prylar inget ovanligt fenomen. Hitler gillade Mercedes och Kim Jong Il hymlar inte med sin fäbless för Henessey och Dunhill. Bret Easton Ellis fiktive psykdåre Patrick Bateman är kanske det bästa exemplet av alla. Hela hans värld består av varumärken.

Det som gör Anders Behring Breivik (ABB) extra utstuderad i sina varumärkespreferenser är inte att han använder en viss pistol, stövel eller bågfil på grund av deras egenskaper, och inte p g a att han är svag för det metafysiska värdet. Han utnyttjar varumärken för de signaler de sänder till omvärlden. Det ingår i hans mördarstrategi. Han namnger t o m Lacoste som lämpliga kläder att bära för att dessa minskar misstänksamhetsgraden och att omvärlden sänker garden. I sitt manifest skriver han att dyrare märkeskläder är att föredra framför billiga diton eftersom människor har en tendens att lättare acceptera folk i sådana. Radovan valde säkert Gant för att han tyckte att det passade en gubbe med smak och det skulle inte förvåna mig om Mihailo roffade åt sig första bästa hood han fick fatt i. Kanske för viss maskeringsmöjlighet eller för att det bara var lite kyligt den dagen. Det råkade stå ”Nike” på. ABB spelar i en helt egen liga på våra breddgrader.

Jag vet inte om det stämmer. Det är nog mycket don efter person. Det varierar hur lätt folk låter sig imponeras och duperas. Men förmodligen har han till stora delar rätt. En skum typ passerar troligen lättare genom nålsögat än en slafsigt klädd motsvarighet. Uppfattningen säger en hel del om gemene mans fördomar. Du lär knappast lura ett proffs som en livvakt eller någon från underrättelsetjänsten med en krokodil. De tittar på helt andra saker än klädsel, t ex kroppsspråk. Dessutom har de tillgång till allsköns register. Men de är heller inte målgruppen i fallet. Säkert har ABB kunnat röra sig relativt ostört när har rekognicerat miljöerna och inköpsställena för att kunna regissera sina vansinnesscener. Med största sannolikhet har få tagit notis om den propre svärmorsdrömmen med den sjuka blicken. En skabbig uteliggare hade knappast fått sätta foten innanför tröskeln förrän larmet gick. Klart att man litar på fina herrar.

Men för den som sitter på varumärket är detta fall är det inte lika kul. Och det blev inte roligare av att vårt branschorgan Resumé smaskade till med rubriken ”PR-mardröm för Lacoste”. Resumé brukar ofta lyckas med dumma rubbar, på gränsen till dampressen och detta är inget undantag. Tack och lov är Arnaud Leblin, kommunikationsdirektör på Lacoste en nykter man som gör precis det man ska göra i en situation som denna. Han vill inte kommentera saken med mer än att ”hans tankar går till de anhöriga till offren för terrordåden och till företagets team i Norge”. Han kunde förvisso utelämnat den sista bisatsen, men agerandet är helt korrekt.

Det är inte Lacostes fel att en massmördare valt deras kläder och rekommenderar dem till sina ”kolleger”. Lacoste har inte marknadsfört sig på något tveksamt vis och har förmodligen inte alls en lika ljusskygg historia som många andra varumärken, t ex Boss (som ekiperade Adolfs anhang). ABB nämnde Lacoste som exempel för att han vet att vi är små, fördomsfulla människor som gärna gör det lätt för oss. För att våra sensorer slumrar när en uppenbarligen störd golfsnubbe med ett fagert yttre passerar. Samma sensorer som skriker SJÄLVMORDSBOMBARE så fort vi ser ett huckle närma sig.

Möjligen kan man hålla med varumärkesexpert Niklas Olovzon om att Lacoste borde ligga lite lågt ett tag med reklamen. Men om de låter saken bedarra några månader kommer få att göra den osökta kopplingen. jag tror knappast att gemene man kommer att associera krokodilen med massmord framöver. Blåhåriga käringar köper ju fortfarande Burberry trots huligankopplingen. Resumé borde däremot skämmas för sin rubrik. Och det gäller även dig som tror att trovärdigheterna sitter i kläderna. För varumärken i stort funkar den gamla vanliga regeln: Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Och det gäller i högsta grad även i detta fall.

Kanske kunde det komma någon positivt ur denna förskräckliga historia. Det låter som en utopi, men möjligen är detta ett litet steg mot att inte döma hunden efter håren.

Har jag berättat att jag älskar er på länge?

Detta är en sorts kärleksförklaring. Det har varit lite dåligt med sådana på sistone, det gäller både privat och socialmedialt. Så jag antar att det är hög tid. Och jag gör det lätt för mig. Jag börjar här.

Min bekantskapskrets består av ungefär 1000 personer, d v s folk man är lite tjenis med eller mer än så. Av dessa utgör familjen ungefär 3%. Privata, civila vänner i livet, kommer inte ens upp i 1%. De resterande, drygt 96 procenten är yrkesrelaterade på ett eller annat sätt. En enkel slutsats är att jag har få ”riktiga”, fysiska vänner. Jag borde nog betraktas som lite tragisk.
En gång i tiden hade jag faktiskt många vänner. Jag kunde säkert rada upp drygt 30 personer utan större problem. Men åren gick. Folk flyttade, skaffade sig familj och nya bekantskaper. Någon dog t o m. Man brukar kalla det att man ”växer ifrån varandra”. Jag själv var inte bättre. Jag gjorde allt det där utom just dog.

Jag är av naturen en sällskapssjuk människa. Säkert svårt att tro med tanke på hur tvär jag är och att jag bosatt mig halvvägs ute i skogen med inte en granne inom hundra meter. Flytten har jag dock aldrig ångrat. Jag lämnade inget och fick allt. Det hade inte nog inte varit möjligt att flytta mig tillbaks till en lägenhet idag. Det hade blivit messy. Men jag är lik förbannat fortfarande lika sällskapssjuk. Därför har socialmedia varit otroligt viktigt för mig. Visst. Jag jobbar fortfarande inne i stan och har lätt världens bästa besättning på byrån. De fungerar som en sorts förlängd familj och jag älskar dem alla. Men jag känner ingen direkt glädje av att åka in till själva stan. Jag saknar inte pulsen, trängseln och alla människorna. Jag trivs bra i min lilla borg på toppen av åsen. Här är jag kung och den som kommer hit utan audiens får prata med hundarna först.

Därför har socialmedia blivit helt ovärderligt för mig. För jag känner mig inte tragisk. Om man tar med mina socialt mediala vänner i beräkningen är plötsligt min vänkrets mer än fördubblad. Vän av antika värderingar kanske anser att denna krets inte utgörs av några -riktiga- vänner. För all del. Jag träffar dem sällan i köttet. Men tweetups händer med jämna mellanrum. Och jag konverserar med dem bra mycket oftare än mina köttsliga vänner och flera av dem känner jag t o m bättre än de många -riktiga- vänner jag en gång hade.

Visst kan man tycka att människor borde träffas oftare -IRL- och det kan jag inte argumentera emot. Men med heltidsjobb, ibland övertidsjobb, tre jyckar, ett hus med renoveringsbehov, svärföräldrar som snart köpt en ö, diverse hundaktiviteter, alltför sporadiska gymbesök och småbarn på armen plus inte minst en respektingivande sträcka in till stan (där vänskapskretsen kamperar) blir det inte så vansinnigt mycket tid över. Jag få helt enkelt inte ihop logistiken och träffar därför mina äldsta vänner ca två gånger per år, vid födelsedagar vanligen. Familjen träffar jag tack och lov i alla fall minst veckovis. Men mina socialmediala vänner träffar jag varje dag på nätet, ibland flera gånger. Och jävlar vad jag behöver det.

Att jag har en så stor del av min bekantskapskrets på nätet innebär att jag inte längre känner mig rädd för att lämna stan. Visst vore det tråkigt att inte se familjen lika ofta och de få gamla vänner man har kvar. Men den större delen av ens sociala vardag skulle man fortfarande hålla obruten kontakt med. Kanske t o m träffa oftare. Det är en trygghet om något. Jag kan faktiskt flytta till en liten ö långt bort i tjotahejti och ändå behålla vänkretsen relativt intakt. Det enda som krävs är en vettig mast och en hygglig basstation. Det om något är en trygghet.

Tolka nu inte detta som att jag föraktar mänskliga möten. Tvärt om. Jag applåderar dem alla. Men ibland är de helt enkelt inte möjliga, eller åtminstone svåra och blir därmed automatiskt sporadiska. Jag har heller inga invändningar mot att folk minskar sin socialmediala närvaro för den fysiska. Men för mig, med de få lediga timmar dygnet erbjuder, är jag direkt beroende av att hålla kontakt med folk digitalt. Så, mitt flöde. Tack.

Har jag förresten berättat att jag älskar er på länge?

Svårt att äga ”gofika”.

Det är svårt att äga en plats i konsumentens medvetande. Det tar lång tid och kräver konsekvens och repetition. Disciplin och en galet stor säck pengar. Men när man väl är där (när man som företag blivit synonym med ett visst begrepp) kan man få mer ”gratisreklam” än vad man någonsin kunde drömma om.

Vi har sett det förut. För drygt tio år sedan skulle vi äta kyckling på fredagar. En otroligt löjlig idé som efter nötning slog ordentlig rot. Jag är säker på att många människor över 25 år, med lite hjälp, fortfarande kan texten till Kronfågelsången. Ett mer nutida exempel gäller samma dag, fast nu ska man mysa. Fredagsmysa. Ett lika etablerat, om än irriterande, uttryck för att äta chips på fredag kväll.

Den senaste i raden av liknande äga ordförsök är Göteborgskex gofika. Så vitt jag förstår utifrån deras reklamfilmer släpper man vad som helst man har i händerna och springer iväg och äter deras kakor till kaffet när det vankas ”gofika”. Enligt viss Twitterforskning har det framkommit att uttrycket använts länge i rikets norra regioner och innebär ungefär fika med goda kakor och bakverk, till skillnad från vanlig fika vars kulinariska spets utgörs av simpla mackor till kaffet.

Whatever. Etymologin är intressant, men inte avgörande i detta fall. Det intressanta är hur man resonerat när kampanjen togs fram. Troligen har man kalkylerat med att uttrycket snabbt kan bli generiskt och precis som i den förmodat norrländska förlagan kommer att betyda ”vilka goda kakor som helst till kaffet”. Att man inte kan göra anspråk på själva ordet, utan istället marknadsför hela kakhyllan i butikerna. Att man även ger sina konkurrenter draghjälp.
Något liknande lär ha hänt både Kronfågel på fredagar och även OLW och deras fredagsmys. De sistnämnda har hjälpt till att sprida ett befintligt uttryck till en större krets, men innebörden i konsumentledet torde vara chips i största allmänhet. Eller kanske t o m med något gott att snaska på i hemmets lugna vrå i slutet av veckan. Kanske är detta inget stort problem för vaken OLW eller Göteborgskex. De är båda elefanter på sina respektive marknader och en generell försäljningsökning spiller till stor del ner i deras fickor. Göteborgskex dominans på kakmarknaden lär vara förkrossande. Det sägs att man äger mer än 70% av kafferepen. Kronfågel spelade säkert också i den ligan då det begav sig.

Jaha. Vad leder då detta till? Kanske att man kan lyckas ganska bra utan att ha själva äganderätten om man dominerar tillräckligt stort i distributionsledet (se på Coca Cola. Den som redan säljs av varenda kotte med en drickakyl behöver inte reklam i samma utsträckning som den som är oetablerad). Men det måste ändå innebära ett visst famlande i mörkret om uttrycket blir allmänomfattande. Få företag är intresserade av att ge konkurrenterna del av sin reklam. Och om uttrycket man ville äga blir så luddigt att det kan betyda snask i allmänhet har man även bjudit alternativen och substituten på en gratisresa, t ex godis och snabbmat i detta fall.
Den som har en sång lyckas troligen kroka fast bättre än den som bara har ett ord eller uttryck. Men mest pengar tillbaka får den som har fått med en tydlig relevans, eller åtminstone bakat in sitt företagsnamn i ramsan. Där är ingen av de ovanstående.

Twitter – en följa-följahistoria.

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.

En tweet kan göra skillnad.

Detta inlägg handlar om ett besviket barn, en nöjespark without a clue och en informationschef som borde tänka på vem som betalar hennes lön. Men framförallt handlar det om en tweet som blev en artikel.

Det är lätt att bli trött på sin samtid. Speciellt när man hör historien om min kollega @leriques femårige grabb som ville bli sminkad som Jokern i Batman på Liseberg. Det fick han inte, utan sminkösen hänvisade till copyrightskäl och att han istället kunde välja mellan kanin, fjäril, tiger, prinsessa, eller pirat. Inte speciellt förvånande. Liseberg, Nordens största nöje, har såklart en mall för att maximera varje femtiolapp som föräldrarna hostar upp vid sminkbordet. Naturligtvis har man gjort sminkningen så löpandebandaktig man kan. Det handlar ju förstås om pengar. Nej det gör det inte. Det handlarom stake. Inget annat. Informationsansvariga Julia Vasilis tycker inte att sminkösen gjort något fel. Nej, tro fan det. Hon har väl bara lytt order. Om jag minns Liseberg rätt är hierarkin direkt kinesisk och att säga emot en överordnad bestraffas med avsked eller åtminstone verbal misshandel. Sminket har säkert fått klara direktiv om att de standardiserade skitmotiven gäller. Men i GP överraskar ovan nämnda Julia med att säga att t ex en flamingo säkert skulle gå bra. Det är här ryggradslösheten och nollkollen på upphovsrätt kommer in i bilden.

Ni förstår, fellow socialdemokrater. Upphovsrätt kräver verkshöjd. Det räcker inte bara med ett antal stöddiga advokater i kritsteck med amerikansk accent och allmänt taskig attityd. Du måste ha åstadkommit något värt att skydda. Annars omfattas du inte av upphovsrätten. Få företeelser i t ex USA och Kina gör det, eftersom de byggt sina imperier på att kopiera. Jokern, karaktären i Batman är ett exempel på detta. Han har ingen karaktäristisk mask. Han är den enklaste formen av en vanlig fucking standardclown, skapad i Europa för hundratals år sedan och vars utseende -KANSKE- fått sitt genombrott i och med Bob Kanes Batman någon gång på 40-talet. DC Comics och Warner Brothers kan således inte hävda någon som helst upphovsrätt på denna mask, eftersom de själva stulit den. OCH för att den knappast uppfyller kraven om just verkshöjd. Vitt ansikte med röda läppar, liksom. Men Liseberg har valt ynkryggens protokoll för att försäkra sig emot stämningar istället för att ta sina betalande gästers parti.

Men det ska även handla om socialmedia. Upprinnelsen till historien var en tweet. Den snappades gissningsvis upp av en försigkommen journalist på GP (kanske inte en vän av Göteborgsandan) och blev sedan en artikel. En artikel som tyvärr kommenterats till större delen av kompletta idioter. Men det kanske är så GP:s läsekrets ser ut. Jag kan notera en TYDLIG klasskillnad mellan kommentarerna hos rikets första och andra tidning. Och tro mig. Det smärtar mig att den gemene DN-läsaren har otroligt mycket mer substans mellan öronen än GP-ditot. Men det kanske blir så när det bara finns en morgonpressad anka i dammen. Man får de läsare man förtjänar. Utökad kommentarsmöjlighet på gp.se, likt dn.se, kanske inte är en bra idé trots allt. Man borde överväga att strypa möjligheten helt, eftersom folk är för korkade för att ges utrymme.

Men. Åter till förfarandet. Det var som sagt inte pojkens far som ringde GP och lipade. Han skrev en tweet och den dök troligen upp i flödet hos en journalist med viss insyn i upphovsrättsliga frågor och denne tyckte att det var stoff nog för att göra en artikel av. Med andra ord: All cred till Kristin Holmström på GP. I motsats till många av idioterna i kommentarsfältet tycker jag att det var bra gjort. En pojk blev besviken, men jag vet att han överlever. Men jag tycker att Liseberg gjort bort sig kapitalt. Graverande. Dels genom sitt agerande att inte sminka, men än värre genom Julia Vasilis kommentarer.

Liseberg borde be om ursäkt. Och börja jobba för dem som betalar istället för att gå Hollywoodspökens ärenden.

Befängt att prata om en Twitterelit.

Ja, befängt att prata om en (1) elit alltså.

I anslutning till Mumindalsveckan har åter den tröttsamma diskussionen om Twittereliten fått ny fart. Det är ungefär samma gamla repiga skiva som spelas: Vissa väl valda twittrare betraktas som mer eller mindre snobbiga och dikterar villkoren för vad som är OK och inte i kanalen. Vissa twittrare missbrukar sin makt i egenskap av att vara tongivande och håller blåbären kort. Så långt intet nytt.

Det som utlöste debaclet denna gång var #flickjox, ett rykte om en ny socialmediakanal. Något som bara var ett Almedalsskämt startat av bl a @deeped, @petterkarlsson, @danehav, @nikkelin och @jocke. Med lite spridningshjälp snappade ett antal ängsliga själar snabbt upp att något nytt var på gång och deras besvikelse lät inte vänta på sig när det hela uppdagades som ett skämt. Folk kände sig lurade. Folk kände sig kränkta. Folk kände sig utnyttjade av ”Twittereliten”. Folk är uppenbarligen nötter utan en tillstymmelse till självdistans. Eller sinne för humor.

I sann socialdemokratisk utjämningsanda fick den patetiska elitdiskussionen nytt bränsle. Plötsligt duggade det tätt med hashar som #elit och #twitterelit. Folk krävde alltifrån ursäkter till huvuden på fat och förklaringar från prankmakarna hjälpte föga för att stilla pöbelns törst efter blod. Och helt i onödan fick de lättkränkta både en och två ursäkter.

Idioti är förnamnet. För det första måste det finnas utrymme för skämt. Även för en -elit-. På samma sätt som att morgontidningarna driver med läsarna 1 april måste det finnas utrymme för betrodda socialmediefigurer att skoja till det någon gång per år. För det andra finns det oroväckande många skitnödiga egon i etern. Omnipotenta fåntrattar med noll marginal när det kommer till om att bjuda på sig själva. Om du känner dig kränkt av #flickjox kanske du skulle uppsöka en psykolog istället för att bitcha på Twitter om dina sårade känslor.

Men åter till fenomenet ”elit”. En elit kan beskrivas som de som är högst i näringskedjan. De som åtnjuter underliggande leds respekt för sin position. De man är avundsjuk på. De älskade. De förhatliga. De finns i alla sorters samhällen, även digitala. Men det viktiga i sammanhanget att komma ihåg är att det finns många kedjor. De flesta människor tillhör någon form av elit i något sammanhang. Åtminstone meritokratisk. Twitter är inte på något sätt en homogen kanal. Förutom de få socialmediekonsulterna trängs där diverse mediepack, murvlar, ful-, halv- och helkändisar, så kallade sportprofiler och inte minst pratkvarnar i största allmänhet. Plus en hel del vanligt, sansat folk. Varje subgrupp har sitt eget kluster. Sin egen hierarki.

Såklart tillhör socialmediegräddan med @jocke, @deeped, @britstakston, @ronnestam, @annika, @mymlan och några till en elit. Men det gör också journalistbatteriet i form av bl a @niklassvensson, @malinlernfelt, @tantagnes, @emanuelkarlsten, @carinfredlund och många fler. Politiker som t ex @carlbildt, @arkelsten, @politikerlilith, @goranhagglund, @veronicapalm och @gudschy utgör inte minst i egenskap av sitt ämbete en elit. Men det gör även @lowengrip, @alexschulman och @ladygaga på grund av sitt kändisskap. Så är det oavsett vad man tycker om deras bidrag till samtiden. Det finns såklart fler undergrupperingar och framstående twittrare som bör nämnas, men jag besparar dig detta inte minst av utrymmesskäl.

Elitdefinitionen varierar beroende på vem du frågar. En trettonårig tjej som gillar smink och postordermode kommer inte att ge dig samma svar som en medelålders reklambyråledare. Eller en programledare i radio. Eller en högskolestudent. Eller en mentalvårdare. Eller en mentalpatient, för den delen. Hur man definierar en ”elit” funkar på samma sätt som med begreppet ”folk”. I vissa situationer är man det. I andra inte.

Den förmodligen enda lärdomen vi kan dra av detta är att begreppet ”elit” inom socialmedia funkar precis som ett varumärke. Det är inte du som bestämmer. Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Tycker de att du tillhör en viss ”elit”, då är det så.

Breaking up with HB Någorlunda.

Om någon missat det är jag en ganska tjurig människa. Därför är jag relativt okänslig för trender. Heder väger tungt och jag kräver sällan något kontrakt. Det räcker med en droppe blod. Jag vet ungefär vad jag gillar och möjligen kan yttre påverkan justera mina uppfattningar något, men sällan vända dem helt. Jag tillhör kategorin som är tämligen svår att nå med enskilda kampanjer. Jag tillhör den utrotningshotade arten som hellre betalar mer för att få något som känns bra än ett snabbt, smart och billigt klipp.

Detta ämne rör en trehjuling. Och är faktiskt en varumärkesfråga.

Köpte nyss ett dito fordon till min dotter hos independetleksaksaffären HB Någorlunda (sic!). Med ett sådant namn tycker säkert somliga att jag får skylla mig själv, men tilläggas ska att vi har en historia. Jag har köpt leksaker där länge. Bra grejer till moderata priser. Men än viktigare är kanske att de är fristående och kämpar i motvind på en oligopolmarknad. Ägaren är en småföretagare som hade en tung och hungrig hund i trädgården och ett par döttrar på armen. En småföretagare som brottas med internationella leksakskonglomerat och dito äckliga danska kedjor med merparten plast i sortimentet. Mannen i fråga är ganska lätt att identifiera sig med. Som om inte det vore nog får jag dessutom alltid rabatt av honom.

Åter till trehjulingen. För det första utlovades att det var en Brio. Det kan man nästan förvänta sig till priset av 599:-. En hundring drogs visserligen vid kassan trots mina protester. Jag propsade på att få betala fullt pris. Kanske berodde detta på säljarens dåliga samvete. Han visste vad han sålde. Han kanske t o m visste att den tveksamma mackapären såldes för ytterligare en kortad hundring på Backaplan.

Det han sålde var en hyggligt ihopsvetsad och pulverlackad metallram. Dock utan tippbart flak, vilket utlovades. Flaket i sig var till min besvikelse i plast och lär vara historia så fort ungen ställer sig på det. Kanske det man får när ”Briokärran” var en noname från Scanditoys, ett dotterbolag till Brio, men knappast av samma dignitet. Därför blev jag inte speciellt förvånad när uppenbarelsen visade sig vara ganska skranglig efter ihopskruvning. Tunna plastdetaljer som slagit sig eftersom de packats för tajt.

Naturligtvis kommer min dotter att bli lika glad i morgon bitti ändå när hon ser den fina trehjulingen och den duger säkert på alla sätt och vis. Problemet är att säljaren förbrukat mitt förtroende. Jag låg t o m på samvetsminus innan jag åkte till butiken. Detta p g a att jag kände att jag borde ha gjort fler besök på sistone. Allt enligt personlig övertygelse.

Vän av konsumenträtt tycker säkert att jag borde gå tillbaka och klaga. Jag skulle säkert kompenseras med både en och två hundringar. Jag skulle troligen bli erbjuden ett återköp utan omsvep. Men jag funkar inte så. Förtroende väger otroligt mycket tyngre i min värld  än bara några slängar. Jag kan utan problem leva med den förlusten, men jag stryper mitt (kanske) obefintliga konto i den butiken. Och viktigast av allt. Han visste vad han sålde. Vi är helt enkelt klara med varandra. Au revoir. Jag prövar min lycka någon annanstans. Men inte hos BR om det kan vara någon tröst.

Fyll Medis med twittrare 3 juni.

Twitter används för allt. Att tycka och tänka. Man delar med sig man upplever. Detta görs i en liten ruta på 140 st tecken. Folk ler, ryser, förvånas, skrattar. Twitter skapar hos oss alla de känslor som finns att nämna. Twitter svarar på dina frågor. Det ger dig råd och perspektiv på saker du går igenom. Även när du är i botten av ditt liv. Lika så när du är på ditt allra bästa humör. Twitter är och kommer bli ett sätt att bli sedd på. Och det spelar ingen roll vem du är. Men bakom varje avatar finns det en människa som andas, känner, tycker något och vill vara accepterad precis som hon/han är. Twitter är dina ord. Dina tankar som kommer förmodligen från det djupaste av ditt hjärta. Det fantastiska med det måste vara att någon kommer alltid att läsa det du skriver eller säger. Oavsett om du är svart, röd, ledsen eller dödsjuk. Twitter är kärlek och det ser ingen skillnad på vem du är!!!

Twitter är mitt sällskap i min ensamhet. Mina följare och de jag följer är mina vänner. Vi kanske inte pratar varje dag. Men ni finns där. De finns där. Vi delar tankar och känslor och det är både högt och lågt. Känner du också så? Om jag lägger mitt hjärta i min hand är du beredd att ta emot det och ta hand om det? Den frågan har jag aldrig ställt till någon utav er. Istället har jag varit beredd att ta hand om ditt, om du behöver det. Och jag hävdar att de jag kallar vänner känner precis som jag gör.

Twitter enar folk. Det tar dig för den du är. Det är det som är det fantastiska med Twitter. Twitter är ord… Ord som har skapat känslor som har fått människor att säga: ”Jag älskar dig” och som idag, i detta nu, lever ihop.  Twitter är vad du vill att det ska vara.

Träffa de du skriver till. Träffa de som får dig att le och skratta. Låt min dröm bli din.

3 juni, från kl 18.00 fyller vi Medborgarplatsen i Stockholm med twittrare. Välkommen. #masstweetup

/Cristian Montes-Reyes, @diabloSTH

En konklusion om folk som hatar folk.

En liten historia om hur den svenska präktigheten gick i graven.

Gott folk. Vi är illa ute. Förvisso har vi fortfarande en hög levnadsstandard om vi jämför med tredje, andra och även ett antal länder inom den första världen. Men vi håller på att bli avslöjade i vår syn på demokrati. SD har kommit in i Riksdagen och hela Europa skrattar åt oss.

Egentligen borde ingen skratta, eftersom liknande strömningar finns i alla europeiska länder. De flesta söder om oss har haft ett högerpopulistiskt parti att mota genom åren. Den stora skillnaden är att vi pekat finger åt dem för detta. Det kan vi inte göra längre. Därav skratten. Det är en sorts hämnd.

SD, de främlingsfientliga trollen, har fått riksdagsplats och i och med detta fick den svenska bålen en smocka i den vänstra njuren. Reaktionerna lät knappast vänta på sig, utan sekunder efter valets förkunnande började en betydande del inom socialmedia av de 95% som inte röstat på högerpopulisterna att svinga vilt. Det hetsades på FB och Twitter och mer eller mindre var och annan jävel bad SD-anhängarna i flödet att fara och flyga. Till och med ett antal namnkunniga journalister ylade i affekt inom socialmedia. Och drev oss allt längre ner i den antidemokratiska tratten. Under valnattens yra avslöjades det att svensken i gemen har ytterst liten respekt för demokrati, den samhällsform hela västvärlden stöder sig på och hyllar så högt. Detta maktinstrument vi använder för att hålla den tredje världen på halster.

Jag tänker inte gå närmare in på SD:s politik, eftersom de missat tåget. De fixar helt enkelt inte den nationalekonomiska ekvationen och vi kan lämna dem därhän. De förstår inte vilka ingredienser som är viktiga för ett samhälle, utan spelar sitt lilla hatkort på kanten. Deras synpunkt i sammanhanget är relativt ointressant. Även om jag skulle bli helt komplett överlycklig om någon ville kommentera här.

Min fråga går istället till de f d goda demokraterna. Om ett parti får sisådär 5% eller mer av folkets röster. Är man då inte skyldig att respektera deras väljare och bemöta deras propåer? Vart fan tog debatten vägen?

Hit me.

”Reklamen stör programmen”.

Jag önskar att vi kunde avsluta debatten om reklamens vara eller inte vara. Men så kommer det inte att bli.

Vi börjar med ett gammalt klargörande. Reklam har ingen själ. Reklam är inte av godo eller ondo. Reklam blir vad man gör den till precis som t ex musik, film och journalistik. Den som säger att h*n inte gillar reklam är förmodligen en idiot. Personen har garanterat ingen som helst koll på vad kommunikation är och hur den fungerar. Om denna personen sitter i Riksdagen är vi illa ute.

Bildtack till: http://de-drabbade.se

Enligt en föredömlig artikelserie i Dagens Media kan man läsa att Riksdagen inhyser inte mindre än 42 otroliga procent av reklammotståndare. De flesta naturligtvis med slagsida vänster. Men även ett par från mittenpartier. Jag har full förståelse för att kommunister ej gillar reklam, eftersom den är en bärande del av det samhälle de vill störta. Lite pinsamt är att dessa träskallar är så ideologiskt blockerade att de inte inser att propaganda, en kommunikationsform de älskar, också är reklam.
Att vänstern vill inskränka reklamen beror helt enkelt på att de inte erkänner kapitalism som samhällsmodell och därför vill hindra företag att utöva sin business. De vill inte att det ska finnas privata företag och det är faktiskt fine with me. Det är precis så kommunister ska agera. Då vet man vart man har dem.

Men att t ex centerpartister och kritdemokrater inte får ihop ekvationen är för mig skrämmande. Förmodligen tror dessa högt betrodda riksdagsledamöter att de svarar lite ”politiskt smart” när de säger att de vill begränsa reklamutrymmet. De har fått en socialdemokratisk uppfostran och tror att de talar som representanter för den breda massan när de lipar över avbrutna spelfilmer på TV4 i söndagskvällen. Att filmers ”konstnärliga” värde förstörs av avbrottet. De erkänner utan omsvep att de tillhör begåvningreserven och troligen inte hade fått någon riksdagsplats om intelligens hade skattats högre än gott kamratskap.

Som vän av ordning kan man tro att reklamaversionen är mest förödande för reklambyråer och andra kapitalistlakejer. Det stämmer inte. Så länge folk har behov av att kommunicera och är för lata för att göra den själva klarar vi oss. Och trots den sociala medierevolutionen syns inga moln vid horisonten. Men jag tycker att det är lite synd om menigheten, de som väljer de folkvalda. Att de inte får reda på vilka samhällsstörtare de röstat fram. Stämpeln att vi jobbar inom en ovärdig bransch är kanske heller inte så kul, men nu har ju gallionsfigurna för våra branschförbund, Jessica och Anders, nyktrat till och konstaterar lite yrvaket att man kanske kunde ha gjort mer för att upplysa om reklamens goda sidor. No shit Sherlock..

Moralfilosofen (nationalekonomer hette så i disciplinens vagga) Adam Smith pratade gärna om ”närande” och ”tärande” samhällselement. Lite metalliskt kan tyckas, eftersom de närande endast är de som förökar kapital. De tärande betraktas som sterila p g a deras oförmåga att generera nya pengar. Men trots denna allt utom humana och lätt samhällsfrånvända syn finns här faktiskt en sedelärande knorr. Den som arbetar inom en skyddad verkstad bör inte bita den hand som föder en.

I Riksdagen sitter 349 sterila filurer till att börja med.