Därför tackade jag ja.

Då var det officiellt. Årets Guldäggsjury alltså. Om du tar en titt på kategorin ”event” hittar du mig där.

Då tycker väl vän av konsekvens att det är ett lite underligt beteende av en gammal reklamtävlingsbelackare i allmänhet. Och en Guldäggsbelackare i synnerhet. Det skulle ju faktiskt kunna upplevas som just inkonsekvent. För den som klagar på verksamheten ska väl ändå inte gå och bli en del av den?

Så resonerade jag också först. När Guldäggsgeneralen ringde höll jag på att tacka nej på stört. Enkom för att vara konsekvent. Konsekvent tvär. Jag lyckades dock besinna mig såpass att jag bad att få återkomma med mitt svar, vilket accepterades om än med lätt påtaglig besvikelse i andra änden av luren. Sen ringde jag Kontorschefen. Han fick bli min samvetsbrottsling och biktfader. Där dröjde inte svaret, utan min tvekan framstod snarare som befängd. ”Klart du ska tacka ja. Den chansen får du inte missa”, så han tvärsäkert. Jag förstod att jag kanske spelade onödigt svår och insåg att det faktiskt bara är den som är delaktig i verksamheten som kan påverka utgången. Lite som frågan om man ska vara med i EU eller stå utanför.

För visst brottas Guldägget med en del problem. Man fick aningen färre bidrag i år jämfört med i fjol. En del av förklaringen är säkert konjunkturrelaterad, men troligen tycker många att även urvalskriterierna skulle behöva en översyn. Jag menar, hur ofta blir du egentligen förvånad när nomineringarna kommer? Jag misstänker också att det finns ett svårkurerat inslag av nepotism som visar sig i röstningarna. Men det får jag väl se på nära håll i mars.

I ärlighetens namn behövde jag nog inte så mycket betänketid. Kanske spelade det in att jag hellre gör saker än låter bli. Fem timmar senare ringde jag upp Michaela på Komm och tackade ja. Sellout eller inte. Jag kände mig aningen lättad efteråt. Jag börjar bli gammal.

Ett skitpapper och en väska.

Aftonbladet har haft en stor dag idag. Scoopet består av att man konstaterar att Mona Sahlin poserat med Louis Vuittonväska värd 6000 kronor. Detta anstår inte en arbetarpolitiker och det hjälps inte att kärringen fick väskan i femtioårspresent. Tunga tyckare i Aftonhorans sold tycker fy och usch om Sahlins omdömeslösa väsksmak. Sex tusen kronor, det är minsann en halv arbetarlön skanderar snaskblaskan. Och det enda jag egentligen saknar är en mellanrubrik som berättar hur många utförsäkrade sossar som fick sätta livet till för att Mona skulle få sin väska.

Den förhatliga statussymbolen i mitten.

Aftonbladet. Har ni drabbats av kollektiv hjärnblödning? Är ni helt jävla urbota urblåsta? Finns det inte någon tillstymmelse till begåvning i era punschproletärperukstockar till huvuden?
Visst har vi i Jantesverige problem med att en förtroendevald person köper saker som man kanske själv inte har råd med. Men människan gör väl vad hon vill med sina egna pengar? Visst måste en politiker föregå med gott exempel och alltid vara lite bättre än gemene man när det kommer till de moraliska aspekterna. Och som så kallad arbetarpolitiker och smygkommunist ska man nog vara extra försiktig med sina gärningar och uttalanden eftersom allt har en förmåga att komma tillbaka och bita en i röven. Det enda lustiga i eländet är att Mona själv är den sortens populist som kunde hoppat på någon opponent med en lika hjärndöd anklagelse. Så det kanske finns lite poetisk rättvisa i historien.

Åter till ämnet. 6000 spänn? Är det ohemult pris för en designerväska? Måste fråga eftersom jag själv på sin höjd hade skjutit prick på den apfula Vuittonskapelsen. Vilken halvbeige handväska som helst går väl på en tusenlapp eller två? Och hon fick den dessutom i femtioårspresent.

Än mer beklagligt blir denna sorgliga historia när skithuspappret går ut och gör ett halvt återtag då man basunerar ut folkets dom: Mona, använd din väska. Lite som att säga till någon: ”Fan vad du är ful” och sedan säga ”Äh, jag bara skojade”.

Men mest av allt hatar jag Aftonbladet för att de fick mig att ta strid för Mona Sahlin. Fan ta er.

Loffe, Pillan, Dogge, Dregen och Kajsa. Finn fem fel.

Kändisar och reklam brukar vara som olja och vatten. Och det verkar inte spela någon roll vilket decennium man befinner sig i. Det är inte någon bra idé. Generellt. Ändå är det konstant många köpare som naivt önskar köpa sig lite plats och glitter i rampljuset med hjälp av det kända ansiktet. Folk lär sig helt enkelt aldrig.

Personligen är jag övertygad om att kändisar är skit. Hur ska en människa som är känd för en viss sak kunna vara helt relevant för det du säljer? Ingen är heller folklig och folkkär nog för att leverera den blötögda kundens förväntade effekt. Jag vägrar tro det. Det kan inte funka på längre sikt. Inte så totalt varumärkesdränerande kändisreklamen görs i alla fall.
Intressant skulle det förvisso bli om en kund med budget och stake hade använt en kontroversiell kändis. Torsten Flinck, är du ledig?

Men Ingvar då. Som kändis bör du även avtala livslängden på reklamen. Annars kan pinsamheterna följa dig till döddagar.

Det skulle vara intressant med lite siffror. Hur många kök sålde Carolina Klüft för HTH egentligen? Blev det någon skjuts i kyckligdisken för att Pernilla Wiberg sprang och krafsade bland påsarna i sin jakt på den perfekta kycklingen?
Janne Loffe Carlsson är ett annat episkt exempel och kanske en av de som gjort bort sig mest historiskt. Cognacsmedvurst och sneakers liksom. Dregen och Dogge är moderna klassiker som gjort reklam för nästan allt. Elgiganten är nog det enda jobb Dogge kommer undan med. Dregen har veterligen ingen motsvarighet. Botten för de både herrarna är nog ännu inte nådd även om Doggelito var nära med annonsen för den där herrmodebutiken.

Magnus Samuelsson kan vara ett undantag. Kontrasten mellan honom och Babyliss fjolliga produkter är total och han är troligen exakt vad som behövs för att kurtisera fjuniga småkillar (i alla åldrar). Det kanske funkar för att han är en idrottsman och att allt anspelar på styrka och manlighet. Och det är ju lite svårt att ta ifrån Samuelsson.
Sport och sportkopplingar är emellertid inte något automatiskt framgångsrecept. Se bara på Kajsa Bergqvists och Therese Alshammars magplask för Risifrutti.

Men det måste väl ändå gå att göra vettig reklam även om vår träiga kund prompt vill ha med sin favoritkändis? Tveksamt. Men man kan i alla fall göra mindre värdelös reklam. Sån som inte går till världshistorien som den mest pinsamma. Och man bör nog välja med otroligt stor omsorg. Att kändisar gillar knark och idrottsmän steroider är svårt att komma ifrån. Det bör finnas med i krisplanen. Men det viktigaste sitter som vanligt i relevansen. Leif Mannerström är varken bildskön eller trevlig. Men han gör sig lik förbannat bättre än Carro i ett kök. Det omvända gäller såklart på en arena iförda trikåer.

Slutsatsen måste ändå bli: Kändis + reklam = nej.

När Disneyskadade debatterar vargjakt.

Som säkert alla noterat skjuts det varg i dagarna. För första gången sedan 60-talet. Trist tycker jag som helst inte vill bedriva någon jakt alls på friska rovdjur och absolut inte på varg. Men tydligen en nödvändighet enligt Naturvårdsverket och Riksdagen (notera att det står ”Riksdagen” och inte ”Regeringen”. Det betyder att även sossar och miljöpartister var med på beslutet). Och de borde väl veta eftersom dessa instanser bestämmer vad som strövar fritt i skogen.

Detalj från krogen Hellhunt i Tallinn. Ett ställe i min stil.

Inte förvånande höjs ett antal ilskna röster mot jakten. 99.7% av dessa kommer från Stockholm, Göteborg och Malmös innerstäder. Yttrar sig gör alltså folk som knappt sett ett rovdjur ens på bild och som dessutom har en kraftigt romantiserad bild av hur ett ekosystem fungerar, om de ens vet vad det är i sin ombonade lilla lattevärld. ”Disneyskada” brukar det kallas. Det betyder att man tror att alla djuren är vänner och leker tillsammans i skogen, precis som man sett på film.

Så här ligger det till. Människan (det är vi, det) förstör ordningen i ekosystemet. Utan oss reglerar det sig av sig självt. När vi kommer in och fuckar upp allt med hjälp av vårt samhällsbygge kräver detta att vi försöker upprätthålla ekosystemet på konstgjord väg. Om vi nu vill ha ett sådant d v s. Det innebär att man ibland får sätta ut friskt blod, odla skyddsvegetation eller t o m stödmata under vissa delar av året. Blir en art för talrik och hotar ordningen, då får människan helt enkelt gå in och korrigera. I vårt konstgjorda system har djuren en sak gemensamt. Människan är deras värsta (och ofta enda) fiende.

Naturligtvis handlar inte allt om biotopen. Det vore naivt att tro. Älg betyder på sina håll grova pengar och ett redigt köttberg att leva på för den som har mark, rätt och är lyckosam. Eller kanske danska och tyska gäster. Varg kan också betyda grova pengar, men tvärt om för den som har får eller kanske jagar med lös hund. En tränad jakthund har ett försäkringsvärde på ungefär 40 papp. Sen tillkommer ett par hundra timmar i träning. Att det finns ett antal filtmössor som älskar att panga hellre än bra kan såklart heller inte förnekas. Det är ju kul att skjuta och vissa skjuter gärna allt som rör sig. Inklusive jakthunden då och då.

Utöver hundproblemet grundar sig jägarens rovdjurshat ofta i konkurrensen om bytesdjuren. Man vill ha så mycket som möjligt att jaga. ”Om vargen äter upp all älg blir det inget över till mig”. Av samma anledning jagas räv, lo och kråka. Småsint? Naturligtvis. Om vi vill ha en fungerande fauna i detta land, vilket många jägare vill eftersom de bedriver ett omfattande viltvårdsarbete utan att få betalt, krävs det nog att vi får släppa till en älg då och då ur vår kvot.

Debatten som pågått i både sociala och associala medier de senaste dagarna har emellertid inget med praktiken att göra. Det är bara ett politiskt spel. Den Disneyskadade vänstern lobbade fram att öka vargstammen i Sverige. Jägarhögern lobbade fram skyddsjakten som pågår nu. Detta samband har emellertid inte speciellt många av de nyttiga idioterna som nu står på barrikaden förstått.

Hillevi med klyftan glömde egna byken.

Nyligen gjorde jag mig lustig över Panlegis badkarsbrud. Utöver det frånvarande innehållet kunde man ge sig fan på att någon rättrådig sosse skulle anmäla eländet till Reklamombudsmannen för könsdiskriminerande marknadsföring. Det var väldigt väntat att så skulle ske. Så extremt väntat att man vore dansk om det ej hade hänt.

Föga förvånande var det socialdemokraterna i Malmös egna lilla ärta Hillevi Larsson som valde att dra de grabbiga Panlegisgrabbarna grabbs inför skranket. Och de kunde gott ha det. Men hon hade knappast räknat med att grabbgänget skulle gå till motattack och anmäla henne för att ha gjort politisk reklam på ett sexistiskt sätt. Jag förstår vad de menar. Urringningen, kjollängden och posturen lämpar sig mer än väl för italienska och ungerska populistpolitiker med förflutet i porrbranschen. Men knappast för en arrogant social-moraltant som anklagar annonsörer för att syssla med kvinnohandel. Visst. Som kvinnlig (och manlig med, antar jag) politiker får du såklart klä dig precis hur som helst. Men. Du bör definitivt tvätta din egen smutsiga byk innan du började moralpredika.

Moralpanik och djup urringning – sådär lagom klyftig kombination.

Naturligtvis kommer inte Hillevi att bli fälld av Reklamombudsmannen. Politik är i likhet med sport och kultur ädla grejor som inte lyder under under någon form av marknadslagstiftning. Till skillnad från företagande är de så viktiga för samhällets fortlevnad att i princip alla yttringar är tillåtna. I detta fall är den korta kjolen så viktig för marknadsföringen av politikern och partiet att den skyddas av yttrandefrihetslagstiftningen. Mona Sahlin tyckte även hon att det var jävligt fräckt med kortkort.

Men för sin egen trovärdighet borde kanske Hillevi tänkt en extra gång innan hon flög upp på barstolen. Eller åtminstone dragit sig till minnes om att den aktuella bilden -kanske kunde komma tillbaka och bita henne i röven- innan hon anklagade Panlegis för att fara med otukt i annonserna.

Förresten. Ser hennes blick inte lite ängslig ut på bilden? Kan det kanske vara partiet som tvingat på henne den korta urringade klänningen?

Dagen då alla blev skvallerpress.

Jag slås ofta av tanken att tryckfriheten borde beläggas med någon form av sanktion. Som ansvarig utgivare borde man inte få vara hur dum som helst. Eller kriminellt spekulativ för den delen. Standardmedia har ett ansvar som man måste leva upp till. Och ett antal önskemål om någorlunda god smak.

Atlet, jo jag tackar.

Tiger Woods. Väldens bäst betalde atlet (nåja, han är golfare, men låt gå för det den här gången) har varit ute och viftat med kuken ett antal gånger. Därför har han och hans (lika svenska som ointressanta landshövdingsdotter till fru) Elin fått äran att bli morgontidningsstoff i konungariket Sverige, världens avkrok. Alla, och jag menar verkligen alla, har skrivit om alltifrån den spektakulära bilolyckan till den snaskiga raden av promiskuösa älskarinnor tigern förlustat sig med.

Jag undrar vad nyhetsvärdet är? Jo, jag fattar att det är bråda dagar för Se & Hör, Svensk Damtidning och Hänt i Veckan. Men hur funkar morgonpressens nyhetsvärdering? Är det för att Elin är svensk? I så fall måste vi jobba på det mindervärdeskomplexet. Förstår inte media att vi gör bort oss när vi lillebroderligt pekar finger med nationaliteten som minsta gemensamma nämnare? Vem är Tiger Woods för den delen? Han är golfare!

Berör det många? Finns det ett stort allmänintresse? I helvete heller. Den här skitiga historien berör i första hand två pers. Det är inte allmängods. En golfare är inte en politiker eller större företagsledare. Han mån vara en förebild för massa små golfyngel, men mer än så är det inte. Är Elin intressant då? Tja. Hon är ju faktiskt svensk och har jobbat i en modebutik innan hon gifte sig. Det påstådda allmänintresset ligger snarare i att media ser en chans till snabb utväxling. Det kan handla om lösnummer, som i semisnaskpressens fall. Eller om tittarsiffror, som är livsviktigt för kvasidebattprogrammen.

Tyvärr landar alla sådana här stick i att vi har det skitpapper vi förtjänar. Men jag tycker det är fel. Media har ett ansvar, för den gemene Ullaredssvensken sväljer glatt den dynga hon matas med. Ridå Sverige.

Hög tid att sluta leka reklam.

Japp. Då var det ridå. Björn Rietz kliver av efter ungefär 10 månader vid rodret. En direkt förlust för förbundet att man inte kunde hålla sin VD längre än så. Och dessutom en generalförlust för den yra styrelseordföranden som satte hans omdiskuterade lön. Vi kan kalla henne Pyttan. Som numera gått och blivit generalkucku på Vattenfall. Skönt att skattebetalarna tar över kontot.

Bild: Från början Resumé.

Jag vill bara klargöra en sak. Någonstans kände jag att hela Saltsjöbadshistorien luktade fisk, men det handlade aldrig om att Björn tjänade 120 papp i månaden. Visst, det är en nog så tilltagen VD-lön för ett förbund som knäar i konjunkturen. Så långt allt socialdemokratiskt korrekt, men det stora problemet är troligen att medlemmarna förväntar sig att en branschförbunds-VD gör LITE mer för de pengarna.

En gång i tiden var jag ganska irriterad på Anna Serner när hon satt som VD för Reklamförbundet. Tyckte mest att hon gjorde onyanserade brandkårsutryckningar när hennes medlemmar hamnat i kläm. Det fanns ingen debattläggning direkt. Och det är väl exakt vad man kan förvänta sig av en jurist? Ganska logiskt. Jurister har väldigt lite gemensamt med kamphundar. Hans Sydow tycker jag var utåtriktad. Det känns som att han faktiskt försökte missionera inom ramen för det som var möjligt, en styrelseordförande med visioner, precis vad som efterfrågas av den haltande panelen hos Dagens Media. Men även han kunde slängt mer käft.

Pia Grahn Brikell är på sätt och vis min personliga favorit. En duktig branschjournalist som i mitt tycke faktiskt gjorde sitt yttersta för att exportera vårt know how till den mindre bemedlade delen av världen. Alltid lätt att få tag på, alltid lätt att ha att göra med. Alltid initierad och intresserad. Sen kanske inte satsningen på utlandsmarknaden gick som tänkt. Men skit i det ett bra försök var det i alla fall. Även om stridslusten ibland saknades…

Vad jag däremot saknar är en VD, eller fan styrelseordförande för den delen, som tar plats i den offentliga debatten. En ledare som alltid har medlemmarnas business på agendan. En ledare som alltid sätter reklamen som samhällsstöttande faktor i det första rummet och ALLTID belyser reklamens fördelar och på barrikaden sablar ner horderna av nej-till-reklamare i form av journalister, politiker, företagsledare, vanliga jävla kommunister och förvirrat standardpack. Finns det någon jävla person som kan axla den manteln, så h*n väl värd 120 papp i månaden.

Så till skillnad från de högt betrodda svarandena i Dagens Medias minienkät tycker jag inte att en stillsam visionär vid rodret är lösningen. Vi behöver en flåbuse, en pugilist. Någon som kan få vår yrvakna köparkår att inse att vi säljer deras produkter, att vi förbättrar deras affärer. Att vi gör säljjobbet de själva inte fattar och att vi kan göra en avgörande betydelse. Vi sysslar fan inte med konst. Vi jobbar med sälj, inte onani.

Men nu ska vi väl försöka vara lite konstruktiva och inte bara klaga på folk som satt, utan även framföra förslag på sådana som kunde ratta skutan bättre.
Dick Malmlund, Svensk Handels säkerhetschef, är ett ypperligt exempel på vad Sveriges Kommunikationsbyråer skulle behöva. Så fort något bara lite besläktat med en detaljhandelssäkerhetstsfråga krusas, är Malmlund där i rutan och kommenterar. Och får fram sitt budskap. Han verkar alltid vara tillgänglig och får ofta uttala sig i frågor som ligger LÅNGT utanför hans kärnområde. Tänk om han kunde snacka reklam istället. HAN är värd 120 papp i månaden.

Dick Malmlund. Vad tjänar du nu? Intresserad av ett nytt jobb?

Panlegis tar till fittknepet.

Hade du hört talas om Panlegis igår? Inte jag heller. Förmodligen hade knappt någon hört talas om dem och än färre var intresserade av vad de gör. Men tack vare den svenska förutsägbarheten är nu billiga brittiska aktiebolag på var mans (OCH kvinnas) läppar kan man förmoda.

Så vad är det som egentligen hänt? Jo, ett par brunstiga grabbar har gjort annonser innehållandes irrelevant blickfång, nämligen en lättklädd brud! Originellt, va? Det är inte första gången och absolut inte den sista. Det är inte kriminellt på något sätt, utan endast moraliskt förkastligt kan man anta. Det är inte kommunikativt för fem öre och absolut inte varumärkesbyggande i någon beständig bemärkelse. Men tack vare den svenska malligheten är det uppenbarligen säljande. Man har, enligt egen utsago, blivit mer eller mindre nedringda. För vaddå? En tomtenissa i ett badkar? Ordvitsen ”Company for christmas” är dessutom så usel att hjärtat stannar.

Visa pattarna Panlegis!

Varför ringer det på telefonen då? Och varför rasar vi till höger och vänster över nakenchocken? För rasas kommer det. Än så länge är det bara branschmedia och någon enstaka spelare som bollat vidare. Men snart lär väl lösiga standardmedia observera nakenchocken och då blir det åka av. Det blir det ju alltid. Svaret är att vi är lite bättre än resten av världen. I Sverige har vi den högsta standarden på typ allt och de ädlaste värderingarna. Här duger det inte att göra reklam med hjälp av lättklädda brudar. Att visa djur och barn trots att de inte har något med saken att göra går fortfarande bra.

Men det finns en sensmoral i historien. Att genusivrarna skapade monstret. Det är alltid spännande med tabun. Panlegis säger sig vilja vara den seriösa aktören på marknaden. Ändå spelar man nakenkortet för att man vet att det gör det kortsiktiga säljjobbet. Man får en kort stunds uppmärksamhet runt sin produkt och kommer i kontakt med massor av människor man annars skulle fått göra mycket bra reklam under lång tid för att nå.

Om det räcker är jag inte rätt man att avgöra, men säkert är att de som skriker fy över tilltaget är de bästa marknadsförarna. Ridå Sverige.

Jag drar min lans för Brindfors.

Lowe Brindfors och Milda har byggt ett pepparkakshus kan man läsa i Resumé. Det står på Stockholms Central. Syftet lär vara, med lite tolkningsföreträde (eftersom artikeln i vanlig ordning lämnar allt att önska), att pepparkakor hör julen till och den som bakar behöver margarin. Pepparkakshuset är dessutom landets största och sår placerat på samma lands mest trafikerade plats. Därtill kommer det lite folkkära kändisar som publikdragare lagom till invigningen.

Sehr schön Inga. Ein Pfefferkuchen bitte. Bild: Resumé. Bättre bild hos Jonas.

Men enligt den samlade antiintelligentian är det tydligen inte bra nog. Trött och svagt är det samlade betyget från merparten i den ljusskygga skaran. Margarin är inte mat och kampanjen lär inte ta Brindfors till toppen igen. Jag förstår inte vad som är problemet.
Om jag förstått saken rätt ligger det till såhär: Man har låtit uppföra en sorts stortavla i ett material som går att äta och som mer än annat hör julen till. Man har byggt ett fullskaligt hus som ser ut som något som kommer att finnas i varenda svenskt hem inom några veckor och som helt eller delvis kräver att uppdragsgivarens produkter är inblandade. Stortavlan (huset, för dig som är lite trög) har man ställt på en plats där ungefär 250 000 pers passerar dagligen, konsumenter och opinionsbildare av alla olika slag.

Man har skapat något så nära Disney det går att komma i vår lilla avkrok i världen. Eller kanske Karl-Bertil Johnsson. Ett monument romantiserad julstämning. Sånt som folk behöver i kristider med svackande konjunktur och vikande nationellt självförtroende.
Tror du att någon plåta huset och kanske skriva en rad? Tror du att någon kommer att prata med sina vänner om vad de såg? Tror du att pepparkakshuset kommer att fastna bättre i medvetandet än den där annonsen du såg i tidningen på sidan tre i morse?

Det tror jag också. Synd bara att inte begåvningsreserven håller med.

Din byrå kan inte socialmedia.

Jag vågar påstå det.
Kanske är du reklamköpare och tycker att alla de där nya gratiskanalerna känns lite fräscha. Du kanske har läst någonstans att det är på Facebook och Twitter det händer och att den som inte ger sig in med varumärket i de sociala medierna riskerar att för alltid bli kvar på perrongen. Dina reklamare jobbar troligen på en stor och viktig byrå som i förvirringens tidevarv släppt epitetet ”kommunikationsbyrå” och lagt sig till med det mer klädsamma ”integrerad byrå”. Eller så jobbar du med några småskojare som trots sin litenhet kan erbjuda finfina broschyrer både billigt och bra. I vilket fall kan du inte räkna med att din byrå är kompetent att hjälpa dig med dina kommande socialmediakampanjer.

Alla jobbar vi med kommunikation på något sätt.

Låt oss börja i rätt ände. Reklambyråer gör annonser. Ibland gör de trycksaker, men bäst av allt är ändå när man får göra en riktigt fin annons. Så har det varit de senaste hundra åren och mycket lite tyder på att någon förändring kommer att ske, eftersom även köparna gillar att se sina annonser i tidningen. På 90-talet hände någonting konstigt och skrämmande. Då kom webben. Denna nymodighet lyckades man bemästra genom att köpa upp kompetens. Trots det gör fortfarande VÄLDIGT många reklambyråer annonser, fast på webben då. Vart webbkompetensen tog vägen är lite oklart, eftersom det i många fall är underleverantörer som står för större delen av kampanjkedjan. Vissa reklambyråer är så lyckosamma att de får göra film ibland och då är det ofta produktionsbolaget som även står för den kreativa idén som uppdragsgivaren anlitat reklambyrån för att ta fram.

Plötsligt har din gammelbyrå blivit en fördyrande mellanhand. En grossist som i bästa fall styr upp projektet och håller tidsplanen för en facil ersättning.
Med respekt för några gyllene undantag gör reklambyråer annonser. Mediebyråer bokar annonsutrymme och prutar priser. PR-byråer skriver pressreleaser och gör kundtidningar. DM-byråer gör ODR för brunvaror. Tradebyråer gör hyllvippor. Det är deras kärnverksamhet, det de tjänar pengar på. Och de vill fortsätta att tjäna pengar. Tvivlar du? Läs då dessa skrattretande svar.

Därför är det inte speciellt sannolikt att din annonsmakare är rätt partner när du ska transformera ditt gamla stenåldersvarumärke till flytande form. När du ska börja kommunicera med slutkunden på riktigt. När du ska börja med kundtjänst värd namnet. När du ska släppa kontrollen över det copyrightade och ägna dig åt open source i praktiken. När med darrande fingrar ska försöka praktisera Try it. Live it. Det räcker.
Om du bara lever efter det fetmarkerade på raden ovan kommer det att gå bra. Då behöver du ingen reklambyrå som stjälper dig. Du klarar dig utmärkt själv. Om du ändå känner att de vore bra med lite handledning, bör du anlita expertis värd namnet.

Lycka till.