Hellraiser från Ikea.

Kan ju bara inte låta bli att dra skräckfilmsparalleller när jag ser de senaste abribuserna från Ikea. Kreativt nog har man använt mosaikprogrammet för att illustrera vilken mångfald Ikea ligger inne med (jag är dock inte ensam om denna uppfattning).

Lika som bär.

Men blir inte resultatet lite väl köttigt tack vare mosaiken? Ser inte modellerna ut som att de saknar hud och står där och grinar med sina nakna ansiktsmuskler. Karaktären Frank i Hellraiser liksom. Snart kommer Ikea och kör köttkrokarna i dig.

Resumé förlorar kampen om trollen.

Du har säkert läst dem. Kanske har du också skrivit någon, artikelkommentarerna på Dagens Media och Resumé. Sällan är de sakliga, ofta är de hatiska men förvånansvärt välskrivna med tanke på vilka små människor som döljer sig bakom tangenterna. I vilket fall som helst är de underhållande och en starkt bidragande anledning att folk besöker branschtidningarnas nätforum. Hur dumma de än må vara så är de värdefulla, både för debatten och tidningen.

Enligt tidningsstatistiken är den ene lite större än den andre på papper, men det skiljer inte så mycket. Vilka siffror som gäller för nätversionerna har jag ingen aning om. Men säkert är att de gillar att håna varandra i sina egna kanaler. Det finns dock ett lika ovetenskapligt som enkelt sätt att mäta popularitet: Antalet artikelkommentarer. På något sätt säger detta också en hel del om hur engagerade läsarna är i sin “tidning” och på den fronten har det skett en rokad på sistone.

Resumé gjorde för ett tag sedan om sin webbtidning och försökte bli ett mer levande forum, kanske någon form av socialt media. En god tanke som hittills fått ett sådär gensvar. Visst har många anmält sig som medlemmar, men det är nog mest för att få tillgång till alla sidor. Ingen kan påstå att aktiviteten är speciellt hög. I skrivande stund har exempelvis en artikel om Onoff begåvats med tio kommentarer, varav nio helanonyma. På den gamla goda tiden hade stått en nolla till bakom den siffran

För inte länge sedan var det legio att en någorlunda brännbar Resuméartikel fick någonstans mellan femtio och hundra kommentarer. En riktig karamell kunde håva in nästan två hundra. Dagens Media fick vanligen nöja sig med tjugotalet när man hade en bra dag. Ofta passerade artiklarna utan några kommentarer alls. Men nu råder precis det motsatta. Resumé.se är inte längre platsen där det händer. De mest affekterade aporna har flyttat till konkurrenten där de fortsätter sprida sina idiotier i fornstor stil. Hur gick det till? Förklaringarna kan vara flera, men den främsta finns i kommentatorns psykografi. 

Reklamare är av naturen ynkryggar och den som skriver hätska inlägg vill därför vara anonym. Detta är otroligt viktigt och kan inte underskattas ur trygghetshänseende. Många som jobbar med reklam gillar inte heller sitt levebröd, men i de flesta fall tjänar man ganska bra med pengar och man vet att det är lätt att få sparken i byråvärlden. Skräcken späs på ytterligare genom att reklamvärlden är liten och inavlad. Bränn dig på en byrå och du är körd i hela branschen. För den som jobbar på en byrå med hög svansföring och låg tolerans för oliktänkande blir detta ett tungt stressmoment. Därför är anonymiteten sjukt viktig.

Vad har då detta med Resumé och deras nättidning att göra? Troligen litar inte den gemene kommentatorn på Resumés meddelarskydd. Vad är annars förklaringen till den låga interaktiviteten? Vart tog artikelkommentarerna vägen? Formen är bättre och inga konkurrenter (förutom ett stort antal branschbloggar) har tillkommit. Och samma gamla populära snaskjournalistik fyller spalterna.  

Varför läser du själv Resumé och Dagens Media? Är det nyheterna, debatten eller trollen som drar?

Svenska spel, konstig reklam.

Ibland krockar det. I reklamen alltså. Den fullständigt logiska, och kanske ibland skitroliga, tanke som tänkts ut av en fart- och hemmablind hjärna går betraktaren förbi. Det som framstod som så smart faller platt eller ännu värre. Eller vad sägs om Svenska Spel och deras Spela lagom!-initiativ? 

JCDecauxtavlan på bilden har inget med artikeln att göra.

För Sverige är verkligen ett jättekonstigt land. Fråga bara någon som inte växt upp här. Och om man ska vara lite självkritisk finns det kanske fog för den uppfattningen. Allt som är allmänfarligt har reglerats genom statliga monopol och detta bestämdes av det förhärskande partiet för länge sedan. Utan att närmare snubbla över pillerburkar, buteljer och knastertorra TV-dokumentärer kan man konstatera att även spel hör till dessa slutna näringar, ja svenska spel alltså. Gemensamt för dessa är ofta att de dras med lite egendomlig reklam. Lite myndig, moraliserande men ändå samtidigt pratig och inställsam, feelgoodpropaganda liksom. Gör som du blir tillsagd, för då mår du bättre. Systembolaget har ett gediget track record av den här sortens kampanjer och i viss mån även Apoteket. Men på något sätt tycker jag att dessa bolag håller ihop säcken ganska bra.

Ett annat monopol som inte lyckas riktigt så bra med kontinuiteten är det statliga spelmonopolet. Bara att det råder monopol på spel är egendomligt. Om det är folkhälsan som värnas spelar inte direkt de svenska spelen i samma division som spriten och pillren. Det är min personliga åsikt och jag kan garantera att jag delar den med många. Därför kan jag inte tänka mig att spelmonopolet har speciellt många försvarare om vi jämför med de tidigare två nämnda.  

Att bedriva försäljningsmonopol av allmänfarliga konsumentprodukter är en konst i sig. Man ska sälja, men får absolut inte uppmana till köp eller ökad konsumtion. Systembolaget har sedan urminnes tider kört med parollen: “Köp inte våra varor för guds skull. Men om du nödvändigtvis måste ha alkohol till varje pris är det bäst att köpa den av oss för då får vi in skattepengar till offren”. Apoteket är inte lika tydliga i sin marknadsapproach, men man är väl ungefär av uppfattningen: “Det som inte passerar vår disk är antingen knark eller hokus pokus”. Svenska Spel kan däremot inte anklagas för att hålla någon speciell linje och detta märks tydligt på reklamen, att även nivån på kampanjerna är gambling. Stundtals lysande kommunikation. Stundtals längst ned i hinken tillsammans med spyorna och de utslagna tänderna. Kan bero på att man jobbar med ungefär 200 reklambyråer.   

Kampanjplåstret “Spela lagom!” är en väldigt egendomlig detalj i Svenska Spelkampanjerna. Hela formatet pryds av ett innehåll och en utformning som bräker: “Spela och vinn mycket, titta här vilken skitstor lott, glass” o s v. Men längst upp i vänstra hörnet sitter en flik som säger “Spela lagom!”. Vänta nu, är det inte något som krockar här? Någonting har blivit fundamentalt fel, kommunikativt. Man går aldrig ut och trummar upp ett budskap för att sedan jämka ned det. Inte i två annonser och absolut inte inom ramen av samma annons. Inte ens om tanken är god och överbeskyddande. Kanske finns det en politisk förklaring.

Hyfsat nyss var man ute och flaxade i branschmedia om att Svenska Spels marknadsföringspengar skulle användas i avskräckande syfte, precis som i vilken klassisk Systembolagskampanj som helst. Det vore inte konstigt om så skedde, utan snarare förväntat inom den statliga politiska korrektheten. Men. Nu är det så att jag misstänker att det hände något annat. Jag har på känn att någon blev lite lös i magen när denne såg de fagra marknadsföringspengarna rinna mellan fingrarna till miserabla avskräckningsfilmer med prudentlig tonalitet. Denne någon (eller någon annan någon i den förstes närhet) kom då på den fullständigt briljanta idén att lägga in en liten varningstext precis så som man gör med alkoholreklam och tobaksförpackningar. Alltså en tag som gör att de politiska målen om måttfullhet kommuniceras, att varningen finns med någonstans om det skulle komma eld ifrån obekvämt håll, samtidigt som man kan bomba på stortavlorna med lika täta intervaller. Riskminimering alltså. 

Smart. Men kommunikation funkar inte så. Kör du med två budskap, dessutom motstridiga, blir folk förvirrade. Förvirrade människor kommer inte ihåg reklam. Bortglömd reklam gör inte sitt jobb.

Veckans lantis – Kontaktmannen.

lord Fredruk eller Kontaktmannen som han också kallas i sitt eget forum är en vresig figur som har ett komplext förhållande till omvärlden i allmänhet och till sin egen bransch i synnerhet. Han är ovanligt obstinat för att vara en tvättäkta lantis.

Var bor du? -I Göteborg, men det visste du nog redan. Nästa smarta fråga tack.

Känner du att du har hittat hem? -Jag har varit här de senaste trettio åren, men är född på samma ställe som alla stockholmare. Norrland.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm? -Är det något eftersträvansvärt? Ska hela landet knôs in i en stad? Låt mig ställa en motfråga. Varför har du valt att inte bo i New York? Eller London? Eller Tokyo för helvete? Vad är det för jävla idiotfråga? Ett arv från Viggo, eller? Förbannade apskaft.

Längtar du någonsin tillbaka? –Jag tittar inte bakåt.

Vad är den största skillnaden mellan Stockholm och Göteborg? –Vad bra att du frågar någon helt objektiv. I Stockholm är det visst väldigt viktigt att vara smart. Få är dock trovärdiga i sin strävan. Många försöker även käcka sig och prata göteborgska. Osäkerhet lär vara förklaringen på båda symptomen.

Vad borde stockholmare lära sig av göteborgare? –Vilken idiot delar ut generella råd till en hel stad? Är det förresten i någons intresse att stockholmare och göteborgare ska bli mer lika?

Hur ser en typisk dag ut i Stockholm? -Anländer med tåget på morgonen. Springer som en skållad råtta från det ena mötet till det andra och sätter mig på tåget hem igen tio timmar senare.

Hur brukar du bo när du är i stan? –Inget slår Terminus vid centralen. Oslagbart krypavstånd, gött sunkiga rum och åttiotalsmeny i restaurangen. Dessutom behöver man aldrig någon väckarklocka. Hotellet ligger rakt över T-centralen. 

Vad missar du absolut inte när du är uppe i Stockholm?  -Ett järn på Centralbadet i jovialiska stockholmares sällskap.

Vilken är din bästa Stockholmsupplevelse? -Baserat på vad då? Staden, människorna eller det som hände? Kom igen.

Vad längtar du hem till som du inte finner här? -Fisk och skaldjur.

Finns det något som är unikt för Stockholm som du saknar därhemma? -Vi har inga riktiga brats och stekare i Göteborg.

Hur upplever du den typiska stockholmaren? -Men sluta nu. Hur var det med generaliseringarna? Det finns förhoppningsvis ingen typisk stockholmare. Om det finns en sådan är det mycket synd om den personen.

Grattis till årets ickeledare, Anne.

Sidan fyra i DN verkar vara den främsta kanalen för journalister att vädra sitt förakt och samtidigt visa hur otroligt dålig koll de har på sitt eget arbete och den medievärld de verkar inom. Knappt har Lisa Bjurwald dragit upp brallorna innan det är dags för nästa kolumnist att ta över pinnen: Anne Lindén. Har inte läst något av henne tidigare, har inte läst något om henne tidigare, men jag anar att det kommer att komma mer inom snar framtid. Aningslösa yrare verkar vara kanonmat hos DN i dessa dagar. Och förlåt mig då om jag är elitistisk och klagar på murvlar som ger “vanligt folk” det de vill ha.

“Årets ickenyhet” lyder rubriken och handlar om Per Hellqvist, säkerhetsexpert på Symantec och det PR-arbete företaget lyckats med på sistone. Och vad som sas på TV4-nyheterna häromkvällen. Enligt både Lindén och Symantec har Hellqvist gjort ett mycket bra jobb eftersom företagets exponering ökat med 300% under karlns första två månader på jobbet för flera år sedan. Detta är tydligen ett problem. Att Hellqvist nu är ute i etern och flaxar med en gammal nyhet upprör Lindén så till den milda grad att hon väljer att ta upp en fjärdedel av morgonpressens malligaste sida för att avreagera sig. Måhända är detta en linkbait och Lindén kanske vill bli snabbt berömd på samma sätt som Bjurwald. I så fall får jag spela med och bidra till detta. Men jag kan inte låta bli. Det finns nämligen ett fundamentalt fel med Lindéns artikel och även hennes inställning som journalist. 

Man skuldbelägger inte den som är i underläge. I vår kultur är det inte kosher att straffa den prostituerade, utan skulden och ansvaret ligger på torsken, köparen. De flesta människor tycker även att den som är mest “skyldig” vid en otrohetsaffär är den som har ett förhållande (om båda är upptagna, så är det naturligtvis att betrakta som jämnt skägg). På EXAKT samma sätt fungerar det med PR. Som PR-konsult, eller pressansvarig eller vad fan du nu vill kalla dig, ställs inga krav på din moral eller att du håller dig till den heliga oförvitliga sanningen (du vet, den som bara naiva journalister tror på). Det är upp till journalisten att källkolla och bedöma nyhetsintresset. Alla någorlunda vakna och nyktra journalister (och alla andra med för den delen) vet att det är PR-departementets jobb att skaffa uppdragsgivaren relevant publicitet. Sen bör man hålla sig till sanningen och leverera relevanta nyheter om man vill ha en vettig relation med journalisterna. Detta har man emellertid inte förstått på DN:s ledarsidor, utan där går skribenten ut och klankar på Symantec och Hellqvist för att de är i etern med en gammal nyhet. Helt otroligt obegåvat.

Så, Anne här följer en liten, och högst förenklad förklaring om hur det funkar: Per Hellqvist är en sorts säljare. Det ingår i hans jobb att ordna uppmärksamhet åt sin uppdragsgivare, ju mer desto bättre. Han jobbar för ett företag som säljer produkter. De vill gärna vara med kanske var som som helst, men absolut i nyhetssändningar och speciellt om det är i ett relevant sammanhang som exempelvis när man pratar om datavirus.

Kritiken, om det nu finns fog för någon sådan, skulle naturligtvis riktas mot TV4-nyheterna, Sveriges största nyhetsförmedlare som är så kopiöst bekväma eller ignoranta att de låter en företagsföreträdare brodera ut och dominera på bästa plats, under det mest bevakade programmet. “Nyheten” är säkert en riktig “nyhetstorkeickenyhet” och man har full rätt att undra vilken sorts nyhetsjournalistik TV4. Troligen var Lindén för feg och kanske även bekväm för detta. Det kändes väl helt enkelt mer safe att hoppa på krämaren som säkert ändå inte har några kompisar. 

Gratulerar till en utomordentligt usel debattartikel, Anne och DN.

Tråkigt att Radovan köpte just er tröja?

Den forne serbiske krigsherren Radovan Karadzics är en man av värld. Inte ens i häktet (i Haag där många brutna män suttit före honom) gör han avkall på sin stil, utan poserar ledigt i en illasittande, sladdrig och välanvänd Ganttröja. Egentligen är det inget konstigt med bilden, eftersom Gant riktar sig till äldre, och kanske distingerade gentlemen av värld som gillar sobert och genomgubbigt mode som inte lyfter några ögonbryn. Radovan Karadzics skulle mycket väl kunna tillhöra Gants primärmålgrupp. Problemet är bara den där anklagelsen för folkmord. Den känns naturligtvis inte helt bekväm för Gant.

Bild från Blic, via DN.se

Serbien är dock inte någon högprioriterad marknad och enligt Louise de Verdier som är informationschef på Gant kan t-shirten mycket väl vara en kopia. I den ociviliserade varumärkesvärlden, som Serbien tillhör, är kopior av västerländska varumärken vanliga. Men det spelar knappast någon roll om tröjan är original, de Verdier kan andas ut. Hon behöver inte ens bli svettig på överläppen. I transparensens tidevarv blir ingen hängd för att en, i eget tycke, olämplig går och köper ens produkter. Det funkar inte så. Butiksbiträdet kan inte avgöra om varje kund är lämplig nog att köpa produkten i fråga. Skulle exempelvis systembolagsknekten hindrat Christer Pettersson från att handla Baileys bara för att några malliga irländare föredrar domestiserade, valiumsmackade hemmafruar från Täby som kunder? Eller skulle sportbutikskassören hat vägrat Miajlo Miajlovic att köpa den där Nikehooden som var så klädsam på övervakningsbilderna? Nej varumärken styr man inte över. Vem som helst kan köpa dem och du kan möjligen i grova drag styra lite lätt hur produkterna placerar sig efter distributionsledet. Men den riktigt obekväma sanningen är troligen att Radovan Karadzics är helt rätt för Gant om man bara tittar på de demografiska variablerna.

Ett annat relativt färskt exempel på hur en otippad varumärkesambassadör kan skutta fram ur skuggorna är när Zlatan under fotbolls-EM bar ett Unihocpannband. Naturligtvis ledde detta till klang och jubel i hela Mölnlycke och inte bara i innebandykretsar. Exponeringen kanske var värd hundratusentals kronor. Kanske miljoner, vem vet? Lika lite vet vi om Karadzics Ganttröja. Visst. Merparten av världen fördömer denne man och hans brott, men glöm inte bort att han har jävligt många supporters i Serbien och Ryssland. Och kanske även i Sverige. Skulle Gant tacka nej till miljoner hugade spekulanter för att de har “fel” preferenser?         

Vad säger ni gubbar?

Bjurwald borde blogga.

Hej journalist. Tänkte upplysa dig om att du faktiskt har ett ansvar för det du skriver. Om du nu har någon tillstymmelse till yrkesstolthet i kroppen kanske du borde tänka innan du vräker ur dig vad som helst, och framförallt på vilka ställen du gör det. Du förstår, det finns ganska många människor i detta stolta land som konsumerar tryckt media helt okritiskt. De tittar även på nyhetssändningar och sväljer innehållet helt komplett okritiskt. Därför kan det bli lite problematiskt när en journalist inte förstår konsekvenserna av sitt skrivande. 

Ledarsidan i DN är ett bra exempel. Där bör det finnas politiska debattinlägg och andra partsinlagor som kanske kommer från tidningsledningen eller i undantagsfall deras kompisar. Denna sida är inte en arena där aningslösa journalister ska leka åsiktspolis och göra bort sig och hela tidningen på samma gång. Visst måste det finnas utrymme för personliga åsikter, men rent dravel hjälper knappast tidningen att behålla sin vacklande trovärdighet.

Ett bra tips när man skriver en debattartikel är att fundera över syftet och vilket mål man har med inlägget. Helst bör målet, eller för den delen måltavlan vara en (1). Att skjuta på flera förbipasserande ankor är ingen hit. Det gör bara läsaren förvirrad. Och att författaren till inlägget framstår som ännu mer förvirrad. Att skriva en text som avslöjar allvarliga inre konflikter hos författaren är helt enkelt inte bra för det personliga varumärket. Sen kan det nog vara en bra idé att inte vara alltför plump och tendensiös, att man försöker hålla sig till ämnet. Detta brukar de flesta som gått en adekvat skrivarutbildning klara. Att fäkta vilt och hänga ut stora grupper av människor gynnar sällan syftet. Såvida man inte är en populist, förstås.

Den som klankar på judar, negrer eller exempelvis araber kommer med största sannolikhet att bli anklagad för att vara rasist. Det är nog bra, för även om det finns fog för kritiken (inte speciellt många människor är riktiga rasister när det kommer till kritan utan detta är mest en bekvämlighetsetikett debila journalister gjort till allmän uppfattning) är det inte lämpligt att generalisera så grovt. Dels sårar det många människor som inte stämmer in på stereotypen, dels förolämpar man folk som vet att stereotypen inte stämmer, åtminstone inte så bra att man kan kosta på sig att generalisera grovt på ledarsidan i DN. Ungefär lika dumt är det att kalla bloggosfären för “specialklass” och “bloggsörja”. En sådan generalisering leder bara till att författaren framstår som dum i huvudet. Och att framstå som dum i huvudet är extra dumt om man faktiskt hade något vettigt att säga, exempelvis att unga tjejer borde kunna gå på disco utan att bli antastade.

Så, för att göra en lättare kommunikationsanalys har Lisa Bjurwald gjort bort sig med sitt bidrag på ledarsidan i DN som handlade om bloggare. Hon har varit fördomsfull, uttryckt sig plumpt och gjort en avledande manöver bort från det syfte hon förmodligen hade med artikeln, att försvara unga tjejers rätt till sitt kön, att särskriva och vara helt otroligt kopiöst korkade i sina modebloggar.

Såvida inte syftet var att linkbaita och skaffa sig ett namn över en natt för Bjurwald. I så fall lyckades kampanjen ypperligt bra. Men det var inte tack vare Bjurwalds fantastiskt välskrivna text utan snarare det beklagliga faktum att hon fick bedriva personvalskampanj på sidan fyra i Sveriges i särklass (ungefär samma sak som specialklass, Lisa) malligaste morgontidning. Då kan man istället undra vad wonderboy Jonas Bonnier tänker göra åt saken.

Summerat gör detta Lisa Bjurwald till en olämplig ledarskribent, för hon har inte insett sitt ansvar som besutten journalist. Hon förstår inte att folk (de som åsyftas är de som kanske vill blogga om sitt bröllop och som artikeln ej var tänkt att såra) relativt okritiskt sväljer det som står i tidningen. Hon borde istället börja blogga, eftersom denna kanal (åtminstone enligt henne själv) inte ställer några krav på varken språket eller innehållet. Hennes blogg skulle säkert göra succé och troligen locka till sig tiotals likasinnade per dag.

Välkommen till bloggsörjan Lisa.

För dig som missat denna pikanta historia. Här är några fler felstavande, särskrivande träskpaddors syn på samma sak:

Deep ed, Samesame, Bullshit bulletin, Betaalfa, Udda nyheter, JMW, Badlands Hyena, Blogge, Basic Personligt, Självförsvarsbloggen, Satmaran, Åsiktstorped, Alter Ego

En Appletönt är värre än en PC-tönt.

Jag har kommit till insikt. Jag är en tönt. All tvekan var som bortblåst när jag såg mig själv glatt trippade uppför trappan efter att min förskräckta fru räckt över ett paket som låg i brevlådan. Paketet innehöll ett så kallat joggingarmband. Ett case med rem i neopren att spänna om underarmen (eller låret för den som är liten och klen) och som leder till stor munterhet hos både vänner och släktingar. Någon -än så länge- mycket närstående människa undrade var jag hade midjeväskan. 

Men jag måste få försvara mig en aning. Jag är ingen vän av telefonväskor och cases. För bara några dagar sedan skulle jag aldrig ens drömma om ett bältesclips eller ens ett fräsigt gummicase. Sånt är ju för fan till för de debila fåntrattarna som stod före mig i Teliakön. Men iPhone är en tvål, ett under av taskig ergonomi i både hand och ficka. Ett praktexempel på vad som händer när någon (iförd svart polo och matchande bakelitbågade brillor) tror att design mest handlar om blank yta och ett sobert skal. Ett mästerverk som kommer att revolutionera våra internetvanor, som gjord för att tappas i backen ur en högsommarsvettig handflata och sedan skickas raka vägen till Irland.  

Elaka tungor kommer att dra paralleller mellan detta armband och de sexiga axelhölster som fanns i mobiltelefonens barndom på nittiotalet. Jag gillar inte att bli utskrattad, så därför kommer jag troligen att bära min iphone dold, under jackan. Det finns ingen lag emot detta i vår delstat ännu.

Som avrundning måste jag väl hämta hem rubriken. Visst är PC-töntar något av det fjantigaste som finns. Men de värsta Macfundamentalisterna är mycket värre än så. PC-töntarna vet oftast om att de är jättetöntiga och brukar sällan ställa till något större besvär. De saknar liksom självförtroende för den sortens terror. Detta gäller tyvärr inte deras Mac-diton som är alltifrån påträngande och arroganta till självgoda och bigotta i sin töntighet. Tror inte att jag behöver presentera så mycket mer bevisning än denna och denna. De talar liksom för sig själva. Tack Claes för länkarna.

Lisa Bjurwald, hur tänkte du?

I dagens DN går Lisa Bjurwald till attack mot bloggosfären, eller “den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan”. På ledarplats i Sveriges malligaste morgontidning kan man bl a läsa att “tyckare som knappt kan stava till underrättelsebehov” inte borde uttrycka sig om dessa. Så långt allt väl. Klart att en finjournalist i de stora drakarnas tjänst måste få vädra sitt förakt för det folkliga ur ardennerperspektiv. Menigheten, de knappt läs- och skrivkunniga, ska väl inte tro att de kan få inkräkta och ta plats i journalismens bastioner hur som helst?

Den småborgerliga artikeln blir riktigt intressant när objektet för ilskan avslöjar sig: Isabella Löwengrips (Blondinbella) belackare. Uppenbarligen har ett antal moralkärringar av diverse kön haft synpunkter på Blondinbellas beteende på den italienska nattklubben där hon blev antastad. På denna punkten skiljer sig inte mitt och Bjurwalds ställningstagande åt nämnvärt.

Vad jag däremot inte riktigt får ihop är hur man kan racka ner på bloggares skrivsvårigheter (och exemplifiera med särskrivningar, felstavningar och kackigt innehåll) i samma artikel som man hyllar Blondinbella, den minst skrivkunniga av alla bloggare. Hon är dock inte unik. Skrivförmågan är knappast bättre hos hennes modebloggande, sjuttonåriga kolleger. Därför kommer Bjurwalds uppmaning “Fortsätt att skrika, skriva och protestera. Era röster behövs” att få en förödande effekt på bloggosfärens språkliga nivå. Och jag fick uppfattningen att Lisa Bjurwald tyckte att just den nivån var skrämmande låg redan.

Snälla Lisa. Du kan väl höra av dig och förklara hur du tänkte. Du behöver inte ens sitta av.

Länk har mejlats till Lisa Bjurwald.

PR passar bollen.

Då var det dags för utmaning igen, detta bloggosfärens kedjebrev. Denna gång är det PR Öhlin (Mine goes to eleven) som skickar bollen vidare. Om du inte besökt hans blogg kan jag varmt rekommendera det. Speciellt om du är intresserad av reklam och marknadsföring. Jag brukar lära mig något nytt vid varje besök. Dessutom har PR förmågan att göra det krångliga eller rent utav hissnande begripligt. Och det är faktiskt inte så många som fixar det.

Utmaningen består av att nämna sina sju favoritbloggar. Det är egentligen ingen vidare bra utmaning eftersom vänkretsen är något inavlad. Cirklarna är ganska små och ofta är vi varandras besökare. Så utöver somliga som PR redan nämnt, här kommer sju, mer eller mindre frekventa, utan viktad inbördes ordning.    

Deepedition. Det är där man i regel läser det först. Niclas var också först i största allmänhet. Detta (Researcher) var den första bloggen jag började läsa frekvent and he´s still going strong. Det är här patetiska dagstidningar hämtar sitt stoff om bl a  bloggosfären (naturligtvis ger de aldrig någon cred. Det beror främst på att de är rädda och inte förstår fenomenet “blogg”. Men det gör ingenting, de är ändå snart arbetslösa, tack och lov).  

As good as it gets. Stundtals reklamrelaterad blogg från en av Sveriges mest meriterade copywriters. Stundtals personlig dravelblogg från en tonårsmorsa som bor i ett stall. Skit samma. Ulrika får mig att komma tillbaka och det är väl det som räknas?

Detvarintejagdetvarsossarna. Missnöjesvardagsblogg som skrivs av (en ibland) arg brud med moderatsympatier. Troligen det bästa i sin genre. Missnöjet handlar om det mesta och blir extra njutbart när ämnet är politik och svagsinta apskaft som sverigedemokrater får på skallen. För att citera tidigare talare: You go girl! Annars är det mest plattskallade “heja-heja-kommentarer”. Det är synd för hon förtjänar bättre.

Bullshit bulletin. AD:n Fredos blekta hjärta refererar halvtroget från vardagens inslag med i bästa fall emfatisk disposition. Ibland blir det dock som förr; kvasinyhetsvinkeln släpps och redaktören lättar bladet och släpper ur sig fräna referat, då gärna branschrelaterat. Då är det alltid riktigt bra. 

Prankmonkey. Busapan backar aldrig för att trampa någon på tårna. Han är Petters bitch, jobbar på en av de flådigare byråerna i Stockholm, men föredrar trots detta att vara anonym. Han kommer ifrån Göteborg och har gått på Sannaskolan precis som undertecknad. Jag hatar mig själv för att jag inte lurat ut vem han är. But I´m getting there, bastard…

Anjo. Olskrokens Ulf Lundell på syra missar aldrig en chans att halsa lättmjölk iklädd matchande polyestertröja . Hans inlägg är sällan skrårelaterade, men vad gör det? De är snurriga så att det förslår. Så länge östra Göteborgs fulsidor belyses i ett rosa, vardagligt vaselinskimmer kommer jag tillbaka och läser, wacko.