Världens dåligaste formgivare.

Jag fick en bok i helgen, eller rättare sagt två böcker i en pärm och ett frågespel på ett språkligt tema. Döm om min förvåning när jag ser att frågespelet glatt stoltserar med världens fetaste särskrivning. Denna prekära språkgroda blir på gränsen till komisk med tanke på att författaren, Fredrik Lindström, är en av rikets främsta särskrivningsmotståndare.

Formgivare som designar bokomslag brukar inte rankas som juvelen i kronan direkt. Jag tror att det dels beror på att deras jobb i allmänhet ser ut som skit. De utgör, med några få glada undantag, den grafiska divisionens begåvningsreserv. Ändå verkar de ha otroligt mycket makt och näst intill fullständigt konstnärlig frihet i sitt arbete. Jag skulle kunna tänka mig att förlaget kanske har lite grand att säga till om, men deras vetorätt begränsas troligen till det som är direkt kriminellt. Men den som står för innehållet i pärmen, författaren, måste vara helt rättslös när det gäller ytan. Kan tänka mig att nestor Lindström hellre skulle dö än att offra ett bindestreck.

Så min rekommendation till dig som har en bok på väg. Släpp inte pärmen, bokens viktigaste reklamyta och skyltfönster, till någon analfabetisk kackare. Överlåt det jobbet till en riktig AD. Gärna någon som är läs- och skrivkunnig.  

Alla hatar inte längre reklam.

Media Culpas nätundersökning BlogSweden3 bestående av 806 pers innehåller en del intressant för oss som envisas med att skriva reklamblogg. Föga förvånande var kvinnorna i majoritet (76.2%) och de var också unga (16-20 år den vanligaste åldern). Inte heller helt överraskande hade mer än hälften (53%) parkerat på topp- och läppglanshyllan. 

Vad som däremot kan betraktas som mycket anmärkningsvärt är att männen, vilka var i minoritet till antalet, gärna besökte reklam- och PR-bloggar. Var fjärde (25.8%) närmare bestämt. Om urvalet är representativt och om det går att lita någorlunda på siffrorna, kan man lugnt påstå att någonting har hänt. Alla hatar inte längre reklam. Den mest utskällda branscher som slåss med kopplare och bedragare om skammedaljen verkar snarast ha fått en populärskjuts.

Så varför inte spekulera i orsakerna till reklamens plötsliga publika uppsving. Är det en generationsfråga? Har palestinasjalarna helt gett upp och kapitulerat till kommersynglen? Det vore inte en sekund för tidigt. Eller gjordes undersökningen när samtliga av landets ekonomistudenter satt och letade uppslag till uppsatsen? I så fall var det trevligt att de intresserar sig för reklammekanismerna som ska bidra till vinsterna hos deras framtida arbetsgivare. Eller var det så enkelt att de 48 pers som angav reklam och PR som intresseområde råkade vara muppar som jag?      

Grattis Göteborg!

  

Dressmann öppnar inte bara butiker. De lägger ned också.  

Skådebröd ifrån Årstiderna.

 

Det kom ett DR ifrån Årstiderna som är ett ”ekologiskt lantbruksföretag”, vilket grovt uttryckt betyder att de kör ut grönsakslådor till sina prenumeranter. Men de skulle behöva en lektion i marknadsföring. För när jag går in på deras webbplats och ska beställa en låda, då får jag reda på att de ej kör ut i mitt område. Detta egendomliga förfarande väcker minst två frågor. 1. Har något gjort fel och dribblat bort sig själv mellan postnumren? 2. Har Årstiderna kommit på ett effektivt men jävligt cyniskt sätt att sondera terrängen? Försöker man skaffa sig en överblick inför en kommande etablering? 

Jag vet vad jag tror. Vad tror du?    

Vi suger.

Sju inlämnade Guldäggsbidrag och inte en enda nominering. Jag skulle kunna skylla på juryn och nepotism i vanlig ordning, men sanningen är troligen att vi inte presterat något av vikt. Vi suger helt enkelt. Vi äger vår genre fast presterar inte. Det är bara att bita ihop och komma igen. Fast det känns jävligt tungt just nu. Eller så är det alla andra som suger. Den som lever får se.

Det kom en tårta.

Det har sina fördelar att vara med i Sveriges Reklamförbund. En ganska uppenbar är att det kommer en tårta åkandes i samband med att man blivit antagen. Det är svårt att värja sig emot ett DR av den kalibern och vore kanske något att fundera för alla som i samband med någon högtid tänker skicka tryckeriets standardiserade gratulationskort till kundkretsen. More is more.     

Alla ska inte ha en reklambyrå.

Det finns företag som inte jobbar med någon reklambyrå. Många av dem har i princip aldrig haft ett fungerande förhållande med en byrå. Avhållsamheten är sällan en slump. Vissa klarar sig själva, de gör faktiskt det på riktigt, så de är inte intressanta i detta fall. Den andra kategorin är däremot delikat. De anser att någon reklambyrå ej behövs, för de kan bäst själva. En annan variant av narcissism är att produkterna är så bra att de säljer sig själva. Sedan finns det gamla luttrade företagare som inte tror på reklam som fenomen, att marknadsföring är något jobbigt som bara kostar pengar och inte är till någon nytta. Det gick helt enkelt snett någonstans mellan Stalin och Palme. Kategorin som skulle behöva hjälp men som vägrar att ta emot den är det i särklass svåraste företaget att få som kund. Ofta gör man några tappra försök och hugger i sten innan man ger upp och sällar sig till raden av de lallande idioterna till konsulter som alla tänkte samma romantiskt fagra tanke ”undrar varför det företaget inte jobbar med någon byrå”. Vad fan beror det på då? Ibland kan det handla om en enstaka person som inte fick något beröm på dagis för sina teckningar. Men en sådan anomali brukar korrigera sig själv med tiden genom naturlig avgång (läs: puckot får förhoppningsvis sparken förr eller senare). I svårare fall verkar kontraproduktiviteten sitta i väggarna. Marknadschef efter marknadschef ryker med ett halvårs mellanrum i strömhopp. I de fallen utgörs de kvävande väggarna ofta av produkt- eller försäljningschefer som sätter käppar i de förhoppningsfulla hjulen. Ibland stöter man även på en VD som alltid vet bäst och aldrig skulle drömma om att delegera några av hans fina och viktiga arbetsuppgifter till packet han anställt för att sköta dessa. Det sistnämnda verkar vara symptomatiskt för familjeföretag och men kan även finnas hos storeuropeiska bolag med stark centralstyrning och marginaliserade filialchefer. Så ett gott råd till dig som står med tungan emot bröstet och just blivit helt till dig i trasorna över att hittat en liten juvel som alla dina konkurrenter verkar ha missat. Don´t even go there. Oavsett om du är administratör eller kreatör, det finns en förklaring till att ingen jobbar med dem. Fler har försökt innan dig och gått på pumpen. Du kommer aldrig att sälja något där av den enkla förklaringen att de ej förstår innebörden av din produkt. Och ingen köper sånt man inte förstår.        

   

En plastkasse rymmer hela varumärket.

Niclas Strandh bjuder på ett antal förståndiga tankar i en timmeslång intervju på Researcher. Bland annat diskuteras extremt lokalt varumärkesbyggande och hur man som företagare bör agera i sin närmiljö för att bygga en beständig relation med sina kunder. Att exempelvis den lokala matbutiken sponsrar lekplatsen i kvarteret. Detta tänkande har emellertid inte slagit igenom hos min lokala ICA-butik. Där kan man nämligen köpa en speciell ”sponsorkasse” till förmån för den lokala handbollsklubben. Detta låter kanske behjärtansvärt. Men det finns naturligtvis en hake. Sponskassen kostar 3.50:- eller 5:- eller något nästan lika ohemult. Den smarta ICA-krämaren tar alltså fullpris för kassen medan han låter den överskjutande delen tillfalla klubben. Han har bidragit med distributionskanalen, men intet mer. Någonstans väcker detta en jävla antipati och jag har således inte ens funderat på att köpa en enda sponsorkasse. Om denna ekvation skulle fungera och röra mitt stenhjärta som långt ifrån klappar för de lokala handbollsmespropparna, så hade det behövts något mer. Unity, liksom. Men han kunde inte nöja sig med mindre. Det hade räckt med självkostnadspris, men profiten kom i vägen. Han var tvungen att gå ”skadelös” ur affären och förstår troligen inte att man måste investera någonting när man marknadsför sig. Han kan inte stava till varumärke. Och jag handlar där så sällan jag kan.