Ta tricken era primadonnor.

Det lipas som bekant en hel del i vår avlånga bransch. Icke förvånande handlar det ofta om rena I-landsproblem. Bland annat är det väldigt jobbigt att förflytta sig i stan, i största allmänhet och rent omänskligt i rusningstrafik. Att det finns massa andra människor som är i vägen verkar vara en legitim anledning till att komma hur sent som helst, vilken tid som helst, vilken dag som helst. Till vilket möte som helst. Jag har en misstanke om att detta är ett så kallat storstadsfenomen. Detta lär knappast gälla byråer på mindre orter. De kommer förmodligen alltid i tid till sina möten.

Minst att lipa för har Stockholmsbyråer. Dessa lättstekta fiskpinnar har norra Europas mest formidabla kollektivtrafik under sina fötter. Tunnelbanan är helt överlägsen när det gäller att förflytta sig över mer eller mindre hela innerstan inom loppet av tio minuter. Handen på hjärtat. Hur ofta har du några möten utanför Norr-, Öster- eller Södermalm? Nä, just det. Det mesta händer på dessa holmar. Och om stackars lilla du skulle behöva frakta din heliga byrålekamen till Solna eller rent ut av Vällingby, då behöver du inte uthärda sossesnöret i mer än tjugo minuter. Stockholmare är helt enkelt löjligt bortskämda.

Varför är det då så farligt att åka ner i underjorden? Vad är det som skrämt er? Är det kyrkan som hotar med helvetets eld? Knappast, va? Det är väl snarare den uppenbara risken att frontas med mindre bemedlat folk, den så kallade allmänheten. Patrasket som inte har råd att åka bil eller taxi. Det verkar vara en yrkessjukdom i vår bransch att det alltid är jobbigt att umgås med dem vi jobbar för, de som vanligen går under beteckningen ”konsumenter”.

Författaren Theodor Kallifatides skrev i dagens Metro att alla som jobbar med kommunikation bör åka tunnelbana. Anledningen är att det är där livet händer. Jag förstår vad han menar. Det är där man möter folk och skamlöst har chansen att tjuvlyssna på deras samtal. Det är där man får en ovärderlig chans att göra en informell marknadsundersökning, helt osminkat och naket. Bara lyssna på vad folk säger till varandra sins emellan och i mobilen. Men det kanske inte är så intressant för oss som jobbar med reklam. Våra uppfattningar kanske kommer på skam. Vi kanske lär oss något obekvämt. Vi kanske inte längre har samvete att betrakta marknaden ur fågelperspektiv, uppifrån vår stadiga ardenner. Och hur skulle det se ut?

Detta kontrakreativa beteende gäller självklart inte bara infödda stockholmare (eller norrlänningar, vilket de oftast är när det kommer till kritan) utan även oss som kommer utomsocknes ifrån. Vi åker också taxi så fort vi ska transportera oss ifrån Centralen till Hötorget. Vi fårar fint in oss i bullekön istället för att ta en rask promenad som utan omsvep skulle spara tio minuter. Eller tjugo beroende på klockslag. Kanske beror detta på osäkerhet, att vi inte hittar i Stockholm. Eller så måste vi utnyttja att vi har en kund som vackert betalar våra burleska taxiresor utan att knorra. Jag tycker i vilket fall att anledningarna suger, inte minst ur miljösynpunkt.

Ta T-banan och skatta er lyckliga att ni inte behöver förlita er till Västtrafik. Jävla primadonnor.    

Ps. Om du vill läsa en aktuell postning om hållbar utveckling kan du alltid kika här.  

 

 

Män som gör saker tillsammans.

Det ser ut att bli samkväm i morgon kväll. Undertecknad är i huvudstaden och tänkte passa på att umgås när ändå tillfälle ges. Ett antal bloggare och kanske även annat löst patrask, exempelvis Niclas, Per, kanske Per och Fredo sluter upp för att sänka ett glas. Självklart har vi plats för fler och det gäller även dig som inte är man. Jag menar, bloggosfären är väl ingen jävla herrklubb? 

Per T uttryckte det såhär: Åldermännen samlades på centralbadet för att spela schack och tömma en bägare. Kanske dryftades också ett eller annat spörsmål kring den lilla byns vardagsliv.

Jag vet inte varifrån citatet härhör, men lämpligt nog är platsen för denna herrträff just Centralbadet och jag är nog där från fem någon gång. Välkommen. 

Ps. kom igen nu, damorkestern. Visa att det inte behöver bli enkönat bara för att internet är inblandat.

 

 

 

 

Rikets lataste byrå?

Det snackas mycket om reklambranschens odrägliga arbetstider. Folk sitter gladeligen till midnatt innan någon släcker ljuset och vankar hem till en förbannad respektive. Skilsmässorna står som spön i backen och alla verkar konstant vara en näslängd ifrån den där berömda väggen. Ingen har tid med någonting och alla bokar av sina möten i en kvart innan, de gör en s k Rune. Om de nu inte glömmer bort mötena helt och hållet.

Ändå är övertiden inom reklambranschen något som sällan diskuteras och än mindre något man får betalt för. Legio verkar vara ”Här jobbar vi tills vi blir klara”. Som kompensation för sina 240 timmar per månad kan man få en extra semestervecka. Och det är ju faktiskt en högst relevant kompensation om än väl liten. Med sådana arbetstider behövs verkligen ledigt. För 40 arbetstimmar off räcker inte långt på många byråer. Jag har faktiskt hört historier om folk som fått hjärtattack och slocknat över tangentbordet.

Det problemet har vi inte på min byrå. Jag tycker nästan aldrig att vi jobbar och jag har faktiskt lite svårt att förstå varifrån alla pengar som spruttar in på kontot kommer ifrån. Vi brukar låsa och gå hem när klockan slår fem och nuförtiden är det sällan vi jobbar helg. Visst, det har väl inte alltid varit så. De två första åren var det mer dygnet-runt-verksamhet och år ett tror jag att vi omsatte 120 tusen. Blir lätt så när man startar byrå från scratch utan att ha några kunder med sig på resan. Men jag kan inte minnas att vi någonsin suttit och ugglat på kontoret ända till småtimmarna. På den tiden körde vi hemifrån när det var tvunget. Inte bra, men fortfarande bättre.

Nu ska jag inte måla Gud på väggen. Vi kanske dödskraschar mot betongen fortare än jag kan säga ”illa kvickt”, men vi har ändå hankat oss fram i över fem år och i snitt haft en årlig tillväxt på över femton procent. Vi har också gått och skaffat oss ett antal namnkunniga kunder, somliga börsnoterade och multinationella, de flesta med minst 500 anställda. Detta trots att vi inte ställer upp i några obetalda pitcher. Jag tror också att vi äger vår nisch och få byråer rakar hem fler branschpressklipp per capita. Det är väl inte så pjåkigt för en byrå som släcker och går hem vid fem? Jag talar nog för alla när jag säger att det har varit en otroligt utvecklande och rolig resa. Vi kvalar knappast in i byråtoppen om man tittar på lönerna, men det finns faktiskt andra värden i livet. Tro det eller ej.

Jag tror att de flesta byråer skulle vinna på att gå hem vid fem. Jag tror att arbetskraften håller längre då, är mindre sjuk och mår bättre. Faktorer som påverkar byråekonomin i högsta grad. Jag är även helt övertygad om att man kläcker bättre idéer i harmoni än under stress. Det måste bara vara så.

Vad säger du? Kan vi gå hem vid fem i fortsättningen? 

 

En lektion i reklamiska.

Sverige har fått sin första copydoktor. Einar Korpus heter han och är förutom copywriter och författare nu även tvättäkta doktor i reklamspråk vid Örebro Universitet. Tidigare i kväll höll han en kort föreläsning med tillhörande mingel på Röhsska museet i Göteborg. Sin avhandling ”Reklamiska” (som också blivit en blogg) har han samlat i en 311 sidor tung bok som analyserar företrädelsevis språket i svenska guldäggsbidrag mellan 1975 och 2007. Även bloggosfären var representerad under aftonen med bl a Pilo och Åkerberg. Undertecknad hade bil med sig och drack för en gångs skull samma sak som den sistnämnde. Det ska inte hända igen.    

Jag har varken hunnit köpa eller läsa boken än. Men jag ska. Kommer att köpa minst ett ex. Det kanske även blir en bok till det privata reklambiblioteket.

Att Sverige har fått en copydoktor är stort. Det är ett erkännande av att reklamspråket tillhör den akademiska marknadsföringsdisciplinen och är av precis samma dignitet som de administrativa grenarna och formgivningen, att det är ett område man kan forska på och t o m få en hatt för sitt enträgna arbete. Vi kanske inte kommer att märka någon skillnad på studs i reklamvardagen, men jag är tvärsäker på att Einar har gjort hela branschen en tjänst genom sitt avhandling.

Tack Einar.       

Vad är pitchen?

Fick precis en uppdatering ifrån en kollega och panelhöna som varit med i en debatt på Handels i Stockholm. Den handlade om gerillareklam och alternativa sätt att kommunicera. En intressant och utvecklande tillställning som även innehöll Fredrik Wass och Anton Granlund, som skrivit en uppmärksammad gerillauppsats. Tyvärr hade han oturen att befinna sig i samma sammanhang som PR-världens motsvarighet till Carola Häggkvist, eller åtminstone hennes stroppiga körtjej (det är faktiskt en man otroligt nog, men jag tänker inte namnge honom. Han ska få en chans till).

Dagens fråga till publiken är: Varför finns det så jävla många apdryga människor i vår (utbyggda) bransch?

Varför ska det vara så svårt att samarbeta med kringdisciplinerna, de som alla är beroende av för bästa möjliga resultat? Varför är alla så jävla rädda för konkurrens? Varför måste alla äga kunden och hela affären? Varför ska alla försöka att leka fullservicebyrå? Varför träffar man (nästan) aldrig någon med gott självförtroende?

PR- och mediebyråer är normalt de bästa samarbetsparterna. De förstår hur vi kompletterar varandra och kopplar hur man på bästa sätt drar nytta av smala specialister. Med PR- och mediebyråer funkar det bra till ungefär 90%. De resterande tio procenten kan betraktas som en anomali, en avvikelse. I den rena (och snygga) reklambranschen är det precis tvärt om. I princip alla reklambyråer drar öronen åt sig så fort vårt namn kommer på tal. Antar att detta även gäller många andra företag i vår situation. Helst skulle väl den malliga reklambyrån vilja ha en fotoutbildad originalare och en tryckpress i källaren, så man slipper att dela med sig av affären. I reklambranschen väger undantagen helt klart åt andra hållet istället. Valentin, Confetti, Heimer & Co, Saatchi & Saatchi är några av de glada avvikarna vi haft förmånen att prata med.

Kära reklambyråer. Vi är inte farliga. Vi är inte ute efter era kunder. Vi vill inte ha helhetsuppdraget. Ni kan fortsätta att göra annonserna och katalogerna. Vi kommer inte att glömma ert namn i pressmeddelandet. Vi kan leva med att ni säger att det var ni som kom på idén. Vi kommer inte att äta upp allt ert fikabröd eller knulla er receptionist. Så sluta darra, för helvete.

 

 

Dags att reclaima reklamen.

Det är hög tid att ta tillbaka initiativet. För reklam är idag något av det fulaste man kan livnära sig på. Situationen är fullt jämförbar med de rabiata åren på sjuttiotalet. Då bodde jag i Majorna, en stadsdel i Göteborg känd för sina kommunister. Idag har det politiska läget stabiliserats en aning men på den tiden fanns en KPML(r)-förening på varje gård. Trots den knallröda dominansen var det inte alla majbor som höll med och stämde in i kampsången. Somliga var av motsatt åsikt, andra kanske försökte hålla sig opolitiska. De som inte slöt upp på de frekventa mötena drogs över samma kam och betraktades som förrädare. Som i Nazityskland ungefär.

På den tiden fanns det ingen som jobbade med reklam. Art directors valde att titulera sig industridesigners (för att tillverka produkter till massorna har alltid varit populärt) och copywriters skrev information, eller kallade sig möjligen redaktörer. Reklamen var bränslet som drev helvetesmaskinen, kapitalismen. Och den som åt pommes frites lite för ofta var garanterat en amerikavän.

Idag är vi där igen, åtminstone när det gäller definitionen reklamen. Egentligen tycker nog inte majoriteten speciellt illa om reklam som fenomen. De flesta normalbegåvade kan räkna ut hur en marknadsekonomi fungerar. Att reklam fyller en upplysande, säljande men även finansierande funktion. Inte bara irriterande. Men det är knappast speciellt många reklamhatare som vill betala egenavgifterna reklamlösheten skulle medföra.

Problemet är definitionen av begreppet ”reklam”. Ordet härstammar från latinets reclamare och betyder fritt översatt att ropa ut, att ropa igen, att överrösta. Tyvärr verkar många krämare ha tolkat denna betydelse lite väl bokstavligt. Och vi i den ryggradslösa branschen har hjälp dem, mot skälig ersättning förstås. Vi har missbrukat ett givet förtroende och får nu svälja vår beska medicin. Detta visar sig bland annat i att företag söker andra vägar för att kommunicera eller att de anser reklam vara så simpelt att de klarar sig utan byrå. Reklaminflationen har urholkat värdet och detta märks på mängden reklam som behövs för att slå igenom bruset. Reklambranschen har försökt att manövrera undan problemet på sämsta tänkbara sätt. Istället för att ta tillbaka makten över ordet ”reklam” har man hoppat över till småskojarnas och amatörernas sida och sysslar numera med ”kommunikation”. Kommunikationsbyrå, hur jävla dumt låter inte det?

Med detta tråkiga läge är det lätt att beskylla konsumenterna, idioterna. De som måste ha rödfeta priser för att fatta hur billigt det är. Spånskallarna som avskyr reklam i ena andetaget och hyllar de roliga Icafilmerna i det andra. De som fått lära sig i späd ålder att reklamen ej går att lita på. Men det är inte idioternas fel. De är inte ens några idioter. Det vi, reklambranschen tillsammans med våra klentrogna uppdragsgivare, som är idioterna.    

Om vi ska kunna vända denna tradiga utveckling krävs att definitionen av reklam blir ”kommunikation”. Att vi kallar det som landar på hallmattan för sitt rätta namn, prisinformation. Eller ”hjärntvätt” om det är riktigt illa. Att de tyskproducerade bombmattorna på TV kallas vid sitt rätta namn. Att reklamradion är usel p g a att den saknar redaktionellt innehåll, inte för att den är reklamfinansierad. Att vi lär vår omgivning att reklam kan vara en positiv kraft. En förutsättning för att samhället ska fungera. Och inte bara något kul att prata om på kafferasten.

Vem kastar första stenen?

Kontaktmannen – en tänkare.

På PRfekt finns något så delikat som en Typealyzer, en sorts analysmotor där du kan få svar på vilken typ av sjuk hjärna som döljer sig bakom en blogg. Ja, det låter helt galet men att få ut en psykografisk analys av den som skrivit bloggen behövs bara ett lite längre inlägg som skrivits av personen. Man kopierar in länken och vips kommer det ett utlåtande enligt tre renrasiga (nåja) psykologiska läror. Tekniken baseras på ett datalingvistiskt system och lite förenklat kan man säga att tricket sitter i vilka ord och fraser författaren använder. 

Det går bra att skratta åt en sådan här textpsykograf. Det får säker en och annan ängslig att må bättre. Men jag tror att testet pinkar helt rätt i många fall. Många som skriver blogg gör detta för att få utlopp för något och jag skulle bli mycket förvånad om inte personligheten smittar av sig i ordvalen. För att testa tillförlitligheten (eller kanske kolla om jag är schizofren?) körde jag ett antal olika postningar och fick samma profil: Tänkaren. Vet inte om det är bra eller dåligt för en kille av min kaliber. Är dock nöjd med att ha sluppit omdömet ”jävla dåre”. 

Jag träffade förresten Mattias Östmar, mannen bakom PRfekt, häromveckan. Han undrade varför jag hade en blogg. Jag svarade att det är en ventil. Det visade sig att ”lätta på trycket” var den främsta anledningen till att han började blogga. Detta är säkert ingen ovanligt förklaring. Kombinera en del skrivklåda, en del undertryckt ilska (eller annan valfri känsla), två delar exhibitionism och ett uns sällskapssjuka. Där har du receptet på en bloggare.  

 

 

 

Nån jävel kommer fråga om sociala medier.

På fredag är det dragning på IHM i Stockholm. ”Chefen” och jag ska upp på scen och steppa igen. Denna gång handlar det om gerillans analoga fördelar och möjligheter att skapa ”traffic to site”. Det är inget konstigt med det, utan faller sig ganska naturligt i dagens medieklimat. Vi kommer att ha med ett antal exempel på lyckade kampanjer där en alternativ aktivitet dragit mycket trafik till en webbplats, både egna cases och andras. Vi har stått på den scenen förut och jag vet ungefär hur många som kommer att sitta i publiken och ungefär vilka frågor som kommer att ställas.

Så, vad är det då för problem? Jo, det har hänt något sedan sist. Fenomenet ”sociala medier” har på allvar fått fotfäste hos folk (inklusive reklambranschen och deras uppdragsgivare som sällan är först med något).   Någon eller t o m några kommer garanterat att ha frågor om sociala medier. Sociala medier är lite nytt, lite hett och något även kunderna börjar snappa upp. Därför ökar trycket på projektledare och kreatörer på traditionella byråer om att ta fram sociala alternativ. Ofta vet de inte varför de gör det, men ingen vill riskera att missa tåget och då ställer man inte dumma frågor i onödan. Gerilla är också lite nytt och lite hippt. Av okunskap och bekvämlighet sätter somliga likhetstecken mellan precis allt som inte räknas till traditionellt. Detta beteende kommer att ge mig problem, eftersom jag knappt vet ett jota om sociala medier. Så jag ber redan nu om att få slippa dessa frågor eftersom jag inte kommer att ha några bra svar (som om någon av dem skulle läsa detta, vem försöker jag lura?).

Om du därute tänker dyka upp på fredag kan jag varmt passa över frågan till exempelvis Niclas, Brit, Fredrik, Annika, Björn eller Mattias. De är skitbra på sociala medier och med min begränsade insikt betraktar jag dem som ledande på området, i alla fall i Sverige. 

Gerillafrågor besvaras dock gladeligen.

Cirkus Kia kommer till stan.

Nu har det kommit reklam (nåja) i brevlådan igen. Denna gången var det till mig. Och denna gången var det från biltillverkaren Kia, de som gör fula koreanska bilar som ska se ut och kännas som europeiska. Det är väl visserligen jättebra att de gör billiga bilar som ser ut därefter och passar som handsken för folk som mest är intresserade av att förflytta sig ifrån A till B med så lite inblandning av metafysik på vägen som möjligt. Men måste de skicka sina burleska propåer till mig?

Det var ett så kallat ADR som kom. Jag är inte säker på hur de hittat mig. Antingen tycker de att min bil börjar bli gammal. Eller så tycker de att jag är lite piffig i min egenskap av byråledare. Fripassagerarbrevet inleder med några raka puckar. Gillar du bilar? >Ja, jag gillar bilar. Men inte era bilar<. Gillar du fotboll? >Nej, jag gillar inte fotboll. Såvida inte jag får spela själv. Och jag heter inte Glenn!< Gillar du presenter? >Vad är det för fråga? Det så kallade DR:et har hittills givit mig några illaluktande ballonger och ett par lika fula som Sverigepekorala klistermäsken som man tydligen ska sätta i ansiktet och sen heja Sverige tills mjälten spricker. Ska det kallas presenter?<

Kontentan är naturligtvis att jag ska passa på när Kia kommer till stada att både provköra, få en DVD-film och tävla. Om jag vinner skickar de mig käpprakt till Österrike. Argumentet för att jag ska besöka min lokala Kia-handlare och provköra en bil med löjligt modellnamn är 500 spänn. Så billig är jag och jag vill ha dem i näven.   

Utöver detta ytterst irriterande DR-skick har jag även sett Kias erbarmliga sju synder-annonser och har den lika eländiga radiospoten ”nosen ser tuff ut – kasta stenen på den” i färskt minne. Samtliga kampanjer jag exponerats för spretar i varsin riktning. En kvalificerad gissning är att de är gjorda av Sveriges i särklass bästa reklambyrå Berntzon Bylund (skulle gärna länka om jag bara kunde hitta deras sajt), de som tidigare utgjorde reklamspjutspetsarna inom Prime Advertising. Jag kan inte låta bli att undra om den stora malliga PR-byrån på allvar trodde att det var så enkelt att göra reklam att de själva skulle klara av det. Nä, det var nog i grevens tid att de började konsultera Sven-Olof.

OK Kia. Jag har nyheter till er. Ni kan självklart inte veta att ert fina utskick skulle hamna hos ilskna mig. Men tyvärr passar Ingenting av det ni erbjuder. Återkom gärna när ni köpt Aston Martin eller kan erbjuda mig ett par fotbollsskor mot en provkörning, helst Puma. Ni får dock en vacker poäng för att ni nyss gått och blivit Blåvitts huvudsponsor. Sånt värmer rejält i bröstet på en gammal Öisare.     

Transparens hos Inte Rio.

I en artikel i DM kan man läsa att Inte Rio nyligen förlorat kunden Land & Rike. Det vore inte någon konstig nyhet om inte vore så att uppgifterna kommit ifrån byrån. Inte Rio har alltså skickat ett pressmeddelande om att man förlorat en stor kund. I intervjun hänvisar byrå-VD:n Andreas Grimelund till en ny form av transparens och han liknar kundtappet med en lycklig skilsmässa. 

Jag har väl kanske inte varit den största påhejaren av Inte Rios kampanjer genom tiderna, men jag tycker att detta var ett fullständigt briljant PR-grepp. Vanligtvis tiger byråer som muren, mörkar och gör sig otillgängliga så fort det har hänt något som är tråkigt för affärerna. Till skillnad från när man har fått en ny kund då det är ett måste att slå på varenda trumma man hittar för att visa sin förträfflighet. 

Jag tror inte att detta är något försök till PR-anka från byråns sida. Det går liksom inte att bluffa sig till en positiv transparenseffekt. Den kommer automatiskt. Sanningen, att kunden lämnat byrån, eller vad som nu har hänt hade kommit fram tillslut ändå. Då är det smart att förekomma ett eventuellt drev och själv släppa bomben. Modigt och smart. Hatten av.