Att jobba med reklam innebär ofta att belysa saker ifrån deras bättre sidor. Detta kan göras på olika sätt och i skalans ena ände ligger en tolkning som blir vilseledande och falsk. I den andra änden finns en liten justering som inte nämnvärt påverkar målgruppens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (som juristerna skulle uttryckt saken). I båda av fallen finns en önskan om att vilja framstå som så bra det bara går. Uppriktighet och brutal osminkad ärlighet verkar inte sitta i de svenska företagsgenerna när det kommer till kommunikationen. Och det gäller nog fler kulturer. Det är synd, för en sådan uppriktighet hade förmodligen imponerat stort på målgruppen. Vill jag gärna tro i alla fall. Men det finns väl alltid undantag.
Så till ett praktikfall: Lördagsnatten spenderades på hotell, i Kalmar närmare bestämt. Inget större fel på bygget utan det höll vad man skulle kunna kalla normal, förväntad Scandicstandard med några decennium på nacken. Men just som jag var ute och rastade Junior för natten träffade liknelsen mig som en gjutjärnspanna. En rastgård. Jag rastar hunden på något som ser ut som en fängelserastgård och jag måste bara få undra hur de tänkte. Arkitekten. Hur resonerade han inför uppförandet av detta miljonprogramshotell? Hur motiverar man en yta som denna? Vad ska den användas till? Exerciser? Rugby? Skjutövningar? Bara fantasin sätter gränsen. Och hur resonerar hotelledningen när det enda gården utnyttjats till de senaste trettio är övningskörning med åkgräsklipparen?
Kom igen, Scandic. Var lite wild ´n crazy. Sätt denna bild på årsredovisningens framsida. Gör några “Hans Brinker Budget Hotel-annonser”.
Fan, vad roligt. Jag hade gissat på Hall. Sen är “rasta Junior” också kul eftersom jag trodde att det var en omskrivning för pissa, helt enkelt. Jag ber om ursäkt för det.
En gammal tysk köksmästare jag jobbade för uttryckte sig så här när det tryckte på: “Dags att gå och visa lillpojken världen”. Så helt av vägen var du väl inte.
Ett par glas till så hade jag förmodligen rastat båda juniorerna.
Fantastiskt!
Har inget med det att göra, men jag tänker ändå på det här uttalandet från Anette Kullenberg i senaste Fokus när jag ser på bilden.
“Hon säger att det (Arboga) är den mest exotiska plats hon har bott på. Hon har levt i Buenos Aires, Barcelona, Las Palmas, men att komma till Arboga var som att landa på månen.
– De flesta svenskar har ingen aning om hur det är i Arboga, och för mig är det ett projekt att bo där. Det är ett sätt att ta reda på hur det är i Sverige. Jag tappar hakan varje dag.”
Shit. Du stal just mitt ämne. Damn you. Damn damn damn.
Fast du gjorde det på ett mycket, mycket bättre sätt, så tack ändå.
Stal ämne? Hade du tänkt skriva om fängelseliknande hotellgårdar? I shit you not.
Ärlighet, min käre Whats’on.
Ärlighet är bra. Det finns nog utrymme för att fler skulle kunna behandla detta delikata ämne. Jag tror själv att jag gjort det en gång eller två. Have no fear.
Hans Brinkert annonserna belyser ju Hans Brinkerts bättre sida: “BILLIGT”.
Jag har faktiskt bott där och träffat Hans många gånger. Han såg mig med min portfolio första dagen jag travade ut för att letajobb och sa “Gå till Kesselskramer! Hälsa från mig!” – faktiskt. Fast han visste ju inte att jag redan kände dem. :)
Allt som fattas är några hantlar och en skivstång.
Apap. Inte nu längre Pontus. Träningsprivilegierna är indragna för svenska fångar.
@dab, du känner ju fan alla.