Viva Aldardo.

Bakfyllefredag. Huvudet är trött och käken slapp. Ögat är blodsprängt och andedräkten är en hunds. Har knappt kunnat forma en vettig tanke på hela förmiddagen. Men jag kom in i tid i morse. Synd att inte kontorschefen var på plats för att bevittna bedriften.

Ingen bra dag för kundmöten och ingen bra dag för kalla säljsamtal. Skönt att inga sådana har gjorts med andra ord. Däremot fantastiska omständigheter för kreation. Känns det som i alla fall. Vi får väl se hur eländet framstår i nykterhetens obarmhärtiga ljus.

Men just när man håller på att drunkna i självömkans uppblåsbara babypool har det blivit dags för lunch. Och detta i kombination med fredag betyder Aldardo, pastahaket på Kungstorget. Kungligt käk (tortellini med gräddpesto alltid på fredagar), dessutom dök min favoritpolack upp och förgyllde köandet. Tortellinin sköljdes ned med cola under bar himmel till måssång. Promenaden tillbaka gicks med sviktande och blodsockerchockade steg. Hopp om livet.

Så om du är i Göteborg och det är fredag, missa för allt i världen lunchen på Aldardo.

Själv då? Vart går du och svullar när bakömkan slår till?

 

 

 

 

Inget utrymme för kritik?

”Nej. Hylla de som hyllas bör. Håll käft om de andra. Och visa att du kan bättre själv. Dvs mindre snack, mer verkstad”. How to behave i reklambranschen enligt Abbes Pappa

I reklambranschen verkar inte finnas speciellt mycket utrymme för kritik. Inte negativ åtminstone. Att klaga på en kampanj är ett av de bästa sätten att skaffa sig ovänner för livet. Citatet ovan kommer från en tidigare postning och jag vill nog inte riktigt sjunga med i den sången. Den inställningen gör mig lite orolig.  

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna kritisera varandra inom reklambranschen. Utan att någon måste replikera i affekt. Jag tror att det är livsviktigt om vi ska kunna utvecklas överhuvud taget. Jag tror inte att en samling flinande ja-sägare gynnar varken de enskilda byråerna eller uppdragsgivarna. Jag kan inte komma på någon bransch där allt är lika slutet och tillrättalagt. Tänk om det hade funkat på samma sätt inom exempelvis politiken? Debatt är av godo, skit samma vad den handlar om.

Delar av detta inlägg härstammar ifrån den Stockholmsvänliga inbjudan som som nyligen skickades till byråer av en avgångsklass på Reklambyråskolan. I denna fråga har jag blivit beskylld för att stå på båda benen och det är helt riktigt. Jag tycker inte att deras inbjudan var speciellt bra, men det beror inte på att studenterna hade använt ett respektlöst anslag. Jag vill inte ha någon tillrättalagt och finputsat av studenter. Jag förväntar mig en smäll på käften. Sen kan sådana utdelas med mer eller mindre finess. Något som skulle göra mig fullständigt vansinnig är ett sötsliskkletigt fjäskande för de etablerade. Många byråer är duktiga på att själva dunka sig i ryggen. Jag tycker inte att den sortens självgodhet ska uppmuntras.

Att det finns ett tystnadens dekret visade sig inte minst bland artikelkommentarerna på resume.se innan de började med inloggningssystem. Nästan alla var anonyma, nästan alla tyckte att kampanjerna som diskuterades var skit. Tro mig, jag vet. Efter en viss krönika har jag (med kollega) fått mer skit än hela byrågöteborg tillsammans. Det har inte alltid varit roligt men priset för den tillrättalagda tystnaden är mycket större. Att så många ilsket kommenterar anonymt vittnar om att något ej står rätt till.    

Vad det gäller vår hållning till kommande generationer, borde vi ha en god distans till dem som ännu går i sina barnskor. Det är vi som är de besuttna. Det är vi som betraktar kidsen ur fågelperspektiv. Genom att vara lättstötta kväser vi framtiden och skapar små bleka kopior av oss själva. Vi hamnar i en nedåtgående, inavlad spiral där konformiteten sätter standarden både för medarbetare och jobb. Då är vi illa ute. Kanske är vi redan där, för det finns inte så många som tycker att svensk reklam gått framåt på sistone.

Abbes pappa tyckte även att hans kollega och vän hade blivit smutskastad och smädad i krönikan. Då tycker jag nog att han är överkänslig om han känner så. Att någon tycker att en reklamlärare har pay off-noja är knappast något man går och skjuter sig för. Jag vet inte ens hur förolämpad han kände sig. Vi har inte hört någon kommentar ifrån honom själv, bara från hans kolleger. Många som fick utstå värre kritik tyckte att krönikan var träffande och rolig. Skillnaden kanske stavas distans.

Ska vi inte kunna kritisera varandra? Har vi så jävla dåligt självförtroende? Är debatt av ondo?  

 

 

 

 

Kontaktaktien övervärderad?

188 663 spänn. Så högt rankas Kontaktmannen efter endast 2,5 månad i etern. Antingen har de mekaniska aporna som står bakom siffrorna räknat fel. Eller så skattas man högt när ens besökare skriver långa och relativt många kommentarer. Klart är i alla fall att Kontaktmannen knappast kommer att gå under klubban för en sådan modest penning. Jag säljer aldrig! (Som så många rediga, stolta och socialbidragstagande musiker uttryckte det innan de fick skivkontrakt).

Vad är egentligen värdet i denna blogg? Finns det ens något? Hur fan värderar man en blogg?

Feg, fegare, reklamare.

Nu ska det handla om stake igen. Undertecknad har vid ett flertal gånger låtit påskina att reklamare har fått en gummisnodd istället för ryggrad. Huruvida detta beror på att man formas av sitt yrke eller att värvet attraherar böjliga krakar låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att vi besitter en kompromissvilja, undfallenhet och konflikträdsla få branscher skulle kunna tävla emot.

Upprinnelsen till denna post är ett utskick från Reklambyråskolan i Göteborg. De bjuder in den lokala branschen till vernissage och passar samtidigt på att deklarera sin högst nedslående syn på den bransch de är på väg ut i. Reklamgöteborg suger och om man vill bli något är det bara att packa kappsäcken och dra till Stockholm. På baksidan av inbjudan passar man på att tacka ett antal byråer, alla från Stockholm. En halvkvalificerad gissning är att de nämnda byråer är de som upplåtit praktikplatser till studenterna. Om det stämmer kan man kanske förstå att de håller Stockholm högre.

Vernissageinbjudan har rört upp åtminstone någon deciliter ont blod på hemmaplan. Ulrika blev aningen grisk och i viss mån även jag själv. I mitt fall handlar det mest om att jag tycker att anslaget är finesslöst. Kanske också aningen plumpt. Det finns ingen djupare tanke bakom utan är förhoppningsvis kreerat i affekt. Jag känner mig inte förolämpad för att min integritet som kreatör kränkts, utan snarare lite orättvist behandlad för att jag ej ens fått chansen att nobba dessa fantastiska kids som alla är på väg till Stockholm (om vi inte rusar till vernissagen och hindrar dem förstås). Jag tycker att det var lite uppfriskande med en råsop. Fast den kunde, som sagt, svingats lite snyggare. Det är skillnad på en pugilist och en slugger.   

Men jag måste ändå ta kidsen i försvar. Hur ofta kommer det kritik underifrån? När fick du själv ett bett i knävecket senast? Är det inte så att plantskolorna är överfulla av väna violer? Unga, oförstörda människor som borde ifrågasätta etablissemanget och utmana istället för att lydigt falla in i ledet. Har inte branschens etablerade ett ansvar för att studenter ska få vara lite studentikosa i sin rosaskimrande naivitet? Att de ska få tro att vårt jobb handlar om att kreera dagarna i ända och att alltid den bästa idén vinner pitchen? Cyniska lär de bli tids nog ändå när de obönhörligen inser att precis allt handlar om pengar.

Av nostalgiska skäl gräver jag därför fram en artefakt ur mitt eget arkiv. Det är en krönika från den första katalogen för reklamtävlingen Lanternan som hölls i Göteborg åren 2000-2003. Den är lite hafsigt skriven av min kollega Gustaf, kåserande på andras bekostnad och förmodligen även lite tarvlig. Genom nostalgins glasögon kan jag tycka att den fortfarande är smårolig och ganska harmlös. Men jag minns vilka oceaner av ont blod den rörde upp 2000. Jag tror att vi fortfarande har kvar några dödsfiende p g a den.

Någonstans är jag fortfarande besviken på reklambranschen. Jag trodde att det fanns en ära i att utmana. Att stå på barrikaden och skrika könsord åt kristna förbipasserande. Att en kreatör av naturen bör vara bråkig och ifrågasättande. En obekväm typ. Ungefär som t ex Cederqvist, Falk, Hall, Pihl, Mork och inte minst Nordin var på sin tid. Men jag inser att så ej är fallet. Den anonyme fjantskallens inlägg här är nog en uppfattning som är representativ för branschen. Eller som en numera god vän inom samma skrå uttryckte det när det begav sig: Kritik ska komma uppifrån.     

Variabeltryck and the road to hell.

Tanken var god, men någonstans på vägen förvirrade man sig och körde ner i ett hål. Ett hål som det skulle visa sig vara förvånansvärt svårt att ta sig upp ur. Det handlar naturligtvis om variabeltryck, en fantastisk möjlighet att göra trycksaker mer personliga och för smalare målgrupper. Man kan t o m anpassa innehållet för enstaka personer. Adjöss masskommunikation, hello one-to-one, som SWEDMA säkert skulle vilja ha uttryckt det.

Men detta är inte den bästa av världar. Därför utnyttjas sällan variabelmöjligheten till något bra. Själv har jag i ett fåtal fall gjort några DR jag kan sträcka på mig för och DR-tävlingen Guldnyckeln brukar ha med några representativa bidrag varje år. Annars är det den mörka medeltiden vid användandet av variabeltryck. 

De värsta styggelserna brukar komma ifrån diverse postorderföretag. De har förstått att ett personligt tilltal säljer. Vad de inte har fattat är att folk blir arga när man talar till dem som om de vore idioter. Man klappar sällan en vuxen människa på huvudet ostraffat. De flesta har självkänsla nog att skicka uppenbart inställsam och tokflörtande reklam direkt i runda arkivet.

Postkodlotteriet är ett bra exempel. De skickar adresserade, variabeltryckta brev till förlorare. Fönstret på bilden kan man läsa: ”Tacka ja till chansen att bli en vinnare Fredrik!”. Texten är satt i ett handstilsliknande typsnitt och ska nog kännas personlig och nära. Men det fungerar inte.

Det är jättesnällt av Postkodlotteriet att hjälpa mig att bli en vinnare. Problemet är bara att jag inte känner mig som en förlorare. Jag känner snarare att de kränker min mentala kapacitet genom att skicka ett sånt vulgärt erbjudande med en synnerligen äcklig formgivning. Copyn måste även den ha skrivits av en hästhandlare. ”Tacka ja till chansen…” Vilken uppriktigt menande människa skulle uttrycka sig så?    

Nu är inte jag representativ som konsument och kanske inte ens som människa, men jag är övertygad om att de hade kunnat investera variabeltryckspengarna på något bättre. Kanske på diplom till medarbetarna. Så att de får chansen att känna sig som vinnare för en gångs skull.

Nä, Postkodlotteriet. Ni får gå hem och göra om. Gör rätt denna gång. Eller i alla fall inte helt åt helvete fel. 

Någon har fattat.

Var på byråbesök idag. Det började riktigt bra redan i trapphuset. Visserligen fick jag trängas med en skock får som skulle till advokatfirman på våningen under. Vill minnas att männen hade illasittande kavajer som gick i taskig match med byxorna. Kvinnorna bar å sin sida blommigt och hade hällt på sig för mycket fransk toalett. Men all min upparbetade frustrationsilska var som bortblåst när jag kom fram till dörren och såg att brevinkastet var försett med ett litet anslag, en Dymoremsa. Fördomsfulla jag antog naturligtvis att det var en nej-tack-till-reklam-skylt. Jag gjorde mig redo att ilskna till igen. Helt i onödan. Det var en reklamprogressiv dekal, precis som sig bör på en reklambyrådörr. Skönt att någon fattat något i vår synnerligen reservbegåvade bransch.

 

Så där bra hantverk.

Visst, jag förstår tanken. Audi har släppt en ny tjänstediesel och i den finns det formelettarvsmassa. Det är alltså en både förnuftig och ruskigt sportig släde som kan bli din för en facil kostnad i månaden (0.63: ett starkt tjänstebilsskäl, som rubriken säger). Jag tycker t o m att det är en bra och tydlig metafor om man hade haft fokus på körglädjen istället för bränsleförbrukningen. Vågar knappt tänka på vad spegelbilden drar per mil.

Men hur ser egentligen skuggan ut mellan bilen och speglingen av formelettbilen? Utan att vara någon större bildretuschör tycker jag att det ser kackigt ut. Hallå. Det är ändå Stenström Red Cell, som tillhör ett av världens bästa byrånätverk som står bakom. Någon mer originaltimme kunde ni väl ha lagt på bilden.  

Ett slags gift för en gammal eskapist.

Nu har det kommit en utmaning igen. Det var Deeped som skickade den. Jag tror att han vill jävlas lite, eftersom jag vanligen inte postar den sortens innehåll. Så jag skapar en ny kategori för ändamålet, OT.

Så utmana på, bastards.  

1. Hur länge har du bloggat?
Snart tre månader under eget namn. Skrev Miamis företagsblogg i början av 2005, men den har fört en tynande tillvaro. Det krävs mer disciplin för att ett kollektiv ska mäkta med att driva en blogg. I detta fall tror jag på ”ensam är stark”.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Kan inte påstå att den har förändrats direkt. Jag var en ganska flitig kommentator på många bloggar innan. Jag tror att en bloggare ofta är en person med någon form av skrivklåda. Många dras nog också med en exhibitionistisk ådra, speciellt de som utlämnar sitt privatliv.  

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var nog Researcher och det var den första bloggen jag bokmärkte. Den låg tillsammans med Ad-rag bland gammelmedias bokmäken. Och så var det i flera år.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Denna fråga är väl anpassade för gamla bloggare. Men om jag jämför med det jag skrev på gymnasiet tycker jag att nivån var hygglig även då. Människor är nog ganska statiska, i alla fall efter de nått en viss ålder. Det gäller åtminstone mig. 

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Inte speciellt många. Någonstans mellan 40 och 50 st.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
De flesta är nog ämnesbloggar, kanske 70%. Merparten är relaterade till reklam på ett eller annat sätt. Personligen tycker jag att bloggkanalen passar bäst för B2B och branschdiskussioner.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
ML och jag har inte speciellt mycket gemensamt. Inte innehållsmässigt i alla fall. Och detsamma gäller nog Ulrika Good. Vid en snabb blick borde även Mattias räknas hit. Han är lite anständigare än mig, men vi är nog ganska lika trots allt.  

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Deep Researcher är det mest givna svaret. Och Dab. Men jag måste också nämna Fredo och PerT.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min fru är väl inte alltid helt nöjd. Men det handlar nog mest om att det är strid om tiden.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag tror att jag är ganska naken. Det beror på HUR de känner mig. 

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har nog hittat en balans som fungerar, säger jag i alla fall. 

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag skulle aldrig skriva en dagboksblogg. Mest för att det är svårt att hålla en intressant nivå i längden. Folk borde ägna sin dyrbara tid åt något bättre än att läsa om någon blottares mediokra vardag. Att bli en talanglös modebloggare är också helt ointressant. Det går redan tretton på dussinet av dem.  

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Förmodligen ganska stor. Jag tycker att man ska vara så ärlig mot sig själv.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Någon substans finns alltid mellan raderna. Men jag tror inte att man lär känna någon helt via bloggen. En viss filtrering sker alltid.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, ett fåtal. De flesta hade jag faktiskt träffat innan.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej, det tror jag inte. Internet visar för övrigt en av demokratins svaga sidor. Vilken idiot som helst har rätt att tycka vilka idiotiska saker som helst. Och uttrycka sig relativt obehindrat.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Nej. Det har aldrig hänt. Ibland åker man på en knogmacka, men det hör till. Jag har inga problem med att få spö av någon med ordentligt på fötterna. Det värsta med idiothantering är att man ofta får skriva riktigt långa genmälen för att de ska fatta och då går mycket tid.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Egentligen inte. Ibland kanske man varit väl grisk, men jag hoppas att jag hållit mig på rätt sida strecket. Den enda jag ångrar är att jag inte korrläste vissa inlägg bättre. 

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Förutom tidsåtgången ser jag bara fördelar. 

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Det är en sorts gift. En tryckventil som utjämnar. Den största förändringen är att jag börja blogga själv och inte bara skrev sura kommentarer hos mina vänners bloggar. Jag tror att de tycker att det är blivit en förbättring.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Mycket stor i största allmänhet. Sjukt stor för media i synnerhet.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag har fått tycka en jävla massa saker inför en större publik och fått en hel del respons. Jag har även fått skriva av mig sånt som annars hade legat och pyrt.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har lärt mig mycket på kuppen. Idag får jag mer information ifrån nya medier än gamla. Och de gamla mediernas webbtidningar räknas också som gamla.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.                                                                     

PerT, Fredo och ML är väl de enda som ej redan svarat på den.

 

 

När tackade du nej senast?

I reklambranschen är vi inte så duktiga på att fimpa kunder. Vi brukar mest vara glada över att få jobba med vem som helst. Att få kränga vilken skit som helst. Till vilket pris som helst. Och tycka att detta synnerligen kontraproduktiva förhållande är det naturligaste i världen. Hur hamnade vi här? Kunderna är ju mycket bättre på att fimpa oss när det inte längre passar.

En gång i tiden hade reklambranschen integritet. Och kreatörer stake. Det var tiden efter annonsförmedlandets dagar och gryningen för den så kallade kreativa revolutionen, 60- och 70-talet kan räknas hit. Man jobbade inte för tvivelaktiga uppdragsgivare om det gick att undvika. Man valde bort dåliga produkter, till en viss del i alla fall. Leon Nordin lär ha bullrat till Gulfchefen: Ni har samma soppa som alla andra, varför skulle vi vilja jobba för er? Så stöddiga är inte många byråledare idag.

Kanske var det lättare då. Desktop publishing hade inte slagit igenom och man behövde sin byrå även till det hantverksmässiga, att klistra originalen exempelvis. Det fanns inga duktiga kunder som satt med sin PC och gjorde finfina annonser själv. VD:n hade ingen son som var en fena på HTML. Man utlämnad till sin reklambyrå och beroende av kreatörernas yrkesskicklighet.   

Idag är konkurrensen annorlunda. Byråtätheten är större. Köparnas kunskaper ofta sämre. Fler vargar på färre köttbitar. Och en helt annan fragmentering av branschen som leder till disciplinglidning, att nischbyråer försöker att bemästra områden de uppenbarligen inte klarar. Fullservicebyråerna har å sin sida blivit så stora att endast de största fiskarna duger för att hålla hangarfartyget flytande. Vem har råd att tacka nej till ett kvartsmiljardkonto idag?

Handen på stället där du en gång hade ett hjärta, när tackade du nej till en kund senast? 

En bra produkt säljer sig själv.

Om vissa produkter säljer sig själva behövs ingen reklam. Ofta är det de bra produkterna som åsyftas. Dåliga produkter säljer sig alltså inte själva. Det betyder att det behövs reklam för att sälja dåliga produkter. Inget roligt resonemang. Inte för den som jobbar med reklam i vilket fall.

Naturligtvis kan man inte göra det så lätt för sig att man sväljer ovanstående helt okritiskt. Även om det finns vissa element på framförallt köparsidan som verkar tro det. Alla produkter utom möjligen cancer- och hivvaccin säljer sig inte av sig själva. Reklam behövs åtminstone för att vara en informationsbärare så att de längtande massorna får reda på att varorna finns. Sen finns det produkter som gör skitdålig reklam och säljer ändå. Detta har jag svårt att förlika mig med. Svårt för att jag själv inte vill gynna företag som föraktar eller åtminstone negligerar kommunikationens betydelse. Den som kan tillverka bra produkter borde ha vett att göra reklam därefter.

Kavli är ett ett sådant exempel. Jag menar naturligtvis det dansande spädbarnet from hell med reklamarföräldrarna (det kan bara vara folk ifrån vår egen bransch som ser så flarniga ut). Ett klassiskt exempel på ”rolig” reklam. Kul reklam utan relevans som riktar sig till konsumenter utan krav. Enkla skämt för svaga själar med simpla hjärnor. Tacksam att sprida till sina vänner i begåvningsreserven. Reklam som tydligen funkar på mig om man ska tro på vulgärforskarna. Jag köpte ju en tub i förra veckan. Det var visserligen under stor vånda, men lik förbannat blev det Kavli och inte någon av konkurrenterna. Jag måste sluta med det här.

Gillette är en annan otäck spelare med pondus. Någon som sett en ens hygglig reklam för Gillette? Hand upp. Jasså, inte? Inte jag heller. Ändå har jag okritiskt (nåja) sponsrat deras hyvlar de senaste tjugo åren. Jag vill gärna ha ett alternativ men det finns ingen som vill sälja det till mig. Snälla! Kan någon ge dem en match? Jag vill inte gynna företag som underminerar min yrkesutövning. Kan det komma en utmanare vars produkter inte medför att man blir klappad av en kvinna när man rakat sig? Snälla?

Enligt utsago hör även blöjtillverkaren Pampers till denna kategori. Bra reklam? Nej, knappast. Kanske finns några färska undantag (med det gäller inte majoriteten av det som gjorts de senaste femton åren). Förresten. Var det inte Pampers som lanserade kinkige Johan och hans trovärdiga mamma, barnsjuksköterskan? Vad sägs om det bidraget till reklamhistorien? Vad tänkte de på egentligen? Libero däremot. Deras reklam har hållit en mycket hög nivå i jämförelse. Ändå har folk i min närhet fortsatt att köpa Pampers på grund av kvaliteten. Folk som jobbar med reklam och verkligen vill gynna den som gör ett gott hantverk.

Är det sant? Är det kört? Säljer sig en bra produkt av sig själv?