Det behövs fler bra byråer.

Nej. Denna gång handlar det inte om vad som produceras, eftersom det är ganska ointressant. Alla byråer gör skit ibland, även den lätt sakrala lokala byrån på Kyrkogatan 48. Sen finns det byråer som bara gör skräp. Vissa håller hygglig distans och skyller på pengarna. Andra är helt skamlöst stolta över sitt träck. Men nu skulle det inte handla om jobben, utan om människorna och jag kan inte påstå att jag har mött speciellt många solida besättningar.

Milk är ett undantag. Den byrån består bara av trevliga människor. Jag förstår inte hur de bär sig åt. En gång per år har de fest och det vore ett brott att missa detta. Alla ska dit. Även vi. Med oss har vi en present till exempelvis Anna. Eller kanske Marcus. Självklart var vi tvungna att att klottra ned förklädet med firmavapnet.

 

Texten på baksidan är intressant. Könskamp i praktiken. Det är dags för kvinnorna att ta tillbaka grillen. Och de ska göra detta med rosa prylar. Riktiga män vill inte grilla med rosa prylar. De skulle hellre dö. Texten lyder:

Fact: Women like pink!

Fact: Women never get a chance to use the BBQ because men refuse to give it up!

Fact: Use the Pink BBQ tools, and most men will not come near the BBQ, leaving it free for the ladies.

Ladies, The Pink Chick Tool Kit has all the tools that you´ll need to master the BBQ. We also designed them so that they are fashionable as well. The BBQ tools are made of stainless steel and are all triple riveted! We also included a pink mit so you don´t burn your hand and a pink apron so you don´t stain that lovely dress.

Fredrik Härén – en pajas?

”Kreatör”. Vilket jävla skämt. Varför ska man egentligen utge sig för att vara något ingen vill ha? Det tjänar man knappast några pengar på. Självklart behövs idéer, det är det enda vår bransch kan sälja kanske du tänker. Det som ska föreställa kärnan av vårt arbete och det enda riktigt värdefulla av reklambranschens tjänstebatteri. Varför är det i så fall ingen som vill köpa de bra idéerna? Varför vill de allra flesta ha standardiserad reklam som liknar alla andras reklam? Varför frågar alla efter galna idéer i början av ett samarbete och varför finns inga av de önskemålen kvar när man väl börjar arbeta? Varför var en resultatlös och trevlig kampanj bättre än den som gjorde succé?

Igår hade SVT vänligheten att sända Fredrik Häréns framträdande på Kunskapens dag. Själv hade jag förmånen att få titta. Tidigare har jag bara sett You Tube-klippen. Det blir liksom en annan sak när man ser på TV. Speciellt när man ser publiken reaktioner. Det var oroväckande.

Fredrik Härén är provokativ. Han kastar skopa efter skopa med skit på den artigt lyssnande publiken. De skrattar. Han frågar dem om de vet vad ledarna för världens största ekonomier heter, publiken är knäpptyst. Sen skrattar de. Han frågar om de känner till världens snart största varumärken. Det är knäpptyst ett tag, sedan flabbas det igen. Han berättar att det svenska utbildningssystemet är obsolet och att man kan köpa bättre kunskap i tredje världen för 18 kr i timmen. Den europeiska publiken, företrädarna för den gamla världen är tysta. Snart skrattar de igen. Han berättar att det enda värdefulla vi har kvar i vårt hörn av planeten är idéerna, kreerandet. Det böljande grå havet, företrädarna för det svenska industrisamhället skrattar igen.

Fredrik Härén är tydligen en rolig kille. Jag uppskattar dock inte komiken. Jag blir rädd när skrattsalvorna rungar. Jag tycker inte att det är roligt när representanter för den färdigutvecklade världen förnöjt sitter och nickar över rönen och skrattar åt tokigheterna. För snart är dessa människor tillbaka på sin plats och kan fortsätta med sin regressiva mission, att konservera och vårda det befintliga. Att lite medlidsamt klappa konsumenterna på huvudet och lösa problemen som man alltid gjort det.

Av Fredrik Häréns föreläsning på Kunskapens dag kommer man möjligen ihåg att han var en rolig kille. 

Jag kommer sakna Maria Lindholms analyser.

Men inte hennes blogg.

Jag erkänner. Jag tillhör de som anser att Resumé har bra journalister. Inte speciellt många, men några. Maria Lindholm är ett sådant exempel. Åtminstone hennes analyser tycker jag har överlag varit vassare än vad man kan förvänta sig av en reklamreporter på Resumé. Där har det funnits stoff man inte kunnat gissa sig till eller räkna ut med hjälp av rullande kampanjer. Annars brukar det ju mest handla om vem som minglat sig till vad. Eller vem som är kusin med vem.

Från landsorten (det är vi bönder som inte har en byrå på Stureplan) kan man allt som oftast höra knorrandes att Resumé är en Stockholmsorienterad tidning. En blaska som bara skriver om Stockholmsbyråer. Det stämmer inte riktigt. Resumé skriver om på sin höjd tio sådana byråer (det är ungefär vad de mäktar att hålla bevakning på) och en Göteborgsbyrå, förstås. Sen kan det ibland bli något pinsamt nedslag i spenaten per år för att hålla distansprenumeranterna lugna. Med lite god vilja och tolkningsföreträde finns det tusen byråer i Stockholm. Det finns alltså 990 st som Resumé inte skriver om.

Ursäkta stickspåret. Jo, Maria Lindholms analyser tycker jag överlag höll en hög nivå, vilket är mer än jag kan säga om hennes blogg. Mest dravel och jag-själv-och-mina-kompisar-postningar. Jag förstår inte varför. Det känns på något sätt som att hon inte tog bloggen på allvar, utan att den mest var blaj och laj. Om det stämmer är Maria Lindholm en knekt i gammelmedias tjänst. Det vore en besvikelse.  

Är du en annan person i bloggosfären jämfört med i ditt yrke (ja, jag vet för helvete. Vissa av er har de sociala medierna som yrke)?

Besökartorka.

Det är inte bara jord och gräsmattor som lider i värmeböljan. Även kontaktmannen har eldningsförbud p g a det torra vädret. De senaste dagarnas besökarantal lyder: 21, 14 och 11 (hittills när detta skrivs).

Det är bra. Det visar att bloggosfärens betvingare faktiskt har ett liv, i motsats till vad som ibland påstås. Och ett riktigt sådant. Att de har annat för sig än att sitta framför datorn under årets hittills bästa långhelg. Att de förmodligen är ute i solen och kanske äter glass eller påtar i trädgården eller kanske sitter på någon uteservering.   

Kan någon ge AIK en lektion om varumärken?

Fantastiskt roligt och korkat. Året är 2008 och det finns fortfarande folk med titeln ”kommunikationschef” som inte vet ett jota om hur varumärken fungerar. Aktiebolagiserade idrottsklubben AIK från arbetarorten Solna har förbjudit sajten Fotbolldirekt.se att använda klubbens logotyp. Förklaringen sägs vara att man gör detta av hänsyn till sin huvudsponsor Aftonbladet.

HALLÅ! Det är en fotbollssajt som vill använda vapnet, inte en kinesisk tillverkare av matchtröjor. 

Hos Dagens Media kan man läsa dessa citat från AIK:s kommunikationschef Sophie Josefsson.

- Vi har en mediepartner i Aftonbladet, och de har självklart tillåtelse att använda AIKs varumärke. Det här handlar också om våra sponsorer, som har köpt rätten att förknippas med vårt varumärke. Om vi inte har kontroll på varumärket blir det konstigt investerade pengar för dem, säger Sophie Josefsson. 

AIK vill också kunna driva trafik till sin egen hemsida.

- Det är vårt privilegium att vi äger vårt eget varumärke, och har möjlighet att använda det på vår hemsida. Där har vi också kontroll på vad som skrivs. Ibland kan det vara svårt för läsaren att förstå att texter på andra sajter inte är AIKs officiella ståndpunkt när vårt officiella varumärke ligger där.

Det sista stycket är bäst. Det vittnar om att kommunikationschefen inte vet vad ett varumärke är utan förväxlar det med logotypen. Eller ”klubbvapnet” om man så vill. För det första har man som företag väldigt lite kontroll över sitt varumärke. Den makten ligger hos konsumenterna, eller kanske i detta fallet hos fansen. Att tro att man kan kontrollera vad som skrivs är också det lite romantiskt vackert på något sätt. Möjligen har man koll på vad man själv skriver. I bästa fall. Om det finns en önskan att kontrollera vad andra skriver bör statsskicket bytas snarast. 

Uppdatering: Även DIF och Hammarby verkar ha drabbats av liknande hjärnblödning. Vi får hoppas att nojan ej är smittsam utan stannar hos Stockholmslagen. Utlys fotbollskarantän.

Integrerat, nej tack?

Det snackas mycket om att man ska jobba integrerat. Att försöka få alla enskilda kampanjenheter att dra i samma riktning, typ stämma kören och peppa laget eller någon annan lika krystad som bildlig liknelse. Det snacket har gått varmt i några år nu och Guldägget har även en egen kategori som heter just ”Integrerat”. I vår bransch är det ett tecken på att något viktigt har skett.

Enkel sanning, det är vad det brukar kallas när påståendet är retoriskt. Svaret på frågan är så självklart att det inte ens behöver nämnas. Ungefär så är det i detta fallet. Den som inte jobbar integrerat slösar pengar och kan inte utnyttja alla de fördelar som en väl sammansatt mix innebär. De allra flesta tycker att det är dumt att inte jobba integrerat.

Varför får vi då så otroligt många höftskottsförfrågningar? Varför frågar så många stora, väletablerade företag efter rena, ofta helt jävla irrelevanta, ad hoc-lösningar? Varför vill så många ha ett ilsket lysande och beskt gerillabär att pryda kampanjtårtan med när de istället kunde få en extra botten? Man tackar alltså nej till en stadigare och godare tårta utan avvikande inslag och gör istället något ”för att det är kul”. Man väljer att utnyttja den alternativa kanalen på ett ofördelaktigt sätt. Man väljer ett sämre resultat framför ett bättre.

Helt galet kan tyckas. Jag har ägnat ganska mycket tid till att få fram en förklaring på detta egendomliga beteende. Som i så många andra fall finns det flera påverkande faktorer.

Här följer några tänkbara förklaringar till att företag ej vill ha gerillareklamen integrerad:

• Man är rädd för sin byrå. Att den marknadsansvarige sitter i knät på sin reklambyrå är vanligare än man kan tro. Huvudbyrån vill äga hela affären och är inte det minsta intresserad av att släppa in någon annan. Att arbeta integrerat innebär att de spridda konsulterna får tas i örat och sättas vid gemensamt bord för att prioritera det gemensamma målet. Uppenbarligen är detta mycket svårt. Kanske har även den malliga byrån tumme med VD:n eller andra nyckelpersoner och kan inte enkelt manövreras bort. Då är det enklare och säkrare att spela lite fristående på vänsterkanten.  

• Man förstår inte vad man köper. Det alternativa är lite på modet och har så varit i några år. Att välja vägar utanför de gamla upptrampade vittnar om att man är djärv och bryter ny mark. Att man sen inte förstår ett jota av vad man köper är en helt annan historia. Med en kund av den här kalibern kan en kampanj gå från briljant till medioker på bara några dagar. Allt ska vara nytt, fast helst som innan.

• Man gör en kul grej. Oavsett hur affärsfokuserad du är så kommer det alltid att finnas kunder som vill göra kul kampanjer. Då spelar det ingen roll att du försöker på det mest pedagogiska sätt förklara att du är där för att tjäna pengar åt hans företag och att den eventuella lustifikationen bör ses som en bonus. Han vill ha en kul grej. Något som hans barn och deras kompisar skrattar åt.  

• Man har en dold agenda. Kampanjen kanske inte är avsedd att ge det resultat man först tror. Det kan finnas helt andra mål. Som att trycka till sin nuvarande byrå inför en pitch eller förhandling. Eller att marknadschefen behöver ett piffigt case till dragningen för marknadschefsklubben eller något att prata om i bastun efter golfrundan. 

Sannolikt finns många fler anledningar till att inte jobba integrerat. Tveksamt är om någon av dem kan betraktas som vettig.

Eller vad säger du?

Rör inte min cykel.

Vi har tidigare varit inne på ämnet ”Nej-tack-till-reklam-i-min-brevlåda” och att man kan nixa sig mot mer än bara säljsamtal. Som gerillaaktiv stöter man sällan på den sortens anslag utan har ofta ett mer fördelaktigt läge. Detta beror många gånger på överraskningsmomentet och att man dyker upp på ett (gärna) oförutsägbart ställe.

Jag har väl tidigare vid något tillfälle varit inne på gerillareklamens förestående död, att det alternativa till slut blir så vanligt att det inte längre är alternativ och därmed betraktas som standard. Jag tror visserligen aldrig att vi kommer dit helt och hållet. För visst vore det konstigt om det plötsligt skulle vara alternativt att annonsera i dagspressen.

Här är dock ett ypperligt bevis på att även gerillareklam kan vara oönskad och att reklam inte alltid går hem bara för att den råkar bryta det gängse mönstret. Någon har fått sin cykel gerillareklamad en gång för mycket.

Börjar vi närma oss vägens ände?  

Ange din granne.

Staden är Berlin. Det är 30-tal och du har precis fått ett brev ifrån en ung, lovande politiker vid namn Hitler. I brevet kan du läsa om Tysklands fiender som gömmer sig överallt och vad du kan göra för att hjälpa till för att rensa din trappuppgång från oliktänkande, meningsmotståndare och andra förrädare. Brevet bär det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets vapen. 

Om vi hoppar drygt 70 år framåt kan vi konstatera att inte speciellt mycket har hänt när det gäller politisk propaganda och dess uttrycksformer. Enskilda politiker och vissa ideologier har delvis bytts ut men mycket av metoderna finns kvar.

LO, Socialdemokraternas stormtrupper, skickar exempelvis ut hotbrev till sina meningsmotståndares grannar i syfte att driva opinion i trappuppgången. Du uppmanas att prata din diaboliske borgargranne till rätta, så att han eller hon inte röstar för en ”avveckling” av sjukförsäkringssystemet. Så att han inte röstar på fel förslag och drar på sig hela trappuppgångens ilska. Så att den goda grannsämjan ej förstörs och att någon måste flytta till följd. Så att någon inte drar på dig en lynchmobb. Min bloggkollega PerT applåderar tilltaget. Jag hade kanske kunnat hålla med om avsändaren vore en annan. Politik och åsiktsfrihet är känsliga saker.  

Jag undrar hur Wanja och hennes rättrogna kamrater i borgen resonerade. Tyckte man att angiverifasoner och åsiktsbegränsande aktiviteter som associeras med ett visst, snart antikt, tyskt arbetarparti är förenliga med något som vill betraktas som en svensk, modern arbetarorganisation? Eller handlade man i politisk affekt, precis som många gjorde till följd av den europeiska förkrigsdepressionen?   

Det är ideologin som är problemet. Den är ingens kompis. Den får exempelvis halvkorkade politiker att begå helkorkade handlingar. Den får folk att bete sig som fotbollssupporters, man slår ihjäl varandra p g a tröjans färg. Något annat motiv behövs inte. Eller skickar förtäckta hotbrev till meningsmotståndares grannar. Detta är inte förenligt med demokrati, utan bygger på den starkes rätt. Det brukar kallas fascism. Sådana metoder verkar bli allt mer populära inom den ”moderna” vänstern.