En Appletönt är värre än en PC-tönt.

Jag har kommit till insikt. Jag är en tönt. All tvekan var som bortblåst när jag såg mig själv glatt trippade uppför trappan efter att min förskräckta fru räckt över ett paket som låg i brevlådan. Paketet innehöll ett så kallat joggingarmband. Ett case med rem i neopren att spänna om underarmen (eller låret för den som är liten och klen) och som leder till stor munterhet hos både vänner och släktingar. Någon -än så länge- mycket närstående människa undrade var jag hade midjeväskan. 

Men jag måste få försvara mig en aning. Jag är ingen vän av telefonväskor och cases. För bara några dagar sedan skulle jag aldrig ens drömma om ett bältesclips eller ens ett fräsigt gummicase. Sånt är ju för fan till för de debila fåntrattarna som stod före mig i Teliakön. Men iPhone är en tvål, ett under av taskig ergonomi i både hand och ficka. Ett praktexempel på vad som händer när någon (iförd svart polo och matchande bakelitbågade brillor) tror att design mest handlar om blank yta och ett sobert skal. Ett mästerverk som kommer att revolutionera våra internetvanor, som gjord för att tappas i backen ur en högsommarsvettig handflata och sedan skickas raka vägen till Irland.  

Elaka tungor kommer att dra paralleller mellan detta armband och de sexiga axelhölster som fanns i mobiltelefonens barndom på nittiotalet. Jag gillar inte att bli utskrattad, så därför kommer jag troligen att bära min iphone dold, under jackan. Det finns ingen lag emot detta i vår delstat ännu.

Som avrundning måste jag väl hämta hem rubriken. Visst är PC-töntar något av det fjantigaste som finns. Men de värsta Macfundamentalisterna är mycket värre än så. PC-töntarna vet oftast om att de är jättetöntiga och brukar sällan ställa till något större besvär. De saknar liksom självförtroende för den sortens terror. Detta gäller tyvärr inte deras Mac-diton som är alltifrån påträngande och arroganta till självgoda och bigotta i sin töntighet. Tror inte att jag behöver presentera så mycket mer bevisning än denna och denna. De talar liksom för sig själva. Tack Claes för länkarna.

Lisa Bjurwald, hur tänkte du?

I dagens DN går Lisa Bjurwald till attack mot bloggosfären, eller ”den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan”. På ledarplats i Sveriges malligaste morgontidning kan man bl a läsa att ”tyckare som knappt kan stava till underrättelsebehov” inte borde uttrycka sig om dessa. Så långt allt väl. Klart att en finjournalist i de stora drakarnas tjänst måste få vädra sitt förakt för det folkliga ur ardennerperspektiv. Menigheten, de knappt läs- och skrivkunniga, ska väl inte tro att de kan få inkräkta och ta plats i journalismens bastioner hur som helst?

Den småborgerliga artikeln blir riktigt intressant när objektet för ilskan avslöjar sig: Isabella Löwengrips (Blondinbella) belackare. Uppenbarligen har ett antal moralkärringar av diverse kön haft synpunkter på Blondinbellas beteende på den italienska nattklubben där hon blev antastad. På denna punkten skiljer sig inte mitt och Bjurwalds ställningstagande åt nämnvärt.

Vad jag däremot inte riktigt får ihop är hur man kan racka ner på bloggares skrivsvårigheter (och exemplifiera med särskrivningar, felstavningar och kackigt innehåll) i samma artikel som man hyllar Blondinbella, den minst skrivkunniga av alla bloggare. Hon är dock inte unik. Skrivförmågan är knappast bättre hos hennes modebloggande, sjuttonåriga kolleger. Därför kommer Bjurwalds uppmaning ”Fortsätt att skrika, skriva och protestera. Era röster behövs” att få en förödande effekt på bloggosfärens språkliga nivå. Och jag fick uppfattningen att Lisa Bjurwald tyckte att just den nivån var skrämmande låg redan.

Snälla Lisa. Du kan väl höra av dig och förklara hur du tänkte. Du behöver inte ens sitta av.

Länk har mejlats till Lisa Bjurwald.

PR passar bollen.

Då var det dags för utmaning igen, detta bloggosfärens kedjebrev. Denna gång är det PR Öhlin (Mine goes to eleven) som skickar bollen vidare. Om du inte besökt hans blogg kan jag varmt rekommendera det. Speciellt om du är intresserad av reklam och marknadsföring. Jag brukar lära mig något nytt vid varje besök. Dessutom har PR förmågan att göra det krångliga eller rent utav hissnande begripligt. Och det är faktiskt inte så många som fixar det.

Utmaningen består av att nämna sina sju favoritbloggar. Det är egentligen ingen vidare bra utmaning eftersom vänkretsen är något inavlad. Cirklarna är ganska små och ofta är vi varandras besökare. Så utöver somliga som PR redan nämnt, här kommer sju, mer eller mindre frekventa, utan viktad inbördes ordning.    

Deepedition. Det är där man i regel läser det först. Niclas var också först i största allmänhet. Detta (Researcher) var den första bloggen jag började läsa frekvent and he´s still going strong. Det är här patetiska dagstidningar hämtar sitt stoff om bl a  bloggosfären (naturligtvis ger de aldrig någon cred. Det beror främst på att de är rädda och inte förstår fenomenet ”blogg”. Men det gör ingenting, de är ändå snart arbetslösa, tack och lov).  

As good as it gets. Stundtals reklamrelaterad blogg från en av Sveriges mest meriterade copywriters. Stundtals personlig dravelblogg från en tonårsmorsa som bor i ett stall. Skit samma. Ulrika får mig att komma tillbaka och det är väl det som räknas?

Detvarintejagdetvarsossarna. Missnöjesvardagsblogg som skrivs av (en ibland) arg brud med moderatsympatier. Troligen det bästa i sin genre. Missnöjet handlar om det mesta och blir extra njutbart när ämnet är politik och svagsinta apskaft som sverigedemokrater får på skallen. För att citera tidigare talare: You go girl! Annars är det mest plattskallade ”heja-heja-kommentarer”. Det är synd för hon förtjänar bättre.

Bullshit bulletin. AD:n Fredos blekta hjärta refererar halvtroget från vardagens inslag med i bästa fall emfatisk disposition. Ibland blir det dock som förr; kvasinyhetsvinkeln släpps och redaktören lättar bladet och släpper ur sig fräna referat, då gärna branschrelaterat. Då är det alltid riktigt bra. 

Prankmonkey. Busapan backar aldrig för att trampa någon på tårna. Han är Petters bitch, jobbar på en av de flådigare byråerna i Stockholm, men föredrar trots detta att vara anonym. Han kommer ifrån Göteborg och har gått på Sannaskolan precis som undertecknad. Jag hatar mig själv för att jag inte lurat ut vem han är. But I´m getting there, bastard…

Anjo. Olskrokens Ulf Lundell på syra missar aldrig en chans att halsa lättmjölk iklädd matchande polyestertröja . Hans inlägg är sällan skrårelaterade, men vad gör det? De är snurriga så att det förslår. Så länge östra Göteborgs fulsidor belyses i ett rosa, vardagligt vaselinskimmer kommer jag tillbaka och läser, wacko.

Med fiender som McDonalds behöver Max inga vänner.

Jag tycker att företag som gör ett bra jobb ska premieras. De ska tjäna på sina ansträngningar och känna att folk faktiskt uppskattar dem, att de tillför något i målgruppens vardag. Kanske gör dem lite gladare, kanske får dem att känna sig lite snyggare eller ”bara” gör livet lite enklare. De som inte gör ett bra jobb bör i möjligaste mån bojkottas och gärna motarbetas. Det är en ganska enkel filosofi och jag tror inte att den enbart tilltalar dårar. Måhända att resonemanget är lite svartvitt och inte lämnar speciellt mycket utrymme för gråzoner, men skit i det för all del. Enkla sanningar är alltid de bästa.

Detta leder oss till ett av mina favoritföretag i Sverige, Max. Jag fullkomligt älskar allt ifrån deras burgare till den istadiga norrländska niten -att inte vika sig för de multinationella branschledarna- utan istället kolonialisera landet från norr till söder. Jag trivs bra på deras restauranger i deras allt utom svenskinspirerade dinersoffor, deras icke-svenska annonsmodeller och deras skvalmusik med svenska sunkartister ingen längre vill kännas vid. Och att insupa detta när man står i en kö som tar alldeles för lång tid. Men det gör ingenting, för jag vet att det är värt väntan. Eller visste. Hos Max väntade inte den som väntade på något gott för länge. Men den tiden verkar vara förbi.

För det första är jag jävligt sned för att Max inte lyckats med konststycket att öppna en restaurang i centrala Göteborg och nej, Allum i Partille är inte nära nog. Detta kan visserligen ha politiska förklaringar. Göteborg är trots allt Burger King-land. Men då tycker man att detta etableringsmässigt osunda förfarande borde vädrats mer i pressen. För det andra är det hög tid för ett byråbyte. Hallå? Från våldtäktspastisch till den hamburgerälskande apekatten från Norrland? Vad fan tänkte ni på? Och retrofilmen som på ett pajigt sätt ska visa hur allt började i Gällivare i slutet av sextiotalet? Varför pratar alla i den norrländska familjen stockholmska? Var det så förbannat dyrt med skådisar eller hade byrån inga kompisar med dialekten i behåll? Det måste krylla av desillusionerade norrlänningar without a clue på King. Ja, du läste rätt. Byrån bakom ICA-eposet står också bakom Max kampanjer. Fan tro´t.    

Men mest irriterande är nog att Max inte längre är kapabla att servera varm mat. Jag, som gärna kör ett antal extra mil för att käka på Max (i exempelvis Jönköping). Eller t o m stannar till på Skånes hellhole Löddeköpinge får inte längre några varma burgare på Max. Det har hänt på skämtrestaurangen Borås Arena där de tycker att det är ett smart drag att skicka hem alla ordinarie anställda och ta in alla sommarvikarierna samtidigt. ”Bra” tänkt, där. Men framförallt är det sunkrestaurangen på Vasagatan i Stockholm som stör mig. Kan inte minnas att jag någonsin fått en burgare av godkänd temperatur där. Känns inte som att Max går åt rätt håll om detta blir standard.

Men självklart finns det alltid undantag: PR. Det Max förlorar på den infantila reklamkarusellen tar man igen på PR-gungorna. Det senaste exemplet i en rad av redaktionella triumfer rör just skämtrestaurangen på Borås Arena. Där är det konkurrenten med den fantastiska reklamen (all cred för McD-jobben DDB) som framstår som den stora skurken när UEFA hotar att bojkotta U21-EM i Borås för att ”fel” restaurang finns på arenan. McD framstår i vanlig ordning som den multinationella, rovgiriga höken som gör allt för att slå klorna i den lilla sparven. Beslutet kanske inte är McD:s, men i media ser det ut så. Hatten av för det slaget under bältet i så fall. Helt otroligt bra jobbat av GCI eller Max pressansvariga. Man har t o m fått 22 000 pers att rösta om huruvida Max ska få sälja burgare på arenan under matcherna eller tvingas hålla stängt. Över tjugo tusen pers röstar om något så svalt som en hamburgerrestaurang som inte ens fixar varma burgare. Cred för det. 

Så Max. Ni går faktiskt fria tack vare PR-arbetet. Jag behöver inte bojkotta er likt jag har gjort med McD de senaste nio åren. Men snälla. Kan ni inte anlita någon som klarar av att göra reklam? Och kan ni inte börja med varma hamburgare igen? Jag skulle så gärna vilja älska er innerligt igen. 

Man kan inte begära att ”dammsugningen” fungerar hundraprocentigt så här i semestertider, så Max pressansvariga Alexandra William-Olsson har för ordnings skull fått en länk mejlad till detta inlägg.

Bevare mig för fåfänga despoter.

Snart är det OS. Det har väl knappast undgått någon. Allt måste bli perfekt för detta är det moderna Kinas chans att hävda sig gentemot dem som betraktat landet som en schyst produktionsplats. Förutom ett storstilat idrottsöverdåd kan vi också förvänta oss ett propagandiskt spöregn från Partiet (de som bestämmer i Kina och gärna använder OS som en bekräftelse att de lyckats med sitt styre och nu är ett samhälle fullt i klass med vilket västeuropeiskt land som helst när det kommer till exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter). Så långt egentligen inget konstigt. Partiet beter sig som vilken simpel bananrepubliksdespot som helst. Problemet uppstår när man ställer sig oförstående till att ingen tycker att man är en schyst stat på något sätt utan alla bara är på jakt efter den där interna marknaden på en rund miljard glada konsumenter. Den patetiska Love China-kampanjen är ett tydligt exempel på denna bristande insikt.

På sätt och vis fungerar ett land och uppfattningen om det ungefär som vilket varumärke som helst. Svårare än så är det faktiskt inte. En företagsledningen kan inte genom sina genomskinliga intentioner putta varumärkesvärdet uppåt. Det spelar ingen roll att man i sina reklamfilmer bedyrar att man är ett schyst företag med coola produkter. Lika lite som att det hjälper för en diktatur att protestera mot hur man blir framställd i exempelvis andra länder. I totaltransparensens tidevarv hjälper det föga med stela leenden, munkavle på journalister och lönnmord på oliktänkande. Speciellt om de oliktänkande består av mer eller mindre resten av världen.

En annan lustig aspekt i det hela är att kinesiska myndighetspersoner (och exilkineser) verkar bli stötta över när diktaturpassningar görs. Hur hänger det ihop egentligen? Det finns väl ingenting i det kinesiska samhället som bygger på finkänsla? Inte som jag noterat bland människors beteende i alla fall. Finessrikedomen är lika stor som hos en fotbollsklack. Därför betvivlar jag politrukernas ärlighet när de går ut och hotar sina antagonister (människorättsorganisationer) och kräver ursäkter för ”olämpliga” formuleringar och framställningar. 

För det första blir ni inte alls orättvist behandlade. Ni får precis vad ni förtjänar, precis som alla andra varumärken OCH nationer. För det andra blir ni inte alls sårade. Ni bara spelar. Be om ursäkt och lämna över makten genast.

Att vissa regimtrogna löss har mage att personligen hota folk som inte sväljer charmoffensiven är ytterligare ett bevis för att nödvändig moralisk mognad saknas. Lysande exempel på detta finns här.

Vad Telia kan lära sig av Apple.

Detta skrivs inte i affekt. Jag är inte arg på Telia. Nåja, inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur två så komplett motsatta företag förenats i denna ipodtango. Vid en snabb blick har de knappt ett smack gemensamt utan verkar snarast befinna sig i två olika dimensioner. Inte speciellt mycket förenar, det skulle möjligen vara arrogansen. Men vilka företag gäller inte det?

Kundtjänst kommer exempelvis ingen av de båda att någonsin bli bra på. Den ene är ett statligt verk som bytt namn och bolagsform, men inte så mycket mer. Den andre är en i mångt och mycket sekteristisk pryltillverkare med en något enkelriktad syn på sin distribution. Men den senare kan lära den förra om hur man bygger ett varumärke. Den förra kan förmodligen inte lära den senare något om någonting.

Nyfrälsta Telia kämpar med sitt bagage. Man köper kopiöst mycket reklam och försöker bli fräsch med hjälp av Storåkers. ”Folk” gillar Telias reklamfilmer, men å andra sidan så gillar alla att flabba skadeglatt åt en tragisk loser, så vad är egentligen vunnet? En stunds underhållning? Kanske hade det gått bättre om man lagt hela kakan hos Daddy. Men det är tveksamt. Telia brottas inte bara med ett gräsligt yttre. För många människor är man är fortfarande i grunden ett verk, en ineffektiv myndighetsliknande koloss som gör för litet och kostar för mycket. Dessutom tar man för lång tid på sig. Knappast någon tycker att Telia står för innovation och framåtanda. Om Apple tycker de flesta tvärt om. Det räcker att titta på deras förpackningar för att förstå skillnaden.

Ett bevis på Apples varumärkesstyrka kom den tionde juli. På premiärnatten fick drygt tusen svenskar sin iphone. Åtskilliga fler köade i Stockholm, Göteborg och Malmö. Många som köade var inte kids, till skillnad från de som tältade i samband med Grand Theft Auto IV. Många var män, flera i (övre) medelåldern. Män som väntat i flera år på att telefonen skulle släppas på den svenska marknaden. Män som kanske t o m redan ägde den tidigare iphoneversionen.

Män som köpte en iphone TROTS att den såldes med Teliaabonnemang i minst 18 månader.

Till Telias försvar vill jag säga att de har haft bra folk i de butiker jag besökt. Speciellt på Kungsportsplatsen, och även Backaplan. Men jag undrar om det finns någon på Telia som tror att de skulle kunna uppbringa denna köhysteri på egen hand? Trots sina miljardinvesteringar i reklam varje år. Finns det någon på Telia som kan förstå hur man skapar ett köpsug som Apple? I princip utan traditionell reklam, dessutom. Finns det någon som kan förstå hur man får varenda skenhelig journalist att skriva spaltkilometer och helt okritiskt skjuta i brallorna inför en lansering av en teknikpryl?     

Apple är som sagt Telias diametrala motsats. De kan få cyniska medelålders män med god inkomst att ställa sig i en kö, i snålbåst och regn, mitt i natten för att betala överpris för en mobiltelefon och teckna upp sig hos en operatör de innerligt hatar. Telia bör fråga sig vilken av deras andra leverantörer som skulle lyckas med denna bedrift. Sedan bör Telia ställa sig frågan vad som skulle krävas av dem själva för att åstadkomma denna reaktion. Visst är det bra med kompisar som Apple, fast det är konstgjord andning. Man kan inte leva på andras varumärken. 

När Telia svarat på dessa frågor vet de i vilken ände de ska börja. Men det känns som att det är ett tag kvar tills man kommer dit.

Förstår du reklamiska?

Trots sina nätta 290 sidor är Reklamiska en blytacka. Jag är visserligen ingen racerplöjare av böcker, men de flesta brukar kunna avslutas på en vecka om jag prioriterar rätt. Einar Korpus doktorsavhandling Reklamiska tog snarare två månader. Kanske beror detta på att ämnet är nytt för mig. Inte copyn i sig, men sättet den dissekeras på. Jag vet inte om jag är representativ, men jag har skrivit ganska mycket och gjort detta under ganska lång tid. När jag läser Reklamiska inser jag att jag gjort väldigt mycket utan att veta vad jag egentligen gjorde. Eller framförallt vad det jag gjorde kallades. Och då har jag ändå hunnit med två retorikterminer. Jag kan bara ana hur lång tid boken tog att skriva. 

Reklamiska är en akademisk utredning om hur copywriters uttrycker sig i sitt arbete. Den innehåller en del historia, ett antal återblickar mot hur reklamen var förr och hur man då uttryckte sig när man ville sälja något. Från sent 1800-tal till fram till idag. Det är rolig läsning. Men. Forntidens hurtiga pilsnerfilmton är egentligen inte mer underhållande än Ikeas och SAS snusförnuftigheter på 1980-talet. Man inser att reklam ruttnar snabbt, blir antik och ofta löjeväckande. Men naturligtvis finns ett par pärlor i samlingen som aldrig kommer att kännas gamla, utan är minst lika aktuella idag.   

För den grammatiskt lagde ägnas ett antal sidor åt djupdykningar bland alla de satsdelar man borde lagt på minnet i skolan. Även exempel på reklamens vanligt förekommande retoriska figurer presenteras. Mot slutet av boken finns också ett intressant kapitel om från vilka områden reklamen hämtar sin trovärdighet och argument. Det är egentligen ingen större vits att deklarera vilka tekniska element som avhandlas i boken. Vi kan bara konstatera att det hade runnit till hos mången svenskalärare.  

Humor är en annan viktig ingrediens i copykakan enligt Korpus. Hur den skiftat genom åren och vilken betydelse den haft finns därför med på mer än ett ställe i boken. Lämpligt nog kommer författarens nästa bok att uteslutande handla om detta ämne.

Så. Reklamiska är inte en bok för vem som helst. För det första så måste man nog veta lite grand om reklam innan. Sen är det ingen nackdel om man är språkvetare. Behållningen blir desto större då. Eller åtminstone hysteriskt intresserad av språk. Men man behöver nog inte vara så allmänbildad inom reklam och ha koll på de senaste kampanjerna, för detta är faktiskt en vetenskaplig bok. Man behöver inte ens gilla reklam, bara vara nyfiken på vad som klickar i skallen på den som skriver den. De kommunikativa aspekterna nämns knappt ens i svepande ordalag. Det är tekniken och stilarna som fokus är riktat mot.

Reklamiska är heller inte inte en bok för reklamare i första hand, utan snarare nej-till-reklamare. Det ska vi i reklambranschen vara glada för. Utöver det rent språkliga framgår det tydligt att reklam är en både viktig och nödvändig del av vårt samhälle. Det kan behövas med tanke på alla semikommunistiska reklamförfäktare därute. Bara det faktum att Einar Korpus lyckats doktorera på reklamspråk betyder att hela reklambranschens dignitet ökar. Detta är säkert svårt att förstå för idioter som spenderar sina dagar med att kreera ”kul” reklam, men i praktiken betyder Einar Korpus arbete att copyn tagit klivet in i akademiens finrum. Att reklam inte längre kan sopas undan som oseriöst dravel utan nu förtjänar en mer vetenskaplig behandling. För det som går att doktorera med går att forska på och då är det allvarliga saker vi pratar om. Sånt som skitviktiga administratörer vanligen sysslar med. 

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken i ”flytande form”, bloggen reklamiska.se

Ctrl alt del

Fill in the blanks.

Kompis från förr, eller i alla fall klasskompis. Vart tog du vägen, du som pluggade Copy på IHM -99? 

Inbilla dig dock ingenting. Detta är inte en trevare efter en klassåterträff. Så jävla roligt hade vi inte. Eller hade vi det? Minnet sviker mig. Jag kan visserligen erinra mig om att vi hade en del pranks för oss och att detta i och för sig var trevligt. Men vi var nog inte i närheten av den sammanhållningen de stroppiga snorungarna på Berghs verkar ha. Du som har gått någon av dagutbildningarna på Berghs får gärna kommentera och bekräfta. Eller dementera om nu så är fallet. 

Det var i vilket fall en underbart naiv tid då man nästan på allvar trodde att man skulle förändra världen, eller åtminstone revolutionera reklambranschen. Man trodde att yrket handlade om att kreera och att den bästa idén alltid vann. Man trodde att kunderna var kompetenta och att de alltid ville sitt företags bästa. Men väl därute i verkligheten gick det snart upp att allt oftast om pengar och att få vill ha bra idéer. Plus alla dolda agendor man aldrig kunde drömma om. Vilken kalldusch. Hade varit vänligt om någon av våra dyra lärare hade upplyst oss om det istället för att yra om konkurrensen därute, den som var så hård att bara de absolut bästa skulle lyckas. Jo, pyttsan. I så fall skulle reklambranschen hålla hög standard om man ser till medarbetarna och deras förmåga. Om du tycker att det stämmer kan du väl höra av dig till mig, är du fin. 

Höra av dig får du visserligen gärna göra ändå. Speciellt om du kan fylla i någon av luckorna nedan. Det vore faktiskt intressant att veta vad det blev av folk, så här snart tio år senare.

Skriv en kommentar eller mejla lordfredruk [at] gmail.com 

 

Andersson, Johan   JC?

Berghe, Olof   Logiken

Berlander, Elisabeth   Goss

Brissman, Jan   Lazzo?

Carlsson, Richard   ?

Engman, Joseph   Sturm und drang

Eriksson, Martina   ?

Gebauer, Susanne   ?

Goldbeck-Löwe, Stina   ?

Gustafsson, Anders   Daddy

Harju, Rolf   Clara

Jangblad, Anna   ?

Johansson, Anders   AF?

Johansson, Åsa   ?

Karlström Olofsson, Wiveca   ?

Lindstrand, Daniel   ?

Lomander, Sara   ?

Loneberg, Helena   ?

Nyström, Sarah   ?

Pilback, Magnus   ?

Rudh, Johan   Essoell

Rydelius, Gustaf   Miami

Sjöstedt, Katarina   ?

Thodal, Sofia   ?

Tistrand, Pernilla   ?

Wallin, Daniel   ?

Weidfeldt, Therése   ?

Wengren, Anders   Jerlov

Vikman, Anna-Clara   ?

Bloggosfären tar sommarlov.

Då var det mitten av juli och semestertider. Trots att industrisemestern (en för annat än svenskar okänd företeelse) numera är att betrakta som avskaffad stänger en stor del av bloggarna butiken för några veckor. Det är nog sunt. Även bloggare behöver koppla ifrån ibland.

Kontaktmannen får emellertid ingen bloggsemester. Han har inte tjänat in tillräckligt många dagar än. Så räkna med löpande postningar, om än i något glesare takt. Jag vet också att det finns många neurotiska semesterhatare där ute, sådana vars världsordning störs av ledighet. Vill understryka att jag känner med er trots att jag inte tillhör er.

 

En nyhet i sommartorkan är att nedläggningshotade Researcher blivit en digg-klon. Jag är inte rätt man att förklara, men det betyder ungefär att sidan nu har ett användargenererat innehåll. Ett antal bloggare kommer att posta inlägg på sidan och besökarna kan sedan rösta (därav ”digg”) på sina favoritpostningar. De inlägg som får flest röster kommer följaktligen att publiceras. Så in och rösta med dig.