Den tvivelaktiga reklambyrån ARN.

I gårdagens GP kunde man på ledarplats läsa om Blåvitts blamage. I en raljerande notis, av en icke namngiven skribent, beskrivs det hur illa fotbollsklubben betett sig på inrådan av reklambyrån ARN. Det är inte ovanligt att journalistkåren klankar på företag och reklam, men faktiskt ganska sällan man hänger ut reklambyrån. Även journalister vet att det slutgiltiga ansvaret ligger på annonserande företag och att konsulten i regel alltid får sina förslag godkända av uppdragsgivaren.

I just detta fall spar man inte på krutet i kritiken mot reklambyrån ARN och deras kampanj ”Gaisblomman”, en travesti på Majblomman som i denna version säljs till förmån för Gais ungdomsdivision. Så att de blåvita kan få kvalificerat motstånd i framtiden. Gais har inte piskat Blåvitt i derbysammanhang på 16 år. Kul passning och en riktigt vass kampanj med glimten i ögat. Det tycker t o m gaisare. Men inte Majblomman. De hotade via en viss branschtidning att stämma skiten ur missdådarna.

Reklambyrån ARN hånas också på ledarplats för sitt klena försvar av kampanjen och uppmanas att sluta tramsa och växa upp. Det är bara ett problem. Det finns ingen reklambyrå som heter ARN. Arn är en tempelriddare och om honom har det skrivits böcker och gjorts filmer. Byrån heter ANR.

GP:s ledarredaktion kanske borde lära sig att läsa innantill. Och signera ledarna.

Kontaktmannen ber Claes de Faire om ursäkt.

Ibland går det lite för fort och då blir det lätt fel, t ex när man sårar de man älskar. I föregående inlägg kallade jag Resumés Claes de Faire för lite brackig. Det beror på att jag faktiskt tycker att Claes är lite brackig. Ingen riktig bracka, men kanske med lite tendenser. Han bor väl ändå på den fina malmen och gillar att umgås med lite stekigt folk? 

Kanske är jag lite fördomsfull och dum, men jag känner ingen annan journalist på Öfvre och då tog jag det som låg närmast tillhands, ungefär som journalister brukar göra. Jag kunde naturligtvis ha grävt lite och hittat ett bättre exempel, kanske Anette Kullenberg? Men vad vet jag? Jag känner ju inte henne så bra.

Claes. Tråkigt att du blev ledsen. Det var inte meningen. Jag tror visserligen att du har blivit kallad värre saker. Jag själv har faktiskt i svaga studer kallat dig värre saker. Acceptera min ursäkt, så ska du få en kram på nästa Resumébar. OK?

Vem har rätt att blogga?

Detta är en filosofisk fråga, inte en juridisk om någon nu trodde det.

Kvalitet är som bekant ett svårt begrepp även när man pratar om tekniska produkter. Så att försöka kvalitetscertifiera bloggar är inget annat än befängt. En blogg kan skrivas av ett antal olika anledningar. Somliga vill ventilera och provocera. Andra vill utbilda och entusiasmera. Någon kanske vill dela med sig av sitt ohälsosamma modeintresse och någon annan vill bara ha uppmärksamhet. Så mycket som möjligt. Hursomhaver finns det inget facit. Gillar man en blogg kan man läsa den. Annars går det bra att låta bli.

Vi som är av den gamla världen har ofta svårt att förstå detta synnerligen enkla faktum. På gammelmedias redaktioner är man gamlast av de gamla. Därför dyker det ibland upp lustiga artiklar när de gamla journalisterna minsann ska visa att de är med i matchen, nyhetsbevakare att räkna med och inte alls halvobsoleta gamlingar som i en handvändning kan ersättas av någon osnuten bloggare.

Dagens Media är förmodligen juvelen i kronan bland bloggbelackarna. De är t o m värre än DN:s ledarsida. Här försöker man efter bästa förmåga göra Se och hör-artiklar utav bloggares inlägg. Nina har exempelvis fått sig både en och två slängar av sleven. Detsamma gäller Klaus-Peter. För att inte tala om Niclas.

Paradoxalt nog vädrar personalen sina mer ljusskygga åsikter i DM:s egen blogg ”Köksveckan”. Här kan man läsa en helt annan sorts journalistik, exempelvis personangrepp och osakliga påhopp som annars inte är brukligt i artiklarna. Stundtals är även inläggen halvt anonyma. Hela förfarandet är egendomligt och det får mig att undra hur DM funkar som branschmedia. Hur ställer man sig till begreppet ”konsekvens”? Tidningen har en allmänt avog inställning till bloggare, men har ändå en redaktionsblogg. Hur motiverar man det? Man anser att bloggare saknar respekt för det publicistiska, men Köksveckan kryllar av personangrepp. Gäller andra regler i bloggen? Får man skriva lite vad som helst där, en blogg är ju liksom ändå inte på riktigt? Någonstans mellan artikelraderna finns också inställningen att det vilar något dagbokspatetiskt över bloggaren. Men kolla nivån och tonen på inläggen i Köksveckan, då.

Att vanligt folk (läs ”sossarna inom reklambranschen”) inte har något hyfs får man nog ta. Det är inte så att vi är kända för att attrahera den bästa sortens människor. Vad jag inte alls förstår är varför man måste fästa så jävla stor vikt vid bloggrens härkomst. Är man en sämre bloggare och människa för att man bor på Östermalm? Tillhör man då automatiskt överklassen och är distanserad från folket (de som söderkisarna med 50 månatliga papp i kuvertet är såååå hysteriskt bra på att tolka) Gäller detta samband i så fall även journalister? Är Claes de Faire en dålig journalist för att han är lite brackig?

Att innehållet kritiseras må vara en sak, men i de flesta fall handlar kritiken om variabler som är svåra att påverka även för den som gärna vill göra idioter till lags. Kanske borde den extremt okreddige Kontaktmannen flytta till Angered.

Systemet bjuder på bricka.

Jag var på Systembolaget i fredags (nähä?) och fick förutom två pavor tjut med mig en bricka. En liten, ganska fånig bricka med lavendel på. Det var belöningen för att jag tackade ja till att vara med i en undersökning om Systemet.

Systembolaget vill förbättra sin service men i klarspråk handlar det alltid om pengar i någon form. Antingen har man styrt om och ska börja sälja mer aggressivt, eller så kanske man vill förändra sortimentet till att lagerhålla bara de mest poppiga pavorna. Eller så kanske man vill skicka hem folk. Eller göra om Systembolaget till något alldeles alldeles underbart. I vilket fall som helst så ställer jag gärna upp för Bolaget och jag hade nog gjort detta även utan att belönas med den lilla piffiga snapsbrickan. Frågan är bara hur många folkliga människor som uppskattar denna finfina bricka. T o m kassören ställde sig frågande till brickan och dess användningsområde.

Jag undrar lite om hur Anitra med förtrogna resonerade på det ödesdigra mötet då beslutet togs: Vi ger respondenterna en minibricka med lavendelmotiv på. Då blir de glada och svarar snällt på våra frågor. Målgruppen i detta fall lär bli kvinnor 60+ med modesta intressen. Kvinnor som spelar bridge och sippar sherry. Skulle tro att man kan få rum med sex aperitifglas, så det sätter ramen för sällskapets storlek. 

Nu är det så att fyra dagar snart förflutit och jag har fortfarande inte fått enkäten i min mejl. Vet inte om detta kan bero på att undersökningsmänniskan fått smäll på fingrarna av undersökningsledaren och att jag avslöjats med att inte vara kvinna 60+. Eller om man får några extra dagar för att prova brickan och välviljan att svara på enkäten ökar. I vilket fall vill jag ha mina frågor. Tills jag har dem kommer bara whisky att trafikera er fina sherrybricka.

Hellraiser från Ikea.

Kan ju bara inte låta bli att dra skräckfilmsparalleller när jag ser de senaste abribuserna från Ikea. Kreativt nog har man använt mosaikprogrammet för att illustrera vilken mångfald Ikea ligger inne med (jag är dock inte ensam om denna uppfattning).

Lika som bär.

Men blir inte resultatet lite väl köttigt tack vare mosaiken? Ser inte modellerna ut som att de saknar hud och står där och grinar med sina nakna ansiktsmuskler. Karaktären Frank i Hellraiser liksom. Snart kommer Ikea och kör köttkrokarna i dig.

Resumé förlorar kampen om trollen.

Du har säkert läst dem. Kanske har du också skrivit någon, artikelkommentarerna på Dagens Media och Resumé. Sällan är de sakliga, ofta är de hatiska men förvånansvärt välskrivna med tanke på vilka små människor som döljer sig bakom tangenterna. I vilket fall som helst är de underhållande och en starkt bidragande anledning att folk besöker branschtidningarnas nätforum. Hur dumma de än må vara så är de värdefulla, både för debatten och tidningen.

Enligt tidningsstatistiken är den ene lite större än den andre på papper, men det skiljer inte så mycket. Vilka siffror som gäller för nätversionerna har jag ingen aning om. Men säkert är att de gillar att håna varandra i sina egna kanaler. Det finns dock ett lika ovetenskapligt som enkelt sätt att mäta popularitet: Antalet artikelkommentarer. På något sätt säger detta också en hel del om hur engagerade läsarna är i sin ”tidning” och på den fronten har det skett en rokad på sistone.

Resumé gjorde för ett tag sedan om sin webbtidning och försökte bli ett mer levande forum, kanske någon form av socialt media. En god tanke som hittills fått ett sådär gensvar. Visst har många anmält sig som medlemmar, men det är nog mest för att få tillgång till alla sidor. Ingen kan påstå att aktiviteten är speciellt hög. I skrivande stund har exempelvis en artikel om Onoff begåvats med tio kommentarer, varav nio helanonyma. På den gamla goda tiden hade stått en nolla till bakom den siffran

För inte länge sedan var det legio att en någorlunda brännbar Resuméartikel fick någonstans mellan femtio och hundra kommentarer. En riktig karamell kunde håva in nästan två hundra. Dagens Media fick vanligen nöja sig med tjugotalet när man hade en bra dag. Ofta passerade artiklarna utan några kommentarer alls. Men nu råder precis det motsatta. Resumé.se är inte längre platsen där det händer. De mest affekterade aporna har flyttat till konkurrenten där de fortsätter sprida sina idiotier i fornstor stil. Hur gick det till? Förklaringarna kan vara flera, men den främsta finns i kommentatorns psykografi. 

Reklamare är av naturen ynkryggar och den som skriver hätska inlägg vill därför vara anonym. Detta är otroligt viktigt och kan inte underskattas ur trygghetshänseende. Många som jobbar med reklam gillar inte heller sitt levebröd, men i de flesta fall tjänar man ganska bra med pengar och man vet att det är lätt att få sparken i byråvärlden. Skräcken späs på ytterligare genom att reklamvärlden är liten och inavlad. Bränn dig på en byrå och du är körd i hela branschen. För den som jobbar på en byrå med hög svansföring och låg tolerans för oliktänkande blir detta ett tungt stressmoment. Därför är anonymiteten sjukt viktig.

Vad har då detta med Resumé och deras nättidning att göra? Troligen litar inte den gemene kommentatorn på Resumés meddelarskydd. Vad är annars förklaringen till den låga interaktiviteten? Vart tog artikelkommentarerna vägen? Formen är bättre och inga konkurrenter (förutom ett stort antal branschbloggar) har tillkommit. Och samma gamla populära snaskjournalistik fyller spalterna.  

Varför läser du själv Resumé och Dagens Media? Är det nyheterna, debatten eller trollen som drar?

Svenska spel, konstig reklam.

Ibland krockar det. I reklamen alltså. Den fullständigt logiska, och kanske ibland skitroliga, tanke som tänkts ut av en fart- och hemmablind hjärna går betraktaren förbi. Det som framstod som så smart faller platt eller ännu värre. Eller vad sägs om Svenska Spel och deras Spela lagom!-initiativ? 

JCDecauxtavlan på bilden har inget med artikeln att göra.

För Sverige är verkligen ett jättekonstigt land. Fråga bara någon som inte växt upp här. Och om man ska vara lite självkritisk finns det kanske fog för den uppfattningen. Allt som är allmänfarligt har reglerats genom statliga monopol och detta bestämdes av det förhärskande partiet för länge sedan. Utan att närmare snubbla över pillerburkar, buteljer och knastertorra TV-dokumentärer kan man konstatera att även spel hör till dessa slutna näringar, ja svenska spel alltså. Gemensamt för dessa är ofta att de dras med lite egendomlig reklam. Lite myndig, moraliserande men ändå samtidigt pratig och inställsam, feelgoodpropaganda liksom. Gör som du blir tillsagd, för då mår du bättre. Systembolaget har ett gediget track record av den här sortens kampanjer och i viss mån även Apoteket. Men på något sätt tycker jag att dessa bolag håller ihop säcken ganska bra.

Ett annat monopol som inte lyckas riktigt så bra med kontinuiteten är det statliga spelmonopolet. Bara att det råder monopol på spel är egendomligt. Om det är folkhälsan som värnas spelar inte direkt de svenska spelen i samma division som spriten och pillren. Det är min personliga åsikt och jag kan garantera att jag delar den med många. Därför kan jag inte tänka mig att spelmonopolet har speciellt många försvarare om vi jämför med de tidigare två nämnda.  

Att bedriva försäljningsmonopol av allmänfarliga konsumentprodukter är en konst i sig. Man ska sälja, men får absolut inte uppmana till köp eller ökad konsumtion. Systembolaget har sedan urminnes tider kört med parollen: ”Köp inte våra varor för guds skull. Men om du nödvändigtvis måste ha alkohol till varje pris är det bäst att köpa den av oss för då får vi in skattepengar till offren”. Apoteket är inte lika tydliga i sin marknadsapproach, men man är väl ungefär av uppfattningen: ”Det som inte passerar vår disk är antingen knark eller hokus pokus”. Svenska Spel kan däremot inte anklagas för att hålla någon speciell linje och detta märks tydligt på reklamen, att även nivån på kampanjerna är gambling. Stundtals lysande kommunikation. Stundtals längst ned i hinken tillsammans med spyorna och de utslagna tänderna. Kan bero på att man jobbar med ungefär 200 reklambyråer.   

Kampanjplåstret ”Spela lagom!” är en väldigt egendomlig detalj i Svenska Spelkampanjerna. Hela formatet pryds av ett innehåll och en utformning som bräker: ”Spela och vinn mycket, titta här vilken skitstor lott, glass” o s v. Men längst upp i vänstra hörnet sitter en flik som säger ”Spela lagom!”. Vänta nu, är det inte något som krockar här? Någonting har blivit fundamentalt fel, kommunikativt. Man går aldrig ut och trummar upp ett budskap för att sedan jämka ned det. Inte i två annonser och absolut inte inom ramen av samma annons. Inte ens om tanken är god och överbeskyddande. Kanske finns det en politisk förklaring.

Hyfsat nyss var man ute och flaxade i branschmedia om att Svenska Spels marknadsföringspengar skulle användas i avskräckande syfte, precis som i vilken klassisk Systembolagskampanj som helst. Det vore inte konstigt om så skedde, utan snarare förväntat inom den statliga politiska korrektheten. Men. Nu är det så att jag misstänker att det hände något annat. Jag har på känn att någon blev lite lös i magen när denne såg de fagra marknadsföringspengarna rinna mellan fingrarna till miserabla avskräckningsfilmer med prudentlig tonalitet. Denne någon (eller någon annan någon i den förstes närhet) kom då på den fullständigt briljanta idén att lägga in en liten varningstext precis så som man gör med alkoholreklam och tobaksförpackningar. Alltså en tag som gör att de politiska målen om måttfullhet kommuniceras, att varningen finns med någonstans om det skulle komma eld ifrån obekvämt håll, samtidigt som man kan bomba på stortavlorna med lika täta intervaller. Riskminimering alltså. 

Smart. Men kommunikation funkar inte så. Kör du med två budskap, dessutom motstridiga, blir folk förvirrade. Förvirrade människor kommer inte ihåg reklam. Bortglömd reklam gör inte sitt jobb.

Veckans lantis – Kontaktmannen.

lord Fredruk eller Kontaktmannen som han också kallas i sitt eget forum är en vresig figur som har ett komplext förhållande till omvärlden i allmänhet och till sin egen bransch i synnerhet. Han är ovanligt obstinat för att vara en tvättäkta lantis.

Var bor du? -I Göteborg, men det visste du nog redan. Nästa smarta fråga tack.

Känner du att du har hittat hem? -Jag har varit här de senaste trettio åren, men är född på samma ställe som alla stockholmare. Norrland.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm? -Är det något eftersträvansvärt? Ska hela landet knôs in i en stad? Låt mig ställa en motfråga. Varför har du valt att inte bo i New York? Eller London? Eller Tokyo för helvete? Vad är det för jävla idiotfråga? Ett arv från Viggo, eller? Förbannade apskaft.

Längtar du någonsin tillbaka? –Jag tittar inte bakåt.

Vad är den största skillnaden mellan Stockholm och Göteborg? –Vad bra att du frågar någon helt objektiv. I Stockholm är det visst väldigt viktigt att vara smart. Få är dock trovärdiga i sin strävan. Många försöker även käcka sig och prata göteborgska. Osäkerhet lär vara förklaringen på båda symptomen.

Vad borde stockholmare lära sig av göteborgare? –Vilken idiot delar ut generella råd till en hel stad? Är det förresten i någons intresse att stockholmare och göteborgare ska bli mer lika?

Hur ser en typisk dag ut i Stockholm? -Anländer med tåget på morgonen. Springer som en skållad råtta från det ena mötet till det andra och sätter mig på tåget hem igen tio timmar senare.

Hur brukar du bo när du är i stan? –Inget slår Terminus vid centralen. Oslagbart krypavstånd, gött sunkiga rum och åttiotalsmeny i restaurangen. Dessutom behöver man aldrig någon väckarklocka. Hotellet ligger rakt över T-centralen. 

Vad missar du absolut inte när du är uppe i Stockholm?  -Ett järn på Centralbadet i jovialiska stockholmares sällskap.

Vilken är din bästa Stockholmsupplevelse? -Baserat på vad då? Staden, människorna eller det som hände? Kom igen.

Vad längtar du hem till som du inte finner här? -Fisk och skaldjur.

Finns det något som är unikt för Stockholm som du saknar därhemma? -Vi har inga riktiga brats och stekare i Göteborg.

Hur upplever du den typiska stockholmaren? -Men sluta nu. Hur var det med generaliseringarna? Det finns förhoppningsvis ingen typisk stockholmare. Om det finns en sådan är det mycket synd om den personen.

Grattis till årets ickeledare, Anne.

Sidan fyra i DN verkar vara den främsta kanalen för journalister att vädra sitt förakt och samtidigt visa hur otroligt dålig koll de har på sitt eget arbete och den medievärld de verkar inom. Knappt har Lisa Bjurwald dragit upp brallorna innan det är dags för nästa kolumnist att ta över pinnen: Anne Lindén. Har inte läst något av henne tidigare, har inte läst något om henne tidigare, men jag anar att det kommer att komma mer inom snar framtid. Aningslösa yrare verkar vara kanonmat hos DN i dessa dagar. Och förlåt mig då om jag är elitistisk och klagar på murvlar som ger ”vanligt folk” det de vill ha.

”Årets ickenyhet” lyder rubriken och handlar om Per Hellqvist, säkerhetsexpert på Symantec och det PR-arbete företaget lyckats med på sistone. Och vad som sas på TV4-nyheterna häromkvällen. Enligt både Lindén och Symantec har Hellqvist gjort ett mycket bra jobb eftersom företagets exponering ökat med 300% under karlns första två månader på jobbet för flera år sedan. Detta är tydligen ett problem. Att Hellqvist nu är ute i etern och flaxar med en gammal nyhet upprör Lindén så till den milda grad att hon väljer att ta upp en fjärdedel av morgonpressens malligaste sida för att avreagera sig. Måhända är detta en linkbait och Lindén kanske vill bli snabbt berömd på samma sätt som Bjurwald. I så fall får jag spela med och bidra till detta. Men jag kan inte låta bli. Det finns nämligen ett fundamentalt fel med Lindéns artikel och även hennes inställning som journalist. 

Man skuldbelägger inte den som är i underläge. I vår kultur är det inte kosher att straffa den prostituerade, utan skulden och ansvaret ligger på torsken, köparen. De flesta människor tycker även att den som är mest ”skyldig” vid en otrohetsaffär är den som har ett förhållande (om båda är upptagna, så är det naturligtvis att betrakta som jämnt skägg). På EXAKT samma sätt fungerar det med PR. Som PR-konsult, eller pressansvarig eller vad fan du nu vill kalla dig, ställs inga krav på din moral eller att du håller dig till den heliga oförvitliga sanningen (du vet, den som bara naiva journalister tror på). Det är upp till journalisten att källkolla och bedöma nyhetsintresset. Alla någorlunda vakna och nyktra journalister (och alla andra med för den delen) vet att det är PR-departementets jobb att skaffa uppdragsgivaren relevant publicitet. Sen bör man hålla sig till sanningen och leverera relevanta nyheter om man vill ha en vettig relation med journalisterna. Detta har man emellertid inte förstått på DN:s ledarsidor, utan där går skribenten ut och klankar på Symantec och Hellqvist för att de är i etern med en gammal nyhet. Helt otroligt obegåvat.

Så, Anne här följer en liten, och högst förenklad förklaring om hur det funkar: Per Hellqvist är en sorts säljare. Det ingår i hans jobb att ordna uppmärksamhet åt sin uppdragsgivare, ju mer desto bättre. Han jobbar för ett företag som säljer produkter. De vill gärna vara med kanske var som som helst, men absolut i nyhetssändningar och speciellt om det är i ett relevant sammanhang som exempelvis när man pratar om datavirus.

Kritiken, om det nu finns fog för någon sådan, skulle naturligtvis riktas mot TV4-nyheterna, Sveriges största nyhetsförmedlare som är så kopiöst bekväma eller ignoranta att de låter en företagsföreträdare brodera ut och dominera på bästa plats, under det mest bevakade programmet. ”Nyheten” är säkert en riktig ”nyhetstorkeickenyhet” och man har full rätt att undra vilken sorts nyhetsjournalistik TV4. Troligen var Lindén för feg och kanske även bekväm för detta. Det kändes väl helt enkelt mer safe att hoppa på krämaren som säkert ändå inte har några kompisar. 

Gratulerar till en utomordentligt usel debattartikel, Anne och DN.

Tråkigt att Radovan köpte just er tröja?

Den forne serbiske krigsherren Radovan Karadzics är en man av värld. Inte ens i häktet (i Haag där många brutna män suttit före honom) gör han avkall på sin stil, utan poserar ledigt i en illasittande, sladdrig och välanvänd Ganttröja. Egentligen är det inget konstigt med bilden, eftersom Gant riktar sig till äldre, och kanske distingerade gentlemen av värld som gillar sobert och genomgubbigt mode som inte lyfter några ögonbryn. Radovan Karadzics skulle mycket väl kunna tillhöra Gants primärmålgrupp. Problemet är bara den där anklagelsen för folkmord. Den känns naturligtvis inte helt bekväm för Gant.

Bild från Blic, via DN.se

Serbien är dock inte någon högprioriterad marknad och enligt Louise de Verdier som är informationschef på Gant kan t-shirten mycket väl vara en kopia. I den ociviliserade varumärkesvärlden, som Serbien tillhör, är kopior av västerländska varumärken vanliga. Men det spelar knappast någon roll om tröjan är original, de Verdier kan andas ut. Hon behöver inte ens bli svettig på överläppen. I transparensens tidevarv blir ingen hängd för att en, i eget tycke, olämplig går och köper ens produkter. Det funkar inte så. Butiksbiträdet kan inte avgöra om varje kund är lämplig nog att köpa produkten i fråga. Skulle exempelvis systembolagsknekten hindrat Christer Pettersson från att handla Baileys bara för att några malliga irländare föredrar domestiserade, valiumsmackade hemmafruar från Täby som kunder? Eller skulle sportbutikskassören hat vägrat Miajlo Miajlovic att köpa den där Nikehooden som var så klädsam på övervakningsbilderna? Nej varumärken styr man inte över. Vem som helst kan köpa dem och du kan möjligen i grova drag styra lite lätt hur produkterna placerar sig efter distributionsledet. Men den riktigt obekväma sanningen är troligen att Radovan Karadzics är helt rätt för Gant om man bara tittar på de demografiska variablerna.

Ett annat relativt färskt exempel på hur en otippad varumärkesambassadör kan skutta fram ur skuggorna är när Zlatan under fotbolls-EM bar ett Unihocpannband. Naturligtvis ledde detta till klang och jubel i hela Mölnlycke och inte bara i innebandykretsar. Exponeringen kanske var värd hundratusentals kronor. Kanske miljoner, vem vet? Lika lite vet vi om Karadzics Ganttröja. Visst. Merparten av världen fördömer denne man och hans brott, men glöm inte bort att han har jävligt många supporters i Serbien och Ryssland. Och kanske även i Sverige. Skulle Gant tacka nej till miljoner hugade spekulanter för att de har ”fel” preferenser?         

Vad säger ni gubbar?