Ibland går det lite för fort och då blir det lätt fel, t ex när man sårar de man älskar. I föregående inlägg kallade jag Resumés Claes de Faire för lite brackig. Det beror på att jag faktiskt tycker att Claes är lite brackig. Ingen riktig bracka, men kanske med lite tendenser. Han bor väl ändå på den fina malmen och gillar att umgås med lite stekigt folk?
Kanske är jag lite fördomsfull och dum, men jag känner ingen annan journalist på Öfvre och då tog jag det som låg närmast tillhands, ungefär som journalister brukar göra. Jag kunde naturligtvis ha grävt lite och hittat ett bättre exempel, kanske Anette Kullenberg? Men vad vet jag? Jag känner ju inte henne så bra.
Claes. Tråkigt att du blev ledsen. Det var inte meningen. Jag tror visserligen att du har blivit kallad värre saker. Jag själv har faktiskt i svaga studer kallat dig värre saker. Acceptera min ursäkt, så ska du få en kram på nästa Resumébar. OK?
Den kramen vill jag se kort på. :)
Zzzzzzzzzzzz…..tuff när det passar. Och så fort det blåser livrädd.
Börje. Eller inte. Himla tråkigt att jag fick dig att framstå som en idiot. Men det beror kanske på att du är en idiot. En komplett sådan.
Själv vill jag naturligtvis inte framstå som en fegis. Så vad säger du? Ska vi träffas och göra upp vår träta med nävarna? Det är knappast meningsfullt att vi fortsätter käbbla i denna kanalen. Kom ut ur din lilla garderob så löser vi det här.
Om du blivit hockeyproffs hade du, även där, haft en lysande karriär! Med Börje, eller inte… ;-)
Var den här ursäkten nödvändig? Jag vet ju inte om jag ska ta den som ironi eller skär kappvändning. Hoppas på det första. Det förtjänar antagligen den brackige.
Är det inte solklar ironi?
*knackar lite på ironimätaren – nålen rör sig inte ur fläcken*
Faen, måste jag lämna in den här på lagning nu igen?