Vem älskar reklambyrån?

Reklambyråer, de som bygger varumärken för sina kunder är nog så kranka när det kommer till deras eget dito. Den grafiska kommunikationen är så eftersatt att hälften verkar sakna logotyp trots att kanske just sådana jobb står för en stor del av intäkterna. Det är inte ens standard att ha en skylt med företagsnamnet på kontorsbyggnaden.

Varför? Förstår man inte att allt kommunicerar och att ens verksamhet fungerar på precis samma premisser som kundernas. Jodå. De flesta fattar att även en reklambyrå behöver marknadsföring. Men till saken hör att det är EXTREMT fult att göra reklam i reklambranschen. Ja för sig själv, alltså. Den byrå som gör en annons för sin egen räkning får snart utstå de väna kollegernas spott och spe. I reklambranschen är det bara förlorarbyråer som gör reklam för sig själva. Dåliga byråer. Sådana byråer som inte har några kunder utan måste annonsera som billiga nasare. Är det något som klingar falskt här?

I den skitnödigaste av branscher säljer en bra produkt av sig självt och utöver detta är reklamtävlingar fina fisken. För tävlar, det gör man ofta och gärna. Pallplats betyder ära och berömmelse och naturligtvis skönt klirr i kassan till följd av kundernas beundrande blickar. Då creddas i allmänhet arbetsgruppen och det personliga varumärket poleras in i absurdum. Någon form av eget varumärkesarbete görs i alla fall.

Varför är det då så farligt att göra reklam för sin arbetsgivare? Förklaringen är förmodligen att man skäms. Många byråmänniskor är inte intresserade av sina jobb och känner absolut ingen stolthet för arbetet de utför. Varför skulle man då vilja skylta med var man jobbar? Många anser säkert också att deras arbetsgivare är tämligen pinsam med hippfaktor farligt nära absoluta nollpunkten. Blir lätt så när ett antal gamla stötars efternamn pryder plåten. Tro fan att man inte vill bära en t-shirt med ett pinsamt varumärke. Andersson, Pettersson & Lundström Reklambyrå, liksom.

För felet, det stora, ligger hos stötarna. Det är alltid upp till seniorerna att lägga grunden för lagandan, att släppa in alla så långt att de får något gemensamt att sluta upp bakom, att känna delaktighet istället för ”jag jobbar bara här”. Stötarna har knappast föregått med gott exempel. En god vän till mig berättade att hon föreslagit att foliera tjänstebilarna på hennes byrå. Alltså de seniora figurernas företagsbilar. Hon tyckte att man borde utnyttja ytan i marknadsföringssyfte. Behöver jag tillägga att hon var ensam om den uppfattningen och att luften i konferensrummet plötsligt blev väldigt tjock.

Kudos utgår däremot till flickorna Florida som så sent som i torsdags delade ut knappar till de Resumébarsbesökare som förtjänade det. De må vara lite studentikosa och det är ”bara” en blogg de vill pusha. Men klart är att de fattat något till skillnad från majoriteten själasvaga som befolkar branschen. 

Eller vad säger du ditt klappträ?

Ett streck i räkningen.

Axfood släpper ett nytt sortiment ekoprodukter under namnet Garant ekologiska varor. Det är enligt utsago Valentin som stått för förpackningarnas grafiska form. Serien ser väl småtrevlig ut även om det kanske inte rör sig om någon designmässig revolution. Grönt i kombination med ekologi känns ganska förväntat och handstilstypsnitt är inte heller helt ovanligt när det ska signaleras naturlighet. Men skit i det. För det finns en liten detalj som gör att konceptet höjer sig över allt annat, som gör att man spelar i en nästan helt egen division. Att man är en riktig mård bland hermelinerna och faktiskt skulle kunna påstå att man har en EMV som är mycket bättre än de andra kedjorna. Beviset sitter i etiketten. Man har haft den goda smaken att avstava med bindestreck, något som är mycket exotiskt i vårt långa men obildade land.

 

Mer än så behövs inte för att frälsa teckenfascister som jag. Det spelar faktiskt ingen roll hur bra eller dåligt innehållet är. Priset är även det relativt egalt. Jag kommer att handla skiten ändå, bara på grund av det där eländiga tecknet som artaporna inte tycker är ”snyggt”. Så sjuk är jag.

Men säg den glädje som varar för evigt. Mitt i mitt yra avstavningsrus kommer tortillachipsen och förstör allt. Deras etikett lyder: TORTILLA CHIPS. Stopp, stopp. Backa bandet. Vad är det som händer? Man lyckades med alla andra. Med fullkornsbrödet, lingonsylten, olivoljan och alla de andra små förpackningarna på hyllan. Men när man kom till tortillachipsen brast allt. Eller var det kanske frestelsen som blev för stor? Att man bara måste få klämma in en särsk rivning någonstans för att känna sig komplett? Allt är förstört. Ridå.

Mattias. Kan du utbilda dina kolleger?

F&B-koden knäckt.

Du kanske har undrat varför man så sällan ser någon uppkäftig reklam från Forsman & Bodenfors. Varken smällar på käften eller slick i örat tillhör vanligheterna från bastionerna på Östra Hamn (eller Kyrkogatan om vi nu ska vara petiga). Bland branschförståsigpåare är man känd för sin höga lägstanivå, vilket ungefär betyder att man alltid kan förvänta sig att deras produktioner håller hög klass. Hög, men kanske inte högsta. En förklaring kan naturligtvis vara att både deras kunder och de själva har så gott självförtroende att de inte behöver hävda sig likt andra sandlådebyråer. De har redan vunnit allt och behöver inte blanda ihop kundens intentioner med sin egen tävlingsrelaterade äregirighet. Så kan det vara.

Nyss blev Sveriges kanske mest kooperativa företag Coop kund hos F&B. Det uppdraget lär passa utmärkt in i portföljen. Stort, brett, nationellt+ och extremt konsumentfokuserat. Att Coop dessutom varit extremt otydliga i sin marknadsapproach ända sedan åttiotalet lär passa chefsideologerna på F&B utmärkt. Receptet blir troligen småtrevlig reklam i breda medier, i stora portioner. Förmodligen blir det även en del webb. Rykten gör gällande att Coop tänker satsa stort på dagligvarudistanshandel och då måste man ju bygga ny webb. Förresten lustigt att man vänder sig till en byrå som inte fått upp sin egen webb efter snart ett års väntan.

Än mer intressant är att det lokala logistikföretaget Västtrafik nu lägger sina surt förvärvade fem skattebetalarmiljoner hos F&B, byrån som mest är känd för sina nationella och även internationella uppdrag. Västtrafik säger sig vara utmärkt nöjda med sin föregående byrå, Jerlov, men vill nu jobba med en av rikets bästa byråer, enligt kommentar i Resumé. Jerlov ansågs inte ens vara kvalificerade för att ställa upp i upphandlingen, så man avstod. Anledningen till varför det sprack mellan Västtrafik och Jerlov kanske vi aldrig får reda på. Möjligen gjorde Jerlov för bra reklam för en dålig produkt. Västtrafik är ganska råttiga när det kommer till leveranssäkerheten och man har knappast förstått vilken servicenivå som krävs av ett modernt tjänsteföretag. Att kundstocken växer med folk som VILL åka kollektivt är mycket svårare att hantera än när man bara hade resenärer som var TVUNGNA att åka buss. Och den som har en produkt som inte riktigt håller bör akta sig jävligt noga för att vara uppkäftig. Då blir det lugnast om man istället är sådär småtrevligt lagom med folk.     

Hur är det med folklighet egentligen? Tjänar man några pengar på den? Skojar du? Det kan faktiskt vara så att det är själva folkligheten som ligger i affärsidén. Och att Forsman och Bodenfors är propagandainstrumentet i det nya folkhemsbygget. De gör precis den reklam som bör göras med tanke på uppdragsgivarna. Eller vad sägs om; Volvo, Ikea, AMF Pension, SVT, SR, Apoteket och tills för alldeles nyss också Arla. Alla är kotor i den samhälleliga ryggraden och riktar sig till mycket fragmenterade och breda målgrupper. Med den sortens kunder går det inte alltid att vara spetsig. Ofta måste allt vara lite tillrättalagt med en aning glimt i ögat. Ödesdigra konsekvenser väntar annars köparen. Fast detta resonemanget faller ändå lite på eget grepp. SVT:s reklam har varit raka motsatsen till sympatisk och småtrevlig. Men det kanske är skillnad när ett riktigt otäckt monopolföretag slåss mot privata skuttar.

En sak är i alla fall säker. Det ska bli mycket intressant att se vilka småtrevligheter som ska få sura göteborgare att börja åka kollektivt.

Vad har du i pungen Gert?

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag gillar Gert Fylking. Han jobbar visserligen för en skitdålig radiokanal och sitter mest och drar kiss- och bajsskämt i etern. Inget ont om det. Figurer som Gert behövs dessutom för att radiokanalens klassiska orkestrering ska funka (två killar och en tjej. Den ena killen är lite preppy och den andra killen är lite fräck. Tjejen är mest tjej).

Det är dock inte radioinsatserna som gör att jag vill hylla Gert. Och definitivt inte hans korta tid i rutan för TV3:s räkning på åttiotalet, utan för för hans nyvunna (antar jag) sinne för form. Gerts skapelser finns numera ute i djurbutikerna. För ringa 769:- kan man köpa ett skitfult bajspåsefodral.

Alltså. Du som är töntig nog att bära din mobiltelefon i hölster i bältet och dessutom är hundägare kan nu få ytterligare ett elegant hölster i bältet som håller dina bajspåsar när du är ute och rastar hunden. Dessutom får du vackert få betala MINST tio gånger mer än vad någon småländsk ockrare någonsin skulle kunna med att ta bara för att den världsberömde designern Gert Fylking formgivit den skitfula hylsan.

Snälla någon, skjut mig.

Den ädla konsten att skaffa sig fiender i reklambranschen.

Det finns ganska många som inte gillar mig. I de flesta fall rör det sig nog inte om så djupgående hat, utan snarare lite ytlig avsky. Men det gör ingenting. Jag är glad ändå. För det är bättre att vara illa omtyckt än att folk inte tycker alls. Anledningen till denna kvasifilosofiska utsvävning är att jag har varit igång och tyckt igen. Illa. Riktigt illa. Så nu har jag förmodligen några få dagar kvar innan jag får ett knippe dödsfiender till. Hur ska jag fira?

Dagens Media har i varje nummer en panel som får uppgiften att tycka till om aktuell reklam. Denna gången satt undertecknad åter på domarbänken. Vilka de andra två var har jag ingen aning om, men jag lär bli varse på onsdag. Förmodligen kommer de också att få ett antal ovänner på köpet, för reklamen som skulle bedömas var inget man sträcker på sig för. Det var ”ta pengarna och spring-reklam”. Två av bidragen var så graverande usla att jag fick dunka igång hjärtat för att inte kollapsa över skrivbordet.

Att bidragen var så tokusla smärtar mig för jag ville faktiskt hylla kampanjerna. Jag var på riktigt gott heja-heja-humör och såg fram emot att få säga något snällt, ge den berömda klappen på axeln och ja, kanske även den kamratliga dunken i ryggen. Jag hade sett fram emot att få några nya kollegiala kompisar. När jag öppnade de bifogade filerna från DM insåg jag att det inte skulle bli en sådan dag.

Nu kanske kristne vän av ordning anser att jag istället hade kunnat vara lite snäll och klappa fint istället för att klappa till. Visst, kanske det min fagre vän. Du kanske kunde ha vänt andra kinden till. Men jag funkar inte så. Hade inte kunnat se mig i spegeln efteråt. Dessutom hade det varit ett hån mot hela branschen att hissa dessa filmer. Har svårt att tänka mig att någon annan i panelen kommer att skräda orden.  

Tro bara inte att jag har sparkat på någon stackare som ligger ner och nu försöker skriva bort mitt dåliga samvete. Båda filmerna hade troligen en ordentlig budget. De är förmodligen också hyggligt producerade och den ena innehöll t o m en kändis. Inte fan blev det bättre för det. Ingen av filmerna hade skapats av blåbär, utan kreerats av folk som varit med ett bra tag. Folk som både borde veta och prestera bättre.

Hoppas att det var en dum kund som förstörde allt. Jag misstänker dock att så ej är fallet. Jag tror att det var byrån som var dum och att de faktiskt tycker att de gjort något bra. *nynnar på Faith No Mores ”The Gentle Art of Making Enemies”*

Panidiotisk reklam.

Vad gör man inte för att spara en krona? Eller en euro snarare.

Att göra reklam som riktar sig till många är populärt bland de stora livsmedelsdrakarna. Du, vet. De som är så ointresserade av sina produkter att de måste bränna en fjärdedel av sin omsättning på tysk reklam. De som gett oss läppsynkupplevelser man bara trodde fanns inom Hong Kongaction. De som delat upp världen i fem zoner. Du som läser detta bor troligen i den europeiska zonen.

Denna världsuppdelning kan användas när man vill göra masskommunikation som berör massorna. Ja, folk blir i allmänhet så irriterade att de byter kanal och då kan man undra hur mycket som egentligen var vunnet. För varifrån kom egentligen pan-tanken från början? Var det någon som kom på att alla européer faktiskt var ganska lika. Såg ungefär lika ut och trodde på samma gud osv. Så detsamma måste gälla asiater och afrikaner etc. I grund och botten handlar det om pengar och om att reklam är dyrt. Om man kan köra samma reklamfilm för alla människor blir kontaktkostnaden jätteliten. Och det känns ju smart för den som är comming man hos dagligvarudrakarna.

Jag tror att panidiotin ursprungligen kommer från USA. Tillsammans med Kanada bildar man nästan en egen kontinent. En homogen kontinent där alla invånare är ungefär lika dumma, förlåt likadana skulle det ju naturligtvis vara.

Om man på klassiskt manér exporterar denna tanke och tillämpar den på resten av världen framstår allt solklart i det amerikanska ljuset. Européer som islänningar, ryssar och spanjorer funkar ungefär likadant. Asiater som mongoler, afganer och japaner skiljer sig inte speciellt vad det gäller varken utseende eller livsstilsvariabler. Det som funkar i USA funkar i resten av världen.

Den främsta arenan där man kan se den paneuropeiska idiotin bita sig i röven är reklamfilm på tv. Ett färskt exempel är Mildas omnibusfilm där de berättar hur deras fina ingredienser (här kan du läsa: Palmolja) är bra för barnen och deras utveckling. Detta illustreras med barn som fått med sig milt överdimensionerade luncher till skolan. Speciellt märks grabben som kånkar på en stor lax. Upplösningen på filmen är självklart att svaret finns i Milda som man brer på smörgåsarna och alla barnen som nyss släpat muterade råvaror blir lyckliga och lär sig jättemycket i skolan efter att ha ätit sina mackor. Och den paneuropeiska företaget har sparat en euro på att köra samma film för 750 miljoner människor.

Det är bara ett problem, idioter. Svenska barn får riktig mat i skolan. De har inte med sig mackor hemifrån. Det är troligen därför vi är bättre än er.

Vi dumförklarar fotografen.

Humor är populärt inom reklamfilm. Eller rättare sagt, utan humor blir det i allmänhet ingen reklamfilm alls. Frågan är bara vem som ska stå för komiken och vem som ska flabba. De flesta företag är måna om att det är deras kunder som ska skratta och företaget (och de anställda mot sin vilja?) vara den som jönsar sig. Att sparka på sig själv är i regel publikfriande och vitnar om distans. Andra företag gillar att skratta åt konkurrenterna och en tredje kategori faktiskt åt kunderna. 

Scandinavian Photo verkar vara ett sådant företag. Det är de som utrustar fotografen. De kör för tillfället en reklamfilm på bl a TV4 där man kan se ett gäng fotografer ute i bushen lurpassandes på några säkert rara fåglar. Plötsligt dyker det upp en väldans främmande fågel bland fotograferna: En fotograf utan kamera som ”luftfotograferar” fåglarna. Alltsammans till de andra, välutrustade (av Scandinavian Photo) fotografernas stora förvåning.

Jag undrar hur de tänkte, byrån och kunden. Förmodligen hade de hört att humor är kul och en viktig ingrediens när man gör reklamfilm. Frågan är om man kommer undan med en hur dum och osannolik situationskomik som helst bara för att man försöker vara lite rolig. Finns det någon på hela klotet som skulle ge sig ut i skogen och låtsasplåta? Det vore ett egendomligt beteende även för en sinnessjuk. Hade det inte varit bättre om muppen i turisthatten plockade fram en engångskamera och gjorde sina taffliga plåtningsförsök? Eller kanske ett riktigt gammalt 1800-talshärke till kamera? I så fall hade Scandinavian Photo kunnat komma undan med i alla fall ett uns av hedern i behåll. Nu är filmen så jävla dum att de ansvariga borde avkrävas ett urinprov.

Undrar om fotografer tycker att filmen är kul?

Behåll presenterna Pontus.

Nu har det kommit reklam i brevlådan igen. Denna gång är det Veckans Affärer som med hjälp av ett löjligt variabeltryck vill se mig på framsidan av deras tidning. Eller, ja. Den aningen klena relevansen är att de vill att jag ska bli så framgångsrik att jag kan hamna på deras omslag någon gång och detta blir jag naturligtvis -taadaa- genom att läsa Veckans Affärer. Allt signerat av chefredaktören Pontus Schultz.

Just snyggt Kiviks marknad-DR.

Pontus. Varför gör du så här mot mig? Jag trodde att vi var polare. Eller i alla fall ytligt affärsbekanta. Jag trodde att du visste att jag knappast vill ha en ”fin” premie för att jag svarar snabbt. Jag vill inte ha en fånig klocka värd 395:- som finns i herr- och dammodell. Jag vill inte ha en praktisk necessär värd 245:- och jag vill absolut inte ha en fisbrackig penna i svart och guld värd 95:-

Jag hade hellre fått ovanstående värden (735:-) i rabatt, för jag är bara intresserad av tidningen. Det lär dock inte vara möjligt med tanke på att prenumerationserbjudandet kostar skrattretande 199:- för tolv nummer. Jag misstänker dessutom att jag är ganska representativ för majoriteten av detta elegant variabeltryckta utskick. Jag tror att VA är farligt ute med sitt varumärke. Att i princip skänka bort tidningen för drygt 16.50:- per nummer samtidigt som man premierar impulsköpare med ett presentvärde på 735:- vittnar inte om något direkt självförtroende utan det andas desperation. Det tycker jag är synd för jag gillar både Pontus och VA.

Många i min situation har redan ett armbandsur. De flesta av oss ett som kostar ganska mycket. Vi har redan necessärer och faktiskt pennor att skriva med också. Vi är nog mest intresserade av tidningen.

Skärp dig Pontus.

”Jag vet. Vi åker till Afrika!”

Utropet slog ned som en bomb i reklambyråns konferensrum. Här hade kroknande kreatörer och en blodfattig projektledare våndats de senaste fjorton timmarna för att komma på en publikfriande idé för Nicotinell, sluta-röka-tuggummit. Man hade fått en chans till. Hos kunden fanns en ny marknadsansvarig och han var inte alls imponerad av de sexiga filmerna byrån senast producerade, speciellt inte den när den spåniga bruden hånglade med den tandlöse gubben för att komma åt nikotintuggummit. Kärringen med strumpbyxorna gillade han inte heller. Osmakligt och lyteskomiskt, hade omdömet blivit, vilket mottogs med begränsad entusiasm på byrån. Han är säkert bög, trodde majoriteten av byråmedarbetarna. Och nu satt en väl vald del, eliten, av dem och försökte göra den politiskt korrekte och humorbefriade kunden till lags. -Jag vet! Vi åker till Afrika! skrek Hans Jörg samtidigt som den tidiga morgonsolen tittade in i konfen genom persiennerna.

Det var Hans Jörg som var det kreativa esset på byrån. Självklart var det han som hade kommit på även det föregående konceptet. Han hade gått på konstskola i Berlin strax efter att muren föll och sedan dess jobbat på alla de viktiga byråkonglomeraten. Nu tillhörde han etablissemanget. Han var en man som var van att få igenom sina idéer. Copywritern Jutta tittade klentroget under lugg och frågade -Afrika? Vad ska vi göra där?

-Alla vet att rökverk härstammar därifrån, alltså blir man extremt röksugen i Afrika, svarade Hans Jörg. -Kommer inte tobaken från Amerika?, invände Jutta. -Afrika, Amerika, whatever. Det är ju knappast någon som märker någon skillnad. Båda börjar ju på A, eller hur? Dessutom har vi alltid velat åka på safari, avslutade Hans Jörg i kunglig tredjeperson.

Fy fan vad dumt tänkte projektledaren Volmar som hittills suttit tyst. Hur fan skulle han få kunden att betala en safaritripp för ett halvt kompani? Det är ju liksom inte den sortens kostnader man vill smacka upp i projektets elfte timme. Men det fanns ett ljus i tunneln. Han visste att herr Schultheiss, marknadsdirektörens högra hand, var svag för alltifrån mörkt kött och brun sprit till kakhishorts och kvasiäventyr i tredje världen. Var bara arrangemanget tillräckligt all inclusive, skulle nog budgeten kunna svällas med de nödvändiga millarna.

Den romantiskt lagda Jutta snodde snabbt och ledigt ihop ett riktigt Mitt Afrika-manus med alla nödvändiga ingredienser: En fotograf med abstinensbesvär, en snygg brud av obestämbart yrke, en gepard i språnget noslängden efter en gasell och såklart hjälten, Nicotinell. Jutta, som själv aldrig ens sett cigarettrök på film tyckte att situationen kändes både trovärdig och naturlig. Rökare är ju slavar och hon antog att man som fotograf kan bli nog så störd om rökbehovet slår till mitt i språnget på jakt efter den jagande geparden. När årets bild flyr ifrån dig i 110 kilometers fart, då vill du inte stå mitt på savannen och slå dig på fickorna desperat efter en cigg. Då är det mycket bättre att krafsa efter ett nikotintuggummi när röknödigheten sätter in.

Skönt att det finns någon som vet hur människor fungerar, tänkte Jutta medan hon släckte ljuset och slog på larmet.

Reklam funkar – även på journalister.

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det är otroligt kul när journalister får sina myndiga brallor neddragna. Allra roligast är det när de faller på eget grepp.

I lördagens Två dagar i GP finns ett reportage om tillsatser i färdigmat. Det är skrivet av en journalist som heter Johan Frisk. I likhet med väldigt många andra journalister i Sverige, verkar han avsky reklam och alla som jobbar med den. Artikeln är välskriven och riktigt intressant. Den behandlar ett viktigt ämne som bör behandlas med största respekt: Innehåll och tillsatser i maten. Men Frisk kan bara inte låta bli att skicka smalbenssparkar mot varumärkesarbete, företagande och reklam på samma gång. Trots att detta inte har speciellt mycket med ämnet att göra. Det är bara ett problem i Frisks resonemang. Han dribblar bort sig själv och bevisar att både reklamen och varumärkesarbetet lyckats riktigt bra. Och inte. Det beror på hur man ser på saken. Här är ett citat ur artikeln:

Förra året köpte varumärkena Felix, Scan, Bob och Kalles reklam för drygt 155 miljoner kronor brutto. Bara Felix ketcup och Kalles kaviar annonserade för nästan 30 miljoner kronor. Reklamens uppgift är att fylla varumärket med känslor, ofta med hjälp av humor. Vem har inte skrattat åt bebisen som vid smaken av kaviar reser sig ut barnstolen och börjar dansa till refrängen That´s the way, aha aha, I like it?

Jag skrattar inte. Möjligen åt förväxlingen. Den tramsiga reklamen som roar Frisk så innerligt kommer från Kavli, inte Kalles. Företaget Kavli nämns överhuvud taget inte i artikeln. En annan intressant aspekt är att den äckliga bebisfilmen (som Frisk refererar till) i första hand ska sälja mjukost. Visst, jag har hittat en version med Kavlis kaviar, men bara norsk. 

Troligen har Frisk fallit offer för ett genomtänkt varumärkesarbete. Kalles äger positionen ”kaviar” i Sverige och därför tar Frisks hjärna en genväg och antar att kaviarfilmen (vilken jag misstänker är en mjukostfilm i själva verket) kommer från Abba och Kalles. Kavli har också gjort ett bra arbete, fast mer på det reklamtaktiska området, eftersom journalisten kommer ihåg filmen och handlingen. Synd bara att inte avsändaren fick vara med, men det blir lätt så när man är en hoppjerka.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Bland annat att en välskriven och genomtänkt artikel kan stjälpas av att murveln inte klarar att fokusera och hålla sig till ämnet. Med lite god publicistisk vilja skulle man kunna vaska fram en liten relevans mellan varumärkenas reklaminnehåll och produkternas innehåll, men det vore klent och skulle bara lura de redan frälsta. Dessutom skulle det kräva att journalisten hade gjort sin hemläxa, sin research. Men det är tydligen för mycket begärt nuförtiden.