Rätt klädd för mötet?

30 10 2008

Vad har du på dig egentligen när du ska ut och dänga portfölj? Är det kritstrecksrandigt eller träningsoverall? Förmodligen beror det på vad du jobbar med. Sannolikheten att det sitter en slips runt din hals (eller scarf, då) ökar med hur administrativt ditt jobb är. Är du kreatör brukar klädseln vara, milt talat, aningen ledigare.

Så långt varken något nytt eller intressant. Men vad händer när man bryter koden? Jag har provat. Om jag kommer till ett möte i egenskap av kreatör, klädd i kostym har jag noterat att mötet finner utstyrseln lite besvärande. Att jag förmodligen är en kille som kan räkna, skriva en anständig offert och till och med stava rätt. Men som knappast kommer att presentera några bra idéer. Kanske kan jag stjäla någon annans bra idéer, men fan inte komma på några själv. Det ser man ju på klädseln. Kreatörer går ju i baggyjeans iförda T-shirt och med kedja till plånboken. Är de riktigt duktiga går de runt med en longboard under armen dagarna i ända. Men de är knappast killarna man skulle anförtro projektansvaret. Då ska det vara slirre.

Det finns också någon halvt outtalad regel att man inte ska vara bättre klädd än sitt möte. Naturligtvis inte för slafsig, men kunden ska känna sig snyggast. Det är förmodligen därför alla moderna projektledare ser ut som journalister på anställningsintervju: Jeans, skjorta, kavaj, brogues och löjligt överdimensionerad buckle till bältet. 

Hur begåvad är undertecknad när det kommer till klädkoden då? Förmodligen inte speciellt. Dagen till ära har jag två möten med spelare inom bilbranschen, fast i olika vertikala skikt. Horisontella hade nog blivit ett problem. Mina kolleger tycker att jag ser ut som en riktig bilhandlare, alternativt en jugoslavisk torped. Undrar vad mina möten tyckte? 

Själv då? Din fräsiga typ. Hur ser du själv ut på dina möten?





Det ÄR fult med reklam.

28 10 2008

Utan att vara alltför reaktionär och ett riktigt eksellskt estetikpretto försöker jag att hålla det någorlunda rent bland bloggens element (ja, jag vet att jag i och med detta ställer mig bredbent och ber om en spark för alltifrån valt skinn till illa utformade menyer). Det är en av anledningarna till att jag inte har någon reklam i bloggen. Jag förstår om någon tycker att resonemanget är egendomligt eftersom detta faktiskt är en reklamblogg, men man kan inte gå med på vad som helst även om man tillbringar sina arbetsdagar på alla fyra.

En annan anledning är naturligtvis att det inte finns speciellt många företag som skulle vilja annonsera hos mig. Man når några tusen läsare i veckan och riskerar konstant att bli pikad för sina kackiga banners. Trots att man betalar för ytan. Knappast ett erbjudande som säljer sig självt. Om någon nu skulle vara galen nog att trotsa denna naturlag är jag dessutom ganska svår att få tag på. Få reklamaffärer förmedlas via kommentatorsfältet.

Alla fellow bloggers därute är dock inte lika fiskänsliga som jag. Hos DVIJDVS hänger t ex ett par grymt förfulande balkar efter varje inlägg. Midnight Cowboy har en cerise hemsking långt upp i bloggen. Media Culpa likaså.

Jag måste bara få ställa frågan. Var det värt det? Står ersättningen i proportion med skammen?





Clownen och jag.

24 10 2008

Vi har ett ganska ansträngt förhållande, Ronald och jag. Med undantag för idag åt jag min senaste burgare hos McD i Schweiz 2005. Innan dess var det i byråns vinkällare någon gång 2004. Lär ha varit en cheeseburgare och innan dess minns jag ej. Bojkotten av de gula bågarna inleddes i alla fall med Jonas Åkerlunds ”fantastiska” Big Love-film. Då kände jag att vi var klara med varandra. Jag trodde att jag hade blivit förolämpad för sista gången. Man får faktiskt inte göra hur usel reklam som helt trots att man är sjukt snabbrörlig och vänder sig till konsumenter.

Men idag blev det andra bullar. Kontorschefen kallade till uppslutning och hela lådan traskade till andra sidan gatan för att inmundiga konceptbugaren Miami Melt. Man får ju liksom sluta upp och vårda sina ideal. Leva varumärket änna. Denna strävan är förmodligen förklaringen till att ett antal måltider tillbringats framför en Ocean Drive-fond på allt mellan Stureplan och Avenyn. BK hymlar inte med sina Miamirötter. 

Fröjd för både öga och gom.

Men nu var det alltså clownen som fick lunchkulorna. Och det var väl sådär. Miami Melt är troligen inte den mest spännande burgaren som komponerats. Som bilden visar hade den inte monterats av den mest passionerade hamburgermecklaren i västvärlden. Smaken satte inte heller något gourmetsegel i darr. Men vad fan gjorde det? Namnet hade de ju lyckats med i alla fall.

Får se när vi ses igen Ronald.





Kontaktmannen tar tillbaka.

24 10 2008

Jag skulle vilja göra ett tillkännagivande. I ett tidigare inlägg skrev jag om hur mycket jag gillar Linus och Klaras blogg. I eftertänksamhetens kranka blekhet inser jag att det gick lite för fort och jag har nu kommit till insikten att deras genusblogg är ganska ointressant. För varje inlägg blir det mer uppenbart att tonvikten ligger på kön, jämställdhet och diskriminering. Och inte reklam eller kommunikation i största allmänhet som jag hade hoppats på. Därför finner jag denna (av mig själv nyss hajpade) blogg tämligen ointressant.

Jag vidhåller dock att bloggen stundtals är brutalt uppriktig och ibland smärtsamt självutlämnande.





Rekryter räddar Resumé.

21 10 2008

Den förgyllda ankpressen Resumé borde vara den självklara debattarenan när branschen för ovanlighetens skull känner sig nödgad att träta. Därför är det lite konstigt att inte speciellt mycket debatt drivs i tidningen. Inte som handlar om reklam i alla fall. Jomenvisst tycker Vigs och CdF till ibland men det handlar mest om tröttsamt namedroppande och vad som inmundigades till lunch. Ibland bränns också rejält med publicistiskt krut på superintressanta artiklar om byråledare som kört för fort och släktträd som visar hur plågsamt inavlad reklam- och mediebranschen är. Eller kanske metanyheter och kvällspressfolk som jagat ren med bilen. Bara honor dock… 

Men det finns ljus i tunneln. Per Torberger, Cap & Designs gamle chefredaktör jobbar numera på Resumé som reporter och han gör det ambitiöst. Utöver utmärkta artiklar skriver han även en riktig skjutjärnsblogg, en extrakanal som åtminstone jag är tacksam för. I det aningen mer förlåtande bloggformatet finns det utrymme för åsikter och analyser som normalt skulle ge även en branschtidnings ansvarige utgivare lös mage.

Klara och Linus blogg (speciellt Linus. Knappast någon vits att ha en gemensamhetsblogg om bara en skriver…) är ett annat exempel på att något har hänt på Resumé. Något nytt. Att det inte bara är samma gamla kvarn som mal. Passionerat och öppenhjärtigt. Jag håller långt ifrån alltid med om det som skrivs men jag måste applådera den brutalt osminkade tonen. 

Synd att ingen kommenterar bara. Men det kanske kommer.





Efterblivet i köket.

19 10 2008

Jag gillar faktiskt Hemköp. Tycker att de har riktigt trevliga butiker och att de håller hög nivå i hyllorna. Det känns inte som att de märker om gamla revbenen med ny datum. Förmodligen drivs kedjan av duktiga handlare, men de borde anställa någon som är duktig på att köpa reklam. Kan inte erinra mig om att jag sett någon vettig Hemköpreklam sedan Leon & co hånade polacker någon gång på åttiotalet. Möjligen att FB och Åkestam kan ha gjort något därefter. Det året när kontot låg hos Storåkers hände i vilket fall ingenting. Ingenting på riktigt. Att en sådan stor kedja ej är kapabel att köpa reklam är djupt tragiskt.

Hemköps nya ”folkliga” koncept är säkert tänkt att skapa någon form av närvarokänsla med företaget. Att man ska känna att de är genuina och äkta på något sätt. Att man ska förstå hur hårt de anstränger sig för att lösa det mest komplicerade av vardagliga bestyr, matlagningen. För svenskar är verkligen värdelösa vid spisen. Vi duger ungefär till att sticka hål på en äcklig Felix- eller Dafgårdslåda och stoppa in den i micron. Så långt sträcker sig vår kulinariska begåvning. Och denna degeneration har gått fort. När jag var liten kunde även de värsta sopskallarna i klassen koka ett ägg på hemkunskapen. Killarna man visste på sin höjd skulle kunna bli bilmekaniker (på åttiotalet ansågs det vara ett simpelt jobb) Även deras lika sketsmarta brudar (som kunde antas bli frisörer) fixade att röra ihop en ost- och broccolisås med lite handledning. Så är det visst inte längre. Tvåbarnsmödrar under de trettio har tummen mitt i pannan, de köper omelett på tetrapak och risgrynsgröt på korv. I köket lagas ingen mat, utan där minglar man, beundrar kaklet och äter caterad plockmat. Vad den där konstiga vita möbeln, som nu blivit i rostfritt, med runda plattor upptill ska användas till verkar ingen veta. Med ungefär detta utgångsläge tar Hemköp sitt avstamp i sina reklamfilmer, filmer som mest verkar gå ut på att visa fysiskt och psykiskt handikappade människor i autentisk köksmiljö som säger fåniga saker.

Den senaste filmen är min favorit. Då är det studenter som för första gången sätter sin fot i köket. Spännande för dem. You go kids! En tjej deklarerar först att man som student har dåligt med pengar men ändå vill äta bra (ett litet politiskt slagträ till förmån för en samhällsgrupp som ofta tjänar bättre än många småföretagare på att plugga). Snabbt ska det visst gå också ty dagens ungdom är otålig. Redan där blir det skrattretande eftersom mexreceptet de lagar innehåller ungefär till hälften färdigfabricerade produkter från Santa Maria och deras kompisar. Och det brukar ju funka bra på priskänsliga studenter. Kanske har man fattat att plugghästarna är ekonomiska idioter som man lätt robbar. Jag menar, vilken annan målgrupp betalar autogiro på 495:- i månaden för ett gymkort de aldrig utnyttjar? För att göra saken ännu bättre dyker det plötsligt upp en fåntratt mitt i rutan och hugger sig en bit blomkål samtidigt som han debilt deklarerar hur mycket han gillar grönsaken.

Hemköps försöka att illustrera den studerande generationen faller inte bara platt. Det blir en direkt förolämpning mot alla tittares intelligens. ”Kolla hur vi med den enklaste formen av orkestrering och manus visar hur vi är bra för samhället genom att vara ett bra alternativ för en medveten målgrupp” Vi gamla, som kan antas vara den primära målgruppen (vi har pengar till skillnad från den förra) tänker frågande: Var vi så korkade när vi växte upp eller har de varit och filmat på en särskola? Eller är hela soppan tänkt att vara ironisk? Har jag missat allt och förbiser totalt med dubbelironin när de sportiga ungdomarna snubblar sig fram bland bänkar och sarkofager? Är detta Henrik Schyfferthumor för tvåtusentalet?  

Den gamle kockjäveln inom mig roterar i sin grav.





En bil i tiden.

18 10 2008

Nu lanserar Mercedes Benz nya GLK. Den är tydligen suverän i terräng och samtidigt smidig i stan. Det låter som om de duktiga ingenjörerna i Stuttgart äntligen knäckt bilvärldens unisexnöt och konstruerat en springare för alla naturälskande shoppaholics. Helt otroligt. Att ingen försökt med detta tidigare.

Vidare är aset bränslesnålt och samtidigt kraftfullt. Har en växellåda och transmission som namngivits med massa siffror och bokstäver. I annonsen har man lånat bildmanéret från samtliga mobiltillverkare. ”Grön prismatisk gas” tror jag att det kallas. Och som grädde på det berömda moset får man kvalitetsfilmen Sex and the City The Movie på DVD om man bokar provkörning illa kvickt.

Så kan det gå när administratörer gör annonser.

För inte allt för länge sedan fick en svensk biltillverkare kritik för att de lanserade en liten suv istället för en etanoldriven och schyst lackad rullskridsko. Detta var ganska många månader sedan. Dessutom släppte den arga konkurrenten från München nyligen en suvmodell som av motorpressen beskrevs som både vulgär och dum. Därför undrar jag hur ingenjörerna i Stuttgart resonerar när de nu lanserar detta malliga vidunder. För det måste vara ingenjörerna som gjort annonsen. Ingen marknadsförare med ett uns marknadskunskap och självbevarelsedrift skulle idag gå ut och stoltsera med en bränsleförbrukning på över litern och ett koldioxidvärde på 251 gram per kilometer (riktvärdet för vad som får klassas som miljöbil ligger på 140 gram för motsvarande sträcka och det är det höga värdet).

Jag är väl medveten om att det tar ungefär sju år att utveckla en ny bilmodell och att miljösången spelades på en helt annan volym 2001. Har man något plågsamt miljökontroversiellt att sälja, ställs sjukt höga krav på kommunikationen och då funkar det inte att gömma sig bakom en ridå av grön gas och fina bokstavskombinationer med siffror insprängda. Då måste man göra reklam på riktigt och låta ingenjörerna ägna sig åt sitt.

Det kan även vara så att jag missförstått allt och att annonsen kommer att funka hur bra som helst i den urbana primärmålgruppen, typ Katrin med jävligt svårstavat efternamn. Det skulle i så fall förklara varför man bjussar provkörare på efterkrigstidens sunkigaste tjej-P-rulle. Annars trodde jag att MB riktade sig till övergödda män i högre medelåldern med konservativa värderingar och fäbless för klassisk musik. De brukar inte direkt bli upphetsade av shopping. Fast det kanske är nya tider nu. Synd att det inte märks på bilarna…








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.