Knallpulver på övergångsstället.

Vi har varit här förut, och denna idiotiska debatt verkar ha fått nytt bränsle på sistone. Men jag tänkte att vi kunde avsluta hela diskursen med detta inlägg. Vissa, garanterat debila, element anser att övergångsställesfigurens kön är en viktig fråga. Det är det naturligtvis inte. Det vore befängt och direkt förolämpande mot tänkande varelser att påstå något sådant. För att inte tala om vilken skymf det vore mot alla som faktiskt tror på jämlikhet och dagligen kämpar för att komma en sådan närmare.

En simpel sketen trafikskylt kan aldrig bli ett bollträ jämlikhetsdebatten. Det är liksom för lågt. För det behövs ingen figur alls på skylten. Budskapet går nog fram ändå. Om det nu är så förbannat viktigt med en levande varelse över strecken kunde i så fall en hund användas, lämpligen en tik får man anta. Eller en katt eller häst eller vad som helst. Hursomhaver kan det aldrig bli en jämlikhetsfråga.

En annan högst vidkommande reflektion är den grafiska utformningen av fru Gårmanskylten. Hon skapades uppenbarligen redan 1979 av Karl-Gustaf Gustafsson. Rätta mig gärna, men ser hon inte väl 50-talsaktig ut? Ett decennium som är känt för sina hemmafruar. Hur rimmar det med dagens kvinnoideal? Att fru Gårman utrustats med en väl tilltagen vattenskalle känns inte heller speciellt respektfullt. Och vilken modern kvinna tassar idag fram barfota? Kan ge mig fan på att hon inte har något under klänningen heller. Namnet väcker också frågor. ”Fru Gårman”, alltså Herr Gårmans fru och inte någon egen självständig individ.

Jag tror att det räcker så. Kontentan kan inte bli någon annan än att den som tycker att övergångsställesfigurens kön är en viktig fråga knappast förtjänar lika lön.

Jobbiga människor med fel åsikter.

Man väljer som sagt inte sin publik. Oavsett hur korkade, småsinta och obstinata de är, är inläggskommentarerna berikande för en blogg (tycker t o m han som bedriver privat FRA-verksamhet). Påfallade ofta har folk fel uppfattning om mycket. De tycker innan de läst på ordentligt, de har inte läst alls eller så är de helt enkelt kliniska idioter. Men man får vara glad att de vill dela med sig av sina åsikter ändå. Det händer ju faktiskt att andra kommentatorer rycker ut till ens försvar.  

Har man tur får man engagerade och initierade människor som skriver kloka saker, kommentarer som lyfter bloggen. Har man otur får man en hög troll som försöker övertrumfa varandra i trivialiteter. Om det vill sig riktigt illa blir det bara heja heja i kommentarsfältet och då är det ju bara att stryka flagg. Nina och Not another planning blog tycker att hon har fått en överdos av belackare på sistone. Så många att hon hotar att stänga bloggen, eller åtminstone sätta den i vila tills hon bestämt sig för om hon ska fortsätta att jobba med reklam eller fortsätta blogga. Förstår vad hon menar, men kan inte tycka något annat än att hennes ultimatum är barnsligt.

Upprinnelsen handlar om några Garbergsfilmer för Treo, Fortum och Försäkringskassan. Vissa av kommentatorerna tycker att filmerna är, typ, den sämsta skit som gjorts och detta har tagit skruv. Så skruv att Nina känner sig manad att leta efter rationella argument och bevis till filmernas (och byråns) försvar. Själv tycker jag att filmerna är bra. Jag tycker att de håller ganska hög nivå och att man faktiskt förvaltat den säljbara skillnaden bra. Sen kan man alltid yra om huruvida det var rätt att göra film över huvud taget eller om pengarna borde satsats på bättre kundtjänst, snyggare förpackningar eller lägre tariffer. 

Visst är det trist att få reda på hur man borde ha gjort. Speciellt när det kommer från någon som inte vet förutsättningarna för uppdraget. Den sortens kommentarer kläcks ofta av den som inte varit med så länge, eller kanske av han som aldrig fick vara med i konferensrummet. Det mesta överteoriserande bygger på att man inte vet hur en reklambyrå funkar i praktiken. Det är inte så snyggt, stringent och strategiskt som man vill påskina. De slicka byråseniorerna är inte så jävla stöddiga när de skallar ihop med börsbolagens administratörer. Förvånansvärt ofta är de stora riktlinjerna dragna och kunden har redan bestämt sig för vad som ska göras och var. När byrån anlitas behöver man mest hjälp med originalandet. Då är det bara att ta pengarna och springa.

För den som håller i plånboken får alltid sista ordet.

Åkestam är trevliga människor.

Ibland träffar man folk helt otippat, ungefär som att ödet hade placerat dem där. Så döm om min förvåning när jag möter halva Åkestam Holst (eventuellt kan ett par av gänget ha varit samarbetspartners) i Postfoajén i eftermiddags. Anförda av Göran själv började de skaka hand och jag skakade med. Först när vi hade skakat oss igenom hela sällskapet och kommit fram till siste man (som råkade vara en vaken kvinna) kom frågan: Ursäkta var kommer du ifrån? Människan med ordningssinnet bara måste vara produktionsledare. Undertecknad svarade artigt med byråalias och inte ”Norrland” eller ”mammas mage”, vilket annars är brukliga svar på den sortens frågor. Vid detta laget började förvirringen närma sig total i Postfoajén. Sällskapet lugnade sig ordentligt när jag förklarade att jag hade ett eget möte bokat och inte alls skulle vara med på deras.

Men börjar folk att hälsa, skulle det väl framstå som synnerligen ouppfostrat att inte hälsa tillbaka?

En trevlig byrå är Åkestam Holst i vilket fall.

Män på tåg.

Känsliga varnas. Detta är ingen solskenshistoria. 

Vad var det som hände? När tappade vi initiativet? Hur förvandlades vi från sjuttonhundratalets påfåglar till dagens Dressmannekiperade hösäckar? När blev den svenske mannen komplett ointresserad av sitt eget utseende?

Detta är ingen modeblogg. Jag erkänner mitt öppna förakt för modebloggare. Men med få undantag de senaste århundradena har stilkänslan åkt konstant rutschkana och det ser fan inte ut att bli bättre. Utan att hänga ut några särskilda plagg eller så kallade modehus kan man konstatera att den manlige trettioplusaren måste ha någon som älskar honom väldigt mycket för de inre kvaliteterna. För frisyrer, skor, skjortor, stickade tröjor och inte minst matchningsförmågan är hämtad ur närmaste postorderkatalog. Förlåt alla boråsare.

Att obstinata jag tycker fult må väl vara hänt. Om det inte vore för att modeointresset hade konsekvenser. Att män ej är intresserade av det yttre decimerar dem som målgrupp. Plötsligt är de inte längre någon intressant konsumentgrupp. Det spelar ingen roll hur mycket löd de har plånboken. Alla som vill sälja något riktar sig till deras utseendefixerade respektive som får i uppgift att vittja det feta lädret på shoppingmedel. Sverige kryllar av välbeställda män som inte längre får vara med i någon målgrupp, inte privat i alla fall. Man har slutat att konsumera och blivit en spargris som skriker så fort någon närmar sig med ett leende och en matkniv. Pengarna samlas på hög tills det är dags att köpa en åkgräsklippare, en ny tv eller kanske en bilbana till barnbarnen. 

Det är inget kul att vara målgruppslös spargris. Jag vill att reklam ska rikta sig till mig. Jag vill lura i mig själv att jag gör medvetna och kloka val när jag låter mig förföras av de fina färgerna i hemelektronikkedjornas prasselblad. Jag vill kunna köpa mina egna kläder utan att expediten pratar över huvudet med min fru som plötsligt blev min mamma. Jag vill ha tillbaka initiativet! 

Jaha. Och hur står det till med herr modeorakel själv då? Jotack. Han sitter på tåget i sina nylappade jeans, för övrigt de enda hela han äger, kombinerat med en snart helt urtvättad, men byråbrandad t-shirt. Enda trösten i denna luggslitna garderob är skorna, ett par hyggligt nya sneakers från T-shoes. Tydligen omöjliga att uppbringa i Sverige. Till mitt försvar har jag åtminstone ett starkt bidragande skäl till att jag ser ut som en trashank. Det finns inga pengar i högen. Allt har käkats upp av huset och jag har fan inte ens köpt några roliga trädgårdsmaskiner.

Vänta bara tills jag blir höginkomsttagare.

Varför börjar alla på ”T”?

Ja, de stora teleoperatörerna alltså. I sin vilda fantasi tyckte man visst att det var bäst att heta något som hade en tydlig koppling till ”Tele” också. Utom Tre, förstås. Fast de åkte dit på ”T” ändå. De kanske skulle hoppat till fyra direkt istället (Ja, för helvete. Jag känner till förledet Hi3G, så nu slipper du påpeka det).

Men håll med om att det är lite egendomligt att de stora branschdrakarna är såpass lika i sin framtoning. För en ointresserad och oinsatt konsument bör det finnas risk för förväxling. Detta suddiga förhållande behöver inte vara en slump, för på en marknad där ingen är bäst utan alla slåss om att vara minst värdelös kan anonymiteten vara värdefull. Jag fick exempelvis ett samtal från en riktig knickedick häromdan. Han ringde på uppdrag av…Telia… tror jag att det var. Han ville erbjuda mig förlängning av mitt abonnemang med tolv månader. För detta skulle lilla jag belönas med trettiofem finfina kronor billigare abonnemang i månaden. Jag frågade honom om han erbjöd mig trettio månaders bindningstid mot en rabatt på trettiofem spänn i månaden. Han kved fram ett ”jaah”. Sedan fick han chansen att avsluta med åtminstone ett uns värdighet kvar.

Men telefonnasaren hade naturligtvis kunnat vara vem som helst som ringde på uppdrag av vilken operatör som helst. Hittills har jag inte märkt någon direkt skillnad. Men jag undrar varför skitoperatörerna inte kan ringa sina egna kalla samtal? Varför måste de hyra in knektar som har än färre svar än de själva? Och varför ringer man ett företag och vill prata mobiltelefoni? Borde man inte vilja prata fast internet, mobilt internet, fax, centrexväxel, fast telefoni OCH mobil telefoni? Från min tid under B2B-oket vill jag minnas att corporate bullshitvärlden kallar det ”Helhetslösning” (i riktigt plågsamma fall är den dessutom ”skräddarsydd”). Man säljer hela paketet, helst till ett schyst pris, alla känner sig mindre blåsta än vanligt och Kontorschefen blir helt lyckorusig av att bara få en kommunikationsfaktura i månaden. Men nej. Nobelpriskandidaterna ringer och vill prata mobiltelefoni. 

Cred ska i alla fall Telias informationsansvariga ha. Det var hon som grillades av Sverker för att hennes ytterst tveksamma företag hade skickat abonnemangsfakturor till en död man trots betald slutfaktura. Hon hade gjort sin PR-läxa, ursäkterna lät genuina och skammen över de debila medarbetarna var påtaglig. Detta hindrade naturligtvis inte Sverker från att vrida om kniven lite extra ändå. En liten man befriad från fingertoppskänsla.