Audi frontalkrockar med pistmaskinen.

Ok. Jag är ingen AD. Och jag är absolut ingen originalare. Men jag vill minnas att jag påpekat förr att jag tycker att det grafiska finhantverket är viktigt. Copy och art är ännu viktigare men originalandet får aldrig göras med vänstern.

Men vad jag tycker är tydligen helt oväsentligt. För plötsligt dyker detta djärva montage upp, trots att Audi fått skäll förut.

 

Visst. Det går kanske inte att få en exakt reflektion med tanke på hur karosserna skiljer sig, men kunde man inte i alla fall skippat den hårda skuggan? Arttanken håller utmärkt, men originalet. Hallå, Audi? Stenström Red cell, hallå!? Är det någon hemma? Löper ateljén amok?

Skammens varumärken firar jul.

Då var vi här igen. Enligt ett litet klipp i dagens DN står inte företagsjulklappar speciellt högt i kurs. Eller, ja de anställda vill naturligtvis ha något fint till jul av sin arbetsgivare men absolut inte något med företagets logotyp på. Av femton favoritklappar placerar sig ätbart och vin i toppen. Och chefens profilprylar i botten.

Denna undersökning som gjorts av Accor Services innefattar visserligen bara 300 personer, men trenden är tydlig nog. Många anställda tycker att deras arbetsgivare är pinsam. De vill inte skylta med var de jobbar. De är förmodligen inte speciellt stolta över den plats där de tillbringar lejonparten (dagens prettoord) av sin vakna tid och detta leder till att de förmodligen inte är så duktiga på sitt jobb heller. Folk som gillar jobbet brukar lyckas bättre. Det är inte bara påläggssnack.  

Nu brukar jag tycka att folk i största allmänhet är rätt väck och att deras fattningsförmåga med god marginal understiger vad som borde kunna krävas av en förhållandevis välutbildad människa. Men det är nog inte personalen, de enskilda medarbetarna det är fel på i detta fall. Det är arbetsgivaren. 

Förmodligen är det så att arbetsgivaren inte varit speciellt duktig på att bygga och vårda sitt varumärke inom de egna leden, trots att man vid varje PR-insats sjunger humankapitalets lov. Man har inte lyckats få dem att känna sig delaktiga och att de har kontroll över sin arbetssituation. Att deras insats är viktig. Man kanske inte ens har försökt. Medarbetarna kanske mest ska vara glada att de har ett jobb att gå till. Istället för att ses som företagets i särklass värdefullaste tillgång kanske chefen blickar ut över ett hav av ineffektiva gnällspikar som måste mutas strax innan jul för att de ska hålla sig något sådär lugna.

I juletid delas det mängder av skräp ingen vill ha. En del av den är profilerad och det förringar värdet än mer. Kanske är det rentutav ett sundhetstecken att personalen inte vill ha vilken dynga som helst bara för att det råkar vara jul? Det vore bara mänskligt. Men att folk skruvar extra mycket på sig när prylen är försedd med firmavapnet, det är alarmerande. Om inte medarbetarna vill sluta upp för varumärket, vem vill då göra det?

Tänk på det nästa gång du beställer profiltryckt skit.

En lektion i kreativitet.

Detta inlägg handlar i första hand om idioter, i andra hand om DDB och deras senaste McD-kampanj. 

Magnus Jakobsson & co har gjort en förlösande snabbmatskampanj: Att stämpla kroggäster med reklam. Man byter alltså ut den vanliga nonsensstämpeln mot en med ett kommersiellt budskap från McD. Helt lysande bra medium med tanke på att kedjans äckliga burgare har en näst intill magisk effekt på fyllehungriga när klockan kommit in på småtimmarna. En gerillakampanj som har de nödvändiga beståndsdelarna relevans och överraskning. Dessutom har man lyckats ovanligt bra med distributionen och det faktum att målgruppen och tidpunkten är ruskigt väl vald.

Men detta imponerar inte på alla. Det finns nämligen ett klientel svårt förvirrade stackare som tror att gerillareklam endast handlar om att göra unika kampanjer, att göra något för första gången. Om man gör något (vad fan som helst) som någon annan gjort, då har kampanjen plötsligt inget värde och inte kreatörerna heller.

Lyssna nu idioter. Jag hoppas verkligen att ni alla läser detta så att ni aldrig någonsin mer behöver vräka ur er något så kopiöst korkat i skydd av anonymiteten igen. All kreativitet handlar om att ta två eller kanske fler kända beståndsdelar och kombinera dessa på ett nytt sätt så att en ny betydelse uppstår. Det funkar inom reklamen, det funkar för uppfinnare. Kreativitet handlar inte om att ”göra en kul grej” som många historielösa lallare verkar tro. Tidigare nämnd DDB-kampanj anklagas bl a för att vara ett plagiat av denna också utmärkta gerillakampanj som ska hindra rattfylla. Det funkar troligen mycket bra att stämpla fyllon för att de ska ställa bilen, men det lär klicka minst lika bra att stämpla samma fyllon för att få dem att köpa snabbmat på önskat ställe. Den stämplade handen är bara ett medium, precis som morgontidningen eller abribustavlan. Skillnaden är att originalitetsidioterna sällan häcklar någon för att annonser gjorts förut. Eller utomhusreklam för den delen. Idioter.

Se även Åkerbergs post.

Reklamforskning faller platt?

Den vanligtvis ganska fromme Mattias Åkerberg är irriterad. Och det med rätta. Objektet för irritationen är en rapport, Reklamen är livsviktig, om reklam från Göteborgs universitet som verkar ha lite för många stora hål för att få kallas just ”vetenskaplig”. Åkerberg menar t o m att den kan vara skadlig för reklambranschen. Han undrar också varför inget duktigt granskande branschmedium har satt tänderna i rapporten. Och det är vi väl fler som undrar…  

Jag har själv varit delaktig i projektet och tycker att det finns fog för kritiken. Vid de första mötena med forskarna blev stämningen t ex ganska hätsk när det medverkande byråfolket insåg hur dålig koll forskarlaget hade på reklam i största allmänhet och hur hantverket fungerar i synnerhet. Någon lär ha lämnat gruppen i protest. Projektet kunde klart ha börjat bättre.

Samtidigt känner jag att det finns en förklaring till forskarnas bristande insikt. De kan inte på teoretisk väg läsa sig till hur reklam fungerar, utan det måste prövas i teorin. På den punkten har vi inom branschen varit dåliga på att släppa in de undrande. Vi har likt en Garbo skyggat för kamerorna och inte varit speciellt behjälpliga när vetenskapen frågat. Så länge vi spelar allan och är allmänt svåråtkomliga binder vi ris åt egen rygg. Det är bara vi själva som förlorar på att felaktiga fakta går i tryck, och när väl tåget gått hjälper det inte hur mycket vi än må lipa. Rapporten väger tyngre är vårt ord.

Naturligtvis tänker jag inte försvara en rapport som innehåller massa trams och trivialiteter. Uppenbarligen finns en hel del brister och på många punkter har innehållet inte hanterats speciellt vetenskapligt. Och man har definitivt inte uttryckt sig som en kritisk och objektiv forskare bör göra. Men det blir förmodligen bättre nästa gång. Då gäller det inte bara att forskarna agerar rätt utan även att vi förser dem med korrekt underlag och släpper in dem så att de förstår hur vår maskin funkar. För det måste bli en nästa gång. Annars blir feltrycket facit.

Fåret Frank knackade på.

Fick precis besök av Tele2:s bettlare. Med skon i dörren bänder de sig in för att berätta om sina förmånliga abonnemang och ”inte intresserad” är inte en tydlig icke-köpsignal nog. Att den ene av goddagspiltarna ursäktade sig med sin brytning och sin brittiska härkomst imponerade tyvärr inte på mig. De åkte ut ögonaböj ändå. Jag är nog en rasist.

Detta var inte första gången fåren knackade på dörren. Sist var det tre studentikosa ynglingar med kostymbyxorna på halv stång från samma teleoperatör som ramlade in på dörrmattan. Jag undrar hur de resonerar på Tele 2. Tror de att folk blir mer välvilligt inställda till dem när de skickar ut dammsugarförsäljarkillarna för att kränga abonnemang? Eller är det ett snabbt kräng och ett antal månader som livegen mobilkund som är målet med fältsäljet? Så bygger man verkligen långa och trogna relationer. Eller inte kanske.

Telenor känns även de fräscha med sina små montrar innehållande äckliga säljare strax utanför butikskassorna. Måste vara den bästa platsen i världen att sälja teleabonnemang på. Men de fattar i alla fall vad man menar och tar ett kliv tillbaka när man passerar och pekar på sina vita iphonelurar. Verkar som att Telenor hittat ett litet uns mer begåvade säljare än Tele2:s fåret Frank.

Jag köpte ny mobil trots Telia, inte tack vare. Men måste nu erkänna att det håller på att svänga åt andra hållet. Telia har en hyggligt fungerande kundtjänst och deras inhyrda telefonsäljare är inte dummare än någon annans. De knackar inte på någon av mina dörrar och de hoppar inte på mig hos Ica. Ser ut som att jag stannar hos Telia (eller möjligen byter tillbaka till Tre igen).

En skrattretande efterkonstruktion.

Eller ”Bo Rothstein spelar antisemitkortet”.

Nyss var alla bloggare idioter. Nu är vi visst nazister. Bo Rothstein väljer en mycket farlig väg när han bemöter kritiken han fått av bloggare efter debattartikeln i gårdagens GP. Intressant är också hur han väljer mejlledes att bemöta Niclas Strandhs kritik med att artikeln var ”ett experiment för att se hur många bloggare som aktivt skulle ta avstånd från antisemitism”. Det hela luktar skrattretande efterkonstruktion. Det är uppenbart att Bo Rothstein blev lite lös i magen efter gårdagens artikel. Han kanske insåg att det infantila utspelet fick värre konsekvenser än vad han hade kunnat förutse. Han kanske insåg att det blev lite för mycket affekt och lite för lite sans mellan raderna. Men istället för att be om ursäkt och förlora sin myndiga akademiska nuna väljer han att utnyttja sitt blod och förklarar sig vara utsatt för förföljelse.

Det finns ett antal intressanta detaljer i denna pikanta historia. Som tidigare nämnts måste Rothstein vara mycket sårad över att hans akademiska status inte respekteras i bloggosfären på det sätt han tycker att den förtjänar. Fåfänga är uppenbarligen viktigare än demokratiska principer i Rothsteins värld. Annars skulle han aldrig ha skrivit artikeln från första början. Men att anklaga ett av den moderna demokratins främsta instrument för att arbeta i rasismens tjänst bevisar inget annat än att Rothstein inte förstått vad begreppet demokrati innebär. Sen kan man undra vilken skvallertidning GP är som trycker en såpass trivial debattartikel. Men det kanske går av bara farten när professorer har signerat. Och ja, GP. Detta påverkar även er trovärdighet. Att sedan ett antal bloggare känner sig tvingade att gå ut och deklarera sin anti-antisemitiska övertygelse på Rothsteins uppmaning är inte annat än att beklaga. Synd att ni spelar med i Rothsteins cyniska spel. Jag gör det inte.

Jag har nyheter till dig Bo. Som du säkert noterat finns både vin och vatten i bloggosfären. Bland riktigt sensibla, välformulerade och begåvade bloggar göms naturligtvis några löss (förmodligen tycker du att även denna blogg räknas till de sistnämnda, men det skiter jag i. Du ingår inte i min målgrupp). Men jag betvivlar att förhållandet är skevare än vad som gäller för många andra medier. Här hade diskussionen kunnat vara avslutad om inte du hade valt att förenkla grovt och bemöta kritiken som antisemitism. På den punkten är jag övertygad om att du har fel. Att artikeln satte bloggosfären i brand beror inte på att du är jude. De flesta tycker förmodligen att du är en helt vanlig idiot.

Det är du som är den inskränkte Bo.

***Uppdatering***

Deeped publicerar delar av mejlkonversationen med Bo Rothstein och analyserar svaren här.

Bloggosfären – en kloak?

Då var det dags igen. Knappt har svallvågorna från Lisa Bjurwalds bloggträsk lagt sig innan det är dags för nästa stora tänkare att göra entré. Denna gång är det Bo Rothstein som vädrar sina både ljusskygga och högst förenklade synpunkter om kloakbrunnen bloggosfären. Han har ”efterhand alltmer kommit att ställa sig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin”. Detta baserar Rothstein på tre egna upplevelser där några klappträn uttryckt sig korkat. Bo Rothstein avfärdar ett par miljoner människor som kompletta idioter och direkta hot mot demokratin med hjälp av tre egna upplevelser. Bosse. tycker du att det är ett tillräckligt empiriskt underlag, för att uttrycka sig så att du känner dig bekväm?

Om bloggosfären får naturligtvis vem som helst tycka vad som helst. Det är en demokratisk rättighet. Men precis som i Bjurwaldfallet tycker jag att det blir ett problem när politisk och kulturell elit uttrycker sina svagsintheter på bästa annonsplats. Bo Rothstein är ingen vanlig medborgare med en åsikt. Han är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han borde i kraft av sitt ämbete veta bättre. Mycket bättre. Han har i högsta grad ett ansvar och måste tänka på hur han uttrycker sig i media.

Tur för Rothstein att universitetsvärlden är en skyddad verkstad. I min hade han fått kicken.

Det spelar ingen roll var du har gått.

Rubriken säger egentligen allt, men jag känner mig nödgad att utveckla resonemanget en aning. 

Elaka tungor gör gällande att det saknas intelligens i reklambranschen. Huruvida det är så låter jag vara osagt. Men om det stämmer och att fårskallarna verkligen i numerärt överläge kan detta vara förklaringen till hur vissa byråer ställer sig till praktik- och arbetssökande.

Där moronerna härskar duger bara folk från Berghs. Så är det bara och jag har med en dåres envishet försökt hitta en vettig förklaring till denna sållning. Är det kanske så att man själv har gått på detta lärosäte och hoppas på att anställa en liten kopia av sig själv som kan fortsätta att producera odödlig reklam för de tacksamma massorna? Eller är förklaringen att man tyckte att ens egen utbildning var så hysteriskt bra att denna ej kan övertrumfas eller tangeras och att man inte vill ta några risker med de nya rekryterna? Eller kan det kanske vara så att man tyckte att ens egen utbildning var så kopiöst värdelös att man inte vill riskera att det kommer någon från en bättre skola och stjäl solen på byrån?

Jag tror att sanningen kan vara mycket otäckare än så. Kanske är det så att reklambyråledare i gemen tycker att det är jobbigt med arbetssökande. Att Berghskravet helt enkelt är ett sätt att sålla bort en stor andel av alla jobbiga sökande. Att man egentligen inte vill att några nya förmågor ska söka sig till ens byrå.

För alla vet att det inte spelar någon roll på vilken reklamskola man gått. Berghs är inte bättre än Beckmans, Forsbergs, Göteborgs Reklambyråskola, IHM, IHR, Broby Grafiska, KY-akademien, Miami AD School eller någon av dem jag glömde räkna upp. Skolan och dess läroplan är aldrig den faktor som avgör huruvida man kommer att bli en bra kreatör eller inte. Den med rekryteringsansvar som tror att en viss stämpel på betyget är viktig är antingen dum eller mutad.

Till viss del spelar talangen in, men den absolut viktigaste egenskapen för att lyckas i reklambranschen är något så simpelt som intresset för själva hantverket. Har man tillräckligt av den varan behövs ingen utbildning alls.

Reklamradion skojar till det.

Jag tillhör, som någon kanske noterat, dem som tycker att det finns en hel del att önska hos den kommersiella radion. Nyligen har vi i min lilla stad fått en ny kanal som heter Bandit. Vi fick den växlad mot den fullständigt vedervärdiga Lugna Favoriter (en hemsk station som ägs av Celine Dion). Det var, relativt sett, ett bra byte.

Bandit går ofta i bilen. Varför vet jag egentligen inte, eftersom även de mest spelar skitlåtar. Gamla mjäkiga skitlåtar med Def Leppard, Whitesnake och Mötley Crüe. Förklaringen kan vara att i brist på något bra tar man det som är minst sämst och man blir lätt lite trött på CD-skivorna i handskfacket. Bandit påstår ”att de spelar vad de vill”, vilket jag betvivlar med tanke på vilket trög rotation de har på spellistorna. Men detta inlägg ska inte handla om en enstaka station som missat tåget, utan en hel bransch som är kvar på perrongen.

I denna artikel kan man läsa om reklamradions vita riddare och deras motkrav på det regeringsutlåtande om den kommersiella radion som väntas komma idag (10 november). Det är mycket intressant läsning. Motkraven är följande:

• Sänkt koncessionsavift
• Ett avskaffade av regler för lokalt material och unikt egenproducerat material
• Enklare regelverk kring reklam och sponsorskap
• Två nationella sändningstillstånd

Fullt rimliga krav som säkert redan är verklighet i de flesta av väldens icke-socialistiska länder. Punkt nummer två tycker jag dock är lite oroväckande. Man vill alltså inte ha några egna redaktioner. Man tycker att det blir bättre radio med centralt producerat material. Man tycker från radions sida att det inte är så viktigt med innehåll. Sedan sänker sig mörkret på riktigt när man proklamerar att annonsörer inte är intresserade av lokalproducerat redaktionellt innehåll.

Låt oss bromsa lite där och göra en jämförelse. Finns det något tidningshus som inte tycker att det redaktionella innehållet har något värde för annonsörerna? Förhoppningsvis är de flesta annonserande företag mer intresserade av att köpa sina annonser i en tidning med redaktionellt innehåll. Ett medium med närvaro och engagemang i det lokala. Jag kan inte tänka mig att ett centralproducerat reklamblad har samma ”medievärde”. Den annonsören som väljer det alternativet vet nog inte så mycket om varumärken i alla fall. Har svårt att tänka mig att den sortens företag är de som den kommersiella radion vill attrahera som kunder.

Själv skulle jag vilja ha mycket mer lokalt, redaktionellt material i reklamradion. Helst skulle jag vilja ha välgjort sådant också. Det säger jag både som annonsör och konsument. Kan faktiskt tänka mig att detta sker på bekostnad av några skitlåtar jag ändå inte vill höra.

SVT gör bort sig igen.

För ovanlighetens skull vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det lutar mot att gråta. Den svenska malliga aningslösheten firar nya triumfer och givetvis är det den statsfinansierade vänstertelevisionen som agerar megafon. Skämtet heter Halal-tv och går mest ut på att tre tjejer i hucklen springer runt och letar efter mer eller mindre obefintliga orättvisor med lupp och intervjuar det ena kötthuvudet efter det andra. Ungefär som vilken nyexad journalist som helst.

”Halal” betyder inte som man först kan tro att skära av strupen och låta förblöda. Det betyder ”det som är rätt”. Halal-tv är alltså tv som är rätt. Rätt vadå? Utifrån detta skulle man kunna misstänka att programmet handlar om muslimer och deras integreringsproblem i samhället. Men så är det inte i första hand. Trots den överslöjade inramningen så det är faktiskt allmänna klasskillnader som ska stå i fokus. Och det är helt otroligt att socialist-tv släpper igenom konstaterandet att just dessa klasskillnaderna ökade som mest när Mona och hennes kompisar hade makten sist. Det politiskt korrekta alternativet för folk i förorten som alltid månar om den lilla människan och hennes rättigheter. Men spinndepartementet ansåg nog att all publicitet är god publicitet och hucklebrudar grillar mjukare än Janne Josefsson. Synd att epitetet ”Tomhylsan” är upptaget, Mona. Denna överraskande nyans utjämnas visserligen med att en kommunist får spela mannen på gatan i en annan intervju.

Frågan är vad SVT tror att de ska åstadkomma med programmet? Att acceptansen för det avvikande ska öka? Att det är bättre att klappa sig på bröstet istället för att skaka hand? Att Greta Bingo ska bli mer positivt inställda till araber för att biljettkontrollanten bär slöja? Eller att det känns bättre att få en P-bot av en kille i Talibanskäggg?

Halal-tv förvärrar det man säger sig motverka. Det är en cynisk produktion, orkestrerad av medelålders bleka, kristna sossar som kommer att öka den klyfta man säger sig vilja överbrygga. Till sin hjälp har man tre lika revoltsugna som bortskämda tjejer av lämplig etnicitet som knappast förstår vidden av sina insatser. Kanonmat.

Så, bra jobbat SVT. I er strävan att skapa så kallad public service har ni återigen kört huvudet i spannen. Halal-tv är ungefär lika obegåvat som Fri television-kampanjen. Som Carl -jag reagerar i affekt, trots att jag borde veta bättre- Hamilton uttryckte det ”De enda som jublar är Sverigedemokraterna”. Men det kanske var det som var syftet?