Tolv spår efter mig.

Utmaningar, dessa bloggosfärens motsvarighet till sitcoms. Detta erbarmliga tramsande som ger belackarna, blogg är en dagbok på nätet, vatten på sin dumma kvarn. Jag ondgör mig varje gång jag är med på en och försöker intala mig att det alltid är sista gången. Denna utmaning kommer från deeped. Jag tror att han har höga förväntningar. Jag kanske gör honom besviken.

Nåväl. Här följer tolv spår. Föregående utmanare har knorrat över att musik väljs efter sinnesstämning och att tolv låtar blir olika beroende på hur man känner sig. Jag tror att de har tolkat uppgiften fel. Jag tror att utmaningen går ut på att välja tolv spår som präglat en, som varit viktiga och som fortfarande håller. Det blev en uppriktig lista som kanske kunde innehållit något låt ur annan genre. Fast jag tyckte att det var synd på enhetligheten. Skulle vara kul att veta vilka tolv låtar Per T, Anjo, Magnus Jakobsson och The Makers hade valt. 

Anledningen till alla YouTube-klipp är att Spotify suger när det kommer till metal. Du hittar få av dessa tolv där.

 

Arch Enemy – Burning Angel.

Tveksamt om Halmstad någonsin kommer att kunna fostra en metalbegåvning som Michael Amott. Men riktigt magiskt blev det först när Angela Gossow tog över micken. Ska erkänna att det var svårt att välja låt. Klurade även på My Apocalypse, vars video regisserats av min polare Roger Johansson. 
Men jag undrar en sak. Varför börjar videon med introt till Marching On A Dead End Road? Underbar pianoversion av detta här förresten.

 

At The Gates - Blinded by Fear.

Kanske det första GS-bandet. Var en supergrupp, fast de visste inte om det själva. Slaughter Of The Soul är At the Gates Reign In Blood, en platta vars uppkomst alla hyllar och ingen kan förklara.

Dark Tranquility – Final Resistance. 

Det är väl inte så mycket att käbbla om. Göteborg är juvelen i kronan när det kommer till metal. Finns flera anledningar till detta och DT är definitivt en av de starkare. Fick nyligen reda på att min gamle kockbroder Micke -Pop- Nicklasson lämnat bandet. Tråkigt, men båda parter lär klara sig utan varandra. 

 

Dimmu Borgir – The Sacrilegious Scorn.

Ingen slår norrbaggarna på fingrarna när det kommer till black metal. Dimmu Borgir är dessutom underbart hädiska i överkant. Att sångaren Stian Thoresen frågade Metaltown om det fanns några monsterdiggare i publiken vittnar väl också om en viss självdistans.  

Entombed - Chief Rebel Angel.

En gång tillhörde Sverige de största exportörerna av dödsmetall. Mycket tack vare Entombed. Vet inte om vi fortfarande håller täten. LG Petrov och Co har klivit av och på den scenen ett antal gånger det senaste decenniet. Jag tycker nog att de gör sig bäst som ett rockband. Fråga bara Nicke Andersson. Att göra ett framträdande tillsammans med Kungliga Baletten är i vilket fall sjukt coolt.

 

New Model Army - The Hunt.

Verkar mest vara metalband som gör covers av NMA. Här är exempelvis Sepulturas. Inte så dum den heller.

 

Paradise Lost - Forever Failure.

Hade egentligen velat ha med Once Solemn istället, men jag hittade bara en liveversion. Och Nick Holmes röst håller fan inte live. Bevis här.

Rammstein - Adios.

Det är inte så jävla lätt att vara tysk. Med detta i åtanke lyckas Rammstein sjukt bra med sin burleska Tanz Metal. Förmodligen metalscenens mest konceptuella band. Det var en fröjd att se dem på Metaltown. 

 

Slayer – Hell Awaits.

Mycket var bättre förr. Jag var det nog. Slayer var det definitivt. Ta en kik på videon om du är tveksam. Om jag finge skriva soundtrack till mitt liv hade Slayer lätt kvalificerat sig med ett par låtar. Gamla låtar. De borde lagt av efter Seasons In The Abyss. Gubbjävlar som leker punkare.

 

Spiritual Beggars - Homage to the betrayed.

Tidigare nämnde Michael Amott pillar in ett band till på tolvan. Spiritual Beggars har inte speciellt mycket gemensamt med Arch Enemy. Och ännu mindre med Carcass. Men har man något som måste ut får man väl starta fler band helt enkelt. Ett typiskt band som gick varmt under mina sista skälvande dagar vid spisen.

 

System Of A Down - Sugar.

Ett jävligt obekvämt band. Det behövs fler sådana. Lite som Rage Against The Machine med de stora skillnaden att System Of A Down är intressanta ur musikalisk synpunkt.
Att embeddningen inte funkar på denna video kan ha med obekvämheten att göra. Men jag undrar varför de inte underhåller sin YouTubekanal?

 

WASP - I Wanna Be Somebody.

Kräver ingen närmare förklaring. Om du någon gång varit på Daily´s och stämt in i allsången förstår du vad jag menar. Otroligt enerverande att Blackies bästa platta Still Not Black Enough verkar ha försvunnit från jordens yta.