Gröna sidan upp.

I morgon bär det iväg till fotbollsklubben. Vi har med oss en idépresentation, eller gerillabuffé som det kallas i Miami. Vi får väl se om det går hem.

Anledningen till att jag skriver denna post är att jag är lite oroad över mitt eget beteende. Jag har alltid föredragit att spela fotboll framför att passivt åskåda. Nu känner jag faktiskt för att titta på Allsvenskanpremiären. Men det mest alarmerande är nog att kappvändaren inom mig har lagt de gamla färgerna på hyllan till förmån för de nya.
Jag har alltså bytt mina klubbsympatier och detta gjordes utan större åthävor. Jag skickade ett mer än trettioårigt förhållande över axeln utan att blinka. Jag måste reflektera över vad detta kan betyda. 

Vinnie Jones, en karl i min smak.

Kanske funkar politik på samma sätt som fotboll. Att man i princip måste rösta på sin kund för att få till det. I alla fall för att det ska bli riktigt bra. Så har det i alla fall funkat med Moderaterna i mitt fall. Betvivlar starkt att jag någonsin skulle fixa att jobba med något på vänstersidan av strecket. Pengar är faktiskt inte allt. Lika lite skulle jag kunna jobba för Blåvitt. Det är liksom någon som saknas. Jag tror att det stavas -själ-.

Egentligen är frågan felställd, eftersom den gjordes ur sportslig och politisk vinkel. Logiskt vore snarare att fråga om man kan jobba med företag och varumärken man inte känner för. Kan man det? Gör man ett bra jobb? Ska man ens handla av företag man ej gillar?

Tänk om jag hade en V50.

Petra annonserar i dagens GP. Hon är 32 år och jobbar med kommunikation på ett byggföretag. Hon väntar barn till sommaren och vill därför köpa en Volvo V50, helst silverfärgad. Och hon har en kilometer med specificerade önskemål på sin blogg. Petra annonserar med bild på sig själv, mitt bland svartvita bilar som är till salu och radannonserna på bilköpessidorna.

Visst. Det hela kan vara ett marknadskommunikativt experiment. Eller en avancerad digital möhippa. Men jag tror inte det. Jag tror bara att det är en ovanligt bra bilköparannons. För Petra sätter fingret på något både viktigt och relativt outforskat. Att det är viktigt vem vi säljer till, att det spelar stor roll. I vår barbariska, avkrokade del av världen handlar allt oftast om att man ska ha förtroende för säljaren. Säljaren i sin tur förväntas sälja till vem som helst, för han är ju bara intresserad av pengar.

Jag önskar att jag hade en bil att sälja Petra.

Skinnmedia tar mark.

Japp. I jakten på den ultimata kanalen har turen kommit till det bleka skinnet. Vissa varumärken är så älskade hos sin målgrupp att folk tatuerar in logotypen av fri vilja, men riktigt bläck. Andra får hålla till godo med temporära diton. Denna möjlighet till udda exponering, buzz och fikarumssnack är inte helt flong ny, men få företag har utnyttjat den. Kanske känns det skrämmande för många att ett varumärke kan bli så älskat att folk vill permanenta det. 

I de flesta fall med ”skinvertising” bygger kampanjen på chocken som förväntas uppstå när folk ser en kropp med ett tatuerat kommersiellt meddelande. Jag tycker att den sortens kampanjer ofta saknar finess. I de flesta fall saknas även alla former grafisk touch. Det räcker liksom med att skriva en tjiggig copy och uppmana folk att besöka en sajt. Inget utrymme för subtilitet alltså. Gårdagens NYT berättar exempelvis om några sådana. Ett lite tragiskt fall på tatuering i pannan hittar du här och här. Någonstans har jag svårt att tänka mig att den sortens reklam väcker någon sympati. Även om ”annonstavlan” i fallet resonerar nyktert utifrån hennes white trashperspektiv och ser möjligheten att ge sonen en utbildning och en bättre framtid, skulle jag aldrig befatta mig med uppdragsgivaren. Det finns inget positivt att hämta. 

Moderföretaget MQ är ett svenskt företag som inte ryggar för att göra reklam på skinnet. I en kampanj för att backa upp Fresh Fishvinnaren Hanna Lindströms kollektion i butikerna släpper man en serie temporära sjömanstatueringar. Vinnarkollektionen kan beskrivas som ”sailor retro chick” och är 40-talschick med tydliga uniformsdetaljer. Tillsammans med tatueringarna arrangeras också en tävling där folk uppmanas att MMS:a in sina tatueringar, falska som äkta. Tio vinnare utses genom röstning på kampanjsajten sailorretrochick.se.

Die, die my darling.

Utan omsvep. Jag är ingen stor romantiker. Jag får dessutom höra det ganska ofta utan att det hjälper.

Men även jag reagerade över dagens Kia-annons i GP. Det är som bekant alla hjärtans dag när detta skrivs. En i raden av konstruerade högtider som behövs för att få lite snurr i krämarnas kassor. Handlare i största allmänhet utnyttjar denna dag till att slå an en samvetssträng hos de intelligenta, men oinsatta konsumenterna därute. Bilhandlare ej undantagna.

Årets allahjärtansrubrik alla kategorier.

I en lämpligt nog för dagen röd annons bjuder man på ett biobesök för dem som provkör nya Kia soul. Filmen är ingen mindre än Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Vi har alltså en ganska fånig bil med ett ännu löjligare namn och en kampanj som man lanserar på alla hjärtans dag och man uppmanar folk att ta med sig sin älskling på bio. Upplägget känns inte så fasligt hett, men så långt funkar det. Men att själva filmvalet kan uppfattas som aningen kontroversiellt måste väl för i helvete även världens värsta icke-romantiker fatta? Notera att det är JAG som reagerar och pratar i versaler.

Men det är inte slut här. Annonsen är dessutom införd i GP, som de senaste dagarna haft ett antal artiklar om kvinnomisshandel. Västra Götaland håller tydligen täten i denna allt utom ärofulla tävling. Värst är det i Bergsjön.

Annonsen är en återförsäljarannons och om min erfarenhet av branschen stämmer produceras större delen av ÅF-materialet centralt. Det är nästan alltid halvfabrikat från tillverkaren. 

Så är det någon på Kia som vill kommentera? Eller kanske någon hos Berntzon Bylund?

Diagnostisering av den förbittrade reklamarbetaren.

Men anledning av Mattias kommande krönika i morgondagens Resumé tycker jag att det är på plats att diskutera reklamarrollen. Krönikan kommer troligen till stor del att handla om missunnsamhet, småsinne och avundsjuka – mindre meriterande egenskaper som var och varannan reklamare verkar besitta. Det räcker att kolla kommentarerna i branschmedia för att fullständigt dränka den kvarnen.

Jag tänkte därför försöka mig på en liten, i högsta grad, amatörmässig psykanalys av den småsinte reklamaren. Att branschen består av ett antal värdelösa jävlar som inte duger till så mycket annat än att klaga är bara att beklaga. Jag tror dock att de inte hade behövt bli sådana. Jag tror nämligen att branschens, till större delen, falska stjärnglans är den verkliga boven.

Man träffar sällan några unga cyniker. Inte ens inom reklambranschen. Istället står en rad med pigga förmågor som vill frälsa världen med sin kreativitet till varje namnkunnig byrås förfogande. Unga, fria sinnen som brinner för att kurtisera den medvetne konsumenten. Friska hjärnor som aldrig har träffat en kontraproduktiv trött marknadschefsjävel som hellre spelar golf än gör sitt jobb. Småkillar och tjejer som tror att affärer görs upp i konferensrummet och inte i bastun. Blåbär som aldrig stiftat bekantskap med trippeln motorbåt, sprit och fnask. Gröngölingar som tror att den bästa idén vinner både kontot och den prestigefulla branschtävlingen. 

Det brukar ta ungefär två år innan naiviteten växer bort. Vi som är aningen korkade kan få behålla vår oskuld lite längre, men det är oftast marginellt. Efter ”grundtjänstgöringen” sitter de flesta reklamarbetarna på en medioker dussinbyrå och skriver floskler ingen vill läsa och formger företagspresentationer med clipartbilder som ingen vill titta på. Man börjar inse att ambitionerna om att kreera och förändra världen aldrig kommer att bli något annat än just drömmar. Somliga får inte ens behålla drömmarna. Då är det lätt att bli desillusionerad. Då är det lätt att bli bitter. Då är inte steget långt från att bli en liten människa som ventilerar sitt missnöje på några lika eterosande som illa skrivna rader i kommentarsfältet hos branschmedias näteditioner.

Kom ihåg att Gollum som sitter inklämd i ateljéns mörka hörn en gång var en sprudlande kreatör som skulle förändra världen. En färsking förledd av bedrägliga förespeglingar som fortfarande verkar vara legio hos de horder som årligen söker diverse medieutbildningar i jakt på ett flashigt jobb där man tjänar bra och inte behöver slita ut sig.

Välkomna till reklambranschen kids. Njut av luftturen så länge den varar.

Köpa eller inte köpa bloggare?

Frågan ställs med anledning av Ulrikas melodifestivalpostning. Jag tycker att den är svår att svara på. Ska man ha reklam på bloggen eller inte? Ska man låta sig köpas av kapitalet och förlora sitt oberoende. Äh, vilket jävla oberoende förresten?

Ulrika Good tackade i vilket fall nej till Telias anbud. Eller rättare sagt: Hon tackade nej till att få en ny mobiltelefon (en PC-telefon förvisso. De kunde inte ens langa upp en iphone) och hon tackade nej till hela backstagecirkusen. Hon tackade nej till en god portion glamour som jag vet att hon är mycket svag för. Det fanns inte ens någon motprestation med i dealen. Ett erbjudande mycket svårt att motstå. Att dingla ett paket välrökt, men ostekt bacon framför undertecknads näsa vore nog ett målande sätt sätta proportioner till frestelsen. Men Ulrika tackade nej och jag tycker att hon gjorde rätt. Anledningen lär ha varit att det inte kändes rätt och jag tycker att det räcker. Det är allt som behövs.
Men det hände också något annat intressant. Att nämnde LG på det sponsrande företaget faktiskt gick in och kommenterade bloggpostningen. Det tycker jag var stort. TeliaSonera växte lite där. LG är en begåvad man.   

De flesta bloggar förutsätter den totala frivilligheten. Att den som skriver inte ska känna sig tvingad eller manad att skriva något i en viss riktning på grund av motprestationskrav. Det kan vara trist nog att leta ämnen att skriva om. Om man dessutom ska ta hänsyn till ett antal sponsorer finns risken att man helt tappar lusten.

Sen tror jag också att det beror på vem som frågar. Det finns många varumärken jag gärna skulle vara sponsrad av. Det skulle inte alls göra ont. Jag skriver om dem ändå frivilligt. Men jag skulle hellre ta till repet än att signa upp mig på de nog så populära bannerpaket som figurerar i var och varannan blogg. De är inte bara skitfula, utan kolla på vilka som annonserar. La Redoute säger väl allt.

Nu tillhör nog jag inte de hetaste sponsringsobjekten i etern. De flesta företag är lite för lösmagade för vilja ha en sådan handgranat som mig i stallet. Många tycker nog inte ens att jag uppfyller det nödvändiga trevlighetskravet och det bör nog läggas på pluskontot. De flesta företag tycker nog också att de kan klara sig utan ett par hundra förtappade själar som utgör läsekretsen här.

Men det kanske finns några relevanta partners därute ändå. Vad sägs om Winborgs eller Druvan? 

Skamlösa förslag kan lämnas på kontaktmannen gmail com.

Twestival 2009 fast becoming.

Gott folk. Då var det klart. Årets Twestival i Göteborg sker på Soho Och det händer torsdag 12 februari från 19.00.

Twestivalen är ett internationellt event och tanken är att twittrare ska kunna träffas in the flesh och inte bara umgås via skärmen. Dessutom går alla överskjutande intäkter från eventet till charity:water. Socialt samkväm för den goda sakens skull om inte annat.

Själva IRL-tanken har jag lätt att befatta mig med. Jag gillar att träffa socialmediabekanta på ”riktigt”. Har förstått att vissa har lite problem med den så kallade verkligheten och föredrar anonymitetens alias och avatar. Men det gäller som sagt inte mig.

Biljettalternativ och priser hittar du här.

Hur återfår branschen dunköparna?

Kristider är härliga tider. I alla fall om man vet hur man ska hantera krisen och konkurrenterna inte har en susning. 
Dun är för tillfället på den tapeten. Efter Kalla Faktas avslöjande om hur gäss hanteras lär det inte säljas speciellt många duntäcken med sängarna. En och annan brat (eller åtminstone wannabe) lär förmodligen också tänka en extra gång innan den kanadensiska gåsen hamnar i kassen.

Bild: Kalla Fakta.

Så vad kan vi då förvänta oss? I vanlig ordning uttalade sig ett antal mindre PR-tränade stjärnor i Kalla Faktareportaget. Ingen av importörerna hade såklart någon aning om hur det går till i Ungern. Visst låter det trovärdigt? Att en importör inte har någon insikt i produktionsmetoderna? Om så är fallet kanske importören borde fundera på någon annan sysselsättning. Ungefär lika bra som att en reklambyrå-VD missar att det saknas 55 miljoner i kassan.
Hoppas verkligen att PR-brigaderna kör dubbla skift i skrivande stund. För i en sådan här situation kan det bli mycket dyrt för den som inte förstår hur ett varumärke fungerar.  

Men vad importören företar sig är näst intill helt ointressant ur varumärkessynpunkt. Det intressanta är hur man agerar i konsumentledet. Åhléns slutar helt med att sälja dunprodukter till saken är utredd. Det är bra agerat, men informationen ligger längst ned på sidan gömt i ett pressmeddelande. Sova stoppar inköpen, men kör huvudet i sanden. På Ikea åker man ner till fabriken för att kolla vad som händer (inget på startsidan om dun) och Jysk överväger att göra något. Vad kan man undra. Sängjätten garanterar, lite gömt på sajten, att dunet är skandinaviskt och plockat från döda fåglar.
Så här ett antal timmar efter bomben släpptes kan man tycka att de flesta får godkänt med ett nödrop. Bäst är Åhléns som också fått mest medialt utrymme. Men det gäller bara när man talar om ”gammel-PR” och vi får se om det räcker.   

Solklart är i alla fall att denna kris är helt perfekt för att mota med sociala medier. Ett kalastillfälle att släppa in konsumenten i utredningen och löpande rapportera vad man kommer fram till. En chans att bjuda in folk inför öppen ridå och tydligt bevisa vilka åtgärder man vidtar, steg för steg.

Undrar bara om någon är nykter nog för att fatta detta?

Därför avföljde jag @socialdemokrat.

Ibland blir politik extra löjeväckande. De sociala medierna kanske inte är den främsta arenan för de etablerade politiska partierna. Men man har så smått börjat nysta i garnet. Vissa är bättre än andra på att använda kanalerna och andra har inte förstått någonting alls. Carl Bildt har bloggat sedan urminnes tider. Hans medarbetare blir uppriktigt oroliga om han inte postar med jämna mellanrum. Han ligger i toppen av de svenska WordPressbloggarna. De flesta läsarna är säkert inte ens moderater.

Utan att blanda in alltför mycket partipolitiska sympatier kan jag säga att jag är besviken på @socialdemokrats vistelse i Twitteretern. Skitnödigt, flåshurtigt och propagandiskt är målande ord för att beskriva hur partiet hittills lyckats föra sig under det nicket i mikrobloggvärlden. Detsamma gäller också signaturen @Msahlin. Fast där har diskussionsfokus även handlat om huruvida nämnd partiledare verkligen skriver sina postningar själv. Den frågan tycker jag är mindre intressant än innehållet i postningarna. Att en toppolitiker har talskrivare lär vara mer regel än undantag, även om jag till viss del håller med om att de sociala mediernas charm falnar en aning när man spökar. Att så inte är fallet bedyras naturligtvis intensivt. Vi får se.

Vad kan vi lära oss av detta då? Bland annat att de sociala medierna är inte nya standardkanaler som man kan behandla precis som alla de andra, gamla. Det krävs en annan kutym för att lyckas i den sociala sfären. Man kan inte bara ta sin propagandaapparat och koppla in den i det sociala PA:t. De tondöva attackerna mot blockmotståndaren som gör sig så bra i TV och på ledarsidan får motsatt effekt i de sociala medierna. Man framstår som osympatisk och opportunistisk. Sociala medier kan inte duperas på samma sätt som de traditionella. Detta måste både politiker och företagare lära sig.

I skrivande stund har @Msahlin och co intet fattat. Därför får @socialdemokrat skriva sin propaganda för någon annan.