En fullständigt ointressant tävling.

Jag har skickat in bidrag och varit bitter för att jag inte blev nominerad. Jag har skickat in halvtaskiga bidrag och blivit överlycklig för att ha blivit nominerad. Som väntat fick man inget ägg, men jag var glad ändå. Sen skickade jag in flera riktigt starka bidrag till TVÅ kategorier och blev helt vansinnig för att jag inte fick en enda nominering. Då var jag nog galet bitter.
Som du säkert redan gissat handlar det naturligtvis om Guldägget.

Årets tävling har däremot varit lite speciell. Den har hittills inte varit förknippad med några känslor. Det var aldrig ens tal om att skicka in några pannåer. Jag har inte hållit koll på vilka som är nominerade eller om tävlingen innehåller några nyheter som t ex kategorier. Jag skiter fullständigt i vem som vinner och hur korrupt den ryggdunkande juryn må vara. Jag är inte ens intresserad av att läsa allt galet Melodifestivalliknande efterspel i branschpressen som säkert som amen lär följa.

Jag skiter helt enkelt i Guldägget utan att veta varför. Och det känns jävligt bra.

Jag har visst fyllt ett.

Kontaktmannen har fyllt ett år och jag har missat hela kalaset. Så kan det gå när man är sysselsatt.

Därför skulle jag så här lite i efterskott vilja tacka läsekretsen inte bara stått ut med mina ofta tarvligheter, utan även för att ni haft den dåliga smaken att komma tillbaka för mer. Utan er hade det knappast blivit någon vidare fart på denna blogg och absolut inte på kommentarerna.

Som lite diffusa nyckeltal kan nämnas att drar ungefär 350 pers en bra dag. Det tredubbla när jag förolämpar Claes de Faire. Under året har jag hunnit skriva ungefär 200 postningar och erhållit 1.556 kommentarer. En postfri helgdag dyker besökarkurvan under hundra med god marginal. Vet inte om det är några siffror att skryta med, men jag vet faktiskt inte om jag ska ha så många fler läsare än så. Ett uruselt amerikanskt band lär ha yttrat: ”För att få tre miljoner nya fans måste man offra 30 000 gamla fans”. Jag tycker att det låter som ett dåligt byte.  

Jubileet till ära tänkte jag däremot passa på att öppna öronen och ställa en fråga. Vad vill du, bäste läsare, helst läsa?
Man får önska vad man vill, fast jag föredrar om det är reklamrelaterat. Jag lovar dessutom att inte småsint hänga ut den som önskar fel. Hit me.

En line extension som såg bra ut på pappret.

Hurra. Nu blir det glass.

Kom för några helger sedan över ett litet lager Cocioglass, den där Puckokopian. Det var Coop som sålde ut glassen av anledningen att den skulle upphöra. Förmodligen hade den inte sålt så värstans bra. Vilket är lite egendomligt eftersom den smakmässigt ligger ganska nära originaldrickan och således borde vara en lämplig konkurrent till Magnum och andra torpedglassar.

Men problemet kanske är av en helt annan art. Måhända är det så att smak och smakfull förpackning står sig jävligt slätt mot varumärkespreferens? För vad är egentligen Cocio om inte en obskyr Puckokopia av dansk härkomst som säljs i suspekta lågprisbutiker med en svart hund på skylten. Den kan man säkert inte dricka utan att få salmonella.

För Cocio, Puckos danska lågprismotsvarighet, har inte i närheten av samma fäste i folkmedvetandet. Det spelar ingen roll att smaken är ungefär densamma och att båda produkterna tillverkas i samma fabrik av ett nuförtiden dansksvenskt företag. Så lanseringen var förmodligen dömd att misslyckas redan från början. Hoppas att det var samma folk som tog beslut om både expansion och avveckling.

Vad skulle man gjort då? Naturligtvis lanserat Pucko som glass. Fundera på det danskjävlar.

Den stora missförtroendeförklaringen.

Jag är inte en man av värld. Inte till utseendet i alla fall. Visst. Jag driver ett än så länge välmående företag sedan snart sju år och jag äger en villa. Har dessutom tre jyckar och någorlunda tumme med någon på en tredjedel av rikets största företag. Men jag har nog inte riktigt blivit vuxen. I alla fall inte om man tittar på hur jag klär mig

Detta får jag brutalt bekräftat med jämna mellanrum. Idag ville exempelvis killen i baren på Centralen se leg. Han var uppskattningsvis tjugotvå år gammal. Lite skamset konstaterade han att jag var femton äldre. Han kunde faktiskt ha berättat att de kollade leg på alla kortkunder den dagen p g a kortbolagens Länsstyrelsens påtryckningar. Men ett tag trodde jag på allvar att stackarn faktiskt trodde att jag var under arton. Tack för den villfarelsen.

Vidare. Väl på tåget. I stillsam mak på väg till restaurangvagnen för att inhandla en lådlasagne (Kungadömet SJ:s nationalrätt) och en flaska taskig shiraz blir jag stoppad av en valp i teaterkostym. Med darrande fjun på överläppen frågar han om min biljett. I tredjeklassfinkan innan bistron! Jomenvisst säger jag, berättar att han är tredje personen som kollar på biljetten och visar telefonen med SMS:et. Han konstaterar: Jaha, du sitter i första klass. Jag håller på att svara: ”Ja det är det enda anständiga sättet att åka med SJ”, men kontrar istället med en kommentar om att han förmodligen inte har tillträde till den vagnen. Konduktörsvalpen ser lite moloken ut. Senare hör jag honom beklaga sig för en kollega angående att det är jobbigt ”att se skillnad på folk”.

Ja, jag kan knyta fyra olika slipsknutar. Tre av dem i sömnen. Jag äger närmare femton bättre skjortor, hälften av dem måttsydda. Ja, jag har fem olika kostymer när jag håller in magen. Jag vet vad som är de betydande skillnaderna mellan brittiskt och italienskt skrädderi.

Men måste jag gå i tredelat för det?

Fredrik efterlyser reklamens försvarare.

Svedjetun, alltså. Han undrar vart motsatsen till alla miljoner reklamhatare i Sverige håller hus. Han tycker att det borde vara lättare nu än på länge att övertyga folk om reklamens positiva effekter. En fullt motiverad undran. Jag tror tyvärr att han talar till döva. För det finns inte så många, knappt ens de som lever på den, som gillar reklam om man frågar.

Vi är uppfostrade att vara duktiga i skolan, ta vår examen, bli anställda och börja jobba – gärna i en fabrik och vara fackansluten förstås. Att sköta vårt jobb och tillverka kvalitetsprodukter som köps av tacksamma konsumenter utan att någon påverkan är nödvändig, eftersom marknaden är skyddad från (yttre) konkurrens. Så ser sossarnas idé om det goda arbetslivet ut. Men den modellen fick även högerpolitiker lära sig i skolan.

Så visst har du rätt Fredrik. Förmodligen i vart enda ord. Men det krävs nog en sån krönika varje dag bara för att vår egen bransch ska nyktra till. Sen kan det vara en bra idé att införa vikten av kommunikation på skolschemat även om vänstern skriker nej.
Om så sker kanske vi kan se resultat om en generation eller två.

Köer är för dom.

En nutida Thåströmtravesti får inleda denna gamla repiga skiva.

Jag har åter blivit varse att jag inte passar in i detta samhället. Jag anser att köer är under min värdighet. Jag vill helt enkelt inte stå på rad med en massa andra får. Det spelar ingen roll om man väntar på slakt eller utfodring. Det är momentet, att stå och vänta tillsammans med andra som jag inte klarar.

Precis så här kul är det att köa för biljetter till exempelvis ett band man knappt hört.

Tyvärr är jag en snål själ och detta leder till att jag stundtals undfaller från mina principer. Att gå på rea kan vara just ett sådant tillfälle. Det var precis vad som hände i lördags. Undertecknad fårskalle begav sig till Mediamarkt i syfte att införskaffa en tv. I vanlig ordning visste jag exakt vad jag skulle ha och behövde inte ens sänka mig till att prata med någon snorig butikssäljare. Men ödet bar något otäckt i skötet åt mig.

Väl utanför plåtlådan noterade jag att det var mycket bilar på parkeringen. Ovanligt många sengångare hasade i ovanligt rask takt mot ingången. Bara för att ansluta sig till den drygt 50 meter långa kö som hade bildats utanför entrédörrarna. Femtio fuckin meter lång som dessutom mätte tre Bingolottospelare i rad. Där stod de och väntade på sina 20% rabatt hos surkålsradiohandlaren.

Jag kände ett hysteriskt gapskratt bubbla i bröstet, släppte ut hälften av det och vände på klacken. Väl ute i det fria skrek jag ”detta är under min värdighet” och styrde mot bilen. Utan tv men i alla fall med ett uns dignitet i behåll. Fan ta folk.

Bar Italia bites the dust.

Stans creddigaste café har klantat sig. Vi snackar alltså om det kaffehak på Prinsgatan som alltid är smockat när klockan ringer åtta på morgonen. Det café som åtnjuter bröderna Birros eviga beskydd och vars vapen sitter på var och varannan reklamares mössa. Fråga bara Jocke på Valentin. Det café som fått The Formans att känna sig lite töntiga när de slinker ner till Bar Centro och smärtsamt får dem att önska att de hade kontoret i Linnéstan. Detta på alla sätt genomitalienska varumärkescafé som är så rätt och genuint på alla sätt har en fransk firmabil. En Peugeot.

Hur fanken gick det till?

What´s wrong with this picture?

Che yourself – en sorts upprättelse.

I förra veckan fick vi kopiösa mängder skit på resume.se. Förmodligen blev det en av efter-logintidens mest kommenterade artiklar hos Resumé. Och skiten vi fick var välförtjänt. En demoversion av sajten råkade slinka med en alltför ivrig prelle och karastrofen var ett faktum. Så går det när man har bråttom.

Att de flesta arga glåpord handlade om utförandet är fullt förståeligt. De är tack och lov åtgärdade nu. Att så många klagomål var av ren politisk härkomst är mer förvånande. Ursäkta? Filmen bör väl betraktas som någon form av historiskt dokument. Bästa liknelsen hittills är nog nobelpristagarkandidaten som ville jämföra Che Guevara med Adolf Hitler. Om vi nu undantar allt vad politisk färg heter, så var Che en soldat och det var Adolf knappt ens under första världskriget. Jag tycker att det räcker för att avskriva hela liknelsen. Mer korrekt vore i så fall att nämna exempelvis Wittmann, Rommel eller Dönitz. Och jag hade gärna gjort en Rommel yourself om det hade varit aktuellt.

I vilket fall är det alltid lika underbart när man får chansen att göra om och göra rätt. Så gå in och se hur du skulle gjort dig som Che Guevara.

Kvinnodagen till ära.

Tänkte jag passa på att slå ett slag för Borggårdens blockchoklad och deras spicy förpackningsmodell.
Ett stort tack för att ni valde en modell som av somliga säkert uppfattas som lite vulgär. Visserligen tycker jag att man kan ifrågasätta att överhuvud taget använda modeller i reklam. Och definitivt när det kommer till förpackningar där människan inte har någon direkt deskriptiv betydelse för varans användning. Men om man nu måste göra det, välj någon med lite karaktär istället för de vanliga fåren.

Så stort tack Borggårdens. Ni får mig att tänka på helt andra saker än choklad. Eller i alla fall andra användningsområden.

Ett solklart varumärkesintrång.

Nu har det hänt igen. Ett stackars hårt kämpande amerikanskt, multinationellt företag har blivit renommésnyltade av en liten svensk småföretagare. Man kan bara tänka sig vilken varumärkesdränering som kommer till följd om inte intrånget kväses. Miljoner duktiga cafémedarbetare världen över kommer att stå arbetslösa när det lilla svenska caféet lurar de lättledda kunderna till dem istället för att de får förmånen besöka det högkvalitativa amerikanska originalet. Eller hur?

Jag vet inte vad du har för relation till Starbucks, men min inställning till amerikanska företag är usel per automatisk. De är som regel duktiga på ingenting (möjligen att strida för sina inbillade rättigheter undantaget) och förstår absolut inte hur världen utanför Texas funkar. Min grundinställning är att alltid välja det icke-amerikanska alternativet och jag får vatten på min kvarn nästan varje dag.

I detta fall är det en världsomspännande kedja (skitkedja enligt många) som försöker processa mot en liten lokal spelare i en stad där de inte ens är representerade. Du kan väl själv avgöra hur stor förväxlingsrisken är: