Som att skjuta sill i en tunna.

Detta är egentligen ett onödigt inlägg. Det är verkligen att sparka på den som redan ligger ner. Men med tanke på min föregående postning kan jag inte låta bli. Återigen motiverar PC-världen på ett mycket övertygande sätt varför de aldrig kan bli ett alternativ för mig. Återigen bevisar de själva varför de aldrig kan konkurrera med Apple.

Tydligen är planen att göra en Tupperware och att marknadsföringen ska ske hemma hos folk. I goda vänners lag. Den som är duktig på detta kan visst bli Windows 7-värd och vinna partypaket. Vågar inte ens tänka på vad de innehåller. Upplägget är arrogans i kubik. Vem fan -och jag menar verkligen FAN- bjuder in grannar och vänner för att fira ett fucking jävla operativsystem? Det anstår ju knappt en en tvättäkta Appletönt.

Jag undrar hur de resonerade? Vad tänkte den mallige skitstöveln Steve Ballmer och hans rigorösa kamrater i Redmond på när de godkände denna fantastiska film? Det är knappast första gången Microsoft orsakar spräckta mjältar p g a deras reklamfilmer. Men den här gången är det fan episkt.

Jag vill veta vilken målgruppen är. För det kan vara så att filmen i fråga är helt rätt, men att jag inte kan ta till mig den. Den kanske gör ett fantastiskt jobb, bara att jag inte fattar. Det kanske är såhär det ska se ut om man vill sälja administrationsprogram. Eller så är det bara vanlig hederlig kristen good, clean family entertainment you can trust.

Det skulle förklara en del.

Mer om detta pikanta ämne: Resumé

Dell – för dig som är riktigt töntig.

Det är ingen ädel tävling. Men kampen är galet hård om vem som gör bort sig mest i rutan. Ibland har jag faktiskt svårt att förstå hur det kan bli så jävla urbota uruselt bland tysk choklad, rengöringsmedel och diverse magyoghurtar som faktiskt är jättegoda också. Men nog om det. Det är en annan diskussion. En oändlig sådan. Nu ska det handla om datorer. Eller åtminstone om bärbara PC:s.

Amerikaner är tyvärr inte nämnvärt bättre än tyskar när det ska göras panreklam för tacksamma konsumenter världen över. Dell är t o m fräcka nog att försöka göra en Apple. Man liknar datorer vid godisbitar, precis som när Imacen lanserades i slutet av 90-talet, och har med mer vilja än vett försökt bygga ihop en sorts drömfabrik som spottar ut små fula, men färgglada, datorer. Gosskören (eller rättare sagt den både etniskt och åldersmässigt nog så korrekta gubbkören) sjunger en munter trudelutt som säkert går hem hos musikalglada amerikaner. Jag hoppas att européer är större. Jag vill i alla fall tro det.
Undrar förresten varför ingen korrekt människa saknat kvinnor i reklamen. De ska väl också få chansen att göra bort sig?

Skillnaden är (eller var, en gång i tiden) att Apple lyckas få med all metafysik, hela varumärkesvärdet när man gör reklam. Dell förmedlar bara en känsla av skam. Skam för att jag jobbar med reklam. Tänk om någon associerar till lollipopfilmen när jag säger att jag jobbar med reklam? Dumt att chansa. Jag kör min vanliga vals om att jag är kock. Brukar bli enklast så i offentliga sammanhang.

TACK Dell.

Svalde du Ankan?

Visst är det gött med blåsta brudar. Speciellt sådana som är gifta med gamla täta gubbar och som efter år av lyxhemmafrusysslor som t ex välgörenhetsarbete nu lärt sig att koka kaffe. Sådana som man, trots all kosmetisk kirurgi, aldrig skulle ana att de är en sekund under femtio. Och särskilt de som har en syn på jämställdhet som skulle få Steven Segal att rodna.
Kort sagt en människa de flesta sossar kan hata förbehållslöst. Bra TV blir det visst automatiskt.

Tydligen har Hollywoodfruarna blivit någon form av frälsare för slaskkanalen TV3. Och detta kan säkert även slaskpressen skriva under på. Alla vill läsa om den förskräckliga guldgräverskan och hennes mossiga syn på samtiden. Att svenska män är patetiska i sitt blöjbytande. Att det är en kvinnas plikt att stå vid spisen och suga av. Det blir nästan för bra. Det ÄR för bra.

Bra TV är beroende av starka karaktärer. Det är så man orkestrerar dokusåpor. Konfliktbenägenhet och fallenhet för subgruppering är alltid meriterande. En blond, blåst brud som åkt till Hollywood och gift sig utgör knappast något undantag, utan är snarare en drömkaraktär för den som sysslar med lättuggad underhållning. Men tänk nu om blåsta bruden inte är så puckad trots allt. Tänk om hon spelar en roll och allt är ett knep för få dig, du politiskt korrekta medborgare i jämställdhetens Utopia, att köpa kvällstidningen, titta på TV och förfasas.

Vem är det som är puckad då?

*Uppdatering* Fler som tycker att utspelet var för bra för att vara sant här.

Guldstjärna till Eniro.

Eller, nej. Vissa Enirosäljare ska fortfarande ha en redig fet lavett. Det är deras VD Jesper Kärrbrink som är stjärnan.

Upprinnelsen till denna postning är en Facebookgrupp med namnet ”Eniro bluffar”. Namnet anspelar på de högst tvivelaktiga försäljningsmetoder katalogbolagets säljare ägnar sig åt. Undertecknads rörelse har inte bara åkt dit en, utan två gånger och blivit kund mot sin vilja. Eniro beter sig som katalogskojare och uppenbarligen var det ganska många som delade denna uppfattning

FB-gruppen var av experimentell natur och ingen visste egentligen om något skulle hända alls. Det var knappast någon som hade förväntat sig en Apolivaeffekt. Men efter 35 medlemmar och inte ens ett dygns väntan hände något oväntat. Eniros VD Jesper Kärrbrink skrev ett svar. Ett trevligt och till viss del urskuldande sådant.

Jag är imponerad av Jesper. Dels för att han agerade så snabbt. Dels för att jag tycker att hans svar tyder på att han tar problemet på allvar. För tveksamheter i säljledet är i högsta grad en VD-fråga. Det spelar ingen roll hur roliga reklamfilmens dvärgar är om man känner att det sitter en lurifax i andra änden luren. För hur vanligt är det egentligen att en börsbolags-VD engagerar sig i, vad man faktiskt skulle kunna betrakta som, ett kundtjänstärende? Uppenbarligen har karln, till skillnad från alla andra direktörer, förstått att socialmedia är en viktig kanal för att hålla en bra relation med både kundkretsen och gemene man. En kanal där transparens är a och o. En kanal där det kan gå illa om man duckar i skyttegraven.

Cred till dig Jesper.

Skulle köpa glass – fick tårgas.

Tror inte att du knäcker innebörden med hjälp av rubriken, så du får vackert läsa vidare.

Helgens äventyr bestod av en utflykt till Småland. Jag gillar Småland. Men ibland går det lite långsamt eftersom vägarna kvickt åderförkalkas av husbilar, husvagnar och vanliga jävla söndagsbilister. För att hålla koleran på avstånd är det därför nödvändigt att stanna med jämna mellanrum och andas. Denna gång blev det Preem i Målilla. Måilla, liksom.

Tjejigt nog ville jag ha en Magnum. En Originalmagnum och inga maxade konstigheter. En sådan brudarna suger på när chefen ska hålla sig på rummet. Frun ville å andra sidan ha en Daimstrut. Det kanske hade varit att föredra vid närmare eftertanke.
Men med glassen kom något på köpet, en liten patron fylld med en ”mörk frestelse” från …AXE!?
Damen i kassan försäkrade för övrigt att denna ”dark temptation” luktade jättegott.

Nu kanske du undrar var tårgasen kommer in i bilden. Den hänger inte bara ihop med den lilla gasflaskans form och utseende utan framförallt det oväntade greppet från Unilever. Jag skrattar så jag gråter. Tårarna sprutar.
Hur? Hur i hela friden får de ihop kvinnornas onaniglass med grusgrabbarnas Axe? Mig veterligen har Magnum aldrig någonsin riktat sig till män, utan snarare varit aningen föraktfulla i sitt tilltal. Och detsamma gäller i högsta grad Axe, fast gentemot kvinnor.

Är det någon som gjort fel? Eller har jag missat något? Fanns det ingen annan glass att hänga på? Hade man en doft (dark temptation) vars namn var patenterat och inte kunde kombineras med någon annan glass? Kommer Magnum nu att se män som sin primärmålgrupp eller försöker man nå kvinnor via deras män på ett knipslugt sätt jag inte förstår?

Frågorna är många. Kanske hade man bara glömt att man har ett varumärke som heter Rexona och vilka som köper det.