Hillevi med klyftan glömde egna byken.

Nyligen gjorde jag mig lustig över Panlegis badkarsbrud. Utöver det frånvarande innehållet kunde man ge sig fan på att någon rättrådig sosse skulle anmäla eländet till Reklamombudsmannen för könsdiskriminerande marknadsföring. Det var väldigt väntat att så skulle ske. Så extremt väntat att man vore dansk om det ej hade hänt.

Föga förvånande var det socialdemokraterna i Malmös egna lilla ärta Hillevi Larsson som valde att dra de grabbiga Panlegisgrabbarna grabbs inför skranket. Och de kunde gott ha det. Men hon hade knappast räknat med att grabbgänget skulle gå till motattack och anmäla henne för att ha gjort politisk reklam på ett sexistiskt sätt. Jag förstår vad de menar. Urringningen, kjollängden och posturen lämpar sig mer än väl för italienska och ungerska populistpolitiker med förflutet i porrbranschen. Men knappast för en arrogant social-moraltant som anklagar annonsörer för att syssla med kvinnohandel. Visst. Som kvinnlig (och manlig med, antar jag) politiker får du såklart klä dig precis hur som helst. Men. Du bör definitivt tvätta din egen smutsiga byk innan du började moralpredika.

Moralpanik och djup urringning – sådär lagom klyftig kombination.

Naturligtvis kommer inte Hillevi att bli fälld av Reklamombudsmannen. Politik är i likhet med sport och kultur ädla grejor som inte lyder under under någon form av marknadslagstiftning. Till skillnad från företagande är de så viktiga för samhällets fortlevnad att i princip alla yttringar är tillåtna. I detta fall är den korta kjolen så viktig för marknadsföringen av politikern och partiet att den skyddas av yttrandefrihetslagstiftningen. Mona Sahlin tyckte även hon att det var jävligt fräckt med kortkort.

Men för sin egen trovärdighet borde kanske Hillevi tänkt en extra gång innan hon flög upp på barstolen. Eller åtminstone dragit sig till minnes om att den aktuella bilden -kanske kunde komma tillbaka och bita henne i röven- innan hon anklagade Panlegis för att fara med otukt i annonserna.

Förresten. Ser hennes blick inte lite ängslig ut på bilden? Kan det kanske vara partiet som tvingat på henne den korta urringade klänningen?

Dagen då alla blev skvallerpress.

Jag slås ofta av tanken att tryckfriheten borde beläggas med någon form av sanktion. Som ansvarig utgivare borde man inte få vara hur dum som helst. Eller kriminellt spekulativ för den delen. Standardmedia har ett ansvar som man måste leva upp till. Och ett antal önskemål om någorlunda god smak.

Atlet, jo jag tackar.

Tiger Woods. Väldens bäst betalde atlet (nåja, han är golfare, men låt gå för det den här gången) har varit ute och viftat med kuken ett antal gånger. Därför har han och hans (lika svenska som ointressanta landshövdingsdotter till fru) Elin fått äran att bli morgontidningsstoff i konungariket Sverige, världens avkrok. Alla, och jag menar verkligen alla, har skrivit om alltifrån den spektakulära bilolyckan till den snaskiga raden av promiskuösa älskarinnor tigern förlustat sig med.

Jag undrar vad nyhetsvärdet är? Jo, jag fattar att det är bråda dagar för Se & Hör, Svensk Damtidning och Hänt i Veckan. Men hur funkar morgonpressens nyhetsvärdering? Är det för att Elin är svensk? I så fall måste vi jobba på det mindervärdeskomplexet. Förstår inte media att vi gör bort oss när vi lillebroderligt pekar finger med nationaliteten som minsta gemensamma nämnare? Vem är Tiger Woods för den delen? Han är golfare!

Berör det många? Finns det ett stort allmänintresse? I helvete heller. Den här skitiga historien berör i första hand två pers. Det är inte allmängods. En golfare är inte en politiker eller större företagsledare. Han mån vara en förebild för massa små golfyngel, men mer än så är det inte. Är Elin intressant då? Tja. Hon är ju faktiskt svensk och har jobbat i en modebutik innan hon gifte sig. Det påstådda allmänintresset ligger snarare i att media ser en chans till snabb utväxling. Det kan handla om lösnummer, som i semisnaskpressens fall. Eller om tittarsiffror, som är livsviktigt för kvasidebattprogrammen.

Tyvärr landar alla sådana här stick i att vi har det skitpapper vi förtjänar. Men jag tycker det är fel. Media har ett ansvar, för den gemene Ullaredssvensken sväljer glatt den dynga hon matas med. Ridå Sverige.

Hög tid att sluta leka reklam.

Japp. Då var det ridå. Björn Rietz kliver av efter ungefär 10 månader vid rodret. En direkt förlust för förbundet att man inte kunde hålla sin VD längre än så. Och dessutom en generalförlust för den yra styrelseordföranden som satte hans omdiskuterade lön. Vi kan kalla henne Pyttan. Som numera gått och blivit generalkucku på Vattenfall. Skönt att skattebetalarna tar över kontot.

Bild: Från början Resumé.

Jag vill bara klargöra en sak. Någonstans kände jag att hela Saltsjöbadshistorien luktade fisk, men det handlade aldrig om att Björn tjänade 120 papp i månaden. Visst, det är en nog så tilltagen VD-lön för ett förbund som knäar i konjunkturen. Så långt allt socialdemokratiskt korrekt, men det stora problemet är troligen att medlemmarna förväntar sig att en branschförbunds-VD gör LITE mer för de pengarna.

En gång i tiden var jag ganska irriterad på Anna Serner när hon satt som VD för Reklamförbundet. Tyckte mest att hon gjorde onyanserade brandkårsutryckningar när hennes medlemmar hamnat i kläm. Det fanns ingen debattläggning direkt. Och det är väl exakt vad man kan förvänta sig av en jurist? Ganska logiskt. Jurister har väldigt lite gemensamt med kamphundar. Hans Sydow tycker jag var utåtriktad. Det känns som att han faktiskt försökte missionera inom ramen för det som var möjligt, en styrelseordförande med visioner, precis vad som efterfrågas av den haltande panelen hos Dagens Media. Men även han kunde slängt mer käft.

Pia Grahn Brikell är på sätt och vis min personliga favorit. En duktig branschjournalist som i mitt tycke faktiskt gjorde sitt yttersta för att exportera vårt know how till den mindre bemedlade delen av världen. Alltid lätt att få tag på, alltid lätt att ha att göra med. Alltid initierad och intresserad. Sen kanske inte satsningen på utlandsmarknaden gick som tänkt. Men skit i det ett bra försök var det i alla fall. Även om stridslusten ibland saknades…

Vad jag däremot saknar är en VD, eller fan styrelseordförande för den delen, som tar plats i den offentliga debatten. En ledare som alltid har medlemmarnas business på agendan. En ledare som alltid sätter reklamen som samhällsstöttande faktor i det första rummet och ALLTID belyser reklamens fördelar och på barrikaden sablar ner horderna av nej-till-reklamare i form av journalister, politiker, företagsledare, vanliga jävla kommunister och förvirrat standardpack. Finns det någon jävla person som kan axla den manteln, så h*n väl värd 120 papp i månaden.

Så till skillnad från de högt betrodda svarandena i Dagens Medias minienkät tycker jag inte att en stillsam visionär vid rodret är lösningen. Vi behöver en flåbuse, en pugilist. Någon som kan få vår yrvakna köparkår att inse att vi säljer deras produkter, att vi förbättrar deras affärer. Att vi gör säljjobbet de själva inte fattar och att vi kan göra en avgörande betydelse. Vi sysslar fan inte med konst. Vi jobbar med sälj, inte onani.

Men nu ska vi väl försöka vara lite konstruktiva och inte bara klaga på folk som satt, utan även framföra förslag på sådana som kunde ratta skutan bättre.
Dick Malmlund, Svensk Handels säkerhetschef, är ett ypperligt exempel på vad Sveriges Kommunikationsbyråer skulle behöva. Så fort något bara lite besläktat med en detaljhandelssäkerhetstsfråga krusas, är Malmlund där i rutan och kommenterar. Och får fram sitt budskap. Han verkar alltid vara tillgänglig och får ofta uttala sig i frågor som ligger LÅNGT utanför hans kärnområde. Tänk om han kunde snacka reklam istället. HAN är värd 120 papp i månaden.

Dick Malmlund. Vad tjänar du nu? Intresserad av ett nytt jobb?

Panlegis tar till fittknepet.

Hade du hört talas om Panlegis igår? Inte jag heller. Förmodligen hade knappt någon hört talas om dem och än färre var intresserade av vad de gör. Men tack vare den svenska förutsägbarheten är nu billiga brittiska aktiebolag på var mans (OCH kvinnas) läppar kan man förmoda.

Så vad är det som egentligen hänt? Jo, ett par brunstiga grabbar har gjort annonser innehållandes irrelevant blickfång, nämligen en lättklädd brud! Originellt, va? Det är inte första gången och absolut inte den sista. Det är inte kriminellt på något sätt, utan endast moraliskt förkastligt kan man anta. Det är inte kommunikativt för fem öre och absolut inte varumärkesbyggande i någon beständig bemärkelse. Men tack vare den svenska malligheten är det uppenbarligen säljande. Man har, enligt egen utsago, blivit mer eller mindre nedringda. För vaddå? En tomtenissa i ett badkar? Ordvitsen ”Company for christmas” är dessutom så usel att hjärtat stannar.

Visa pattarna Panlegis!

Varför ringer det på telefonen då? Och varför rasar vi till höger och vänster över nakenchocken? För rasas kommer det. Än så länge är det bara branschmedia och någon enstaka spelare som bollat vidare. Men snart lär väl lösiga standardmedia observera nakenchocken och då blir det åka av. Det blir det ju alltid. Svaret är att vi är lite bättre än resten av världen. I Sverige har vi den högsta standarden på typ allt och de ädlaste värderingarna. Här duger det inte att göra reklam med hjälp av lättklädda brudar. Att visa djur och barn trots att de inte har något med saken att göra går fortfarande bra.

Men det finns en sensmoral i historien. Att genusivrarna skapade monstret. Det är alltid spännande med tabun. Panlegis säger sig vilja vara den seriösa aktören på marknaden. Ändå spelar man nakenkortet för att man vet att det gör det kortsiktiga säljjobbet. Man får en kort stunds uppmärksamhet runt sin produkt och kommer i kontakt med massor av människor man annars skulle fått göra mycket bra reklam under lång tid för att nå.

Om det räcker är jag inte rätt man att avgöra, men säkert är att de som skriker fy över tilltaget är de bästa marknadsförarna. Ridå Sverige.