Ett skitpapper och en väska.

Aftonbladet har haft en stor dag idag. Scoopet består av att man konstaterar att Mona Sahlin poserat med Louis Vuittonväska värd 6000 kronor. Detta anstår inte en arbetarpolitiker och det hjälps inte att kärringen fick väskan i femtioårspresent. Tunga tyckare i Aftonhorans sold tycker fy och usch om Sahlins omdömeslösa väsksmak. Sex tusen kronor, det är minsann en halv arbetarlön skanderar snaskblaskan. Och det enda jag egentligen saknar är en mellanrubrik som berättar hur många utförsäkrade sossar som fick sätta livet till för att Mona skulle få sin väska.

Den förhatliga statussymbolen i mitten.

Aftonbladet. Har ni drabbats av kollektiv hjärnblödning? Är ni helt jävla urbota urblåsta? Finns det inte någon tillstymmelse till begåvning i era punschproletärperukstockar till huvuden?
Visst har vi i Jantesverige problem med att en förtroendevald person köper saker som man kanske själv inte har råd med. Men människan gör väl vad hon vill med sina egna pengar? Visst måste en politiker föregå med gott exempel och alltid vara lite bättre än gemene man när det kommer till de moraliska aspekterna. Och som så kallad arbetarpolitiker och smygkommunist ska man nog vara extra försiktig med sina gärningar och uttalanden eftersom allt har en förmåga att komma tillbaka och bita en i röven. Det enda lustiga i eländet är att Mona själv är den sortens populist som kunde hoppat på någon opponent med en lika hjärndöd anklagelse. Så det kanske finns lite poetisk rättvisa i historien.

Åter till ämnet. 6000 spänn? Är det ohemult pris för en designerväska? Måste fråga eftersom jag själv på sin höjd hade skjutit prick på den apfula Vuittonskapelsen. Vilken halvbeige handväska som helst går väl på en tusenlapp eller två? Och hon fick den dessutom i femtioårspresent.

Än mer beklagligt blir denna sorgliga historia när skithuspappret går ut och gör ett halvt återtag då man basunerar ut folkets dom: Mona, använd din väska. Lite som att säga till någon: ”Fan vad du är ful” och sedan säga ”Äh, jag bara skojade”.

Men mest av allt hatar jag Aftonbladet för att de fick mig att ta strid för Mona Sahlin. Fan ta er.

Loffe, Pillan, Dogge, Dregen och Kajsa. Finn fem fel.

Kändisar och reklam brukar vara som olja och vatten. Och det verkar inte spela någon roll vilket decennium man befinner sig i. Det är inte någon bra idé. Generellt. Ändå är det konstant många köpare som naivt önskar köpa sig lite plats och glitter i rampljuset med hjälp av det kända ansiktet. Folk lär sig helt enkelt aldrig.

Personligen är jag övertygad om att kändisar är skit. Hur ska en människa som är känd för en viss sak kunna vara helt relevant för det du säljer? Ingen är heller folklig och folkkär nog för att leverera den blötögda kundens förväntade effekt. Jag vägrar tro det. Det kan inte funka på längre sikt. Inte så totalt varumärkesdränerande kändisreklamen görs i alla fall.
Intressant skulle det förvisso bli om en kund med budget och stake hade använt en kontroversiell kändis. Torsten Flinck, är du ledig?

Men Ingvar då. Som kändis bör du även avtala livslängden på reklamen. Annars kan pinsamheterna följa dig till döddagar.

Det skulle vara intressant med lite siffror. Hur många kök sålde Carolina Klüft för HTH egentligen? Blev det någon skjuts i kyckligdisken för att Pernilla Wiberg sprang och krafsade bland påsarna i sin jakt på den perfekta kycklingen?
Janne Loffe Carlsson är ett annat episkt exempel och kanske en av de som gjort bort sig mest historiskt. Cognacsmedvurst och sneakers liksom. Dregen och Dogge är moderna klassiker som gjort reklam för nästan allt. Elgiganten är nog det enda jobb Dogge kommer undan med. Dregen har veterligen ingen motsvarighet. Botten för de både herrarna är nog ännu inte nådd även om Doggelito var nära med annonsen för den där herrmodebutiken.

Magnus Samuelsson kan vara ett undantag. Kontrasten mellan honom och Babyliss fjolliga produkter är total och han är troligen exakt vad som behövs för att kurtisera fjuniga småkillar (i alla åldrar). Det kanske funkar för att han är en idrottsman och att allt anspelar på styrka och manlighet. Och det är ju lite svårt att ta ifrån Samuelsson.
Sport och sportkopplingar är emellertid inte något automatiskt framgångsrecept. Se bara på Kajsa Bergqvists och Therese Alshammars magplask för Risifrutti.

Men det måste väl ändå gå att göra vettig reklam även om vår träiga kund prompt vill ha med sin favoritkändis? Tveksamt. Men man kan i alla fall göra mindre värdelös reklam. Sån som inte går till världshistorien som den mest pinsamma. Och man bör nog välja med otroligt stor omsorg. Att kändisar gillar knark och idrottsmän steroider är svårt att komma ifrån. Det bör finnas med i krisplanen. Men det viktigaste sitter som vanligt i relevansen. Leif Mannerström är varken bildskön eller trevlig. Men han gör sig lik förbannat bättre än Carro i ett kök. Det omvända gäller såklart på en arena iförda trikåer.

Slutsatsen måste ändå bli: Kändis + reklam = nej.

När Disneyskadade debatterar vargjakt.

Som säkert alla noterat skjuts det varg i dagarna. För första gången sedan 60-talet. Trist tycker jag som helst inte vill bedriva någon jakt alls på friska rovdjur och absolut inte på varg. Men tydligen en nödvändighet enligt Naturvårdsverket och Riksdagen (notera att det står ”Riksdagen” och inte ”Regeringen”. Det betyder att även sossar och miljöpartister var med på beslutet). Och de borde väl veta eftersom dessa instanser bestämmer vad som strövar fritt i skogen.

Detalj från krogen Hellhunt i Tallinn. Ett ställe i min stil.

Inte förvånande höjs ett antal ilskna röster mot jakten. 99.7% av dessa kommer från Stockholm, Göteborg och Malmös innerstäder. Yttrar sig gör alltså folk som knappt sett ett rovdjur ens på bild och som dessutom har en kraftigt romantiserad bild av hur ett ekosystem fungerar, om de ens vet vad det är i sin ombonade lilla lattevärld. ”Disneyskada” brukar det kallas. Det betyder att man tror att alla djuren är vänner och leker tillsammans i skogen, precis som man sett på film.

Så här ligger det till. Människan (det är vi, det) förstör ordningen i ekosystemet. Utan oss reglerar det sig av sig självt. När vi kommer in och fuckar upp allt med hjälp av vårt samhällsbygge kräver detta att vi försöker upprätthålla ekosystemet på konstgjord väg. Om vi nu vill ha ett sådant d v s. Det innebär att man ibland får sätta ut friskt blod, odla skyddsvegetation eller t o m stödmata under vissa delar av året. Blir en art för talrik och hotar ordningen, då får människan helt enkelt gå in och korrigera. I vårt konstgjorda system har djuren en sak gemensamt. Människan är deras värsta (och ofta enda) fiende.

Naturligtvis handlar inte allt om biotopen. Det vore naivt att tro. Älg betyder på sina håll grova pengar och ett redigt köttberg att leva på för den som har mark, rätt och är lyckosam. Eller kanske danska och tyska gäster. Varg kan också betyda grova pengar, men tvärt om för den som har får eller kanske jagar med lös hund. En tränad jakthund har ett försäkringsvärde på ungefär 40 papp. Sen tillkommer ett par hundra timmar i träning. Att det finns ett antal filtmössor som älskar att panga hellre än bra kan såklart heller inte förnekas. Det är ju kul att skjuta och vissa skjuter gärna allt som rör sig. Inklusive jakthunden då och då.

Utöver hundproblemet grundar sig jägarens rovdjurshat ofta i konkurrensen om bytesdjuren. Man vill ha så mycket som möjligt att jaga. ”Om vargen äter upp all älg blir det inget över till mig”. Av samma anledning jagas räv, lo och kråka. Småsint? Naturligtvis. Om vi vill ha en fungerande fauna i detta land, vilket många jägare vill eftersom de bedriver ett omfattande viltvårdsarbete utan att få betalt, krävs det nog att vi får släppa till en älg då och då ur vår kvot.

Debatten som pågått i både sociala och associala medier de senaste dagarna har emellertid inget med praktiken att göra. Det är bara ett politiskt spel. Den Disneyskadade vänstern lobbade fram att öka vargstammen i Sverige. Jägarhögern lobbade fram skyddsjakten som pågår nu. Detta samband har emellertid inte speciellt många av de nyttiga idioterna som nu står på barrikaden förstått.