Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.


Åtgärder

Information

11 responses

17 07 2011
jerkernilsson74

Väldigt bra!

17 07 2011
Om varför jag följer 123 personer på Twitter | Helen Alfvegren

[...] för att det leder till obekväma situationer. Jag förstår inte riktigt poängen med att behöva förklara varför man avföljer – tvärtom välkomnar jag den som vill att avfölja och sen följa igen om intresse finns. [...]

17 07 2011
Nikke

Bra strategi där vid avfölj, men funkar det? Jag har bestämt mig för att inte låta mig påverkas av avföljningar.

Jag följer heller inte folk av artighet, utan har en helt annan strategi. Jag följer folk som talar med/till mig (förutsatt att de inte är spambotar eller troll). Ibland glömmer jag, och då får jag så småningom dåligt samvete, men nästan alltid kommer jag ihåg att följa så fort en ny män isa svarar på en tweet eller nämner mig i någon av sina.

Jag avföljer inte pga meningsskiljaktligheter. Möjligen vid oartighet och alltid om det förekommer hot. Annars strävar jag efter ett spretigt och vildvuxet flöde på Twitter. Det blir så mycket roligare då.

17 07 2011
Helen

Jag vet att du inte gillar oss ”fiskare” men jag skrev några rader här som blev så många att de hamnade på min blogg istället. Alla, precis varenda en, använder Twitter olika, så här gör jag:

http://www.helalf.se/2011/07/17/om-varfor-jag-foljer-123-personer-pa-twitter/

17 07 2011
Peppe Bergqvist

Bra skrivet, även om jag inte alls är som du, fast ändå så är jag det. Jag vill gärna ha ett hej från de som börjar följa mig, något som jag själv börjat med för ett bra tag sen. Jag säger hej och varför jag börjar följa just den personen, om det var för någon bra artikel, kodsnutt eller liknande.

När det gäller att följa tillbaka så måste jag hela tiden gå tillbaka till varför och till vad jag använder Twitter. Jag använder Twitter i jobbet, för att följa bra utvecklare/intressanta personer och bidra med det jag kan. Så, jag är väldigt restriktiv med vilka och hur många jag följer, men intressanta personer lägger jag till i min lilla lista döpt till bra-folk-men-inte-dev, så har jag fortfarande koll på dem när jag har lite tid över=) Tog för drygt en månad sen och avföljde ~80 personer och petade in dem där i stället.

Och ja, precis som dig så blockas alla spamkonton och folk med automatföljar-tjosan, typ amerikaner som följer ~10k personer..
Och att veta varför folk lämnar en vore ju väldigt trevligt.

Vill du så kan vi gärna ha en politisk diskussion, men den tar jag gärna öga mot öga, det blir så mycket lättare att resonera och försöka förklara och förstå varandra då ;-)

17 07 2011
kontaktmannen

@Nikke och @Peppe Förstår vad ni menar med ert förhållningssätt. Själv har jag hittat riktigt många guldkorn genom att följa folk helt förutsättningslöst, tweets och tweeps jag annars hade missat. Naturligtvis blir det en hel del slagg också, men det bekommer mig inte direkt. Tycker att det är värt besväret.
Men den riktiga interaktionen uppstår i mentionskolumnen. Där sker det man har mest nytta av både privat och professionellt. Och jag har en misstanke om att de tillfällena ökar om man följer fler.

17 07 2011
kontaktmannen

@Helen: Tror inte att du kvalar in helt i kategorin ”fiskare”. Snarare PK-maffian. Fiskare har sällan något vettigt uppsåt med sitt pilkande. De drömmer om att i klassisk öronlös annikalantzk anda bröla sina trivialiteter till tusentals tacksamma personer som RT:ar dem. De är rena onanister.

18 07 2011
Helen

@kontaktmannen Hehe! Vad heter kategorin du är med i nu igen?

18 07 2011
kontaktmannen

Tror jag sorterar under ”koleriker”, folk med överskott av gul galla. Snar till vrede alltså.

18 07 2011
Helen

@kontaktmannen Det är jag övertygad om.

19 07 2011
Erik Laakso | På Uppstuds » Jag har ingen twitterfilosofi

[...] presentation om sig så följer jag dem i retur. Jag bryr mig faktiskt inte heller om ifall någon avföljer mig. Då var jag väl helt enkelt inte en person som passade in i deras mönster och det respekterar [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: