Bloggstafett: Babels torn – byggt av hybris eller gemenskap?

13 06 2012

Stafettpinnen har kommit till mig i Per Robert Öhlins bloggstafett för boken Fame to claim.

Babels torn är en myt, en sorts hjältesaga om vad människan kan åstadkomma genom samarbete. I Per Robert Öhlins senaste alster Fame to claim listas ett antal hjältestrategier. -Kreativa hjältestrategier för att få uppmärksamhet i en skeptisk värld-. Boken är en handledning i hur man bygger hjältar. Hur man berör människor och vinner deras gillande. Hur man skiljer sig från mängden och skapar säljbara skillnader. Träffsäker, slagkraftig och fullständigt ovärderlig läsning oavsett man råkar vara en liten människa eller ett stort företag. Här följer Per Roberts tolkning av hur historien om Babels torn passar in i myt- och hjältevärlden.

Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?

I första Moseboken kan man läsa om hur befolkningen växte och spred sig österut. Folket tog sig ända till Babylonien, där man beslöt att bygga en stor stad och, som ett ståtligt monument över dem själva, föreviga staden med ett tempeltorn som skulle nå ända upp till himlen. Därav Babels torn.

 När Gud såg detta sa han: 

»Se där! Om de kan klara av detta när de just har börjat utnyttja sin språkliga och politiska enhet, tänk bara på vad de ska kunna göra längre fram! Inget kommer att bli omöjligt för dem! Kom, låt oss gå ner och ge dem olika språk, så att de inte kan förstå varandras ord!«

 Myten brukar tolkas som Guds straff för mänsklig hybris och olydnad mot Gud. 
Själv har jag en lite annorlunda tolkning. Istället för att se templet som ett tecken på övermod kan man lika gärna tolka den som en symbol för kollektivets kraft. Vad kan vi åstadkomma om vi förenar våra krafter? Kan vi nå så långt som till himlen tillsammans?

Gud såg att det kunde hända och straffade folket på ett sätt som kom att bli adelsmärket för den alltför auktoritäre ledaren. Att härska genom att söndra. (Själv kan jag tycka att det är ett minst sagt märkligt tilltag för att komma från en makt som säger sig älska människan.)

 Handlar myten om hybris eller samarbete? Det är upp till dig att avgöra hur du vill tolka den. Vad du än tycker är det tydligt att Gud skrämdes av folkets kraft när de enades. Och att hans straff var att splittra dem. 

 Enligt min mening är hybristolkningen Guds aspekt på saken. Folkets bild av det hela handlade om vad de kunde uppnå tillsammans. Utan tvekan rörde det sig om en klassisk drabbning mellan makten och folket.

Trots att jag fått ordet måste jag passa på att kidnappa ämnet. Gissar att det är min natur.

Jag är helt övertygad om att Babels torn byggdes av både hybris och gemenskap. Framsynta människor har i alla tider velat göra världen bättre. De får stå för gemenskapen. Hybrisen kommer ifrån de äregiriga. De som snarare drivs av sitt ego och vill sola sig och bygga sitt personliga varumärke. Båda dessa personlighetstyper är nödvändiga om storartade saker ska uträttas. Förmodligen jobbar de bäst i team. Filantropen saknar ofta styrsel och definierad målbild. Narcissisten saknar å sin sida hjärta och har svårt att ta in den stora bilden i sitt perspektiv. Men tillsammans skapar de underverk.

Mest intressant i sammanhanget är de bådas motpart. Kraften som försöker stoppa dem från att göra storartade saker – auktoriteten. Den härskande makten har sett olika ut genom tiderna. Men gemensamt för alla maktmissbrukare är att de alla är extremt måna om att behålla sin makt. I detta fall är historien om Babels torn inget undantag. Fast mänsklighetens fiende i detta fall stavas kyrkan. Vad den kristne guden tycker om ett torn som går hela vägen upp till takvåningen kan vi bara sia om. Vad kyrkan, vars mission verkar vara att hålla de mänskliga landvinningarna stången, tycker är däremot självklart. Om inte projekt av sådan kaliber punkteras är snart det kyrkliga tolkningsföreträdet historia och makten likaså. Därför kunde det ju passa bra med en förklaring om att folken fick olika språk och att anledningen var att Gud inte ville ha besök.

Fame to claim finns att köpa hos t ex Ginza och kostar där 249:-

HELA BLOGGSTAFETTEN
Måndag 21 maj: The Brand-Man om ”Ekot från det förflutna”
Onsdagen 23 maj: Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”
Torsdagen 24 maj: Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Måndagen 28 maj: Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
Onsdagen 30 maj: The Brand-Man om ”Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Torsdagen 31 maj: Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Måndagen 4 juni: Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Onsdagen 6 juni: Navid Modiri om ”En krigares själ”
Torsdagen 7 juni: Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Måndagen 11 juni: Fabriken Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Onsdagen 13 juni: Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Torsdagen 14 juni: Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
Måndagen 18 juni: The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Onsdagen 20 juni: Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Torsdagen 21 juni: Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Måndagen 25 juni: Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”





Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?





Varumärkesmördare och fördomar.

26 07 2011

Vi har varit här förut. Fast den här gången är det lite speciellt. Till skillnad från t ex Radovan Karadžić och Mihailo Mihailovic har Anders Behring Breivik tagit varumärkespreferenserna till en ny nivå. Historiskt sett är fascination för schysta prylar inget ovanligt fenomen. Hitler gillade Mercedes och Kim Jong Il hymlar inte med sin fäbless för Henessey och Dunhill. Bret Easton Ellis fiktive psykdåre Patrick Bateman är kanske det bästa exemplet av alla. Hela hans värld består av varumärken.

Det som gör Anders Behring Breivik (ABB) extra utstuderad i sina varumärkespreferenser är inte att han använder en viss pistol, stövel eller bågfil på grund av deras egenskaper, och inte p g a att han är svag för det metafysiska värdet. Han utnyttjar varumärken för de signaler de sänder till omvärlden. Det ingår i hans mördarstrategi. Han namnger t o m Lacoste som lämpliga kläder att bära för att dessa minskar misstänksamhetsgraden och att omvärlden sänker garden. I sitt manifest skriver han att dyrare märkeskläder är att föredra framför billiga diton eftersom människor har en tendens att lättare acceptera folk i sådana. Radovan valde säkert Gant för att han tyckte att det passade en gubbe med smak och det skulle inte förvåna mig om Mihailo roffade åt sig första bästa hood han fick fatt i. Kanske för viss maskeringsmöjlighet eller för att det bara var lite kyligt den dagen. Det råkade stå ”Nike” på. ABB spelar i en helt egen liga på våra breddgrader.

Jag vet inte om det stämmer. Det är nog mycket don efter person. Det varierar hur lätt folk låter sig imponeras och duperas. Men förmodligen har han till stora delar rätt. En skum typ passerar troligen lättare genom nålsögat än en slafsigt klädd motsvarighet. Uppfattningen säger en hel del om gemene mans fördomar. Du lär knappast lura ett proffs som en livvakt eller någon från underrättelsetjänsten med en krokodil. De tittar på helt andra saker än klädsel, t ex kroppsspråk. Dessutom har de tillgång till allsköns register. Men de är heller inte målgruppen i fallet. Säkert har ABB kunnat röra sig relativt ostört när har rekognicerat miljöerna och inköpsställena för att kunna regissera sina vansinnesscener. Med största sannolikhet har få tagit notis om den propre svärmorsdrömmen med den sjuka blicken. En skabbig uteliggare hade knappast fått sätta foten innanför tröskeln förrän larmet gick. Klart att man litar på fina herrar.

Men för den som sitter på varumärket är detta fall är det inte lika kul. Och det blev inte roligare av att vårt branschorgan Resumé smaskade till med rubriken ”PR-mardröm för Lacoste”. Resumé brukar ofta lyckas med dumma rubbar, på gränsen till dampressen och detta är inget undantag. Tack och lov är Arnaud Leblin, kommunikationsdirektör på Lacoste en nykter man som gör precis det man ska göra i en situation som denna. Han vill inte kommentera saken med mer än att ”hans tankar går till de anhöriga till offren för terrordåden och till företagets team i Norge”. Han kunde förvisso utelämnat den sista bisatsen, men agerandet är helt korrekt.

Det är inte Lacostes fel att en massmördare valt deras kläder och rekommenderar dem till sina ”kolleger”. Lacoste har inte marknadsfört sig på något tveksamt vis och har förmodligen inte alls en lika ljusskygg historia som många andra varumärken, t ex Boss (som ekiperade Adolfs anhang). ABB nämnde Lacoste som exempel för att han vet att vi är små, fördomsfulla människor som gärna gör det lätt för oss. För att våra sensorer slumrar när en uppenbarligen störd golfsnubbe med ett fagert yttre passerar. Samma sensorer som skriker SJÄLVMORDSBOMBARE så fort vi ser ett huckle närma sig.

Möjligen kan man hålla med varumärkesexpert Niklas Olovzon om att Lacoste borde ligga lite lågt ett tag med reklamen. Men om de låter saken bedarra några månader kommer få att göra den osökta kopplingen. jag tror knappast att gemene man kommer att associera krokodilen med massmord framöver. Blåhåriga käringar köper ju fortfarande Burberry trots huligankopplingen. Resumé borde däremot skämmas för sin rubrik. Och det gäller även dig som tror att trovärdigheterna sitter i kläderna. För varumärken i stort funkar den gamla vanliga regeln: Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Och det gäller i högsta grad även i detta fall.

Kanske kunde det komma någon positivt ur denna förskräckliga historia. Det låter som en utopi, men möjligen är detta ett litet steg mot att inte döma hunden efter håren.





Svårt att äga ”gofika”.

22 07 2011

Det är svårt att äga en plats i konsumentens medvetande. Det tar lång tid och kräver konsekvens och repetition. Disciplin och en galet stor säck pengar. Men när man väl är där (när man som företag blivit synonym med ett visst begrepp) kan man få mer ”gratisreklam” än vad man någonsin kunde drömma om.

Vi har sett det förut. För drygt tio år sedan skulle vi äta kyckling på fredagar. En otroligt löjlig idé som efter nötning slog ordentlig rot. Jag är säker på att många människor över 25 år, med lite hjälp, fortfarande kan texten till Kronfågelsången. Ett mer nutida exempel gäller samma dag, fast nu ska man mysa. Fredagsmysa. Ett lika etablerat, om än irriterande, uttryck för att äta chips på fredag kväll.

Den senaste i raden av liknande äga ordförsök är Göteborgskex gofika. Så vitt jag förstår utifrån deras reklamfilmer släpper man vad som helst man har i händerna och springer iväg och äter deras kakor till kaffet när det vankas ”gofika”. Enligt viss Twitterforskning har det framkommit att uttrycket använts länge i rikets norra regioner och innebär ungefär fika med goda kakor och bakverk, till skillnad från vanlig fika vars kulinariska spets utgörs av simpla mackor till kaffet.

Whatever. Etymologin är intressant, men inte avgörande i detta fall. Det intressanta är hur man resonerat när kampanjen togs fram. Troligen har man kalkylerat med att uttrycket snabbt kan bli generiskt och precis som i den förmodat norrländska förlagan kommer att betyda ”vilka goda kakor som helst till kaffet”. Att man inte kan göra anspråk på själva ordet, utan istället marknadsför hela kakhyllan i butikerna. Att man även ger sina konkurrenter draghjälp.
Något liknande lär ha hänt både Kronfågel på fredagar och även OLW och deras fredagsmys. De sistnämnda har hjälpt till att sprida ett befintligt uttryck till en större krets, men innebörden i konsumentledet torde vara chips i största allmänhet. Eller kanske t o m med något gott att snaska på i hemmets lugna vrå i slutet av veckan. Kanske är detta inget stort problem för vaken OLW eller Göteborgskex. De är båda elefanter på sina respektive marknader och en generell försäljningsökning spiller till stor del ner i deras fickor. Göteborgskex dominans på kakmarknaden lär vara förkrossande. Det sägs att man äger mer än 70% av kafferepen. Kronfågel spelade säkert också i den ligan då det begav sig.

Jaha. Vad leder då detta till? Kanske att man kan lyckas ganska bra utan att ha själva äganderätten om man dominerar tillräckligt stort i distributionsledet (se på Coca Cola. Den som redan säljs av varenda kotte med en drickakyl behöver inte reklam i samma utsträckning som den som är oetablerad). Men det måste ändå innebära ett visst famlande i mörkret om uttrycket blir allmänomfattande. Få företag är intresserade av att ge konkurrenterna del av sin reklam. Och om uttrycket man ville äga blir så luddigt att det kan betyda snask i allmänhet har man även bjudit alternativen och substituten på en gratisresa, t ex godis och snabbmat i detta fall.
Den som har en sång lyckas troligen kroka fast bättre än den som bara har ett ord eller uttryck. Men mest pengar tillbaka får den som har fått med en tydlig relevans, eller åtminstone bakat in sitt företagsnamn i ramsan. Där är ingen av de ovanstående.





Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.





En tweet kan göra skillnad.

13 07 2011

Detta inlägg handlar om ett besviket barn, en nöjespark without a clue och en informationschef som borde tänka på vem som betalar hennes lön. Men framförallt handlar det om en tweet som blev en artikel.

Det är lätt att bli trött på sin samtid. Speciellt när man hör historien om min kollega @leriques femårige grabb som ville bli sminkad som Jokern i Batman på Liseberg. Det fick han inte, utan sminkösen hänvisade till copyrightskäl och att han istället kunde välja mellan kanin, fjäril, tiger, prinsessa, eller pirat. Inte speciellt förvånande. Liseberg, Nordens största nöje, har såklart en mall för att maximera varje femtiolapp som föräldrarna hostar upp vid sminkbordet. Naturligtvis har man gjort sminkningen så löpandebandaktig man kan. Det handlar ju förstås om pengar. Nej det gör det inte. Det handlarom stake. Inget annat. Informationsansvariga Julia Vasilis tycker inte att sminkösen gjort något fel. Nej, tro fan det. Hon har väl bara lytt order. Om jag minns Liseberg rätt är hierarkin direkt kinesisk och att säga emot en överordnad bestraffas med avsked eller åtminstone verbal misshandel. Sminket har säkert fått klara direktiv om att de standardiserade skitmotiven gäller. Men i GP överraskar ovan nämnda Julia med att säga att t ex en flamingo säkert skulle gå bra. Det är här ryggradslösheten och nollkollen på upphovsrätt kommer in i bilden.

Ni förstår, fellow socialdemokrater. Upphovsrätt kräver verkshöjd. Det räcker inte bara med ett antal stöddiga advokater i kritsteck med amerikansk accent och allmänt taskig attityd. Du måste ha åstadkommit något värt att skydda. Annars omfattas du inte av upphovsrätten. Få företeelser i t ex USA och Kina gör det, eftersom de byggt sina imperier på att kopiera. Jokern, karaktären i Batman är ett exempel på detta. Han har ingen karaktäristisk mask. Han är den enklaste formen av en vanlig fucking standardclown, skapad i Europa för hundratals år sedan och vars utseende -KANSKE- fått sitt genombrott i och med Bob Kanes Batman någon gång på 40-talet. DC Comics och Warner Brothers kan således inte hävda någon som helst upphovsrätt på denna mask, eftersom de själva stulit den. OCH för att den knappast uppfyller kraven om just verkshöjd. Vitt ansikte med röda läppar, liksom. Men Liseberg har valt ynkryggens protokoll för att försäkra sig emot stämningar istället för att ta sina betalande gästers parti.

Men det ska även handla om socialmedia. Upprinnelsen till historien var en tweet. Den snappades gissningsvis upp av en försigkommen journalist på GP (kanske inte en vän av Göteborgsandan) och blev sedan en artikel. En artikel som tyvärr kommenterats till större delen av kompletta idioter. Men det kanske är så GP:s läsekrets ser ut. Jag kan notera en TYDLIG klasskillnad mellan kommentarerna hos rikets första och andra tidning. Och tro mig. Det smärtar mig att den gemene DN-läsaren har otroligt mycket mer substans mellan öronen än GP-ditot. Men det kanske blir så när det bara finns en morgonpressad anka i dammen. Man får de läsare man förtjänar. Utökad kommentarsmöjlighet på gp.se, likt dn.se, kanske inte är en bra idé trots allt. Man borde överväga att strypa möjligheten helt, eftersom folk är för korkade för att ges utrymme.

Men. Åter till förfarandet. Det var som sagt inte pojkens far som ringde GP och lipade. Han skrev en tweet och den dök troligen upp i flödet hos en journalist med viss insyn i upphovsrättsliga frågor och denne tyckte att det var stoff nog för att göra en artikel av. Med andra ord: All cred till Kristin Holmström på GP. I motsats till många av idioterna i kommentarsfältet tycker jag att det var bra gjort. En pojk blev besviken, men jag vet att han överlever. Men jag tycker att Liseberg gjort bort sig kapitalt. Graverande. Dels genom sitt agerande att inte sminka, men än värre genom Julia Vasilis kommentarer.

Liseberg borde be om ursäkt. Och börja jobba för dem som betalar istället för att gå Hollywoodspökens ärenden.





Befängt att prata om en Twitterelit.

11 07 2011

Ja, befängt att prata om en (1) elit alltså.

I anslutning till Mumindalsveckan har åter den tröttsamma diskussionen om Twittereliten fått ny fart. Det är ungefär samma gamla repiga skiva som spelas: Vissa väl valda twittrare betraktas som mer eller mindre snobbiga och dikterar villkoren för vad som är OK och inte i kanalen. Vissa twittrare missbrukar sin makt i egenskap av att vara tongivande och håller blåbären kort. Så långt intet nytt.

Det som utlöste debaclet denna gång var #flickjox, ett rykte om en ny socialmediakanal. Något som bara var ett Almedalsskämt startat av bl a @deeped, @petterkarlsson, @danehav, @nikkelin och @jocke. Med lite spridningshjälp snappade ett antal ängsliga själar snabbt upp att något nytt var på gång och deras besvikelse lät inte vänta på sig när det hela uppdagades som ett skämt. Folk kände sig lurade. Folk kände sig kränkta. Folk kände sig utnyttjade av ”Twittereliten”. Folk är uppenbarligen nötter utan en tillstymmelse till självdistans. Eller sinne för humor.

I sann socialdemokratisk utjämningsanda fick den patetiska elitdiskussionen nytt bränsle. Plötsligt duggade det tätt med hashar som #elit och #twitterelit. Folk krävde alltifrån ursäkter till huvuden på fat och förklaringar från prankmakarna hjälpte föga för att stilla pöbelns törst efter blod. Och helt i onödan fick de lättkränkta både en och två ursäkter.

Idioti är förnamnet. För det första måste det finnas utrymme för skämt. Även för en -elit-. På samma sätt som att morgontidningarna driver med läsarna 1 april måste det finnas utrymme för betrodda socialmediefigurer att skoja till det någon gång per år. För det andra finns det oroväckande många skitnödiga egon i etern. Omnipotenta fåntrattar med noll marginal när det kommer till om att bjuda på sig själva. Om du känner dig kränkt av #flickjox kanske du skulle uppsöka en psykolog istället för att bitcha på Twitter om dina sårade känslor.

Men åter till fenomenet ”elit”. En elit kan beskrivas som de som är högst i näringskedjan. De som åtnjuter underliggande leds respekt för sin position. De man är avundsjuk på. De älskade. De förhatliga. De finns i alla sorters samhällen, även digitala. Men det viktiga i sammanhanget att komma ihåg är att det finns många kedjor. De flesta människor tillhör någon form av elit i något sammanhang. Åtminstone meritokratisk. Twitter är inte på något sätt en homogen kanal. Förutom de få socialmediekonsulterna trängs där diverse mediepack, murvlar, ful-, halv- och helkändisar, så kallade sportprofiler och inte minst pratkvarnar i största allmänhet. Plus en hel del vanligt, sansat folk. Varje subgrupp har sitt eget kluster. Sin egen hierarki.

Såklart tillhör socialmediegräddan med @jocke, @deeped, @britstakston, @ronnestam, @annika, @mymlan och några till en elit. Men det gör också journalistbatteriet i form av bl a @niklassvensson, @malinlernfelt, @tantagnes, @emanuelkarlsten, @carinfredlund och många fler. Politiker som t ex @carlbildt, @arkelsten, @politikerlilith, @goranhagglund, @veronicapalm och @gudschy utgör inte minst i egenskap av sitt ämbete en elit. Men det gör även @lowengrip, @alexschulman och @ladygaga på grund av sitt kändisskap. Så är det oavsett vad man tycker om deras bidrag till samtiden. Det finns såklart fler undergrupperingar och framstående twittrare som bör nämnas, men jag besparar dig detta inte minst av utrymmesskäl.

Elitdefinitionen varierar beroende på vem du frågar. En trettonårig tjej som gillar smink och postordermode kommer inte att ge dig samma svar som en medelålders reklambyråledare. Eller en programledare i radio. Eller en högskolestudent. Eller en mentalvårdare. Eller en mentalpatient, för den delen. Hur man definierar en ”elit” funkar på samma sätt som med begreppet ”folk”. I vissa situationer är man det. I andra inte.

Den förmodligen enda lärdomen vi kan dra av detta är att begreppet ”elit” inom socialmedia funkar precis som ett varumärke. Det är inte du som bestämmer. Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Tycker de att du tillhör en viss ”elit”, då är det så.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.