Jag betraktar det som en bedrift. Att jag lyckats ta mig ännu en nivå ned i spiralen. Jag har blivit ännu sämre. Och det känns underbart.
För bara tolv månader sedan tyckte jag att det var bra mycket roligare att spela fotboll än att titta på den. Det finns nog en viss logik i detta eftersom jag trampat åtminstone tio år i de dobbade skorna. Men icke för ty har jag de senaste 20 åren varit ungefär lika intresserad av fotboll som Melodifestivalen. För er som inte förstod liknelsen betyder det noll, zip, nada.

Men sedan vi började jobba med Hisingens stolthet, BK Häcken, har något lokalpatriotiskt börjat gry. Jag har sett nästan alla hemmamatcher på Rambergsvallen. Jag terroriserar mina grannar och häcklar dem när de erkänner urmjölkade sina Blåvittsympatier. Jag tycker att det är otroligt kul att Bajen åker ner i Superettan och hoppas innerligt att Djurgården går samma väg. Öis kan gott ha det samma efter en så urusel säsong. Jag tycker inte längre att Solna är en trevlig stadsdel. Och Stockholm och Malmö har blivit bra mycket sämre. Helst av allt lämnar jag nog inte min ö alls om jag får välja.

Tack Mathias för att du skickade de blåvita gråtandes tillbaka till sin sida älven.

Kontorschefen är mäkta road över detta. Eller kanske snarare förbryllad, för han förstår ej vad som hänt. Han har ju aldrig sett denna sida av mig tidigare. Han började nog ana oråd när Höök och jag plötsligt ville att allt skulle vara gulsvart. Men myntet trillade nog först ner när det började bli högljudda fotbollsdiskussioner över skrivborden.

Samtidigt har jag nog blivit en mer känslosam människa. Det måste väl vara positivt? För lika mycket som jag hatar de andra älskar jag mitt gulsvart och bara det borde väl innebära att psykopatin minskat en aning? Har jag rentutav blivit en bättre människa?

Tack Häcken för en fantastisk säsong. UEFA-kval hade varit kul, men en femteplats är inte heller fy skam.

Ps. Jag är fortfande helt ointresserad av landslagsfotboll och utländska ligor. Så hys hopp.

Är det månne en retorisk fråga nu igen? Måhända. Men skit i det för ett tag. Nu ska det handla om demokrati. Om Sverige i första hand och SD i andra.

I vårt malliga lilla land är vi snabba att framhålla vår suveränitet. Vi är som regel lite bättre än resten av världen. Vi har något som alla andra saknar, standard och det gör oss automatiskt till lite bättre. Och om inte det vore nog har vi har en könslig jämlikhet av guds nåde och en social utjämningsstrategi som få kan konkurrera med. Ändå får vi inte till det när det handlar om pengar och genus. Fan jobbigt det där.

Vi höll oss neutrala i två världskrig. Därtill har vi gödslat med fredsmäklare och diplomater. Ganska redigt för att vara ett litet sketland i Europas avkrok. Kanske var detta en essentiell ingrediens på vägen mot bättre vetande. Kvitto på att man som svensk åtnjuter lite större demokratisk dignitet än de andra. Visst.

Sverige är ett gammalt kommunistland. Allt har en påtaglig slagsida åt babord. Och vi har ingen som helst intresse av varken politisk jämnvikt eller yttrandefrihet för den delen. Detta märks inte minst genom vårt förhållningssätt till högerpopulism.

Nobelpristagarkandidaten Jimmie Åkesson skrev en debattartikel i Aftonbladet. Han tog med alla fina ord han hade på lager och ändå blev det bara en trångsynt liten essä om mänsklighetens litenhet. SD gjorde bort sig med ledaren. Det kommer att ge dem ett tillfälligt uppsving på kort sikt, men i det längre loppet biter debattartikeln SD i röven. Eftersom jag vet lite bättre kan jag meddela att Svedala behöver IMPORTERA folk för att få en vettig inre marknad, inte stänga ute dem. Socialdemokrati har däremot fått så bli klarar oss i några hundra år.

Den intressanta med artikeln är den stormflod av politiskt korrekta veta bättrefolk som ska klubba livet ur SD och stämma skiten ur Aftonbladet. Ja, och TV4 då förstås som inte utesluter att låta Jimmie & Co göra bort sig i TV-rutan. Opinionsbildning kan bara föras om den handlar om godkända ämnen. Kanske är förklaringen att förra århundradets förhärskande parti skapat möjlighet för SD att växa och att man försöker sopa även detta problem under mattan.

Vår syn på SD bevisar inget annat än att ”demokrati” är ett avlägset begrepp i Sverige och att populism bara kan accepteras om den kommer från vänster.

Vad betyder egentligen ”bra tv”? Är det att produktionen är väl genomförd eller att det finns en bra story bakom den? Knappast. Bra tv är vanligen något helt annat enligt de som oftast begagnar frasen. Frågar du t ex Anders Knave, programchef på TV3, säger han säkert att Anna Anka är bra tv. Skandalösa människor i rutan som gör skandalösa saker som attraherar skandallystna människor. Hans kollega programdirektören Lars Beckung tycker nog å sin sida att Roast på Berns är bra tv, alltså stundtals duktiga komiker som gör riktigt dåligt ifrån sig när de ska försöka vara skojplumpa mot varandra. Det kanske går hem i stugorna. Att man någonstans därute där klockorna sedan länge stannat fortfarande skrattar åt Schyffert. Men jag skäms. Skäms å komikernas vägnar. Skäms för att jag tittar. Märkligt. Parlamentet lyckades aldrig framkalla några sådana känslor.

Trogna läsare vet att jag aldrig är sen att häckla TV3. Inte andra kanaler heller kanske. För minst tre kanaler slåss om vem som erbjuder roligare tv, eller mer nöje. Eller mest kul. Eller kanske mer förströelse whatever. När man i själva verket har en degenererande effekt på både den enskilde individen och tv-klimatet i stort. Dum-tv är inte nyttigt.
Även om de flesta kanalerna generellt rankar lågt finns det faktiskt guldkorn om jag får definiera begreppet ”bra tv”.

Lyxfällan är TV3:s starkaste bidrag (Efterlyst har också sina poänger, men de hamnar på andraplats). Låt gå för att man har ett moraliserande, ibland nästan kristet, anslag när vuxna människor som inte klarar att hålla i veckopengen ska läxas upp i tv. Men det behövs. Vårt överbelånade land är fullt av fåntrattar som borde omyndigförklaras p g a deras oförmåga att växa upp. Det är bra om de får se sina gelikar vid skampålen på bästa sändningstid. Räddar man bara ett klappträ från skuldsanering innebär det familjetragedi mindre och det är ren samhällsnytta.

Nyligen blev det klart att TV4 visar den svenska versionen av Biggest Loser, bantningsprogrammet där det gäller att tappa mest. Visst. Såklart att även detta är freakshow och att menigheten älskar att förfasas över fettsäckarna på samma sätt som man fnyser åt de ekonomiskt oförmögna i Lyxfällan. Men vi är ett fett folk. Det kan man inte bortse ifrån. Vi rör oss för lite och äter för mycket kolhydrater. Om då är format som ”Du är vad du äter” inte bara cynisk underhållning utan även, just det, samhällsnytta.

Så jag ska inte vara så snabb när jag dömer ut nya programidéer i fortsättningen…

Med anledning av flertalet tävlingsfrågor från omgivningen på sistone känner sig undertecknad kontaktman nödgad att ta bladet från munnen. Svaret är nej. Vi har inte några planer på att ställa upp i några tävlingar den närmaste tiden. Inte ens direkta gratistävlingar som t ex Resumés Månadens Kampanj.

Varför? Generellt för att reklamtävlingar suger. Inget nytt på den fronten alltså. De är inte till nytta för någon utan väcker mest irritation. Men framförallt för att tävlingar inte gynnar min byrå. Vi har inte kvalificerat oss i de sammanhang vi ställt upp och därför är det rent slöseri med tid och resurser. I kreativitetstävlingar, som är de sämsta av alla, belönar s k meriterade kreatörer andra (blivande meriterade) kreatörer utifrån hur bra man skojat till det. Genomförandegraden tas sällan någon hänsyn till. Att den duktiga kreatören dessutom snott idén från någon byrå i tredje världen verkar inte heller bekomma de högt anförtrodda kreatörerna i juryn. Hur var det nu? Amatörer imiterar, medan genier snor rakt av. Boot my balls.

Varför vi inte har fått de nomineringar vi tycker bör stå i proportion till de bidrag vi skickat in vet jag naturligtvis inte. Det kan naturligtvis bero på att bidragen ej höll tillräckligt bra nivå, men det verkar osannolikt. Troligare är nog att reklamtävlingar vinns av den som har vänner i juryn och sådana har vi inte några. Motsatsen, d v s bittra fiender, lär det däremot finnas gott om.

Bitter, ja. Är det inte bara det jag är? Nej. För några år sedan, måhända. Det var i så fall på den tiden då jag faktiskt tyckte att tävlingar hade en funktion att fylla. Eftersom jag inte längre är av den uppfattningen kan jag nog betrakta mig som immun.

Men tävla på för all del om du tror att du har något att vinna.

Detta är egentligen ett onödigt inlägg. Det är verkligen att sparka på den som redan ligger ner. Men med tanke på min föregående postning kan jag inte låta bli. Återigen motiverar PC-världen på ett mycket övertygande sätt varför de aldrig kan bli ett alternativ för mig. Återigen bevisar de själva varför de aldrig kan konkurrera med Apple.

Tydligen är planen att göra en Tupperware och att marknadsföringen ska ske hemma hos folk. I goda vänners lag. Den som är duktig på detta kan visst bli Windows 7-värd och vinna partypaket. Vågar inte ens tänka på vad de innehåller. Upplägget är arrogans i kubik. Vem fan -och jag menar verkligen FAN- bjuder in grannar och vänner för att fira ett fucking jävla operativsystem? Det anstår ju knappt en en tvättäkta Appletönt.

Jag undrar hur de resonerade? Vad tänkte den mallige skitstöveln Steve Ballmer och hans rigorösa kamrater i Redmond på när de godkände denna fantastiska film? Det är knappast första gången Microsoft orsakar spräckta mjältar p g a deras reklamfilmer. Men den här gången är det fan episkt.

Jag vill veta vilken målgruppen är. För det kan vara så att filmen i fråga är helt rätt, men att jag inte kan ta till mig den. Den kanske gör ett fantastiskt jobb, bara att jag inte fattar. Det kanske är såhär det ska se ut om man vill sälja administrationsprogram. Eller så är det bara vanlig hederlig kristen good, clean family entertainment you can trust.

Det skulle förklara en del.

Mer om detta pikanta ämne: Resumé

Det är ingen ädel tävling. Men kampen är galet hård om vem som gör bort sig mest i rutan. Ibland har jag faktiskt svårt att förstå hur det kan bli så jävla urbota uruselt bland tysk choklad, rengöringsmedel och diverse magyoghurtar som faktiskt är jättegoda också. Men nog om det. Det är en annan diskussion. En oändlig sådan. Nu ska det handla om datorer. Eller åtminstone om bärbara PC:s.

Amerikaner är tyvärr inte nämnvärt bättre än tyskar när det ska göras panreklam för tacksamma konsumenter världen över. Dell är t o m fräcka nog att försöka göra en Apple. Man liknar datorer vid godisbitar, precis som när Imacen lanserades i slutet av 90-talet, och har med mer vilja än vett försökt bygga ihop en sorts drömfabrik som spottar ut små fula, men färgglada, datorer. Gosskören (eller rättare sagt den både etniskt och åldersmässigt nog så korrekta gubbkören) sjunger en munter trudelutt som säkert går hem hos musikalglada amerikaner. Jag hoppas att européer är större. Jag vill i alla fall tro det.
Undrar förresten varför ingen korrekt människa saknat kvinnor i reklamen. De ska väl också få chansen att göra bort sig?

Skillnaden är (eller var, en gång i tiden) att Apple lyckas få med all metafysik, hela varumärkesvärdet när man gör reklam. Dell förmedlar bara en känsla av skam. Skam för att jag jobbar med reklam. Tänk om någon associerar till lollipopfilmen när jag säger att jag jobbar med reklam? Dumt att chansa. Jag kör min vanliga vals om att jag är kock. Brukar bli enklast så i offentliga sammanhang.

TACK Dell.

Visst är det gött med blåsta brudar. Speciellt sådana som är gifta med gamla täta gubbar och som efter år av lyxhemmafrusysslor som t ex välgörenhetsarbete nu lärt sig att koka kaffe. Sådana som man, trots all kosmetisk kirurgi, aldrig skulle ana att de är en sekund under femtio. Och särskilt de som har en syn på jämställdhet som skulle få Steven Segal att rodna.
Kort sagt en människa de flesta sossar kan hata förbehållslöst. Bra TV blir det visst automatiskt.

Tydligen har Hollywoodfruarna blivit någon form av frälsare för slaskkanalen TV3. Och detta kan säkert även slaskpressen skriva under på. Alla vill läsa om den förskräckliga guldgräverskan och hennes mossiga syn på samtiden. Att svenska män är patetiska i sitt blöjbytande. Att det är en kvinnas plikt att stå vid spisen och suga av. Det blir nästan för bra. Det ÄR för bra.

Bra TV är beroende av starka karaktärer. Det är så man orkestrerar dokusåpor. Konfliktbenägenhet och fallenhet för subgruppering är alltid meriterande. En blond, blåst brud som åkt till Hollywood och gift sig utgör knappast något undantag, utan är snarare en drömkaraktär för den som sysslar med lättuggad underhållning. Men tänk nu om blåsta bruden inte är så puckad trots allt. Tänk om hon spelar en roll och allt är ett knep för få dig, du politiskt korrekta medborgare i jämställdhetens Utopia, att köpa kvällstidningen, titta på TV och förfasas.

Vem är det som är puckad då?

*Uppdatering* Fler som tycker att utspelet var för bra för att vara sant här.

Eller, nej. Vissa Enirosäljare ska fortfarande ha en redig fet lavett. Det är deras VD Jesper Kärrbrink som är stjärnan.

Upprinnelsen till denna postning är en Facebookgrupp med namnet ”Eniro bluffar”. Namnet anspelar på de högst tvivelaktiga försäljningsmetoder katalogbolagets säljare ägnar sig åt. Undertecknads rörelse har inte bara åkt dit en, utan två gånger och blivit kund mot sin vilja. Eniro beter sig som katalogskojare och uppenbarligen var det ganska många som delade denna uppfattning

FB-gruppen var av experimentell natur och ingen visste egentligen om något skulle hända alls. Det var knappast någon som hade förväntat sig en Apolivaeffekt. Men efter 35 medlemmar och inte ens ett dygns väntan hände något oväntat. Eniros VD Jesper Kärrbrink skrev ett svar. Ett trevligt och till viss del urskuldande sådant.

Jag är imponerad av Jesper. Dels för att han agerade så snabbt. Dels för att jag tycker att hans svar tyder på att han tar problemet på allvar. För tveksamheter i säljledet är i högsta grad en VD-fråga. Det spelar ingen roll hur roliga reklamfilmens dvärgar är om man känner att det sitter en lurifax i andra änden luren. För hur vanligt är det egentligen att en börsbolags-VD engagerar sig i, vad man faktiskt skulle kunna betrakta som, ett kundtjänstärende? Uppenbarligen har karln, till skillnad från alla andra direktörer, förstått att socialmedia är en viktig kanal för att hålla en bra relation med både kundkretsen och gemene man. En kanal där transparens är a och o. En kanal där det kan gå illa om man duckar i skyttegraven.

Cred till dig Jesper.

Tror inte att du knäcker innebörden med hjälp av rubriken, så du får vackert läsa vidare.

Helgens äventyr bestod av en utflykt till Småland. Jag gillar Småland. Men ibland går det lite långsamt eftersom vägarna kvickt åderförkalkas av husbilar, husvagnar och vanliga jävla söndagsbilister. För att hålla koleran på avstånd är det därför nödvändigt att stanna med jämna mellanrum och andas. Denna gång blev det Preem i Målilla. Måilla, liksom.

Tjejigt nog ville jag ha en Magnum. En Originalmagnum och inga maxade konstigheter. En sådan brudarna suger på när chefen ska hålla sig på rummet. Frun ville å andra sidan ha en Daimstrut. Det kanske hade varit att föredra vid närmare eftertanke.
Men med glassen kom något på köpet, en liten patron fylld med en ”mörk frestelse” från …AXE!?
Damen i kassan försäkrade för övrigt att denna ”dark temptation” luktade jättegott.

Nu kanske du undrar var tårgasen kommer in i bilden. Den hänger inte bara ihop med den lilla gasflaskans form och utseende utan framförallt det oväntade greppet från Unilever. Jag skrattar så jag gråter. Tårarna sprutar.
Hur? Hur i hela friden får de ihop kvinnornas onaniglass med grusgrabbarnas Axe? Mig veterligen har Magnum aldrig någonsin riktat sig till män, utan snarare varit aningen föraktfulla i sitt tilltal. Och detsamma gäller i högsta grad Axe, fast gentemot kvinnor.

Är det någon som gjort fel? Eller har jag missat något? Fanns det ingen annan glass att hänga på? Hade man en doft (dark temptation) vars namn var patenterat och inte kunde kombineras med någon annan glass? Kommer Magnum nu att se män som sin primärmålgrupp eller försöker man nå kvinnor via deras män på ett knipslugt sätt jag inte förstår?

Frågorna är många. Kanske hade man bara glömt att man har ett varumärke som heter Rexona och vilka som köper det.

Dagens gapflabb tillägnas Lowe Brindfors och deras kreative direktör Rickard Villard. I en allt annat än grundlig Resuméartikel kan man läsa att medarbetare på den forna mastodontbyrån nu har ett kontrakt att ta ställning till. Och det är inte vilket kontrakt som helst, utan ett ”kreativt” kontrakt som är tänkt att öka kreativiteten bland alla medarbetare. Inte bara kreatörer.

Historien påminner lite om kommentaren den forne TBWA-VD:n fällde när hans nu lika forna medarbetare tog sitt pick och pack och startade Le Bureau: ”Vi skulle ha skrivit bättre kontrakt med medarbetarna”. Kontrakt verkar vara patentlösningen både för att behålla medarbetarna och att hålla dem kreativa.

Någonstans kanske tanken är god. Men i mörkret mellan idé och kontrakt kan jag skönja ett glapp. Tyvärr vet jag inte vad detta kontrakt innehåller, men jag betvivlar att det kommer att kläckas nämnvärt fler och bättre idéer bara för att medarbetarna har papper på att de ska vara kreativa. Om det nu är detta som åsyftas d v s. Nyheten om kontraktet kan ju också vara ett desperat rop ifrån en byrå som inte fått så mycket press på sistone.

Artikeln lämnar i vilket fall en hel del att önska. Nog för att vissa Resumémedarbetare trycker vad som helst som råkar flyga in genom fönstret. Men Peter Willebrand brukar inte vara så här pajig. Skärpning för fan.