Din byrå kan inte socialmedia.

Jag vågar påstå det.
Kanske är du reklamköpare och tycker att alla de där nya gratiskanalerna känns lite fräscha. Du kanske har läst någonstans att det är på Facebook och Twitter det händer och att den som inte ger sig in med varumärket i de sociala medierna riskerar att för alltid bli kvar på perrongen. Dina reklamare jobbar troligen på en stor och viktig byrå som i förvirringens tidevarv släppt epitetet ”kommunikationsbyrå” och lagt sig till med det mer klädsamma ”integrerad byrå”. Eller så jobbar du med några småskojare som trots sin litenhet kan erbjuda finfina broschyrer både billigt och bra. I vilket fall kan du inte räkna med att din byrå är kompetent att hjälpa dig med dina kommande socialmediakampanjer.

Alla jobbar vi med kommunikation på något sätt.

Låt oss börja i rätt ände. Reklambyråer gör annonser. Ibland gör de trycksaker, men bäst av allt är ändå när man får göra en riktigt fin annons. Så har det varit de senaste hundra åren och mycket lite tyder på att någon förändring kommer att ske, eftersom även köparna gillar att se sina annonser i tidningen. På 90-talet hände någonting konstigt och skrämmande. Då kom webben. Denna nymodighet lyckades man bemästra genom att köpa upp kompetens. Trots det gör fortfarande VÄLDIGT många reklambyråer annonser, fast på webben då. Vart webbkompetensen tog vägen är lite oklart, eftersom det i många fall är underleverantörer som står för större delen av kampanjkedjan. Vissa reklambyråer är så lyckosamma att de får göra film ibland och då är det ofta produktionsbolaget som även står för den kreativa idén som uppdragsgivaren anlitat reklambyrån för att ta fram.

Plötsligt har din gammelbyrå blivit en fördyrande mellanhand. En grossist som i bästa fall styr upp projektet och håller tidsplanen för en facil ersättning.
Med respekt för några gyllene undantag gör reklambyråer annonser. Mediebyråer bokar annonsutrymme och prutar priser. PR-byråer skriver pressreleaser och gör kundtidningar. DM-byråer gör ODR för brunvaror. Tradebyråer gör hyllvippor. Det är deras kärnverksamhet, det de tjänar pengar på. Och de vill fortsätta att tjäna pengar. Tvivlar du? Läs då dessa skrattretande svar.

Därför är det inte speciellt sannolikt att din annonsmakare är rätt partner när du ska transformera ditt gamla stenåldersvarumärke till flytande form. När du ska börja kommunicera med slutkunden på riktigt. När du ska börja med kundtjänst värd namnet. När du ska släppa kontrollen över det copyrightade och ägna dig åt open source i praktiken. När med darrande fingrar ska försöka praktisera Try it. Live it. Det räcker.
Om du bara lever efter det fetmarkerade på raden ovan kommer det att gå bra. Då behöver du ingen reklambyrå som stjälper dig. Du klarar dig utmärkt själv. Om du ändå känner att de vore bra med lite handledning, bör du anlita expertis värd namnet.

Lycka till.

Ett val utan lärdomar?

Då hade vi valt. Eller rättare sagt 43% av oss. Det var tydligen många och ett bra resultat jämfört med tidigare år. Vad som händer i Europaparlamentet intresserar inte ens hälften av folket. Och av dem som röstade, röstade en icke försumbar del på enfrågepartier i någon form (ja, hit räknas även Miljöpartiet).

Det mediokra valdeltagandet till trots har en del pengar spenderats i valet. Mest pengar har nog lagts på pang i dagspress. Och tv. Årets svarta häst, Piratpartiet har inte annonserat så mycket. Inte alls. Det känns snarare som att de bedrev någon form av folkrörelse på nätet, utan några banners eller agiterande företrädare. Det liksom behövdes inte. Man var i sitt naturliga vatten.

Frågan är om de etablerade partierna något lärt. En sökning på partinamn + internet ger exempelvis dessa sidor i toppen (m) (s) (fp) (c) (mp) (kd) (v). Vetenskapligt? I helvete heller, men i många fall skrattretande.

Det är lätt att yrvaket sjunga de digitala kanalernas lov i valbaksmällan. Återstå att se hur många som verkligen fattade något 2010. Och hur många som orkar mösa sig iväg och rösta.

Förresten. Du hittar mig även på FB nuförtiden.

Red Bull – ett olydigt företag?

Red Bull brukar göra det mesta rätt. Speciellt duktig har man varit på att konsekvent hamra in att man ger drickaren vingar och detta har inte sällan gjorts på alternativa sätt. Man har arrangerat diverse olika flygtävlingar, mer eller mindre seriösa. Allt handlar naturligtvis om att flyga. Detta har man också lyckats göra en hel del PR på. Extremsportaren Felix Baumgartner landade exempelvis med fallskärm på Turning Torso. En ”läskedryckstillverkare” hade enligt tv-nyheterna sponsrat tilltaget. Svårt att gissa vilken…  

Vid något tillfälle har Red Bull blivit anklagade för att man sysslar med olagligheter eller åtminstone uppmuntrar till sådana. Det verkar vara standard 1A-anslaget för journalister när de stöter på något de ej förstår. Detta är dock en kritik företaget tar med ro och man verkar ha torrt på fötterna, eftersom eventuella överträdelser ligger hos utövaren. Men visst är det intressant att den gängse samhällsuppfattningen verkar vara att företag ska hålla sig till ordningsstadgan? Intressant för att i princip ALLA företag bryter mot marknadsföringslagen på daglig basis. De flesta utan att veta om det. Enda anledningen att de klarar sig är att i princip INGEN har någon koll på lagen, varken konsumenter, journalister eller företagarna själva.

Red Bull har förstått något inte speciellt många lyckats snappa upp. Jag får känslan att de sätter konsumentens intelligens och integritet före regelverket. Regelverk som många gånger är tveksamma och kan diskuteras. Regelverk som skapats för att sätta käppar i hjulet för den som försöker driva företag. Jag tycker att det vittnar om stor begåvning. Att man respekterar människorna som håller en under armarna.

Ett annat, lite mindre dramatiskt exempel på hur man kan släppa in dem som gillar en är Red Bull Best Ad Contest. Red Bull söker film- och radioidéer och man vill ha dem från folket. Liknande tävlingar har arrangerats förut, det är inte unikt så sett. Ofta undrar nog de som tävlar om deras bidrag verkligen har en chans att vinna eller om allt är bara är båg. Men den sortens tvivel lär inte Red Bull behöva oroa sig för.

Sociala medier utan pedagogik?

Efter att inom loppet av en vecka ha lyssnat på alla (nåja) auktoriteter inom socialmedia har jag kommit till en ganska obekväm insikt. Det är ingen som fattar grejen. Med ”ingen” menas den ganska talrika publiken vars intresse för de sociala medierna inom marknadsföring verkar vara lika nyväckt som ytligt. 

För dragningar om sociala medier drar verkligen fulla hus. Brit, Niclas och Per säljer ut den ena konfen efter den andra. Alla vill veta mer om de där nya gratismedierna som alla snackar om men få verkar ha använt. Troligen bidrar konjunkturen för att trigga nyfikenheten. Det är inte bara pizzabagare som jublar när man yppar ordet ”gratis”.

Lite förvånande är det hur många av de socialmediaintresserade som knappt snappat upp något alls. I sin egen lilla värld vill man ju gärna tro att exakt alla andra är lika drivna som en själv och brinner för samma saker. Men så är det ju sällan. Och angående de sociala medierna märks detta ganska tydligt på frågor som ”Vad är Twitter?” och ”Hur använder man Facebook”. Flera frågor av den arten ställdes till Per Ström när han pratade på IHM senast. Snart är det dags igen. Det får mig att undra hur många frågetecken som satt i den fyrahundrahuvade publiken på Marknadsföringens Dag härom veckan.

Det kanske är så att de sociala medierna kräver mer förkunskaper än vad man först kan tro. Det kanske är så att vi som mässar socialmedia borde bli lite mer pedagogiska. För det är inte målgruppens fel om den inte fattar.

Varför metalband borde twittra.

Det vore faktiskt ganska naturligt. Hårdrocks- eller metalband har, till skillnad från band i i princip alla andra band i andra genres, trogna fans. Supporters som hänger med i ur och skur som bryter en arm och ett ben bara för att vara med på en konsert på andra sidan jordklotet. Som betalar 500 spänn för en överkolorerad, illa sittande svart band-t-shirt. Som gladeligen skulle skänka bort flickvännen till idolen. Som totalt saknar allt vad trendkänsla heter. Som hänger med in i döden.

Självdistansen brukar det i alla fall inte vara något fel på.

Det faller sig ganska naturligt att ett ”företag” med den sortens ”kunder” borde vara en solklar aktör inom de sociala medierna. En firma som har mer fanatiska anhängare än Apple borde väl betrakta relationen som kan vårdas via nätet som den primära? Och använda exempelvis Twitter nyhetsbulletin. Icke. Dark Tranquillity har 28 followers. Själv följer man 20 pers. ”Bra” jobbat. Arch Enemy är inte mycket bättre med sina 97 följare. Båda banden har en (1) uppdate. In Flames finns inte ens på Twitter för att hålla sin adress. Inte vad jag har kunnat hitta i alla fall.

Varför är då metalbanden så erbarmligt urusla på att twittra? Kanske förstår de inte bättre. Eller så är det genrens aningen konservativa läggning som sätter käppar i hjulen. Teknik hålles knappast speciellt högt av headbangarna. Det tog ju bara sisådär 50 år innan man insåg att synthen kunde tillföra något.

I vilket fall som helst borde deras management förstå PR-värdet för ett band som visar framfötterna inom det sociala. Men jag misstänker att det går trögt även där. Man skickar väl sina pressmeddelanden och promomaterial till de gamla vanliga journalisterna. Undrar hur många som matar exempelvis Loudfarmer med material? Vet de ens om att bloggen finns?

Någon därute som sitter på svaret?

Hur återfår branschen dunköparna?

Kristider är härliga tider. I alla fall om man vet hur man ska hantera krisen och konkurrenterna inte har en susning. 
Dun är för tillfället på den tapeten. Efter Kalla Faktas avslöjande om hur gäss hanteras lär det inte säljas speciellt många duntäcken med sängarna. En och annan brat (eller åtminstone wannabe) lär förmodligen också tänka en extra gång innan den kanadensiska gåsen hamnar i kassen.

Bild: Kalla Fakta.

Så vad kan vi då förvänta oss? I vanlig ordning uttalade sig ett antal mindre PR-tränade stjärnor i Kalla Faktareportaget. Ingen av importörerna hade såklart någon aning om hur det går till i Ungern. Visst låter det trovärdigt? Att en importör inte har någon insikt i produktionsmetoderna? Om så är fallet kanske importören borde fundera på någon annan sysselsättning. Ungefär lika bra som att en reklambyrå-VD missar att det saknas 55 miljoner i kassan.
Hoppas verkligen att PR-brigaderna kör dubbla skift i skrivande stund. För i en sådan här situation kan det bli mycket dyrt för den som inte förstår hur ett varumärke fungerar.  

Men vad importören företar sig är näst intill helt ointressant ur varumärkessynpunkt. Det intressanta är hur man agerar i konsumentledet. Åhléns slutar helt med att sälja dunprodukter till saken är utredd. Det är bra agerat, men informationen ligger längst ned på sidan gömt i ett pressmeddelande. Sova stoppar inköpen, men kör huvudet i sanden. På Ikea åker man ner till fabriken för att kolla vad som händer (inget på startsidan om dun) och Jysk överväger att göra något. Vad kan man undra. Sängjätten garanterar, lite gömt på sajten, att dunet är skandinaviskt och plockat från döda fåglar.
Så här ett antal timmar efter bomben släpptes kan man tycka att de flesta får godkänt med ett nödrop. Bäst är Åhléns som också fått mest medialt utrymme. Men det gäller bara när man talar om ”gammel-PR” och vi får se om det räcker.   

Solklart är i alla fall att denna kris är helt perfekt för att mota med sociala medier. Ett kalastillfälle att släppa in konsumenten i utredningen och löpande rapportera vad man kommer fram till. En chans att bjuda in folk inför öppen ridå och tydligt bevisa vilka åtgärder man vidtar, steg för steg.

Undrar bara om någon är nykter nog för att fatta detta?

Därför avföljde jag @socialdemokrat.

Ibland blir politik extra löjeväckande. De sociala medierna kanske inte är den främsta arenan för de etablerade politiska partierna. Men man har så smått börjat nysta i garnet. Vissa är bättre än andra på att använda kanalerna och andra har inte förstått någonting alls. Carl Bildt har bloggat sedan urminnes tider. Hans medarbetare blir uppriktigt oroliga om han inte postar med jämna mellanrum. Han ligger i toppen av de svenska WordPressbloggarna. De flesta läsarna är säkert inte ens moderater.

Utan att blanda in alltför mycket partipolitiska sympatier kan jag säga att jag är besviken på @socialdemokrats vistelse i Twitteretern. Skitnödigt, flåshurtigt och propagandiskt är målande ord för att beskriva hur partiet hittills lyckats föra sig under det nicket i mikrobloggvärlden. Detsamma gäller också signaturen @Msahlin. Fast där har diskussionsfokus även handlat om huruvida nämnd partiledare verkligen skriver sina postningar själv. Den frågan tycker jag är mindre intressant än innehållet i postningarna. Att en toppolitiker har talskrivare lär vara mer regel än undantag, även om jag till viss del håller med om att de sociala mediernas charm falnar en aning när man spökar. Att så inte är fallet bedyras naturligtvis intensivt. Vi får se.

Vad kan vi lära oss av detta då? Bland annat att de sociala medierna är inte nya standardkanaler som man kan behandla precis som alla de andra, gamla. Det krävs en annan kutym för att lyckas i den sociala sfären. Man kan inte bara ta sin propagandaapparat och koppla in den i det sociala PA:t. De tondöva attackerna mot blockmotståndaren som gör sig så bra i TV och på ledarsidan får motsatt effekt i de sociala medierna. Man framstår som osympatisk och opportunistisk. Sociala medier kan inte duperas på samma sätt som de traditionella. Detta måste både politiker och företagare lära sig.

I skrivande stund har @Msahlin och co intet fattat. Därför får @socialdemokrat skriva sin propaganda för någon annan.

Socialister är vi allihopa?

Det är mycket socialmedia nu. Speciellt mikrobloggande. Både dagspress och aftonpress yras om det om ”det nya” som ska slå ut alltifrån Facebook till bloggen. Och det är väl kul. Fattar bara inte varför gammelmedia måste skriva för efterblivna. Kan man inte utgå ifrån att läsarna utrustats med en hjärna och att viss fattningsförmåga finns? Kan någon kvällspressjournalist därute svara på detta, tack?

Socialmedia i det analoga bjöds det på igår på IHM i MiG:s regi. Socialmediagurun Brit Stakston steppade i närmare nittio minuter och i publiken satt runt 150 pers. Av atmosfären att döma skulle många av dem springa hem och kolla sitt Facebookkonto som de möjligen sporadiskt besökt de senaste månaderna. En lätt hallelujastämning rådde. Enda smolket i bägaren var väl att inte deeped, den andra hälften av den dynamiska duon, var med.

Men. Företag och socialmedia är fortfarande olja och vatten. Ytterst få företag har upptäckt de nya kanalerna, än färre har försökt sätta sig in hur de skulle kunna användas i marknadsföringen. Knappt någon har gett bloggen eller mikrobloggen en chans och testat. Det är kanske inte så konstigt. Att använda sig av en social kanal innebär att man måste engagera sig, vara transparent och uppriktig. Uppsökande. Man måste följa folk och föra dialog med dem. Svara på deras frågor och ibland be om ursäkt. Detta scenario är förmodligen både ovant och skrämmande för den som brukar informera via annonser.

Men vi kommer väl framåt?

***Uppdatering*** Här har du förresten chansen att utöva socialmedia i praktiken.