Har jag berättat att jag älskar er på länge?

24 07 2011

Detta är en sorts kärleksförklaring. Det har varit lite dåligt med sådana på sistone, det gäller både privat och socialmedialt. Så jag antar att det är hög tid. Och jag gör det lätt för mig. Jag börjar här.

Min bekantskapskrets består av ungefär 1000 personer, d v s folk man är lite tjenis med eller mer än så. Av dessa utgör familjen ungefär 3%. Privata, civila vänner i livet, kommer inte ens upp i 1%. De resterande, drygt 96 procenten är yrkesrelaterade på ett eller annat sätt. En enkel slutsats är att jag har få ”riktiga”, fysiska vänner. Jag borde nog betraktas som lite tragisk.
En gång i tiden hade jag faktiskt många vänner. Jag kunde säkert rada upp drygt 30 personer utan större problem. Men åren gick. Folk flyttade, skaffade sig familj och nya bekantskaper. Någon dog t o m. Man brukar kalla det att man ”växer ifrån varandra”. Jag själv var inte bättre. Jag gjorde allt det där utom just dog.

Jag är av naturen en sällskapssjuk människa. Säkert svårt att tro med tanke på hur tvär jag är och att jag bosatt mig halvvägs ute i skogen med inte en granne inom hundra meter. Flytten har jag dock aldrig ångrat. Jag lämnade inget och fick allt. Det hade inte nog inte varit möjligt att flytta mig tillbaks till en lägenhet idag. Det hade blivit messy. Men jag är lik förbannat fortfarande lika sällskapssjuk. Därför har socialmedia varit otroligt viktigt för mig. Visst. Jag jobbar fortfarande inne i stan och har lätt världens bästa besättning på byrån. De fungerar som en sorts förlängd familj och jag älskar dem alla. Men jag känner ingen direkt glädje av att åka in till själva stan. Jag saknar inte pulsen, trängseln och alla människorna. Jag trivs bra i min lilla borg på toppen av åsen. Här är jag kung och den som kommer hit utan audiens får prata med hundarna först.

Därför har socialmedia blivit helt ovärderligt för mig. För jag känner mig inte tragisk. Om man tar med mina socialt mediala vänner i beräkningen är plötsligt min vänkrets mer än fördubblad. Vän av antika värderingar kanske anser att denna krets inte utgörs av några -riktiga- vänner. För all del. Jag träffar dem sällan i köttet. Men tweetups händer med jämna mellanrum. Och jag konverserar med dem bra mycket oftare än mina köttsliga vänner och flera av dem känner jag t o m bättre än de många -riktiga- vänner jag en gång hade.

Visst kan man tycka att människor borde träffas oftare -IRL- och det kan jag inte argumentera emot. Men med heltidsjobb, ibland övertidsjobb, tre jyckar, ett hus med renoveringsbehov, svärföräldrar som snart köpt en ö, diverse hundaktiviteter, alltför sporadiska gymbesök och småbarn på armen plus inte minst en respektingivande sträcka in till stan (där vänskapskretsen kamperar) blir det inte så vansinnigt mycket tid över. Jag få helt enkelt inte ihop logistiken och träffar därför mina äldsta vänner ca två gånger per år, vid födelsedagar vanligen. Familjen träffar jag tack och lov i alla fall minst veckovis. Men mina socialmediala vänner träffar jag varje dag på nätet, ibland flera gånger. Och jävlar vad jag behöver det.

Att jag har en så stor del av min bekantskapskrets på nätet innebär att jag inte längre känner mig rädd för att lämna stan. Visst vore det tråkigt att inte se familjen lika ofta och de få gamla vänner man har kvar. Men den större delen av ens sociala vardag skulle man fortfarande hålla obruten kontakt med. Kanske t o m träffa oftare. Det är en trygghet om något. Jag kan faktiskt flytta till en liten ö långt bort i tjotahejti och ändå behålla vänkretsen relativt intakt. Det enda som krävs är en vettig mast och en hygglig basstation. Det om något är en trygghet.

Tolka nu inte detta som att jag föraktar mänskliga möten. Tvärt om. Jag applåderar dem alla. Men ibland är de helt enkelt inte möjliga, eller åtminstone svåra och blir därmed automatiskt sporadiska. Jag har heller inga invändningar mot att folk minskar sin socialmediala närvaro för den fysiska. Men för mig, med de få lediga timmar dygnet erbjuder, är jag direkt beroende av att hålla kontakt med folk digitalt. Så, mitt flöde. Tack.

Har jag förresten berättat att jag älskar er på länge?





Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.





Fyll Medis med twittrare 3 juni.

25 04 2011

Twitter används för allt. Att tycka och tänka. Man delar med sig man upplever. Detta görs i en liten ruta på 140 st tecken. Folk ler, ryser, förvånas, skrattar. Twitter skapar hos oss alla de känslor som finns att nämna. Twitter svarar på dina frågor. Det ger dig råd och perspektiv på saker du går igenom. Även när du är i botten av ditt liv. Lika så när du är på ditt allra bästa humör. Twitter är och kommer bli ett sätt att bli sedd på. Och det spelar ingen roll vem du är. Men bakom varje avatar finns det en människa som andas, känner, tycker något och vill vara accepterad precis som hon/han är. Twitter är dina ord. Dina tankar som kommer förmodligen från det djupaste av ditt hjärta. Det fantastiska med det måste vara att någon kommer alltid att läsa det du skriver eller säger. Oavsett om du är svart, röd, ledsen eller dödsjuk. Twitter är kärlek och det ser ingen skillnad på vem du är!!!

Twitter är mitt sällskap i min ensamhet. Mina följare och de jag följer är mina vänner. Vi kanske inte pratar varje dag. Men ni finns där. De finns där. Vi delar tankar och känslor och det är både högt och lågt. Känner du också så? Om jag lägger mitt hjärta i min hand är du beredd att ta emot det och ta hand om det? Den frågan har jag aldrig ställt till någon utav er. Istället har jag varit beredd att ta hand om ditt, om du behöver det. Och jag hävdar att de jag kallar vänner känner precis som jag gör.

Twitter enar folk. Det tar dig för den du är. Det är det som är det fantastiska med Twitter. Twitter är ord… Ord som har skapat känslor som har fått människor att säga: ”Jag älskar dig” och som idag, i detta nu, lever ihop.  Twitter är vad du vill att det ska vara.

Träffa de du skriver till. Träffa de som får dig att le och skratta. Låt min dröm bli din.

3 juni, från kl 18.00 fyller vi Medborgarplatsen i Stockholm med twittrare. Välkommen. #masstweetup

/Cristian Montes-Reyes, @diabloSTH





Bloggdöden – en myt?

9 08 2009

Nu blir det meta. Det ska handla om hur den ena socialmediakanalen äter den andra. Eller hur vi alla sägs konkurrera om samma vara: Tid.

Självklart blir man lite deppig när kurvorna dyker och plötsligt ligger under hundra besökare per dygn (med god marginal dessutom). Och lika glad blir man när plötsligt det peakar och skjuter i höjden igen. Denna bergochdalbana har många bloggare fått åka sedan årsskiftet och desperat söker man förklaringar. Den mest vedertagna verkar vara att det är Twitter och Facebook som snott publiken. Att folk inte läser bloggar och skriver kommentarer på grund av att de hänger på andra ställen.

Det är en bekväm förklaring. Att det skulle ha kommit något nytt och att det ”gamla” nu inte gäller. Att bloggen har blivit lika övergiven som skrivmaskinen och att det begränsade sällskap som trafikerar socialmedia flytt till trendigare plats. Fan trot.
Jag har ett annat bud. Förklaringen är inte speciellt trevlig. Den riktiga anledningen lär vara att vi har skrivit för dåliga inlägg. Och postat för sällan. Med ”dåliga” menar jag ”inte tillräckligt intressanta” för läsaren.

Förvisso spelar tiden in. Den är begränsad och prioriteringar är ett måste för att den engagerade människan ska kunna vara på alla ställen samtidigt. Men hur många timmar spenderas inte på tevetittande trots att det -aldrig går något vettigt- på burken?
Nej. Det är inget nytt som kommit och stulit våra läsare. Vi stackars värnlösa bloggare har inte blivit rånade. Vi har blivit för tråkiga och inte insett att vi har underhållningskrav på oss. Att vi måste leverera (som det så klyschigt uttrycks).

Har jag rätt? Jag frågar lite blandat folk som borde veta: Deeped, Ulrika Good, Anjo, Please copy me, The girls of Florida.





Varför metalband borde twittra.

6 04 2009

Det vore faktiskt ganska naturligt. Hårdrocks- eller metalband har, till skillnad från band i i princip alla andra band i andra genres, trogna fans. Supporters som hänger med i ur och skur som bryter en arm och ett ben bara för att vara med på en konsert på andra sidan jordklotet. Som betalar 500 spänn för en överkolorerad, illa sittande svart band-t-shirt. Som gladeligen skulle skänka bort flickvännen till idolen. Som totalt saknar allt vad trendkänsla heter. Som hänger med in i döden.

spinal
Självdistansen brukar det i alla fall inte vara något fel på.

Det faller sig ganska naturligt att ett ”företag” med den sortens ”kunder” borde vara en solklar aktör inom de sociala medierna. En firma som har mer fanatiska anhängare än Apple borde väl betrakta relationen som kan vårdas via nätet som den primära? Och använda exempelvis Twitter nyhetsbulletin. Icke. Dark Tranquillity har 28 followers. Själv följer man 20 pers. ”Bra” jobbat. Arch Enemy är inte mycket bättre med sina 97 följare. Båda banden har en (1) uppdate. In Flames finns inte ens på Twitter för att hålla sin adress. Inte vad jag har kunnat hitta i alla fall.

Varför är då metalbanden så erbarmligt urusla på att twittra? Kanske förstår de inte bättre. Eller så är det genrens aningen konservativa läggning som sätter käppar i hjulen. Teknik hålles knappast speciellt högt av headbangarna. Det tog ju bara sisådär 50 år innan man insåg att synthen kunde tillföra något.

I vilket fall som helst borde deras management förstå PR-värdet för ett band som visar framfötterna inom det sociala. Men jag misstänker att det går trögt även där. Man skickar väl sina pressmeddelanden och promomaterial till de gamla vanliga journalisterna. Undrar hur många som matar exempelvis Loudfarmer med material? Vet de ens om att bloggen finns?

Någon därute som sitter på svaret?





Twestival 2009 fast becoming.

5 02 2009

Gott folk. Då var det klart. Årets Twestival i Göteborg sker på Soho Och det händer torsdag 12 februari från 19.00.

Twestivalen är ett internationellt event och tanken är att twittrare ska kunna träffas in the flesh och inte bara umgås via skärmen. Dessutom går alla överskjutande intäkter från eventet till charity:water. Socialt samkväm för den goda sakens skull om inte annat.

Själva IRL-tanken har jag lätt att befatta mig med. Jag gillar att träffa socialmediabekanta på ”riktigt”. Har förstått att vissa har lite problem med den så kallade verkligheten och föredrar anonymitetens alias och avatar. Men det gäller som sagt inte mig.

Biljettalternativ och priser hittar du här.





Därför avföljde jag @socialdemokrat.

1 02 2009

Ibland blir politik extra löjeväckande. De sociala medierna kanske inte är den främsta arenan för de etablerade politiska partierna. Men man har så smått börjat nysta i garnet. Vissa är bättre än andra på att använda kanalerna och andra har inte förstått någonting alls. Carl Bildt har bloggat sedan urminnes tider. Hans medarbetare blir uppriktigt oroliga om han inte postar med jämna mellanrum. Han ligger i toppen av de svenska WordPressbloggarna. De flesta läsarna är säkert inte ens moderater.

sap

Utan att blanda in alltför mycket partipolitiska sympatier kan jag säga att jag är besviken på @socialdemokrats vistelse i Twitteretern. Skitnödigt, flåshurtigt och propagandiskt är målande ord för att beskriva hur partiet hittills lyckats föra sig under det nicket i mikrobloggvärlden. Detsamma gäller också signaturen @Msahlin. Fast där har diskussionsfokus även handlat om huruvida nämnd partiledare verkligen skriver sina postningar själv. Den frågan tycker jag är mindre intressant än innehållet i postningarna. Att en toppolitiker har talskrivare lär vara mer regel än undantag, även om jag till viss del håller med om att de sociala mediernas charm falnar en aning när man spökar. Att så inte är fallet bedyras naturligtvis intensivt. Vi får se.

Vad kan vi lära oss av detta då? Bland annat att de sociala medierna är inte nya standardkanaler som man kan behandla precis som alla de andra, gamla. Det krävs en annan kutym för att lyckas i den sociala sfären. Man kan inte bara ta sin propagandaapparat och koppla in den i det sociala PA:t. De tondöva attackerna mot blockmotståndaren som gör sig så bra i TV och på ledarsidan får motsatt effekt i de sociala medierna. Man framstår som osympatisk och opportunistisk. Sociala medier kan inte duperas på samma sätt som de traditionella. Detta måste både politiker och företagare lära sig.

I skrivande stund har @Msahlin och co intet fattat. Därför får @socialdemokrat skriva sin propaganda för någon annan.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.