Hänt på Sturehofs mellanbar.

31 03 2008

Alla med den tvivelaktiga vanan att röra sig på de tre trottoarer som kallas Stureplan har säkert någon gång varit på Sturehof (denna jämförelsevis folkliga sylta i skuggan av de riktiga bratställena). Så även jag. Senast i fredags, faktiskt. Mitt sällskap var inga mindre än Minegoestoelevens PR Öhlin och Please copy mes Mattias Åkerberg. Det krävs väl inte direkt någon nobelpristagare för att räkna ut ungefär vad vi pratade om. Men vid vårt grannbord satt Peppe Engberg med sällskap. Under den gamle mediejournalisträvens bänk hade någon glömt en egendomlig profilartikel. En shoppingkasse modell elegant med Timbrotryck. Ja, du läste rätt. Timbro, borgarnas tankesmedja har egna profilkassar.

Jävligt kul om du frågar mig. 

timbro.jpgOBS. Smygtagen bild.   





Tre lingon vet vad kvinnor vill ha.

29 03 2008

Nu har det kommit ”reklam” i brevlådan igen. Den här gången var det Securitas Direct som skickade en tulpanfolder till min fru. Eller kanske till mig? Frågan är varför de inte skickade sig själva raka vägen till ERK på samma gång. Trycksaken är minst sagt sexistisk i sin flåshurtiga önskan att vara till lags och erbjuda alla värnlösa, och naturligtvis hjärndöda kvinnor en äkta karl. I den himla fina foldern, som verkligen utgör juvelen i kronan beträffande copy och art, kan man läsa om ”Drömmannen” och det finns också en tillhörande lista där de har bockat av alla egenskaper han ska ha: Beskyddande, tillgänglig, närvarande och trygg. Ingredienser som gör en vanlig man till en riktig karl. Ja, foldern handlar överraskande nog om hemlarm ifrån Securitas Direct och Aroundio. Och om man (läs: kvinna) är snabb bjuder de dessutom på en hotellnatt i lugn och ro för två personer.

sec.jpg

Detta parerbjudande är emellertid extra lustigt eftersom man riktar sig till stackars värnlösa (och hjärndöda?) kvinnor utan riktigt karl. Vem ska de ta med sig? Det kan väl knappast vara så att de vill ha med sig sin oduglige icke-karl på resan? Och Securitasmannen som levererar tryggheten, han kan väl knappast åka med. Han är ju upptagen med att vakta huset. Nej, det får nog bli någon lika livrädd väninna som också behöver få sig en lugn natt utan inbrottstjuvar och våldsmän för omväxlings skull.

Så till frågan: Har man gått och blivit fullständigt sinnessjuka på Securitas? Ja, inget snack om den saken om man får tro foldern och deras yrande om drömmannen. Men detta är knappast en yttring av ett nytt fenomen, utan ett utspel av själva affärsessensen hos Securitas. Alla väktarbolag närs av människors rädsla. Ju räddare folk är desto större blir vårt behov av trygghet, eller åtminstone känslan av upplevd trygghet. Tillslut blir vi amerikaner, rädda för vår egen skugga och med revolvern alltid tillhands under huvudkudden. Jag är inte intresserad av ett sådant samhälle. Jag tror inte att folk är lyckliga i en polisstat (eller väktarstat för den delen). Dessutom är Securitas fagra löften om ett tryggt hem och liv ett slag i luften. Majoriteten av alla våldsutsatta faller offer för sin partner eller någon annan i deras närhet. Mot dem skyddar inga larm. Det borde charlatanerna på Securitas var medvetna om.

Flåshurtiga väktarbolag må ursäkta. Nu ska heteronormativa jag ut och rulla undan en stulen bil som dumpades på min tomt i morse. Om Securitas nu är så rediga kan de väl skicka Drömmannen till min undsättning.     





Ingen mer fri television?

27 03 2008

radiotj.jpg 

Ja, jag erkänner. Jag tillhör idioterna som snällt betalar Radiotjänst hutlösa tariff varje kvartal. Det är sådana som jag som möjliggör att socialdemokraterna har en propagandakanal vars samhälleliga innehåll har stark slagsida åt babord. Jag sponsrar den så kallade fria TVn och jag vet egentligen inte varför. Någonstans tror jag på public service. Jag tror att det är bra. SVT och Sveriges Radio har dock ingenting med public service att göra.Men ibland så blir man lite glad. Idag kom det tex en liten fripassagerare med räkningen. En reklamtrycksak som visade upp lite exempel på glada licensbetalare som alla sjöng den ”fria” tevevisionens lov. Komikern Mikael Tornvig var med i en miniintervju och fick t o m kalla SVT för östtysk TV (fast det var ju naturligtvis med en hänvisning till 70-talets SVT). 

Det var inte att Radiotjänst använder mina licenspengar till reklamtrycksaker, något man innerligen hatar, som gjorde mig så glad. Det var att någonting saknades. Något hade hänt. Det mest egendomliga med denna reklamtrycksak (som förmodligen bokförts som en informationsfolder) var att frasen ”fri television” ingenstans nämndes. Kan det möjligen vara så att irritationen över statsmedias malliga inställning nått hela vägen upp och att man ej längre vill provocera genom att kalla sig ”fri”. Att kanske t o m någon insett att de produktioner man sänder är tendensiösa och knappast uppfyller kravet på objektivitet?   

Vad säger du? Har det hänt något med SVT-retoriken?  





Man kan inte tycka illa om reklam.

27 03 2008

I Sverige verkar många människor tro att de inte gillar reklam. Påståendet är dock befängt. Det är nämligen så att man inte kan tycka illa om reklam. Överlag bör man inte göra sådana grova generaliseringar och uttala sig om saker man ej förstår, såvida inte man tycker om att framstå som mindre vetande förstås. Men det sistnämnda stämmer mest in på vänstermänniskor och journalister. Tyvärr brukar dessa vara synnerligen högljudda och det leder ofta till att deras svagsintheter får större utrymme än vad de egentligen förtjänar. Det mediala vurmet för nej-till-reklamarna smittar även av sig på folk i gemen eftersom man älskar att få sina åsikter serverade och hatar att ta ställning själv. Att den gemene svensken matats med antireklambudskap sedan förförskoleåldern sätter också sina spår i förhållningssättet till det kommersiella. Därför uppstår underbara och odödliga citat som t ex ”Nej jag gillar inte reklam, men ICA-filmerna är roliga”. 

Men att ”inte gilla reklam” är ett brott i sig. Ett intellektuellt sådant. Den som säger att han eller hon inte gillar reklam avslöjar något om sig själv. Den personen gillar förmodligen inte heller musik, film eller böcker. Människan skulle nog bli lite ilsk över jämförelsen och hävda likt en fjortis att det inte är samma sak och att resonemanget haltar. Men det gör det inte. På samma sätt som det finns dåliga filmer, låtar och böcker finns det dålig reklam. På samma sätt finns det bra exempel av alla sorter. Reklam är för stort för att puttas in i ett hörn och betraktas som näringslivets lilla irriterande angelägenhet. Och oavsett vad perukstockarnas sammansvärjning hävdar är inte reklam mindre än musik, politik, religion eller någon annan av de betydande kulturyttringarna.   





She wore blue velvet

25 03 2008

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om utmaningar. Visst, det är väl trevligt att folk vill veta vad man anser om vissa givna ämnen. Samtidigt kan jag tycka att det lätt blir ett konceptmässigt avsteg från övrigt innehåll. Fredo vill i vilket fall veta vilket litterärt eller filmiskt ögonblick jag helst skulle medverka i. En tuff kaka helt klart och det finns många. Men det måste ju vara något med klass så jag väljer scenen från den lilla obskyra baren i David Lynchs Blue Velvet, då Frank Booth (Dennis Hopper) mellan lustgassniffandet och med ett stadigt tag om Jeffery Beaumonts (Kyle MacLachlan) nacke utbrister: Heineken!?!? Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon! En fantastisk film och definitivt en av Lynchs bättre. 

Vid en första reflektion kände sig Heineken säkert pissade på och jag vet inte hur glada de blev för produktplaceringen. Nu spelar det säkert ingen roll med tanke deras storlek och förmodade PR-maskineri. Summan blir ändå att det inte kan betraktas som negativt för ett stort ölmärke att vara avskydd bland psykopater. Inte ens i USA, den patetiska ölnationalismens hemland. Lachlan har en otroligt mer sympatisk roll än Hopper som spelar en provinsiell gangsterboss och tillika praktpsyko. Sådana dricker uppenbarligen helst Pabst Blue Ribbon, ett bryggeri som troligen är glada för all exponering de kan få. Det mindre bryggeriets perspektiv är mycket mer intressant än världens näst största. Heineken är vana att bli exponerade överallt. Både på styrd och okontrollerad väg. Det aningen mindre indiebryggeriet Pabst syns knappt någonstans alls. Visst, man har lyckats att få ihop några riktigt, med amerikanska mått, potenta webbplatser men det är inte världens hetaste ölvarumärken man sitter på. 

Ambassadörer, som Frank Booth, må vara lite färgstarka ibland och PK-ansvarige på bryggeriet skruvade säkert på sig lite obekvämt i sällskapet. Men Blue Velvet lär vara en av de absolut bästa PR-skjutsarna Pabst har fått. Så kan det gå i varumärkenas och (den ofrivilliga) produktplaceringens underbara värld.

Utmaningen går vidare till Niclas StrandhMattias Åkerberg och PR Öhlin      





Konsumentmakt, men inte i praktiken.

22 03 2008

Du kanske tillhör dem som tror på konsumentens makt över marknaden? Jättebra, det gör jag också. Fast nuförtiden har det kommit att bli mer på ett filosofiskt plan. Det finns de som påstår att konsumenter är alltifrån förståndiga och sansade till pålästa och tålmodiga. Jag tror att vi inte behöver gå längre än till oss själva för att få bevis på att detta inte stämmer. Hand upp om du aldrig gjort ett impulsköp. Det är helt enkelt svårt att hålla på sig när det kommer till exempelvis varumärkeslojalitet, etik och miljöengagemang.

Konsumentmaktens främsta fiende heter distribution. Den som dominerar en marknad med flest försäljningsställen har makten. Ju snabbrörligare produkter du säljer, desto viktigare blir denna faktor. Reklamförståsigpåarna är snabba att poängtera att den som inte vinner konsumentens sympati inte kommer bli vald i hyllan. Jag skulle vilja påstå att den som finns i alla hyllor blir vald av bara farten, sympatisk eller inte. Se bara på Coca Cola. Men ingen ska påstå att det är lätt att hålla på sig som konsument. På det viset beundrar jag mupparna och näbbstövlarna. Ett personligt exempel är min McDonaldsbojkott som firar sex år till hösten. Jag lade ned den hamburgerkedjan i september 2002 i samband med Jonas Åkerlunds Big Love-kampanj. Då hade de förolämpat min intelligens för sista gången.

dvd.jpg 

Det är lätt att tro att detta resonemang främst gäller snabbrörligt. Här är ett lysande exempel på att även kapitalvaror omfattas av distributionsdominansen: Den inspelningsbara DVD:n (ber om ursäkt för den usla språkliga formen). DVD-spelaren som kan bränna skivor är i princip den enda alternativet av DVD-spelare som finns på hemelektronikmarknaden idag. Varför? Är det någon som vill ha den? Knappast. Men tillverkarna vill gärna sälja den eftersom tekniken är stabil, billig att producera och relativt lätt att ta betalt för, eftersom brännaren är nyare och aningen mer avancerad än den enkla spelaren. Och vad gör fåren? Jo, de rusar naturligtvis till butiken och handlar utan att tänka efter.

Angående detta skulle jag vilja sälla en liten fråga. Vad ska man med ännu en DVD-bännare till? De flesta som jag känner har redan en brännare i datorn som funkar utmärkt till alltifrån nedladdad film till backupen. De skivorna går utmärkt att spela i den vanliga DVD-spelaren. Jo, men säger vän av ordning. Tänk om man vill spela in något program från TV då? Visst, fair enough. DVD-brännaren skulle alltså ersätta VHS-spelaren. Detta hade kunnat fungera om det inte vore så att DVD-skivorna är körda efter en eller två bränningar. Där står du med 53 spanska ligamatcher och 19 avsnitt av Uppdrag granskning. När ska du titta på dem? Nej, då hade det kanske varit bättre med minne eller något magnetiskt system som kan raderas upp till en miljon gånger. Vän av ordning ger sig dock inte utan fortsätter: Jo, men nu finns ju DVD-brännarna med minne också. Ja nu ja! Hur många år tog inte det? Hur många hann inte, utan att tänka, köpa en DVD-brännare utan minne och stod sedan och vägde mellan om de skulle spela in Idol eller Let´s dance eller något annat livsviktigt program. Folk som nu köpt sin andra DVD-spelar/brännare fast nu med minne. Folk som nu är stolta ägare av ett berg med svårsorterade DVD-skivor (aluminium och plast är ingen ljuv symbios miljömässigt).

Nej. Om hårdvarutillverkarna hade haft någon anständighet i kroppen skulle de naturligtvis tagit fram en produkt som konkurrerade med Tivon (den amerikanska hårddiskspelaren utan idiotisk brännare). Men så kunde man ju inte göra hur som helst, inte då. För den produkten ligger förmodligen i produktionsröret nu och är på väg ut. Och så går det vanligtvis till. Marknaden måste mjölkas i jämn takt. Det får helt enkelt inte komma ut för mycket nyheter med snabb följd. Marknadsförarna tror inte att folk klarar för mycket på en gång och tillverkarna vill ha betalt för sin gamla teknik.
När distributionen är kung finns inte mycket utrymme för konsumentmakten.         





Ge mig sanningen, marknadschefjävel.

21 03 2008

Vi har tappat ganska många jobb det sista halvåret. Stora har de dessutom varit och om jag ska våga mig på en spekulation så handlar det om miljoner i uteblivna intäkter. Det känns inte så kul, men sådan är branschen och man vinner helt enkelt inte jämt. Vad som däremot stör mig näst intill hjärnblödning är sättet vi fått våra avslag på. Någons släkting har dött. Ibland för andra gången. Någon har sagt upp sig och slutat två dagar efter att vi fick uppdraget. Hallå? Visste du inte det innan vi träffades? I Sverige finns det väl något som heter uppsägningstid, eller? Någon annan var smart och sköt på ett möte en månad så att han skulle hinna sluta. Uppenbarligen finns det ett stort antal mytomaner därute, folk som ljuger så att de tror sig själva. De patologiska lögnarna är i mitt tycke värre än psykopaterna, för dem vet man i alla fall var man har och hur de fungerar i en pressad situation.   

Lika illa som de professionella lögnarna är de mandatlösa. De som har en officiell titel, t ex ”marknadschef” fast ingen formell makt. Inte sällan är dessa kvinnor, relativt snygga och unga sådana. Det är uppenbart att gubbtrojkan i ledningsgruppen behövde få in lite kvinnlig fägring för jämställdhetsplanen. De mandatlösa dyker upp vid mötena med ganska bra på fötterna vad det gäller briefunderlag och budget. Men när man börjar närma sig skarpt läge, då visar det sig att denna bemyndigade person ändå måste gå och fråga ”pappa” om lov innan något kan gå i produktion. Uppifrån blir det vanligtvis avslag eftersom chefschefen inte fått vara med eller informerats från början.   

Så vad leder detta till? Svenska företag är inte speciellt effektiva om man jämför med deras kombattanter i tredje världen (t ex Indien, Kina etc). Vi har fortfarande ett försprång, men framtiden ser mörk ut. Självklart beror det taskiga läget på att ett visst socialdemokratiskt som drivit kontraproduktiv politik de senaste -minst- 50 åren, men det finns fler förklaringar. Passionen saknas. Man träffar så jävla mycket folk som ”bara jobbar” på sin arbetsplats utan att vara intresserad av businessen. Karriäristerna är värst. För de behöver inte åstadkomma något eftersom de ändå snart ska röra sig snett uppåt. Sen har vi de trötta. Passionslösa som dessutom blivit sittande några år för länge och borde fått börja mata duvorna i förtid. Apropå det så kommer 40-talisternas pensionsavgångar att förvärra situationen ytterligare. Snart kommer vi att behöva 200 000 nya chefer i Sverige. Vilka ska ta över? De som fått lära sig att det inte är människovärdigt att arbeta? 

Pop quiz hotshots. What do we do?