Se upp så att vi inte får ett land av moroner.

30 04 2008

Rubriken är en travesti. Det är en passning till Leon Nordins citat om reklambranschen för ett antal år sedan. ”Se upp så att vi inte får en bransch av moroner”. Om vad som hände råder väl knappast något tvivel. Vi är i högsta grad en puckobransch. Men det var inte vad denna postning skulle handla om. Den handlar om trafikmärken, något som ligger varje gerillareklamare varmt om hjärtat.

Regeringen arbetar tydligen för ökad jämställdhet. I detta fall är det en samling genusförvirrade åsnor (nej, jag tänker inte credda dem med varken namn eller partipolitisk tillhörighet, men jag tror att ni kan gissa i vilket hörn de återfinns) som kommit på att övergångsställen är ett bra ställe att driva jämställdhetsfrågor. Därför ska skyltens man ersättas med en kvinna så fort tillfälle ges.

Detta är naturligtvis i vanlig ordning en ”jättebra” idé. Jag skulle till och med vilja föreslå att alla manliga skyltar byts ut emot kvinnliga diton. Varför inte? Det är ingen viktig fråga och hela kvasidebatten om ”Herr Gårmans” genus stjäl fokus ifrån de verkliga jämställdhetsfrågorna. Visst. Vilken populistreporter som helst kan gå ut på stan och fråga det gemena puckot som i affekt svarar att hälften av skyltarna borde bytas ut. Då har man fått ”folkets röst” och kan skriva ihop sitt bidrag  Men vad uppnår man med det? Det är ungefär lika begåvat som att förbjuda yrkestiteln ”sjuksköterska” för att den rymmer båda könen.

Den som tror att jämställdhetsproblem löses med hjälp av könet på övergångsställesskylten borde söka hjälp. Akut. Jag tror t o m att det skulle kunna bli en utslagsfråga vid den psykiska utredningen. Problemet är väl bara att det skulle bli ganska tomt i Riksdagen.      





The great SVT-payback, part 1.

30 04 2008

Det är på tisdag det händer. Klockan åtta närmare bestämt. Då sänder SVT en dokumentär om rollspelsillustratören Nils Gulliksson. Om du inte känner till Nils beror detta troligen på att du aldrig spelade några svenska rollspel på åttio- eller kanske möjligen nittiotalet. Det är även lite av en generationsfråga.  I dagsläget verkar det som att en ny generation, eller två, har tagit vid och det går knappt att hitta några gamla äventyr alls på nätet (vilket borde vara en reell omöjlighet). Det kanske är just därför SVT kör denna dokumentär. För att tillräckligt mycket vatten flutit under Hindenburgs broar.

Så länge jag hade orken att skriva Drakar&Demoner- och Mutantäventyr istället för att göra läxor var Nils en inspirerande kraft. Han var en av de som bildade en svensk illustrationstradition för rollspelen så att vi slapp keffa amerikanska diton. Fullt jämförbar med det som Kari Leppänen och Hans Lindahl gjorde för Fantomen vid ungefär samma tid.   

Detta är ett av få exempel på när jag känner att jag får valuta för mina sura licenspengar. SVT, ni har lång väg kvar tills vi är kvitt.

Tack på förhand, Nils. Jag kommer att sitta bänkad på tisdag.





Formgivare och fascist?

29 04 2008

Är du kreatör? Framgångsrik också? Du kan du vara i riskzonen för ett beteende som tenderar till det antisociala. Åtminstone i din yrkesutövning. Det är inte själva kreerandet som åsyftas, utan i den fasen måste total demokrati och altruism gälla, annars kommer det aldrig fram några riktigt bra idéer. Detsamma gäller sammansättningen av människor på byrån. Ur en homogen skara medarbetare kommer aldrig något revolutionerande, utan udda är lag. Om två människor tycker likadant är den ena överflödig. Även i kundunderlaget kan blandningens fördelar spåras. Den som gör bäst reklam är vanligen inte den som specialiserat sig på en bransch eller en sorts företag.

Var kommer då fascismens fula tryne in i bilden? Till att börja med vill jag förklara min tolkning av begreppet. Den är inte bokstavspolitisk och har egentligen inget med Benito och hans kompisar att göra, utan är ett rent samlingsbegrepp för totalitärt styre i största allmänhet och den starkes rätt. Och detta är en förutsättning för att hålla ett varumärke intakt.

Konsekvens är a och o om man vill ta sig in i folkets medvetande och stanna där. Då finns det inte utrymme för något jävla velande. Någon måste peka med hela handen och en klar, logisk linje måste ligga i botten. Det gäller både art och copy och de övergripande, strategiska idéerna. Grafiska profiler och marknadskommunikativa koncept bygger på tydliga regler och ”raka linjer”, de fungerar inte annars. Detta har (i princip) alla stora framgångsrika företag förstått. Det har alla historiens framgångsrika despoter och diktatorer också förstått. Romarriket, Nazityskland, Kommunistsovjet och Kina är bara några exempel. De var inte bara grymt skickliga i sin våldsutövning utan även i sin propagandiska dupering av massorna och sånt funkar alltid bäst om man har en genomarbetad grafisk profil.   

Låt oss göra ett, om än mycket urvattnat, experiment på hemmaplan med lite mer rumsrena förtecken. Kolla affischerna från senaste valet. Lägg allt vad ideologi heter åt sidan och titta bara på formen för (m), (s), (c), (fp), (kd). Min uppfattning är att de bästa kreativa insatserna gjordes på vänsterkanten av (mp), (fi) och kanske även det gamla kommunistpartiet (v). Har dålig koll på dem längre höger ut, men jag misstänker att tesen håller. 

Vad säger du då? Blir formen godare när innehållet drar i andra riktningen? 

 

 





Har du gått i taxfällan?

29 04 2008

Åhnej. Har du också gått i taxfällan? Du har alltså köpt en bedårande söt valp som snart växer upp till ett ettrigt litet skälligt kräk.

Meningarna ovan är citat och kommer ifrån en av mina kunder. Han ställde sig mycket frågande till att jag tänkte komplettera hundbatteriet med en tax. Själv är han briardägare. Och det säger väl allt om hans hundpreferenser.

Denna illa sminkade, men kanske någonstans välmenande varningen påminner en hel del om hur det lät när jag skulle köpa min första Mac. Diverse PC-förnuftiga människor förklarade ingående i alltifrån tekniska resonemang om driftsäkerhet och kompatibilitet till emotionella argument om trygghet och support. De lyckades även få in några plånboksargument om hur mycket mer dator man fick för pengarna. Men inget hjälpte. Givetvis lyssnade jag inte på olyckskorparna ett jota utan gick och handlade mig en Mac ögonaböj. Fem macar senare har jag inte ångrat mig en sekund. Jag har inte ångrat en sekund att vi köpte taxen heller, en helt underbar liten tik som älskar allt (well, allt utom rådjur och räv) och vars personlighet är raka motsatsen till vad alla välmenande amatörkynologers varnade för. Precis som Macen.

Att äga en Mac och en tax är alltså ungefär samma sak. Båda är mycket trevliga att ha att göra med, inte speciellt högljudda, din omgivning försöker få dig på ”bättre” tankar inför köp och de är extremt beroendeframkallande. När du väl skaffat dig en finns ingen återvändo. Bron är bränd. 

 





Bara idioter vill ha lag mot sexistisk reklam.

26 04 2008

Då var det klart. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni meddelade i veckan att det inte blir någon lag emot sexistisk reklam. Ensamutredaren Eva-Maria Svenssons förslag om att införa den nya lagen 1 januari 2009 fick alltså tumme ned av regeringen. Och det var väl en jävla tur det. En kommunistregering hade knappast resonerat lika nyktert.

Men, tänker vän av ordning, är det inte bra med en lag emot sexistisk reklam? Visst är det det. Det är jättebra. Det är faktiskt hur bra som helst. Det är en otroligt bra markering för att företag ska göra bättre reklam och inte anspela på de enklaste uppmärksamhetssträngarna. Reklam som inte utnyttjar lättklädda människor (jamen läs KVINNOR då för helvete!) i irrelevanta syften. Jättebra mot svagsinta genusanspelningar om att det ena könet (här kan du med fördel putta in MÄN) är sämre än det andra. Problemet är hur domstolarna ska efterleva lagen. Hur ska man få trovärdighet i lagstiftningen? Vem ska avgöra?

Att lagstifta mot sexistisk reklam innebär att någon form av råd måste tillsättas. Kanske en specialdomstol. För det är väl knappast meningen att Tingsrättens jurister ska kunna avgöra vad som är sexistiskt eller inte? Man kan ju liksom inte läsa sig till detta i någon bok. Vi har förresten redan ett råd som spelar i den divisionen, Näringslivets Etiska Råd Mot Könsdiskriminerande Reklam. Ett råd som fungerar sporadiskt. Varför skulle annars vartannat utslag väcka frågan om det inte är dags att gräva ned ERK för gott? Att sätta ihop ett råd emot sexistisk reklam gör sig inte heller i en handvändning. Vem ska döma? Jurister? Politiker? Reklamare? Genusforskare? Allmänheten? Nej det blir helt enkelt inte bra hur man än gör. 

Men men, stammar vän av ordning svettigt. Våra grannländer har ju redan ett förbud emot sexistisk reklam. Visst, men hur bra funkar det? Dansken har ett förbud som man fullständigt skiter i. Inga kända domar har hittills avkunnats. Det är lika ofarligt att göra sexistisk reklam som att passera gatan utanför övergångsstället (och nu menar jag inte med risk för att bli överkörd, utan risk för att bli dömd). Här är ett exempel på hur bra det går i Danmark:

I skrivande stund finns det säkert otroligt många anarkokorrekta och demokratifientliga ”sjuttonåringar” som torkar bitterhetens tårar och ekomascaran med palestinasjalen. Kids (i varierande åldrar) som svär att avfällingen Nyamko ska få äta upp beslutet vid nästa val. Eller vid nästa torgmöte då det vankas tårtkalas. Vissa skriver tyvärr blogg. Jag har nyheter till er. Beslutet var det enda rätta. En lag som inte kommer att kunna upprätthållas måste bort. Lagen tar inte hänsyn till den lilla arga människans känslor och oförorättade törst efter blod. Lag tolkas bokstavligt och så måste det vara för att rättssäkerheten ska fungera. Därför kan man inte klubba lagar där vissa element har tolkningsföreträde. Därför funkar inte en lag mot sexistisk reklam i praktiken.

Men det finns en lag som alltid fungerar: Konsumentens dom. Sexistisk reklam blir sällan populär. Den är dum, raljerande och osympatisk. Den vittnar om att annonserande företag har en taskig människosyn. Ruskigt varumärkesdränerande faktorer som inte ens en sprallig halvbegåvad marknadschef vill utsätta sig för. Den reklamen går sällan hem i stugorna. Den gör inte sitt jobb. Därför är det bara idioter som gör sexistisk reklam. De borde faktiskt sätta sig i samma båt som idioterna som vill ha en lag emot sexistisk reklam. 

Torped, tack.

 

 





Revansch.

26 04 2008

Förra veckans fadäs på IHM Stockholm hämtades igen ordentligt på hemmaplan igår. Föreläsningen gick riktigt bra och det märktes på åhörarna. Märkligt. Av någon konstig anledning verkar det alltid gå sämre i Stockholm och det rimmar ju knappast med uttrycket ”att man aldrig blir profet i sin hemstad”. I vårt fall verkar det vara tvärt om. Och hur det gick i Malmö i fjol ska vi inte ens prata om. 





Copywritern som kallade sig copy.

25 04 2008

Allt började med en felsägning. Vi hade nyss kommit in på copyutbildningen, Rudolf och jag. Vi var drygt hundra tusen fattigare men inte speciellt ledsna för det. Rudolf hade lyckats övertala sin bank att langa upp kursavgiften. Jag fick mina arbetarföräldrar att inteckna huset. Allt var möjligt och vi kunde knappt bärga oss innan vi fick sätta tänderna i den första skrivövningen. Rudolf fick frågan med stort F under en föreläsning. ”Vad vill du bli?” undrade den stränge ålderreklammannen. Rudolf svarade olämpligt nog ”copy” och fick med besked veta att en copywriter skriver copy. Att titulera sig ”copy” var enligt föreläsaren lika befängt som en bagare som kallar sig ”deg”.

Rudolf kunde lärt sig något av avhylingen, men det gick nog inte riktigt in. Väl ute i arbetslivet kunde man läsa i det eleganta branschorganet Resumé att Rudolf fortfarande titulerade sig ”copy” när han fick chansen att uttala sig om en kampanj. Detta är en stor ära i reklamsammanhang och få förunnat. När det ringer på telefonen och det är Resumé, då passar man på att svara sakligt och förståndigt. Helst ska man också referera till någon anrik reklamare eller en riktigt mallig byrå man vill jobba på. Vem vet? De kanske läser intervjun och vill anställa en om man säger något snällt.

Detta var dock bara början. Rudolf skötte sig bra och fick uttala sig i diverse sammanhang och vara förståndig. Vid samtliga tillfällen var han ”copy” i arbetsgruppen. Tillsammans med AD:n gjorde han rolig reklam som vann priser och belönades av hans likasinnade kompisar i juryn. Vid ett tillfälle fick han t o m åka till Frankrike för att vara med den riktigt stora reklamtävlingens printjury. Rudolf fick konstiga blickar av jurykollegerna när han på sin bästa tjänstemannaengelska förklarade att han var ”copy”.

En dag fick byrån en riktigt stor kund, ett statligt bolag med anslagna pengar, medel som skulle ta slut innan årets slut. Annars skulle budgeten justeras nedåt i vanlig ordning. En kassakossa och pipeline med pengar som man sällan skröt om på reklambaren, men som utgjorde hela byråns ekonomiska ryggrad. Marknadsdirektören var en grisk gammal gädda som hette Olsson. En sån där duktig kund som har två jobb. Dels sitt eget. Dels reklambyråns. Han hade aldrig rätt, men det var bästa att låta honom tro att han hade det. Detta till synes enkla och livsnödvändiga sammanhang hade Rudolf missat och den gamla gäddan klippte till blixtsnabbt och hånfullt när Rudolf presenterade sig med titeln ”copy”. Inte sen att svara berömde Rudolf direktören för hans stora leverfläck. Skärmytslingen utvecklade sig till direkt handgemäng och avslutades med en rejäl knogmacka. Rudolf sänkte både direktören och hela kontot i en smocka. Så var det med den byråkarriären. De kommande sexton månaderna tillbringades i Stockholmsförorten Österåker. 

Så kan det gå när man är vårdslös.

Rudolf heter i verkligheten något annat och vad han titulerar sig idag vet jag inte. Men han är inte unik. Begreppsförvirring kan drabba den bäste copywriter. Så var försiktig därute.