I reklamklimakteriet?

8 04 2008

Detta blir ett aningen personligt inlägg. Jag gillar egentligen inte sådana och tycker att de passar in ganska illa på en blogg som denna, men jag misstänker att fler sitter i samma sits. Och somliga tillhör garanterat det motsatta lägret.

En gång i tiden, för ungefär tio år sedan, var jag en lättare människa. Nja, jag var minst lika vardagsobstinat som nu. Fast fokus låg på andra saker. Reklammässigt var jag en lättare människa. Speciellt att ha att göra med. Jag tyckte att mycket reklam var bra, en ansenlig mängd betraktade jag som utmärkt t o m och jag ansåg nog att majoriteten av det som producerades i Sverige höll hygglig klass. Vi har alltså förflyttat oss tillbaka till slutet av nittiotalet och jag, ett säkert ganska typiskt blåbär, hade nyligen börjat jobba som copywriter.

Nu idag är jag inte av samma uppfattning. Jag tycker i princip allt i reklamväg stinker. Personligen väntar jag fortfarande på att få göra något riktigt bra, inte bara hyggligt som det mesta känns nu. Jag går till jobbet varje dag med den inställningen och jag är övertygad om att den dagen någon gång kommer. Tills dess håller jag ut och biter ihop så gott det går. Det hade varit trevligt att göra något affärsutvecklande för en gångs skull, inte bara reklam. Att ta fram en ny produkt eller tjänst istället för att släcka bränder och serva marknadsrespiratorn som förser haltande varumärken med konstgjord andning. Och nej, jag är inte intresserad av att åka till Afrika och mata barn med salt/sockerlösning om någon nu trodde det.

Så vad är det då som saknas? Egentligen ingenting. Jag har jobbat med ett antal multisar och kan idag lyfta luren och slå en signal till flera stora inhemska industriföretag, där det svarar någon som faktiskt verkar vilja prata med mig. Jag har fått chansen ett antal gånger att tala i egenskap av expert inom mitt skrå och en och annan spaltmeter har upplåtits till mig av branschpressen. Och det kanske är just det som är problemet.

Jag har tappat naiviteten fullständigt. Cynismen har tagit över och jag har hamnat i reklamklimakteriet. Ja, det tog mig nästan tio år att komma hit och jag hade det ganska trevligt i mitt lallande och min halvblinda tro på att de hett efterlängtade kundmötena skulle ge något. Nu förväntar jag mig alltid det värsta. Då kan man inte bli annat än positivt överraskad.    

Men denna slutsats förklarar inte bara mitt eget beteende och mina preferenser. Det borde också säga en hel del om dem som är på väg ut på marknaden. Dessa ännu ej helt förstörda människor som tror att en bra idé är lösningen på alla marknadsföringsproblem och som ännu inte fått stifta bekantskap med fenomenet politik. Eller inkompetenta köpare. Eller dolda agendor. Eller psykopater, mytomaner och frikyrkliga. Jag förstår att ni känner er entusiastiska och faktiskt kan se ett korn av kommunikation även i de värsta ”jag-vet-vi-gör-något-kul”-filmer. Jag har själv varit där och det hör naiviteten till. Jag skulle gärna återvända.

Jag inser att jag har blivit en sån där sur gubbe som man ibland sprang på under de otaliga mappdängningarna. En sån där marginaliserad blek figur som bitter sitter i ett hörn och undrar vart hans liv tog vägen. En sån där vars små glädjestunder inträffar när han lyckas sätta krokben för någon yngre. Och bättre. En sån där obsolet figur som missade det sista tåget och nu håller på att avveckla sig själv i sin mödosamma klättring mot pensionshyllan.

Nej. Riktigt så illa är det nog inte. Men vad säger du?

Finns det ett reklamklimakterium? 

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

20 responses

8 04 2008
Hasse Carlsson

Är du där så finns det.

Jag tror du behöver lyssna på lite vemodig ångest musik.
Gå in på iTunes och sök på; The Burly Brothers
Köp EPn och en flaska vin och umgås lite med livet.
Det riktiga livet med osäkerhet, vemod och ångest.

PS Howling Man är en partykiller av magnumkaliber DS

8 04 2008
kontaktmannen

Jag har kanske bara fått lite för litet verklighet de senaste tio åren. Man blir lätt sådan i den här branschen. Tack för tipsen. Dags att försvinna in i den rödlila dimman.

9 04 2008
Danne

Det är en väldigt dyster bild du målar upp av branschen, och ändå räds jag icke (för det är trots såna som mig du pratar om bitvis – färskingar). Och räds kanske jag borde, men om man konstant går omkring och oroar sig för saker så är det klart det hinner ikapp en själv. Så jag tänker fortsätta att naivt blunda och inbilla mig en rosendoft. Det finns värre branscher att jobba i – iaf för mig. I den här branschen får man tillfälle att vara kreativ, att tänka kreativt i vilket fall, och det räcker för mig. Hoppas jag iaf ;) vi får ser hur det artar sig!

9 04 2008
Leif Kajrup

Det är inte klimakteriet uten helt enkelt ett sundhetstecken, du ser ljuset, eller? Jag har sagt det tidigare och säger det igen, alla vi som jobbar inom reklam borde börja dagen med att ställa oss själva frågan: ”Vad är det egentligen jag gör?”. Idag är det förmodligen den bransch som är minst självgranskande och där det tillåts det mest egenomliga saker bara för att det är reklambranschen. Dags att vakna säger jag. Fler uppvaknanden som kontakmannen.

9 04 2008
Patrick

Ehh… har du någon lösning på syndromet?

9 04 2008
kontaktmannen

Jag gör ett övermodigt försök att svara på tre frågor samtidigt. Jag tror att lösningen är att aldrig slappna av och bli bekväm. Man måste nog gå på tå konstant.
Sen är jag också helt övertygad om att man ska göra saker för sin egen skull, inte för någon annan. D v s att man har ett internt kvalitetsfilter som alltid är tätare än uppdragsgivarens. Om man strävar efter att ”tillfredsställa” sig själv kommer även andra att bli nöjda.

9 04 2008
kontaktmannen

Tillägg: Den tilltagande cynismen har jag dock inget bot mot. Kanske kunde man hålla vissa saker för sig själv och inte ALLTID förgifta sin omgivning.

9 04 2008
Danne

Att inte bli bekväm har jag redan bestämt mig för at inte försöka bli. Det känns som att man kommer tappa udden då. Att bara nöja sig. Inte bra alls! Och i ärlighetens namn så söker jag mig till den här branschen enkom för att tillfredställa mig själv – jag vill vara kreativ och det här verkar vara en bra utväg. Vem vill egentligen GÖRA reklam? handlar det inte om att få till lite självförverkligande innerstinne?

10 04 2008
Abbes pappa

Visst finns det. Men det brukar inträffa när kreatörer närmar sig femtio sextio år i livet och trettio år i branschen. Inte i din ålder. Och inte efter tio år.

Nej. Missförstå mig rätt, men jag tycker mest du låter bitter. Ryck upp dig för fan. Gör något. Ändra på något. Du kan inte gå runt och vara bitter redan.

:-)

10 04 2008
kontaktmannen

Äh. Det är nog så att allt går i konjunkturer. Idag är jag inte lika sur. Träffade förresten en av de stora inom sportkonfektion i förmiddags. Bara en sån sak.

11 04 2008
Dabitch

Jag var i exakt samma sits ca 2003 – reklamklimakteriet är ett bra ord. Vet inte riktigt om jag slutat vara det eller om jag bara tar pengarna och blundar numera.

11 04 2008
kontaktmannen

Det är faktiskt lite tragiskt i så fall, Dab. Frågan är hur man kommer tillbaka.

11 04 2008
Fredo

Jag tror att cynismen bekämpas bäst med en sund inställning till reklam. Vad menar jag med det då? Well, jag har jobbat i 20 år med reklam och kommunikation och har varit noga med att stå med ett ben i verkligheten och det andra i det espressofyllda bollhavet. Sen tror jag att alla helt enkelt är olika, fan vore väl annars. Att inte ta sig själv och sitt jobb på för stort allvar tror jag också är en viktig sak.

Jag kan alltså inte ordinera något annat än vad Dr. Abbes pappa gör. Byt jobb. Flytta. Gå på händer till jobbet. Låtsas att du älskar alla under en hel vecka. Gå en kurs i spektralfysik.

Lycka till. Det är du värd.

11 04 2008
Per T

Cynism botas enklast genom att man ser till att fatta att man inte är guds gåva till mänskligheten och inte är smartare än snittet. Att det finns en jäkla massa bra saker att se omkring sig, att andra kan vara svinbra, mycket bättre än en själv, och att man kan våga se och erkänna det: det förminskar inte en själv.

Kanske går vägen dit genom att alltid försöka kommentera de positiva grejerna med allt först, sedan ta kritiken. Hittar man inget positivt, håll käft.

Våga vara barn, våga prata utan att ta omvägen via hjärnan.

Släpp cynismen, så löser sig allt annat.

11 04 2008
kontaktmannen

Guds gåva till mänskligheten? Vilken jävla gud till att börja med?
Jag är inte ens någons gåva till reklambranschen. Och smartare än genomsnittet? Ingen som jobbar med reklam är mer än medelbegåvade.
Om någon tror detta kan det vara förklaringen på varför dagens reklam ser ut som den gör.
Jag tror att jag med marginal går fri på den första delen, Per.

12 04 2008
Bonnieto

Jag är i reklampuberteten. Jag tycker det är modigt av dig att våga erkänna det här med sura gamla gubbar i branschen. De flesta skulle istället säga något i stil med att ”det var bättre förr” eller ”det där skulle kunden aldrig köpa”, sådant dödar ju mer kreativitet än Bolibompas pysselprogram. Jag tror att cynism i vissa fall kan vara kreativt och jätteroligt, i allafall för de som tittar på.

13 04 2008
Per T

Oj, ett viktigt förtydligande: min kommentar om guds gåva och översnittetintelligens var inte riktat mot en viss person, kontaktman eller ej. Inser att att det är lätt att tolka det så. Det var mer tänkt som ett generellt resonemang.

Ett utbrett problem i dag i mina ögon är att vi (”vi”) oftare definierar våra höga kvalitetsstandard genom att berätta vad som inte är bra, än vad som är bra. Det ger ett allmänt negativt klimat, där målet är att vara först med att hitta det fyndiga sättet att avfärda något.

Över reklambranschen (och designditot) ligger till exempel begreppet ”kreativitet” som en filt. Begreppet ska helst definieras så konstnärligt och luddigt som möjligt (se tex den diskussion på Bold där en av kommentatorerna luddar rejält), och framhålls ofta som branschens USP (tex Guldägg mm). DET tror jag är en viktig förklaring till varför reklamen ser ut som den gör i dag.

13 04 2008
kontaktmannen

Äh, jag tror inte att någon tog illa vid sig, Per.

En populärpsykologisk förklaring till gnällväggen är att hälsan vanligen tiger still. Man delar sällan ut beröm när något är bra, men ajja vad snabb man är när något är tvärt om. Jag tror att dissandet (vilket jävla ord) i grunden är positivt. Annars blir vi en bakåtsträvande hejjabransch. Det vi behöver lära oss är att ösa på med berömmet när någon gjort sig förtjänt av det.

13 04 2008
Dabitch

Just vad Bonnieto sa, “det där skulle kunden aldrig köpa” har jag tyvärr genomlidit i åratal – hårt arbete, sena kvällar, patetisk låga löner, alltid på kall och fuck privatlivet jobbet är viktigare. Mitt motto: ”Jag flyttar till MÅNEN om en bra byrå där vill anställa mig” – det var reklam som gällde och reklam jag brann för. Reklam som jag satt och spånade ihop med mina polare sena fredagar när man var på livekoncert och helt missade föreställningen.

Sedan drabbas man av det oundvikliga. Att se tillbaka och inse att alla timmar du lagt ner på hundratals pitcher har resulterat i en kass affisch som bara var relevant December 1997. De hundratals kampanjer du skrivit och varumärkeststrategier du svettats blod över existerar inte då nån högre uppsatt chef förolämpade kundens chef och så vips försvann hela kontot och allt ni planerat över några gubbars golf-argumentation. Ditt konto är lika tomt som när du slutade plugget och dina CSN lån är lika stora trots alla års arbete. Pension har inte sparats eller helt enkelt käkats upp i alla skutt mellan olika byråer världen över. Det enda som räknas i ditt yrke – mitt vill säga – är slutresultatet, skissade ideér funkar inte och alla vet ju att det är copywriterns (som du inte har haft nöjet att arbeta med alls) som skriver grejerna. Strategi gör ju planners. Folk som har makten att anställa dig retar sig på typsnitt i reklamkampanjer du har gjort, trots att du inte har haft något val då du följde varumärkets designhandbok. De anda prylarna du kammat hem priser för är saker du gjort på egen hand utan byrå bakom. Du får stå ut med djupa förhör om hur din familjesituation ser ut eller vad planerna är för framtiden vid varje intervju. Du hoppas över för yngre förmågor allt oftare trots att du inte nått trettio eftersom du är ”varken junior eller senior”.

Klart att man blir cynisk. ;P

13 04 2008
Dabitch

ps – ”ta pengarna och blundar”, istället för att hoppfullt tro att nåt sktenas gratisarbete för pelles frisör i Gnesta skall ge mig ett Cannesguld bryr jag mig inte ens om att prata med folk som inte fattar att jag kommer skicka dem en räkning för varje timme spenderat på minsta lilla möte. Har tyvärr sett alltför många projekt rinna ut i sanden för att inte göra så. Jag skickar snart räkningar för att jag överhuvudtaget svarar i telefon. ;P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: