Dags att reclaima reklamen.

14 04 2008

Det är hög tid att ta tillbaka initiativet. För reklam är idag något av det fulaste man kan livnära sig på. Situationen är fullt jämförbar med de rabiata åren på sjuttiotalet. Då bodde jag i Majorna, en stadsdel i Göteborg känd för sina kommunister. Idag har det politiska läget stabiliserats en aning men på den tiden fanns en KPML(r)-förening på varje gård. Trots den knallröda dominansen var det inte alla majbor som höll med och stämde in i kampsången. Somliga var av motsatt åsikt, andra kanske försökte hålla sig opolitiska. De som inte slöt upp på de frekventa mötena drogs över samma kam och betraktades som förrädare. Som i Nazityskland ungefär.

På den tiden fanns det ingen som jobbade med reklam. Art directors valde att titulera sig industridesigners (för att tillverka produkter till massorna har alltid varit populärt) och copywriters skrev information, eller kallade sig möjligen redaktörer. Reklamen var bränslet som drev helvetesmaskinen, kapitalismen. Och den som åt pommes frites lite för ofta var garanterat en amerikavän.

Idag är vi där igen, åtminstone när det gäller definitionen reklamen. Egentligen tycker nog inte majoriteten speciellt illa om reklam som fenomen. De flesta normalbegåvade kan räkna ut hur en marknadsekonomi fungerar. Att reklam fyller en upplysande, säljande men även finansierande funktion. Inte bara irriterande. Men det är knappast speciellt många reklamhatare som vill betala egenavgifterna reklamlösheten skulle medföra.

Problemet är definitionen av begreppet ”reklam”. Ordet härstammar från latinets reclamare och betyder fritt översatt att ropa ut, att ropa igen, att överrösta. Tyvärr verkar många krämare ha tolkat denna betydelse lite väl bokstavligt. Och vi i den ryggradslösa branschen har hjälp dem, mot skälig ersättning förstås. Vi har missbrukat ett givet förtroende och får nu svälja vår beska medicin. Detta visar sig bland annat i att företag söker andra vägar för att kommunicera eller att de anser reklam vara så simpelt att de klarar sig utan byrå. Reklaminflationen har urholkat värdet och detta märks på mängden reklam som behövs för att slå igenom bruset. Reklambranschen har försökt att manövrera undan problemet på sämsta tänkbara sätt. Istället för att ta tillbaka makten över ordet ”reklam” har man hoppat över till småskojarnas och amatörernas sida och sysslar numera med ”kommunikation”. Kommunikationsbyrå, hur jävla dumt låter inte det?

Med detta tråkiga läge är det lätt att beskylla konsumenterna, idioterna. De som måste ha rödfeta priser för att fatta hur billigt det är. Spånskallarna som avskyr reklam i ena andetaget och hyllar de roliga Icafilmerna i det andra. De som fått lära sig i späd ålder att reklamen ej går att lita på. Men det är inte idioternas fel. De är inte ens några idioter. Det vi, reklambranschen tillsammans med våra klentrogna uppdragsgivare, som är idioterna.    

Om vi ska kunna vända denna tradiga utveckling krävs att definitionen av reklam blir ”kommunikation”. Att vi kallar det som landar på hallmattan för sitt rätta namn, prisinformation. Eller ”hjärntvätt” om det är riktigt illa. Att de tyskproducerade bombmattorna på TV kallas vid sitt rätta namn. Att reklamradion är usel p g a att den saknar redaktionellt innehåll, inte för att den är reklamfinansierad. Att vi lär vår omgivning att reklam kan vara en positiv kraft. En förutsättning för att samhället ska fungera. Och inte bara något kul att prata om på kafferasten.

Vem kastar första stenen?

Annonser

Åtgärder

Information

5 responses

15 04 2008
Leif Kajrup

Väl talat! Upp till kamp, låt oss omdefiniera. Jag tycker definitivt vi skall kalla saker vid sina rätta namn och att kalla allt för reklam är inte rätt. Kommunikation och vissa fall även dialog är det som jag vill tänka mig att jag sysslar med. Spännande är att så fort man nämner för någon (som inte känner en) att man jobbar med reklam, så tar de automatiskt ett steg bak och har helt plötsligt glömt eller ignorerar allt man sagt. Säger man kommunikation istället blir reaktionen omvänd_ – ”jaha, vad intressant…”
Har jag rätt?

15 04 2008
Fredo

Ja, eftersom du inte serverar något förslag på hur vi ska reclaima reklamen kan jag kanske göra ett försök.

För det första måste reklamare förstå att kommunikationen de gör inte ska vara fördummande och på gränsen till information, som man kan se allt oftare. Men den får heller inte bli något för inbördes beundran. Ibland kan man se kampanjer som är så svåra att förstå för vanliga människor att det bara blir löjligt. Det blir inte ens konst, om man skulle få för sig att göra en jämförelse med något helt annat.

Reklamradio nuförtiden är generellt så dålig att jag skulle vilja kalla det för hundskit. Och det är ju inte kul att ha på sulan när man sätter sig i bilen till Sälen.

Sen tänker jag inte ge mig in i någon utbening om vad som ska kallas vad och varför. Jag skiter i om folk inte gillar reklam. Det räcker för mig att jag vet att den behövs för att marknadsekonomin ska flyta. Mer än så behöver heller inte människor bry sig. Vi ska fan inte tro att reklamen förtjänar större respekt än den har. Det är skillnad med brandmän, läkare och poliser. Det är mer konkret för folk och de hamnar också överst på listan över yrken man respekterar.

Så enkelt kan det vara. Eller svårt.

15 04 2008
kontaktmannen

Vi har en lång uppförsbacke framför oss. Egentligen finns det inget som säger att en reklamare ska åtnjuta mindre respekt än någon från ett uniformsyrke. Om inte ekonomin funkar, då funkar ingenting. Det finns helt klart en del att göra och jag tror att vi måste börja i skolan, på lågstadiet.
Jag vet inte vad som förändrats sedan min tid, men då var paradigmen att bli löntagare, sköta sig, rösta på sossarna, högakta det ineffektiva och icke-kommersiella. Allt som föll utom detta var inget som skulle uppmuntras.

15 04 2008
L80

På 80-talet var det så orumsrent att jobba med reklam, så på mitt visitkort hade jag titeln ”Jonglör”. Det skulle tydligen framhålla förmågan att hålla många bollar i luften… och det var ju glasklart…

Innehållet i etiketteringen går i vågor tror jag. Vad poliser anbelanger så är ju deras titel också tämligen omdiskuterad just nu.

Ibland är ett yrke på, ibland av – det fina är att det inte stagnerar. Det gör ju att man håller sig vaken om inget annat.

15 04 2008
Dabitch

Fasen, nu när två av tre kungabarn tydligen pular med reklam och media borde det väl bara rumsrent?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: