Experimentet avslutat.

30 06 2008

Då så. Då var det klart. Att namedroppa bloggkändisar är inte bara fånigt. Det leder inte ens till att man automatiskt får massa besökare på studs. Det håller inte sig i längden heller. Utfallet mitt ovetenskapliga experiment blev precis som jag hoppades. Den irrelevanta postningen med rubriken ”Blondinbella, Alex Schulman och Silverfisken” har givit 50, 22, 5, 2 och idag hittills 3 besök. Sammantaget ger detta 82 besök under de fem dagar postningen varit uppe. För att få lite perspektiv kan denna siffra jämföras med de 499 besök ”Fredrik Härén” gett under motsvarande tid. 

Vad kan man då lära sig av detta? Möjligen att det går att lura folk en gång och att de troligen inte kommer tillbaka. Kanske är de t o m sura på mig för att jag lurade dem, slösade med deras dyrbara tid utan att ge något tillbaka. Låter detta bekant kanske? Grundläggande reklamprinciper, anyone?

Rubriksättning är sin egen vetenskap. Bra rubriker är intresseväckande, fångande, kanske provocerande och leder läsaren vidare till brödet och bla bla osv. Detta är branschöverskridande och gäller både reklam och journalistik. Lika självklart är att rubriken håller vad den lovar. Det går inte att skriva en klatchig rubbe och sedan inte leverera innehåll därefter. Eller, jo det går väl. En gång. Sen är du nog bränd. Då har du förlorat den läsarens förtroende och du kommer förmodligen inte att få det tillbaka.

Stort tack till dig som lät dig luras i vetenskapens namn. 

 

Annonser




Var är löskukarna?

28 06 2008

Detta är egentligen inte en reklamfråga, utan en sortimentsfråga.

Apoteket kampanjar hårt för sitt nya sortiment av sexleksaker och man gör detta riktigt bra tillsammans med FB. Exempelvis annonseras tre halvsuspekta gummiprylar som nya medel mot huvudvärk. Lysande copy för alla som vet att ”skallebång” innebär ett godtagbart och ofta använt skäl för att slippa bumpa. 

Men sortimentsbredden är en besvikelse. Åtta artiklar som säljs på utvalda apotek under en testperiod. Inte en ådrig dildo, uppblåsbar Barbara eller lösvagina i sikte. De annonserade exemplen är en karamell i sig. De kunde lika gärna varit datortillbehör. Vad har man haft för förlaga när det avlånga gummiföremålet formades? En rhododendronknopp? Men det finns förmodligen en logisk förklaring. Detta är helt enkelt perfekt designade hjälpmedel för den som känner skam över sin sexualitet, för den som kanske inte riktigt vill stå för sitt snuskande. Eller så är det bara jag som är porrskadad. Men det är inte speciellt sannolikt.

Men man kanske inte ska döma statliga Apoteksmonopolet för hårt. Flera elaka tungor har kritiserat satsningen för att den görs i desperation. Desperation för att man håller på att få konkurrenter och snart inte kan förlita sig helt på medicinerna.

Det kanske också är så att man gör en human insats för de stackare som inte vågar sig i väg till en riktig sexshop. De smygpromiskuösa sexbejakare som av rädsla för omgivningens repressalier inte vågar uppsöka en ljusskygg butik på en av stadens suspektare gator, långt ifrån den trygga förorten. För dem känns det nog bättre att komma ut ur Apoteksdörrarna med en anonymt grönvit påse som lika gärna kunde innehålla en förpackning linsvätska.  

Egentligen kanske man borde hylla Apotekets frivola sexleksaksförespråkare. Troligen fick de gå en nog så tuff match internt mot alla moralkärringar som tyckte att ”Här säljer vi mediciner, helst mot recept. Det har vi alltid gjort och det fungerar bra. Därför ska vi fortsätta med det”. Det kanske är så att Apotekets sortimentsbreddning är ett sundhetstecken och istället borde hyllas som ett bra föredöme, att sjuhundraåriga statliga företag också kan anpassa sig och möta marknadsefterfrågan. För jag antar att Apoteket stöder satsningen på en sådan.

 





Fin ton i reklambranschen.

27 06 2008

I reklambranschen knyter vi gärna handen i fickan. Kritik eller obekväma synpunkter kväses redan av bäraren och istället tömmer vi oss bakom objektets rygg. Man vill ju inte riskera att stöta sig med någon, för man vet ju inte var någonstans man kommer att vara på anställningsintervju nästa gång. Somliga hävdar även att bara positiv kritik ska framföras, andra att all kritik ska komma uppifrån d v s från de största, bästa och mest etablerade byråerna. Det är också alltid helt OK att hissa något en utländsk byrå vunnit med.

Reklambranschen har alltså stora problem med den interna debatten och med vem som har tillåtelse att tycka. De senaste dagarna har det dock visat sig lite ljus i tunneln. Det gäller en chokladfabrikant och en trummande apa som vunnit Grand Prix i Cannes. Debatten har varit härligt onyanserad och det känns som att branschen har fått ventilera ovanligt mycket. Folk som inte tycker så mycket i offentligheten har tagit bladet ifrån munnen och klättrat upp på barrikaden.

***Uppdatering***

Som jag tidigare hintade om i texten fanns vissa tveksamheter om hur och var kommentaren publicerades. Kommentaren är uppenbarligen inte ett offentligt uttalande och citatet hör hemma i ett större sammanhang. Det var menat som ett skämt. Artikeln har justerats.





Blondinbella, Alex Schulman och Silverfisken.

26 06 2008

Förlåt om jag lurade dig. Rubriken ljuger. Vid en snabb anblick har detta inget alls med nämnda personer att göra. Det handlar snarare om att bloggosfären bara är för patetisk ibland. Om man gör en postning med ovanstående rubrik kan man räkna med många besök. Det beror på att många människor är intresserade av dessa personer. Jag är emellertid inte alls intresserad av att skriva något om ovanstående, trots att en av dem är en gammal polare till mig.

Jag har inget direkt emot rubrikens filurer, men jag tycker att de är i bloggsammanhang ointressanta. I detta forum är de även irrelevanta. De och deras läsare tycker troligtvis detsamma om mig och det är helt OK. Det ska till och med vara så, för detta är ingen konsumentblogg som recenserar mode, busringer, häcklar kändisar eller skriver om vardagens trivialiteter. Jag riktar mig inte till den breda kategorin ”folk” eftersom de knappast har så mycket att tillföra i ämnena. Det finns många andra alternativ för den som vill prata reklam ur ett allmänperspektiv. Mycket bättre sajter, forum och bloggar. Denna blogg vinner inte ett skit på att ha 200 000 återkommande läsare. Mitt bortre mål är att ha, kanske 2 000 läsare. Fler behövs inte.

Rubriker är alltså en vetenskap. Det är i mångt och mycket de som ger besöken (förutom pingar, track record och länkar, då). Den som skriver bra sådana (eller fuskar som jag gjort i detta fall) får helt enkelt fler besökare än den som skriver dåliga. Mymlan har skrivit om detta tidigare, fast hon skrev både bättre och roligare än mig. Jag (den oseriösa jäveln) återkommer i kommentarerna om hur detta synnerligen oetiska experiment avlöper.  





Förvirrat om Fredrik Härén.

25 06 2008

Jag vet att det är svårt att läsa innantill. Kanske något av det svåraste man kan ge sig på i vår kultur. Men om man inte ens försöker kan det lätt hända att man uppfattar saker och ting på fel sätt. Så YAP. Läs en gång till. Om du fortfarande inte förstår vad jag vill ha sagt kan du öppna din blogg för kommentarer. Då slipper du postningar som denna i framtiden. 





Reklam för primater.

24 06 2008

Då var det åter bekräftat. Vi är i helvetet. Cadbury´s vann Grand Prix i Cannes med sin trummande apa, en film som blivit spelad på You Tube mer än två miljoner gånger. En film som folk skickar till sina vänner. En film som kanske bäst exemplifierar varför reklam ska vara kul. Juryn menade att filmen bröt emot alla konventioner och höll tittaren fängslad genom hela filmen. Tur att inte jag är kung i Cannes. Juryn hade åkt ut med badvattnet för den motiveringen.

Apfilmen bryter inte emot några konventioner. Det är en vanlig irrelevant skojfilm för ett företag med lika ointressanta som snabbrörliga konsumentvaror. Den jury som för ett sådant kvasiresonemang borde ha gett medaljen till det franska modeföretaget Shai som under 2006 lanserade fenomenet ”sexpacking”, d v s att de använde porr för att sälja kläder. DET bröt emot alla konventioner. DET höll tittaren fängslad genom hela filmen. Jag kan inte minnas att den reklamen fick något pris. Den sortens kampanjer blir kanske lite väl konventionsbrytande för vår debila och aningen frikyrkliga reklamvärld.

Tillbaka till apjäveln. Filmen är säkert jätterolig för den som skrattar åt Killinggänget, Stefan&Christer och liknande taskhumor, men finns det någon relevans? Säljer skiten någon choklad? 400% hävdar Cadbury´s själva (eller om det nu var någon anonym påhejare av kul reklam som sa det). Jag hävdar att de alla är fulla av skit. Irrelevanta lösnäsor må bjuda betraktaren på ett skratt i bästa fall, men ingen kommer ihåg avsändaren. Tänk på det nästa gång du ska till och göra kul reklam.   





Halvvägs i livet. Halvvägs i karriären.

22 06 2008

Det var rökförbud på kontoret, men det sket han i. Vilken idiotisk regel förresten. Han hade ju en dörr som nästan för jämnan var stängd. Hur skulle det kunna komma någon rök igenom den? Hur skulle det kunna komma något alls genom den? Det enda som trippade över tröskeln var hans odugliga assistenter med mer röv än hjärna. Någon av dem hade såklart sprungit till skyddsombudet och lipat. Och den lilla jävla sosseråttan hade naturligtvis tagit frågan hela vägen upp i arslet på självaste HR. Kanske var därför hans kulor blev dragna i gruset på senaste ledningsgruppsmötet. Skit samma. Han hade suttit på stolen i snart ett år. Det var ändå snart dags att skutta vidare.   

Johannes von Brahm fimpade cigarillen och drog ett djupt andetag. Snart var det dags att träffa byrån, eller vaddå byrån förresten? Han skulle käka lunch med Marcus, projektledaren för hans konto. Pojken med guldbyxorna. Stroppen som nyligen fått 15 friska att leka med. Pengar som Johannes fått bända loss från den anale ekonomichefen, trots att dessa pluringar mycket tydligt var öronmärkta för marknadsföring. Hallå? Bolaget hade förfan sålt fastigheter för två och en halv miljard under året och den jävla bodknodden gnäller om kaffekassan. För dessa korvören skulle en marknadsandel på två procentenheter köpas. Det skulle nog gå bra eftersom byrån nyligen headhuntat några fräscha kids från Reklamskolan. Stipendiater tydligen, inte illa. De kommer säkert upp med några kul idéer, tänkte Johannes och mulade den sedan länge döda cigarillen en gång till.

Under de senaste fem åren hade han och Marcus blivit allt bättre polare även privat. Marcus var av blått blod. Familjen hade tydligen haft sköld i Riddarhuset, påstod Marcus i alla fall. Kan man bli av med sin sköld när man väl en gång fått den, tänkte han. Johannes var trots sitt ädla namn inte av lika ädla vätskor. Han skulle ha blivit född Jönsson. Men hans salig mor, som gjorde karriär på rygg bland de tre trottoarer som i folkmun kallas Stureplan, hade lyckan att snärja en av kungens barns skumpablöta kompisar för en afton. Resultatet blev förutom en tung ring ett platoniskt äktenskap som varade i hela sexton månader, ett hyggligt statarapanage och som grädde på moset ett välskapt gossebarn som slapp heta Jönsson.  

Nu umgicks de två för jämnan. Delade segelbåt, caddie, fnask och reklampriser. Höjdpunkten var väl i fjol när de båda stod på samma scen i konserthuset och tog emot ett silverägg. Och hånglade. Det bar sig inte bättre än att Konferencieren fick knuffa ned de båda vinnarna från scen. Redan samma kväll hade Veckans Reklamsnask (det var vad Johannes kallade branschtidningen) skrivit om hans homosexäventyr. Inte ett skit var sant, han ville bara ställa till en scen och pissa de där jävla reklamaporna i ansiktet. Men Veckans Reklamsnask måste ju också leva och det gör man bäst på lösnummer.

Johannes lyfte blicken och såg sitt lunchsällskap komma svajandes. Av hans uppsluppna leende att döma hade Marcus visst tjuvstartat. Hoppas han fattar att man får mycket blow för femton millar i dagsläget. Det ska fan vara marknadschef, tänkte Johannes och vinkade efter en av de galonbestyckade kyparna.