Adland öppnar arkivet.

31 01 2009

Eller: Nyheter för dig som trodde att Youtube var det bästa stället för att leta reklamfilmer.

Vi har berört detta ämne tidigare. Sverige är ett litet land i världens avkrok som få känner till. Sverige är även ett slutet land där många branscher kunnat utöva mono- eller åtminstone oligopol. Utöver de direkt uppenbara som alkohol-, tobaks- och läkemedelsindustrin har även exempelvis bygg- och livsmedelsindustrin lullskyddats från utländsk konkurrens. Kanske har detta gjort oss till små och protektionistiska människor.

Kanske är detta en förklaring till att många svenska företag ej vill synas ute i världen. Kanske är detta en förklaring till att inte speciellt många svenska byråer hart hört talas om Adland. Kanske är detta en förklaring till att svensk reklambranschmedia inte heller vill spela boll.

Bakom en av världens största reklamsajter står en svenska. Hon heter Åsk Wäppling. Du hittar sajten här. En bra dag har hon 50 000 unika besökare. Det är ungefär vad Resumé och Dagens Media kan drömma om på en vecka. Tillsammans.

Just nu är hela reklamfilmsbiblioteket gratis att titta på. Gå in och njut av mer än 45 000 filmer. Och skäms. 3 500 har dessutom gått på Super Bowl. Ingen har fler i lager.

Liten lathund för dig som är trött:

Alla filmer

Årets alla Superbowlfilmer

Världspremiär för Denny’s

 

***Uppdatering*** Läs även Ulrika Goods postning i ämnet. Och deepeds.





Skådespelare och språkrör.

30 01 2009

Marknadsföring kan ta de egendomligaste former och i gränslandet mellan reklam och journalistik dyker de konstigaste hybriderna upp. Med anledning av detta undrar jag varför branschmedia jagar kommentarer (som rör annat än just skådespelarinsatser) från skådespelare i reklamfilmer. Hur kan en inhyrd aktörs åsikt om ett varumärke röna något som helst intresse? Hans Mosesson, eller Stig i ICA-såpan om ni så vill, och ”Teliapappan” Roland Nordqvist är två exempel på välkända och förmodligen även folkkära skådespelare som figurerat i Resumé och uttalat sig i frågor med sviktande relevans.

rostig
Pratglada posörer. Bild: HD och AB.

Varför får de ens uttala sig? Borde det inte, precis som en kommentator hos Resumé påpekade, finnas någon form av klausul i kontraktet som förhindrar att de uttalar sig i ämnen som de inte vet ett smack om. I frågor som de inte ska ha någon åsikt om.
Det vore mer relevant att Sunit Merothra uttalade sig om ICA:s köttfärsfasoner.

Jag har inte speciellt svårt att se varumärkesansvariga hos annonsörerna framför mig när uttalandena kommer. De sliter sitt hår och undrar vad fan i helvete varför de jävla murvlarna måste envisas med att trycka skådespelarnas högst folkliga åsikter? För det måste vara förklaringen. Att man hellre vill ha lite folkliga nyheter, att det finns ett brett läsarintresse att höra människan bakom maskens åsikter. Att den sortens åsikter är bättre skit än den ansvariga på företaget. Eller är det kanske så att journalisterna inte förstått att Hans och Roland är aktörer? De kanske tror att Stig och Teliapappan är helt autentiska. Fan, de kanske har rätt.

Att Teliapappan Roland Nordqvist trodde på Storåkers är föga förvånande. Utifrån hans lilla och högst privata perspektiv handlar det om pengar. Han har säkert tjänat ganska bra på att vara i Telias sold. Klart att han vill fortsätta med detta.
Själv är jag glad att det blev byråbyte. Har aldrig gillat den där äckliga Teliafamiljen. Och till Roland har jag bara en sak att säga: Jag tror på DDB.

***Kontaktmannen korrigerar*** Som ni ser är inte längre Teliafamiljen äcklig. Detta för att diverse klappträn inte ska bli förvirrade och tappa fokus på ämnet som i detta fallet rör huruvida skådespelare är lämpliga att uttala sig om de varumärken de agerar för. OK?





Socialister är vi allihopa?

29 01 2009

Det är mycket socialmedia nu. Speciellt mikrobloggande. Både dagspress och aftonpress yras om det om ”det nya” som ska slå ut alltifrån Facebook till bloggen. Och det är väl kul. Fattar bara inte varför gammelmedia måste skriva för efterblivna. Kan man inte utgå ifrån att läsarna utrustats med en hjärna och att viss fattningsförmåga finns? Kan någon kvällspressjournalist därute svara på detta, tack?

Socialmedia i det analoga bjöds det på igår på IHM i MiG:s regi. Socialmediagurun Brit Stakston steppade i närmare nittio minuter och i publiken satt runt 150 pers. Av atmosfären att döma skulle många av dem springa hem och kolla sitt Facebookkonto som de möjligen sporadiskt besökt de senaste månaderna. En lätt hallelujastämning rådde. Enda smolket i bägaren var väl att inte deeped, den andra hälften av den dynamiska duon, var med.

brit

Men. Företag och socialmedia är fortfarande olja och vatten. Ytterst få företag har upptäckt de nya kanalerna, än färre har försökt sätta sig in hur de skulle kunna användas i marknadsföringen. Knappt någon har gett bloggen eller mikrobloggen en chans och testat. Det är kanske inte så konstigt. Att använda sig av en social kanal innebär att man måste engagera sig, vara transparent och uppriktig. Uppsökande. Man måste följa folk och föra dialog med dem. Svara på deras frågor och ibland be om ursäkt. Detta scenario är förmodligen både ovant och skrämmande för den som brukar informera via annonser.

Men vi kommer väl framåt?

***Uppdatering*** Här har du förresten chansen att utöva socialmedia i praktiken.





Samtidigt på Backaplan.

26 01 2009

Reklambyråledare Morten Fink fnös för sig själv när han korsade den kuperade parkeringen. Pradaskor och bucklig asfalt är fan ingen höjdarkombo tänkte han skrittandes på sin väg mot resans mål: Backaplans systembolag. Det låg strategiskt inklämt bland familjebutikerna, sådana butiker där man hittar små grupper av folk med samma efternamn. Folk som gillar att titta på tv och som tycker att de har det knapert i slutet av månaden. Sådana som håller TV4 och chipsindustrin under armarna. Vilket skämt, fnissade Morten och tänkte att det var tur att de inte hade de lika dåligt ställt som de hade dålig smak. Då skulle vårt fina svenska välfärdssamhälle braka på stört. 

Han förbannade det faktum att det var fredag och att klockan var halv fem. Det innebar att att Backaplan skulle vara fullt av hans favoritmänniskor: törstiga bolsjeviker. Han förbannade förresten det faktum att han var på Backaplan också. Om Hisingen är Dr Moreaus alldeles egen ö, så måste just Backaplan vara själva mörkrets hjärta. Inget snack om att här bor många konstiga djur, tänkte han.

Vid systembolagsentrén stod i vanlig ordning Proletärenförsäljarna och såg ut som strejkvakter. Vik upp kanten, det droppar blod ur din blaska, sa Morten till den rättrogne arbetaren med tidningarna. Till sitt svar fick han ett knappt närvarande ”va?”. Ur vägen, din sopa så att en hederlig skattebetalare kan komma in och konsumera och betala skatt så att det blir några bidragspengar till dig i slutet av månaden. Proletärenförsäljaren följde Finks ryggtavla långt in i butiken.

Backaplans bolag var fantastiskt. Här var det aldrig brist på de bättre volymerna rött. Här var det väl aldrig brist på någon bättre dricka alls. Förklaringen var enkel. Man kunde misstänka att lejonparten av butikens försäljning bestod av extrastark öl och att den konsumerades inom en radie av 200 m runt butiken. Hit kunde man alltid åka när de blåhåriga kärringarna plundrat bolagen i city.

Ingen fredag utan en rejäl kö. I den cirka 40 man starka raden hamnade Morten bakom en gargantua i varseljacka vars kundkorg precis som förväntat ett större antal 7.5:or. Tjugofyra stycken närmare bestämt. Han undrade varför den otvättade bjässen inte kunde tagit ett helt lock direkt istället. Men han kanske gillade känslan av att rada upp burkarna på bandet. Han gjorde säkert likadant när han kom hem till ettan i Brämaregården.Fast då gick matningen in i kylskåpet. Och de där racerpatronerna sköljer troligen ned en låda jägarbiff från Findus i kväll. Fy fan vad tragiskt tänkte Morten när han sneglade i bakomvarande grannes korg och upptäckte två bag-in-box California White. Herregud, jag måste ut härifrån stönade han.

Nästan framme vid kassan blev det problem. Bjässen i varseljackan luktade tydligen sponken och den bokstavstrogna kassörskan instruerade hennes fjunige sidekick att dra i bromsen. ”Systembolaget säljer inte alkohol till berusade. Har ni legitimation?” blev hälsningsfrasen för den lätt oförstående knegaren i kön framför honom. Varseljackan skruvade på sig, för någon legitimation hade han ju inte. Valkyrian bakom kassan flinade upp sig triumferande och gjorde sig beredd på att tillkalla butikspliten som makligt närmade sig.

Morten kände paniken komma galopperande. Fast i skärselden bland stinkande arbetarfyllon utan hopp om att komma ut. Plötsligt brast allt.

Men förbannade jävla sossekärring. Ge gubbjäveln hans öl så att vi kommer här ifrån någon gång. Hur förbannat jävla socialdemokratiskt nitisk får man vara i det här satans läget. Ska jag behöva köpa mina grejer av långtradarchaffisarna på Stigs Centers lastbilsparkering för att få behålla förståndet? Ska du inte be att få se gubbens motbok också när du ändå är i farten din jävla skräcködla, gormade Morten och kastade en tusenlapp på kassörskan medan han tog smutstrollet under ena armen och rasade ihop de extrastarka ölen med den andra.

Väl vid entrén mötte han åter Proletärenförsäljaren med den vädjande blicken. Han tryckte en tjuga i bolsjevikens bössa och skrek: Revolutionen är nära. Hit med en tidning, kamrat! På väg till bilen svor han att aldrig återvända till Backaplan igen.

Tack till deeped för inspirationen. 




PR-byrån som fattade grejen.

24 01 2009

Jag har yrat om Westander förut, men jag tycker att de förtjänar en ytterligare runda.

I vår bransch, den expanderade kommunikationsbusinessen, finns det inte speciellt många företag som lever som de lär. De träiga reklambyråerna försöker påskina att de är kreativa, mediebyråerna att de har koll på media och PR-byråerna att de är bra på PR. Många kommer undan med ett nödrop i de uppdrag de utför för kundernas räkning och än färre använder sina färdigheter för att kommunicera sitt eget varumärke. PR-byrån Westander tillhör undantagen.

Under fjolåret minskade deras resultat, marginalerna blev mindre än beräknat. Ändå ger man sina medarbetare en bonus på 94.000 spänn. OCH berättar detta för hela branschen. Jag vill minnas att bonusen förra året uppgick till en bit över hundra. Även detta berättade man, liksom att VD:n Patrik Westander själv inte fick något av pengarna med motiveringen att han är just VD.

Nu vet inte jag vad en normal bonus är för högdjuren på de namnkunniga byråerna. Den kanske ligger på den nivån. Eller är högre. Vad jag däremot vet är att det skickar mycket trevliga signaler när VD:n ger personalen extrapengar och att det är en otroligt bra idé att berätta om att man gör detta i branschpressen. Visst. Det tisslas om att Westanderkonsulterna tjänar mindre i månaden än vad många av konkurrenterna gör. Men så lär ju vara fallet hos Bindefeld också. Och han stoppade väl hela resultatet i sin egen ficka vill jag minnas.

Men att göra nyhet av bonusar i, så kallade, kristider är bara ett exempel på hur man gör PR för sig själv. PR-handboken är ett annat. Westander ger ut en tunn bok med grundläggande PR-tips. Man kan beställa den här och de tar inget betalt. PR-handboken har kommit ut i ett antal tryckningar, den har satts i händerna på riksdagsmän och beställts av mina studenter. Boken ger en snabb insikt i hur PR funkar och vad som är bra att tänka i relationen med journalisten. Jag vågar knappt tänka på hur många kunder de fått på kuppen.

Tack Westander för att ni lever som ni lär.

***Uppdatering*** Hos DM kan man läsa hur de resonerar.





DM creddar Nina.

21 01 2009

Utvecklingen går framåt mina vänner.

I måndags släppte Not Another Planning Blog nyheten att Icas nya I love eco-logotyp var påfallande lik ett befintligt amerikanskt varumärke med samma namn. Igår, d v s ungefär en dag senare, kunde man läsa samma nyhet i Dagens Media.
Det ovanliga i historien är att artikelförfattaren Martin Schori klämde in en liten passning till Not Another Planning Blog och Nina. Och det tillhör sannerligen inte vanligheten.

Förmodligen är Martin en lite bättre journalist än många andra. En som även betraktar bloggar som källor. Det kan också bero på att något faktiskt förändrats inom journalistiken i stort. Man kanske har insett att man kan ha nytta av varandra. Att det inte alltid behöver vara enkelriktat. Att man faktiskt kan tjäna på ett samarbete och inte i panik slå ifrån sig så fort en nyhet kommer ifrån en människa som saknar adekvat journalistutbildning. Och att det alltid tillhör god ton att ange källa.

Tack Martin.





Sossebloggen Kontaktmannen.

20 01 2009

Jaha. Då var man rökt igen. Hoppas inte mina huvudmän får nys om detta.
Internet är fantastiskt. Bl a kan den som är osäker på sin politiska hemvist med fördel gå in på Bloggparti.se och få svar. Fast jag misstänker att den som svajar bara kommer att bli mer osäker. Undertecknads politiska preferens ligger, som de flesta redan räknat ut, ganska långt till höger. Men. Inte enligt Bloggparti. Då ser det istället ut såhär:

bild-2

Ganska jämnt skägg med aningen övervikt åt sosse och folkpartist. Man får väl skatta sig lycklig att i alla fall kommuniststapel blev den kortaste. Andra som råkat riktigt illa ut i testet är min knallröde kollega Wibärs. Med de blå staplarna han visar upp bör han ta det försiktigt i Hjällbo. Även min duvblå väninna DVIJDVS har hamnat i skamvrån, till Deepeds stora förtjusning. Hon tog det så hårt att hon slutar blogga.

Jävla sossetest om ni frågar mig.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.