Sluta fuska GP.

26 04 2009

Göteborgsposten – ja, jag vägrar att särskriva – behöver hjälp med det språkliga. I artikel efter artikel envisas man med att kalla den göteborgska kollektivtrafikens tjuvåkare för ”fuskåkare”. Det verkar inte spela någon roll hur många påpekanden det kommer, GP envisas lik förbannat med att använda en term som är rent etymologiskt vansinnig. Än värre är att vansinnet spridit sig till fler medier. En googling på ”fuskåkare” ger exempelvis nästan 18000 träffar. Det mer språkligt korrekta ”tjuvåkare” ger 5400 träffar.

Vi gör en enkel, högst icke-empirisk undersökning. Att tjuvåka innebär att man åker kollektivt utan att betala. Att tjuvjaga innebär att man skjuter vilt på olovligt sätt. Att tjuvkika innebär att man tittar när man inte får. Få, inte ens de värsta fårskallarna skulle drömma om att kalla den olovliga jakten för ”fuskjakt”. Än färre skulle kalla tjuvkikaren för ”fuskkikare”. Varför? Jo, svaret är naturligtvis att den som fuskar gör något halvdant, tar en genväg och utför gärningen på ett icke godkänt sätt. Den som tjuvåker sitter precis som alla andra i sätet, men utan att betala. För att fuskåka borde man sitta på bussens eller spårvagnens tak. Att med cykeln honka på spårvagnen kunde möjligtvis kallas fuskåka. Men fan inget annat.

GP. Tyvärr är det inte bara ni som använder denna komplett förvirrande term. Giftet har spridit sig. Är ni medvetna om denna förbistrings konsekvenser? Är det för mycket begärt att ni använder ett uttryck som folk förstår? Eller handlar det bara om journalistisk prestige, att ni ska sätta agendan och avgöra vilka uttryck som är korrekta?

Usch för fuskjournalistik.

Annonser




Utspelet som sänker förbundet.

23 04 2009

Knappast någon har väl missat Reklamförbundets mediala catfight. Den sittande ordföranden Elisabeth Pyttan Ström river skinnet på den avgångna VD:n Pia Grahn Brikell för hennes uttalande om reklamskytten, han som misstänks ha knäppt en greve och dennes flickvän på öppen gata i Gamla Stan häromdan.

Utan att lägga alltför mycket vikt vid mediabevakningen och att journalister uppenbarligen gärna fiskar på Flashback utan någon större källkritik, tycker jag att Pyttans branschutvik är det mest anmärkningsvärda utspelet hittills. Pia Grahn Brikell, nyligen VD för Sveriges Reklamförbund, numera VD för Storåkers lättade på bladet och yttrade sin bestörtning över att hennes vän var misstänkt för ett så grovt brott. Det var kanske med tanke på situationen och det kommande skeendet inte världshistoriens smartaste uttalande, men förmodligen yttrades orden i viss affekt. Pia gjorde ett högst mänskligt uttalande. Ett par sådana gjorde jag också häromdan när Resumé ringde och bad mig kommentera en plagiatanklagelse. Skönt att de orden inte svällde till liknande proportioner.

bild-2
Saxat ur Dagens Media.

Hela historien är klart märklig. Pia är visserligen fortfarande anställd av förbundet, men har knappast någon medial eller ens aktiv roll längre. Hon är VD för en reklambyrå och bör i rimlighetens namn få säga precis vad hon vill utan att få massa gammalt bagage dumpat i skallen. Att Pyttan går ut i branschmedia och tar avstånd från Pias uttalande framstår bara som ett utspel i desperation, en chans att göra det ”rätta” och visa var man står i en tid av PR-torka. För ingen ska komma och påstå att Reklamförbundet känns mer vitalt efter att Pia lämnade. Eller månde det kanske vara ett stick i sidan, ett tack för gammal ost? Finns det en schism mellan de två och tog den ena chansen att tvåla till den andra vid första bästa blotta? Tragiskt att branschmedia agerar arena för den envigen i så fall.

Förlorarna i den här historien är Elisabeth Ström och Reklamförbundet. Det är hon som framstår som mest omdömeslös. En och annan reklambyrå undrar säkert vad fan de sysslar med på förbundet. Därför lutar förklaringen mest åt desperationsalternativet. Sveriges Reklamförbund är dels försvagat p g a den så kallade lågkonjunkturen men även genom ett klent ledarskap. Att Pyttan ersatte Hans Sydow verkar ha varit första spiken i kistan. Björn Rietz som ersättare till Pia Grahn Brikell, den andra. Få verkar tycka att det var en förändring till det bättre. Vi har lämnat Reklamförbundet. Fler lär följa.





Sosse plagierar Miami.

21 04 2009

Så hade vi då äntligen fått se frukten av idén som ska föra Södertäljes favoritsocialist, Evin Cetin, till makten i Bryssel. En kampanj som fräckt nog ansågs vara förlagan till Miamis Häckenpizza när Södertäljes socialdemokrater fiskade PR-poäng hos det lokala reklambladet (obs låst artikel). Ett mycket märkligt beteende.

För det första är det inte på något sätt unikt att använda en pizzalåda i marknadsföringen. Det har gjorts innan. Det kommer att hända igen. Många gånger. Man måste nog vara politiker för att tro något annat. Eller politisk kampanjledare i alla fall. För den sortens imbecilla storhetsvansinne krävs en verklighetsfrånvaro och en övertro på sin egen kreativitet som få vanliga människor besitter. Tiden talar inte heller för plagiatsanklagelsen. Sossepizzan börjar säljas, typ nu. Häckenpizzan nådde pizzeriorna redan 7 april. Idag är också första gången man kan se lådan på bild. Innan dessa har det varit lite förstrött babbel i reklambranschtidningen. Knappast speciellt mycket att bygga en plagiatsanklagelse på. Nyheten om de politiska pizzorna releasades alltså först den 9 april via ett inslag på Aktuellt. Fundera på den ekvationen Thomas Johansson, kampanjledare hos Södertäljesossarna.

Mer troligt är naturligtvis att nyheten om Häckens pizzeriakampanj spridit sig även till denna plats strax söder om Huvudstaden och att en förslagen person av tveksam moral såg chansen att dra några lätta PR-växlar. Den lokala branschtidningen var naturligtvis inte sen att haka på eftersom just den här sortens artiklar är precis det branschen behöver. Det skulle kunna vara en förklaring eftersom bl a TV4, Aftonbladet, Nyheter24, Expressen, GP, GT OCH Metro rapporterat om Häckens pizzalåda.  

original
Original.
kopia
Blek, tillrättalagd och politiskt korrekt kopia.

Sen skulle jag även vilja beröra utformningen av kampanjen. Jag tror att Häckenpizzan håller en schyst linje konceptuellt sett. Det gör faktiskt inte personvalspizzan. Den ser ut som något som låg på vardagsrumsbordet under Melodifestivalen 1992. Sossarna i Södertälje kanske skulle satsa lite på en grafisk formgivare istället för att leka PR-knuttar. Eller man kanske tror att målgruppen inte har någon känsla för form, att den gillar kackig design. Det skulle i så fall rimma bra med hur man inom partiet skattar allmogens begåvning.

Slutligen undrar jag hur bra Södertäljesossarna gjort sin hemläxa när propagandabilden som pryder dagens Metro togs. Den visar förutom en flinande kandidat även en pizzabagare i bakgrunden. Båda iförda kockrock och kockmössa. Låt gå för rocken i något enstaka fall, men alla som sett en pizzabagare i kockmössa kan väl räcka upp en hand.





Dålig bloggare.

19 04 2009

Dålig människa för den delen också. Men det har inte med saken att göra denna gång.

Av någon outgrundlig anledning tyckte jag att det var en bra idé att hälla te i datorn. Ja, jag vet att alla normala människor häller kaffe i sina datorer, men jag är lite anglofierad. Dessutom gjorde restaurangbranschen slut på min kaffemage i det tidiga nittiotalet. Så jag får vackert hålla mig till te. För er som tycker att te är lite klent och allmänt bögigt kan jag meddela att det slår ut en Mac lika effektivt som en espresso.

Nåja. Alla som förlorat burken som genom ett trollslag vet att det inte bara är en maskin som rycks ifrån en. Det är i graverande fall ungefär hela livet. Till min oförtjänta lycka kunde dock de duktiga Triffiderna bärga en förskräckt men oskadd hårddisk ur vraket. Faktum är att man blir ganska lamslagen när all vardagsdata bara försvinner. Mattan rycks liksom undan under fötterna.

bild-1
Sällan har min hårddisk sett såhär fräsig ut.

Nu var detta emellertid inte något oöverstigligt problem eftersom undertecknad sosse dessutom hade varit duktig och gjort sina backuper. Ingen vital data hade gått förlorad och efter ett antal timmars pusslande i helgen är systemet relativt återställt. 

Detta är anledningen till att jag bloggat dåligt de senaste dagarna. Lovar dock att skärpa mig i veckan.





Skrivbordet…

14 04 2009

gron1

Spjuvern Dr Spinn har utmanat mig igen. Denna gång gäller det något så trivialt som valet av skrivbordsbild. Antar att jag sitter inne med den tråkigaste i församlingen. Men den följer åtminstone den grafiska profilen. Eller gjorde rättare sagt. Helvete. Det är nog hög tid att byta. 

Undrar vad Ulrika Good, Anjo, PerT, Fredric, Flickorna Florida och Mattias har på skrivbordet?





Bra att tänka på när du gör radioreklam.

12 04 2009

Den kommersiella radion fick visst återigen det tveksamma nöjet att spela förstafiolen i detta muntra forum. Och jag tänkte att vi kunde hjälpas åt lite. Om inte annat för att förbättra världen. 
För omväxlings skull ska jag varken mala på om reklamradions uppenbara kvalitetsbrister eller deras komplett hjärndöda programledare. Jag ska inte ens ondgöra mig över en viss tuff rockstation som spelar vad de vill och att det innebär en spellista bestående av fem ballader.
Det blir istället några goda råd till den som antingen är naiv och tror sig kunna förändra slaskmediet nummer ett genom eget arbete eller till den som är har en mediabyråig inställning till mediet som sådant.

För det första: Jag är ingen kung på radio. Men jag har haft det tveksamma nöjet att vara inblandad i ett antal produktioner. De flesta var hyggliga på pappret, manusstadiet alltså. Men några normalmedelmåttiga inhouseproduktioner senare höll jag på att att styra bilen mot närmaste träd ett antal gånger. Jag är alltså minst delskyldig till ett icke ringa antal reklamspotar som bidragit till den kommersiella radions avgrund. Dålig människa är jag.

Men. För dig som ännu inte gett upp kan jag i alla fall bjuda på några goda råd som möjligen kan ge en lite mer skamfri tillvaro.

• Skippa den flamsflabbiga bruden. Det är faktiskt inte speciellt svårt att få tag i vettiga speakers. Skit i producentens rekommendationer och välj förfan inte samma jävla stolpskott som alla andra redan förpestar etern. Det finns ingen som känner köplust av en kvinna som precis fått ett kombinerat valiuim- och fontexlavemang. Och tro inte att hennes kollega, den käcke sportkillen som smattrar och slirar lite läckert på ståckhålmska i kurvorna är bättre. Alla lyssnare vill skjuta honom också.

• Tro inte att du är rolig. Om du verkar i en liten större stad kan du vara säker på att ingen förutom du kommer att tycka att det är kul när fåren bräker på exempelvis skånska. Din uppdragsgivare framstår som en idiot och du får förhoppningsvis kicken på nästa måndagsmöte. Nej, så poetisk brukar tyvärr inte radiorättvisan vara.
Kolla även hur bonnvischans orter ska uttalas. Det heter exempelvis inte [Hööögsbo] utan [Höxbo] Askim uttalas [Aschimm] och inte [Asskim]. Det är bara att fråga närmaste dräng, din trötte fan.

• Se upp med kändisarna. Visst kan det vara frestande med t ex en komiker som både du och frugan gillar. Tänk då bara på att alla dina tragiska konkurrenter resonerar likadant. Peter Apelgren figurerar i skrivande stund i tre sammanhang, tre olika varumärken. Robert Gustavsson torde väl vara lika sliten som Janne Loffe Carlsson vid detta laget. Och Dogges framträdanden drar väl snarare tankarna åt tragik (även om jag faktiskt gillade honom i Elgigantenskrud).

• Ta det försiktigt med sångerna. Det som låter genialiskt och Guldägg i studion är groteskt enerverande när det kommer för fjortonde gången på en timme. Utmaningen verkar vara att, mot radiosäljarens bedyrande om nödvändigt genomslag, köpa så få spotar som möjligt. 

 

Nu orkar jag inte mer. Det var fyra råd. Det finns minst 996 st till. Snälla hjälp till att fylla på i kommentarerna.





Varför metalband borde twittra.

6 04 2009

Det vore faktiskt ganska naturligt. Hårdrocks- eller metalband har, till skillnad från band i i princip alla andra band i andra genres, trogna fans. Supporters som hänger med i ur och skur som bryter en arm och ett ben bara för att vara med på en konsert på andra sidan jordklotet. Som betalar 500 spänn för en överkolorerad, illa sittande svart band-t-shirt. Som gladeligen skulle skänka bort flickvännen till idolen. Som totalt saknar allt vad trendkänsla heter. Som hänger med in i döden.

spinal
Självdistansen brukar det i alla fall inte vara något fel på.

Det faller sig ganska naturligt att ett ”företag” med den sortens ”kunder” borde vara en solklar aktör inom de sociala medierna. En firma som har mer fanatiska anhängare än Apple borde väl betrakta relationen som kan vårdas via nätet som den primära? Och använda exempelvis Twitter nyhetsbulletin. Icke. Dark Tranquillity har 28 followers. Själv följer man 20 pers. ”Bra” jobbat. Arch Enemy är inte mycket bättre med sina 97 följare. Båda banden har en (1) uppdate. In Flames finns inte ens på Twitter för att hålla sin adress. Inte vad jag har kunnat hitta i alla fall.

Varför är då metalbanden så erbarmligt urusla på att twittra? Kanske förstår de inte bättre. Eller så är det genrens aningen konservativa läggning som sätter käppar i hjulen. Teknik hålles knappast speciellt högt av headbangarna. Det tog ju bara sisådär 50 år innan man insåg att synthen kunde tillföra något.

I vilket fall som helst borde deras management förstå PR-värdet för ett band som visar framfötterna inom det sociala. Men jag misstänker att det går trögt även där. Man skickar väl sina pressmeddelanden och promomaterial till de gamla vanliga journalisterna. Undrar hur många som matar exempelvis Loudfarmer med material? Vet de ens om att bloggen finns?

Någon därute som sitter på svaret?