Semestertorka i regnet?

27 07 2009

Ja, det är alltså inspirationen som åsyftas.
Tack och lov är nätet fullt med sajter och bloggar för den idéfattige som vill komma tillbaka efter semestern och briljera.

Adland, världens bästa reklamfilmsbank behöver knappast någon närmare presentation. Hit brukar New York Times gå när de söker historiska Super Bowlfilmer. Gör det du också. För den skadeglade är avdelningen Badland där du hittar diverse reklamstölder mumma. Se nu bara till att inte hamna där. Även Joelapompe hänger ut de idéfattiga på ett föredömligt sätt. Men inte bara kreatörer kopierar. På Adfreak hittar du Billy på Resumés utlandsnyheter i spydigt originalskick. Och om Ads of the world stängde skulle förmodligen många plagiatdiskussioner uppstå.

Bloggare på reklambarrikaden finns det gott om. Här är några favoriter som inte jag länkat på länge: The Hidden Persuader, Make the logo bigger, AdScam och AdHurl, Ads are boring och Ad godness.

Och själv då? Några favoriter som jag borde nämnt?

Annonser




Milda i unterlandet

23 07 2009

Reklambyrån Schulmann & Schulmann startades av bröderna Axel och Karl under åren då Europa brann som bäst. Mot sin far Ottos vilja valde de att bryta släkttraditionen och ratade den utstakade karriären inom skolväsendet. Det var ett minst sagt kontroversiellt beslut, men bröderna hade kontakter på inrikesministeriet och det dröjde inte länge innan den lilla Leipzigbyrån kunde stoltsera med självaste Himmler i kundlistan.
Men säg den lycka som varar för evigt. En solig aprildag -45 satte ett gäng skabbiga bolsjeviker P för både byråns och uppdragsgivarnas storstilade planer. Som alla förslagna reklamare vet måste man vara lika snabb i vändningarna som smord i käften. Därför byttes brunt mot rött och efter några år i kommersiell exil var Schulmännenn i kommunistpartiet SED:s sold. Man gjorde samma propaganda som innan, fast nu kallades den ”information”.

Så stod det, i alla fall mellan raderna, i historiedelen på byråns webbplats.

Herregud, tänkte Freida Goldstein, stängde locket på burken och gick mot konferensrummet. Hon gjorde sin första vecka på byrån och skulle för första gången träffa Milda, det feta Unileverkontot. Hon började ångra att hon gav upp frilansandet. Men vad gör man inte när sonen spelar hockey och dottern vill ha en ponny? Och äkta mannen till råga på allt är fotograf!

Guido Fink, S&S guldplätterade CD, höll redan låda för de församlade. Han hade lyckats med bedriften att ta hem grand prix i Deutscher Multimedia Award 1999 för sitt banbrytande arbete med DPD:s e-handelsportal i slutet av förra årtusendet och han tröttnade aldrig på att berätta hur han klappade Boris Becker i baken när denne lämnade över plaketten på scen. Den rödhårige Becker hade blivit alldeles högröd över det fräcka tilltaget.
Utöver byåns hjärntrust, bestående av seniorkreatörererna Hans, Klaus und Franz, fanns också Mildas representanter i rummet. Två jävla traineeblåbär, nyss utskitna från Humboldt Universität. Freida insåg att deras formella och informella inflytande låg i paritet med deras begåvning och att de mest var där för artighets skull. Och att Guido i vanlig ordning skulle sälja in lösningen per telefon utan någon inblandning från någon av de andra i sällskapet.

”Lögnen måste vara stor” gapade Guido och förklarade att smålögner inte funkar på folk, eftersom de dagligen använder sådana själva. Ljuget måste vara på gränsen till ogreppbart för att inte ifrågasättas. Och överdrifter är ett måste för att väcka den slumrande Herr Medelkaufmann ur sin dvala. Därtill adderar man en gnutta sofistikerad tysk humor och saken är biff. Guido plockade fram ett synopsis på en pannå och de båda små handelsaporna applåderade exalterat.

milda
Picknick på tyska.

Av de slarviga teckningarna kunde man förstå att smörgåsmargarinets fördelar och fantastiska kemiska sammansättning skulle kommuniceras med hjälp av tyska kärnfamiljer på picknick. Naturligtvis på plats ute i skogen, vid en sjö (som Tyskland bokstavligen kryllar av…). Den ena familjen släpar på en kärra med ägg, en kubikmeter avokado, ett ton hasselnötter och en pall med rejäla, laxar som med fördel äts hela i baguette. Den andra, smartare och ännu mer kärntyska, familjen har helt enkelt med sig ett paket milda i picknickkorgen och summan av kardemumman blir att för att man ska få i sig alla viktiga, men jobbiga, näringsämnen bör man äta Milda.

Jublet i konferensrummet ackompanjerades av smällande champagnekorkar och förlorade rimlighetetens proportioner när Freida stängde dörren. Hon släppte datorn i papperskorgen vid entrén på vägen ut och tänkte ”Det är fan inte värt det”. Vakten i receptionen kunde svära på att det sista hon sa var ”Nie wieder”.





Jan Cederquist har lämnat.

9 07 2009

Copywritern Jan Cederquist har avlidit efter en tids sjukdom står det hos Resumé

Vi var nog många som ville känna Jan Cederquist. Själv bjöd jag och Gustaf in honom till juryn för den lokala reklamtävlingen Lanternan för snart tio år sedan. Till skillnad från Leon Nordin ville han inte ha betalt för att komma till Göteborg och bedöma reklamalster. Han nöjde sig med resa och logi. Plus lite skaldjur under gemytliga omständigheter på Fiskekrogen. Det vittnar nog om att han var en stor man även privat. Tilläggas ska att ingen av de övriga jurymedlemmarna heller krävde betalning. Bara Leon.

Jan ställde upp i vår jury två eller t o m tre gånger. Och han var i gott sällskap. Jag vill minnas att det var en ganska mäktig känsla för två osnutna småkillar att ha lyckats dra ihop elefanter som bl a Lars Hall, Ove Pihl, Lars Falk, Per-Henry Richter och inte minst Jan Cederquist för att bedöma en liten reklamtävling.
Ett av de roligaste minnena är när Jan och en jurymedlem vid namn Lennart Käll hade haft den goda smaken att köpa likadana beige Gantrockar. Ingen av herrarna var speciellt roade vid fotograferingen.

Första kontakten med Jan fick vi via Jack Hansen och hans Mästarmöten. Det var en föreläsningsserie som arrangerades under Satellittiden. Utöver redan nämnda vill jag minnas att också Christer Wiklander gästade ett av mötena.
Jan hade med sig gott om cases. Dels från Arbmans, men främst från Hall & Ceder. Den osäljbara Boforstandkrämen och Kennnel Hundburgare som råkade stavas med tre ”n”. Skönt att även giganterna slarvar med korrekturen ibland. Hundburgaren var förresten förskräcklig ut näringssynpunkt och kunden sades upp med villkoret att Folkpartiet gjorde detsamma. Som småföretagare känner man väl igen kompanjonsträtorna.

I ärlighetens namn lyckades jag aldrig bli mer än ytligt bekant med dig, Jan. Men det räcker ganska bra för mig ändå. Du var ändå störst. Vila i frid.

Fler som hyllar Jan Cederquist: Please copy me Brygubben Fabriken Silverfisken Copywriter.se Copycharlotte Write said Fred





Avenyn biter sig i röven.

5 07 2009

Ursäkta stiltjen. Men jag håller på att föröka mig och då kan bloggdisciplinen lätt hamna på skam.

Jag tänkte faktiskt lämna den prekära gatumusikanthistorien därhän. Det är inte så att jag har så värst mycket övers för gitarrbestyckade tiggare som gör sitt yttersta för att spräcka mina redan svårt sargade trumhinnor. Men jag kan inte låta bli. Förklaringen är, som ni säkert redan räknat ut, spelet i korridorerna som ligger bakom ingreppet i ordningsstadgan.

gat
Public enemy number one. Bild: Per Wissing, Aftonbladet.

Tydligen så är det Företagarföreningen Avenyn som ligger bakom inskränkningen. De har tryckt på under en längre tid för ett förbud och man anger hänsyn till butikspersonalen som skäl. Uppenbarligen är urvattnade evergreens på repeat att betrakta som tortyr och strider därför mot Genèvekonventionens regler om hur man behandlar personal och krigsfångar. Som att det horribla skitskval man tvingas utstå som kund i valfri citybutik skulle vara bättre.

Detta är naturligtvis rent dravel. Måhända att den gemene butiksknektens musikaliska preferenser återfinns i det svarta Absolute Musichålet. Men alla som tvingats lyssna på hissmusik en längre tid vet att öronen slår lock efter ett tag. Det är en skyddsmekanism. Jag, om någon, borde veta. Stod i Rondos garderob i början av 90-talet. Dansband är inte någon lek.

Nej, bästa Företagarförening. Ert lobbande luktar fascism. Ni vill ha rena och fina gator där så lite som möjligt stör den lallande konsumentens steg mot era homogena kedjebutiker. På samma sätt som butiksmångfalden motas genom butikshyrorna finns såklart en önskan om att slippa obekvämt trubadurskräp på paradgatorna. Och detta ska givetvis leda till bättre och fler köp. Taktiken är lika sympatisk som när man rensar gatorna på lodare inför ett OS.

Av reaktionerna att döma verkar folk (de som spenderar sina pengar hos Företagarföreningen Avenyns medlemmar) gilla gatumusikanter på samma sätt som de gillar småbutiker. De tycker visst att musikanterna bidrar till en levande och trevlig gatumiljö. En sån man trivs att shoppa i. Detsamma gäller ett stort artistuppbåd. Att gatumusikanterna lättar upp de annars sterila gatorna där skobutiker och konfektionskedjor regerar. Om det stämmer har ni lobbat fram ett kontraproduktivt förbud i en stad som skryter om sin gästfrihet och evenemangsförmåga.

Ert illa maskerade försök att äga gatan är ett bett i röven.