Hårda papper hos Brindfors.

31 08 2009

Dagens gapflabb tillägnas Lowe Brindfors och deras kreative direktör Rickard Villard. I en allt annat än grundlig Resuméartikel kan man läsa att medarbetare på den forna mastodontbyrån nu har ett kontrakt att ta ställning till. Och det är inte vilket kontrakt som helst, utan ett ”kreativt” kontrakt som är tänkt att öka kreativiteten bland alla medarbetare. Inte bara kreatörer.

Historien påminner lite om kommentaren den forne TBWA-VD:n fällde när hans nu lika forna medarbetare tog sitt pick och pack och startade Le Bureau: ”Vi skulle ha skrivit bättre kontrakt med medarbetarna”. Kontrakt verkar vara patentlösningen både för att behålla medarbetarna och att hålla dem kreativa.

Någonstans kanske tanken är god. Men i mörkret mellan idé och kontrakt kan jag skönja ett glapp. Tyvärr vet jag inte vad detta kontrakt innehåller, men jag betvivlar att det kommer att kläckas nämnvärt fler och bättre idéer bara för att medarbetarna har papper på att de ska vara kreativa. Om det nu är detta som åsyftas d v s. Nyheten om kontraktet kan ju också vara ett desperat rop ifrån en byrå som inte fått så mycket press på sistone.

Artikeln lämnar i vilket fall en hel del att önska. Nog för att vissa Resumémedarbetare trycker vad som helst som råkar flyga in genom fönstret. Men Peter Willebrand brukar inte vara så här pajig. Skärpning för fan.

Annonser




Fånigt värre med Mekonomen-Karin.

27 08 2009

Du har sett henne. Gött präktiga Mekonomen-Karin som på sitt frikyrkligt självklara sätt förför den dumma kunden med sitt smek i telefonluren, för att slutligen landa med en kladdig liten hand på plånboken. Hon som trippar genom de överstylade, polerade verkstadslokalerna och på vägen passeras en massa kända varumärken ingen hört talas om. Inte mycket att yra om egentligen. Det är action marketing i filmformat och precis lika uselt som när flera av konkurrenterna tutar i luren.


Riktigt löjligt blir det däremot när Resumé flaggar upp kampanjen som ett lyckat säljcase. Uppenbarligen har Mekonomens omsättning ökat med 17 procent, vilken egentligen inte säger någonting om hur duktig man varit på marknadsföring i förhållande till vad det har kostat. Mekonomen är dessutom en ganska färsk aktör på marknaden och torde därför ha ganska lätt att öka jämfört med Bilia som har 80 år på nacken. Föga förvånande väljer Resumé den antika vinkeln: Älskad av konsumenterna, hatad av reklamarna. Även allas vår Ulrika Good citeras från en tweet i artikeln. Tack och lov finns det några nyktra tankar bland kommentarerna.

Men, bäste Rydergren. Du glömde att nämna en sak: Förhållandet mellan försäljning och grovt kommunikativt våld. Det betyder helt enkelt att den som gör mycket reklam får mycket försäljning. Oavsett hur usel reklamen är. Knepet är att på sista raden få ut så MYCKET pengar som möjligt för så LITE pengar som möjligt. Och där betvivlar jag att Mekonomen är så värst duktiga.

Mer av varan här.





En genomtänkt rokad.

25 08 2009

Konstaterar att Dedicate blandat om korten vad det gäller byråns styre. Av tronen kliver den cirkus femtioårige, manlige byråledaren Klas Ekstrand och äntrar gör den minus trettioåriga kvinnliga Helena Wallskog. Det är som upplagt för PK-kalas och branschmedia dubbeltäcker med lätt fånigt anslag. Bara bildmaterialet skvallrar om att detta är en välplanerad rokad.

d1

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Nu blir det applåder.
Jag är imponerad av Dedicates tilltag. Nej, de är inte först. Jerlov och Valentin är bara två andra Göteborgsbyråer där äldre män lämnat plats åt yngre kvinnor. Men det känns som att skillnaden mellan de omplacerade är större i detta fallet. Jag tror att fler byråer skulle må bra av att blanda om stolarna med jämna mellanrum. Det kanske inte alltid är möjligt att swappa alla yrkesroller på en byrå, men åtminstone kreatörer kunde kosta på sig att varva arbetsuppgifterna av och till. Det är bra för perspektiven. Dels att man får bättre inblick i de andra disciplinernas arbete, dels för att man ser på själva arbetet med nya, friska ögon. Det bara måste leda till bättre idéer, nöjdare medarbetare och även mer kvalitativa jobb.

Vad tror du?

Mer av varan här.





Med brallorna nere på Facebook.

13 08 2009

Skandal. Nu har det hänt igen. En lömsk PR-byrå har lurat brallorna av diverse politiker och mediekändisar med hjälp av en fiktiv profil. Objektet heter Nova Barakel och är en romanfigur av Åsa Schwarz. Hon är så galet prettoperfekt att ingen borde undgå att fatta misstankar: 19 år, miljöpartist, ateist, singel och naturligtvis het som en ungersk porrstjärna. Men ändå. Hur kunde det hända?

Jo, så här ligger det till. Folk är inte speciellt nogräknade när det gäller sina bekantskaper på Facebook (ja, jag vägrar kalla skiten för ”Fejan”). Man tar kanalen för vad den är och tycker att det är lite kul att följa typ vem som helst och framförallt är det intressant att vara kompis med dem som andra är kompis med. Speciellt kreddiga människors kompisar.
Vi, stolta svenskar, är dessutom relativt artiga till lynnet och dessutom konflikträdda. Då är inte steget långt till att acceptera okända människors förfrågningan. Jag menar, det är ju ända en kompis kompis.

Scoopvärde lågt. Inte speciellt mycket att yvas över. Precis som allt annat på Facebook.





Rätt och fel om logotyper.

12 08 2009

Tjoho. Göteborg har fått en ny logotyp. Borta är det bestyckade lejonet -det ilskna och ogästvänliga- och nu äntrar ”liggande Kal” scenen. 965 000 spänn senare har staden fått en modernare framtoning och detta väcker naturligtvis massa känslor. Vissa tycker att det är mycket pengar, men de synpunkterna är inte så intressanta eftersom alla vet att notan springer iväg när sossar ska köpa reklamtjänster. Mer underhållande är tyckandet om huruvida den nya logotypen är snygg eller inte. Snygg? Men för helvete.

got
”Snyggare” dump än så här gick visst inte att få. Resumés eleganta friläggning?

Visst. Jag hade också hoppats på något lite mer blodfyllt. Något mer extrovert och burleskt än fisblå Rockwell vars packade ö ramlat på sniskan. Något som utmanade och provocerade. Eller åtminstone något som innehöll ett relevant och stärkande grafiskt element. Men att göra en profilplatta åt evenemangsstaden där alla är så jovialiska att t o m gästande fotbollshuliganer baxnar är dömt att gå i lättmjölkens tecken. Det hade knappt ens Olle Eksell kunnat ändra på.

I GP kunde man förresten läsa att den nya logotypen har tydliga drag av kreditkortet Re:member. Det håller inte jag med om. Att använda ett kolon inne i ett ord så att det kan brytas upp och få andra betydelser kan knappast klassas som unikt. Ett tydligare släktskap tycker jag i så fall att ö-leken har med Röhsska Museet, vars profil skapats av samma Happy FB. Kanske samma arbetsgrupp t o m? Mycket ö i Göteborg helt klart.

Men åter till fult och snyggt. En grafisk profil är till för att göra ett jobb. Den ska fungera kommunikativt och bl a förmedla de värden och egenskaper som förutbestämts. Profilen ska också vara ett praktiskt arbetsverktyg i kommunikationen för att hålla ihop element och helt enkelt skapa en enhetlig bild av varumärket. Det finns inget fult eller snyggt. Fult eller snyggt är idiotens argument. Amatörens. Den infantiles. En logotyp gör sitt jobb. Eller inte. Svårare än så är det inte.

Skärp er. Det är faktiskt reklam vi jobbar med.





Bloggdöden – en myt?

9 08 2009

Nu blir det meta. Det ska handla om hur den ena socialmediakanalen äter den andra. Eller hur vi alla sägs konkurrera om samma vara: Tid.

Självklart blir man lite deppig när kurvorna dyker och plötsligt ligger under hundra besökare per dygn (med god marginal dessutom). Och lika glad blir man när plötsligt det peakar och skjuter i höjden igen. Denna bergochdalbana har många bloggare fått åka sedan årsskiftet och desperat söker man förklaringar. Den mest vedertagna verkar vara att det är Twitter och Facebook som snott publiken. Att folk inte läser bloggar och skriver kommentarer på grund av att de hänger på andra ställen.

Det är en bekväm förklaring. Att det skulle ha kommit något nytt och att det ”gamla” nu inte gäller. Att bloggen har blivit lika övergiven som skrivmaskinen och att det begränsade sällskap som trafikerar socialmedia flytt till trendigare plats. Fan trot.
Jag har ett annat bud. Förklaringen är inte speciellt trevlig. Den riktiga anledningen lär vara att vi har skrivit för dåliga inlägg. Och postat för sällan. Med ”dåliga” menar jag ”inte tillräckligt intressanta” för läsaren.

Förvisso spelar tiden in. Den är begränsad och prioriteringar är ett måste för att den engagerade människan ska kunna vara på alla ställen samtidigt. Men hur många timmar spenderas inte på tevetittande trots att det -aldrig går något vettigt- på burken?
Nej. Det är inget nytt som kommit och stulit våra läsare. Vi stackars värnlösa bloggare har inte blivit rånade. Vi har blivit för tråkiga och inte insett att vi har underhållningskrav på oss. Att vi måste leverera (som det så klyschigt uttrycks).

Har jag rätt? Jag frågar lite blandat folk som borde veta: Deeped, Ulrika Good, Anjo, Please copy me, The girls of Florida.





Reklam – det som berör.

7 08 2009

Av Apolivadiskursen att döma verkar åtminstone en sak vara säker. Filmen berör. Och hur man än sprattlar och vrider så är detta alltid reklamens huvudsyfte. För den som inte vill väcka några känslor bör snarast ägna sig åt något annat.

Intressant är också att så mycket reklambranschfolk ställt sig på antisidan. Det brukar vanligen vara tvärt om, åtminstone i min blogg. Professionella reklamare som dagligen duperar massorna med med eller mindre sofistikerade verktyg ställer sig i mobben och brölar buuuu!
Det är inte bara lustigt utan även mänskligt. Att man plötsligt blev så folklig att man gick med i en Facebookgrupp, en sorts konsumentgrupp som enkom handlar om en reklamfilm. Det är i folklighetsnivå med Allsång på Skansen och Melodifestivalen.

Jag är nog inte känd för att vara F&B-kramare. Tror att jag ganska ofta har synpunkter på deras produktioner. Och i detta fall misstänker jag att man lyckats långt över förväntan. Man har skapat en äkta snackis (satan, vad jag hatar det ordet).
Jag tror att man var fullt medveten om att filmen, modellvalet och det sparsmakade innehållet var en udda fågel inom kosmetikreklamen. Men ändå någonstans att det var ett mer eller mindre standardjobb. Lite quick and dirty. Jag betvivlar att någon kunde förutse att snacket skulle eskalera till en gigantisk Facebookgrupp och dagspressartiklar. Visst. Det är metanyheter vi snackar om nu, men skit i det. Apoteket har fått en riktig jackpott på sin satsade slant och det verkar märkas på försäljningen.

Ryggmärgsreaktionen när sådant här inträffar är skräck. Det är därför så många kunder drar tillbaka sin framgångsrika reklam. De är helt enkelt fega. Såna är vi i den här delen av världen. Någon gnällspik fick lite för mycket utrymme och en slaskjournalist såg chansen att sälja några lösnummer och få en extra skinka med julbonusen. Det skrevs någon artikel här, bloggades lite där och plötsligt hade chefens partner hört talas om antikampanjen. ”Katastrofen” var ett faktum.
Nu tror jag inte att det kommer att bli så i detta fallet, eftersom Apoteket verkar ha begåvat folk på plats. Man vet att den här soppan bara driver försäljningen och att en antikampanj är MYCKET bättre än ingen kampanj alls. Reklamfilmen hade knappast gjort samma jobb utan stödet från Facebookgruppen. Detta vet alla som jobbar med reklam. Eller borde veta. Därför är det konstigt att så många reklamare spyr sin galla över filmen OCH att det startats en antigrupp. OCH att man tycker att filmen borde dras in. Apoliva puttade ner reklamaren från hans höga reklamhäst. Han landade på ansiktet i konsumentgyttjan. Hilarious.

Men alla tjänar på cirkusen runt Apoliva. Även jag. Jag tillhör den lilla klick av bloggare som har begåvade läsare som skriver uttömmande kommentarer. Det större flertalet har ett kvalitativt innehåll och har knåpats ihop av tänkande människor. Det är jag tacksam för.

Skit samma om ni håller med mig eller inte.