Jag drar min lans för Brindfors.

22 11 2009

Lowe Brindfors och Milda har byggt ett pepparkakshus kan man läsa i Resumé. Det står på Stockholms Central. Syftet lär vara, med lite tolkningsföreträde (eftersom artikeln i vanlig ordning lämnar allt att önska), att pepparkakor hör julen till och den som bakar behöver margarin. Pepparkakshuset är dessutom landets största och sår placerat på samma lands mest trafikerade plats. Därtill kommer det lite folkkära kändisar som publikdragare lagom till invigningen.


Sehr schön Inga. Ein Pfefferkuchen bitte. Bild: Resumé. Bättre bild hos Jonas.

Men enligt den samlade antiintelligentian är det tydligen inte bra nog. Trött och svagt är det samlade betyget från merparten i den ljusskygga skaran. Margarin är inte mat och kampanjen lär inte ta Brindfors till toppen igen. Jag förstår inte vad som är problemet.
Om jag förstått saken rätt ligger det till såhär: Man har låtit uppföra en sorts stortavla i ett material som går att äta och som mer än annat hör julen till. Man har byggt ett fullskaligt hus som ser ut som något som kommer att finnas i varenda svenskt hem inom några veckor och som helt eller delvis kräver att uppdragsgivarens produkter är inblandade. Stortavlan (huset, för dig som är lite trög) har man ställt på en plats där ungefär 250 000 pers passerar dagligen, konsumenter och opinionsbildare av alla olika slag.

Man har skapat något så nära Disney det går att komma i vår lilla avkrok i världen. Eller kanske Karl-Bertil Johnsson. Ett monument romantiserad julstämning. Sånt som folk behöver i kristider med svackande konjunktur och vikande nationellt självförtroende.
Tror du att någon plåta huset och kanske skriva en rad? Tror du att någon kommer att prata med sina vänner om vad de såg? Tror du att pepparkakshuset kommer att fastna bättre i medvetandet än den där annonsen du såg i tidningen på sidan tre i morse?

Det tror jag också. Synd bara att inte begåvningsreserven håller med.

Annonser




Din byrå kan inte socialmedia.

20 11 2009

Jag vågar påstå det.
Kanske är du reklamköpare och tycker att alla de där nya gratiskanalerna känns lite fräscha. Du kanske har läst någonstans att det är på Facebook och Twitter det händer och att den som inte ger sig in med varumärket i de sociala medierna riskerar att för alltid bli kvar på perrongen. Dina reklamare jobbar troligen på en stor och viktig byrå som i förvirringens tidevarv släppt epitetet ”kommunikationsbyrå” och lagt sig till med det mer klädsamma ”integrerad byrå”. Eller så jobbar du med några småskojare som trots sin litenhet kan erbjuda finfina broschyrer både billigt och bra. I vilket fall kan du inte räkna med att din byrå är kompetent att hjälpa dig med dina kommande socialmediakampanjer.


Alla jobbar vi med kommunikation på något sätt.

Låt oss börja i rätt ände. Reklambyråer gör annonser. Ibland gör de trycksaker, men bäst av allt är ändå när man får göra en riktigt fin annons. Så har det varit de senaste hundra åren och mycket lite tyder på att någon förändring kommer att ske, eftersom även köparna gillar att se sina annonser i tidningen. På 90-talet hände någonting konstigt och skrämmande. Då kom webben. Denna nymodighet lyckades man bemästra genom att köpa upp kompetens. Trots det gör fortfarande VÄLDIGT många reklambyråer annonser, fast på webben då. Vart webbkompetensen tog vägen är lite oklart, eftersom det i många fall är underleverantörer som står för större delen av kampanjkedjan. Vissa reklambyråer är så lyckosamma att de får göra film ibland och då är det ofta produktionsbolaget som även står för den kreativa idén som uppdragsgivaren anlitat reklambyrån för att ta fram.

Plötsligt har din gammelbyrå blivit en fördyrande mellanhand. En grossist som i bästa fall styr upp projektet och håller tidsplanen för en facil ersättning.
Med respekt för några gyllene undantag gör reklambyråer annonser. Mediebyråer bokar annonsutrymme och prutar priser. PR-byråer skriver pressreleaser och gör kundtidningar. DM-byråer gör ODR för brunvaror. Tradebyråer gör hyllvippor. Det är deras kärnverksamhet, det de tjänar pengar på. Och de vill fortsätta att tjäna pengar. Tvivlar du? Läs då dessa skrattretande svar.

Därför är det inte speciellt sannolikt att din annonsmakare är rätt partner när du ska transformera ditt gamla stenåldersvarumärke till flytande form. När du ska börja kommunicera med slutkunden på riktigt. När du ska börja med kundtjänst värd namnet. När du ska släppa kontrollen över det copyrightade och ägna dig åt open source i praktiken. När med darrande fingrar ska försöka praktisera Try it. Live it. Det räcker.
Om du bara lever efter det fetmarkerade på raden ovan kommer det att gå bra. Då behöver du ingen reklambyrå som stjälper dig. Du klarar dig utmärkt själv. Om du ändå känner att de vore bra med lite handledning, bör du anlita expertis värd namnet.

Lycka till.





Dags för storbyråerna att visa stake.

17 11 2009

Det är något ruttet på Sveriges Kommunikationsbyråer. Det märks inte minst när både Pia Grahn Brikell och Hans Sydow försvarar de ytterst vidlyftiga ersättningarna. De har klivit av sedan länge, men förfarandet är tydligen legio enligt uppgifter i Resumé. Extra egendomligt ter sig detta när vi talar om ett branschförbund som är i mer eller mindre konstant ekonomisk kris. Ett förbund vars kassako är reklamtävlingen Guldägget. I år ser det ut att bli markant färre bidrag, men tävlingen innebär fortfarande ett stort klirr i förbundskassan. Om inte någon säger ifrån d v s.


Trodde att Björns galet höga lön var en anomali. Ack vad man kan bedra sig. Bild: Resumé

Om en reklambyrå får de kunder de förtjänar, får reklambranschen definitivt det reklamförbund vi förtjänar. Därför är det vårt eget fel att ingenting händer och att pengarna rinner iväg. På samma sätt som LO-förbund som sprätter medlemsavgifterna på kursgårdar, mutresor, resesekreterare och spritbufféer.

Bara medlemmarna kan få rätsida på Sveriges Kommunikationsbyråer och med medlemmar menar jag i första hand storbyråerna, de stora bidragsgivarna till Guldägget. Det är dags att F&B, DDB, Brindfors, Åkestam, King, Farfar och de andra tongivande byråerna sätter ned foten.
Se till att vi får en branschförening som är värd namnet. En som underlättar vårt arbete och försvarar vårt hantverk mot alla nej-till-reklamare.





Förbundets förtroende förbrukat.

14 11 2009

Det är Reklamförbundet som åsyftas. Eller Sveriges Reklamförbund. Eller numera Sveriges Kommunikationsbyråer. Eller kanske snart ingenting.

Vad man än kallar vårt nationella branschförbund verkar det som att grundproblemet kvarstår: Det händer för lite.
Så länge jag kan minnas har Reklamförbundet fått utstå kritik för att man inte företräder medlemmarna på bästa sätt. Visst, man arrangerar den creddigaste reklamtävlingen i landet, Guldägget – en tävling som dessutom belönar marknadschefer av någon anledning. Sådana jobbar inte på reklambyrå vad jag vet. Utöver detta anordnas spridda utbildningsskott och sedan blir det ganska tyst. Man driver inte någon debatt i standardmedia (sånt som folket konsumerar), utan om några stick sker över huvud taget sker dessa vanligen i Resumé, en veckotidning som i bästa fall läses av den expanderade reklambranschen.

Just vår ankbransch anklagas ofta för att vara intern och navelskådande, att vi överdriver vår betydelse och fakturerar luft. Den sortens kritik är normal i ingenjörslandet Sverige där sossarna sjunger produktens lov och föraktar varumärket. Så har det varit sedan den industriella revolutionen och därför tycker jag att det skulle vara Sveriges Kommunikationsbyråers absolut främsta och konstanta uppgift att mota dessa vulgärströmningar. Och detta ska naturligtvis göras på bästa sändningstid och på förnämligaste debattplats hos morgondrakarna. Inte i en branschblaska som läses av redan frälsta. Så fort det dyker upp en varumärkesmässig eller reklamrelaterad fråga på tv-nyheterna, då ska ordföranden för Sveriges Kommunikationsbyråer kommentera detta och h*n ska göra det jävlig bra också.
Svensk Handels Dick Malmlund är mycket bra på att ta plats i rutan. Tycker också att Sveriges Annonsörers Anders Ericson figurerar på debattplats mellan varven.

pr
Oss skojare emellan. Bild: Reklamförbundet (!)

Vad jag kan minnas har jag bara sett Björn Rietz i en förvirrad artikel i Resumé där han hellre likställde reklam med konst än med sälj. Men så bra då, Björn. Strålande att du vattnar belackarnas kvarn och att vår branschordförande får oss alla att framstå som lallare. Men Björn har ju såklart också figurerat i nämnda tidning p g a sin väl tilltagna månadslön. 120 papp tjänar han visst. Det hade varit mycket pengar även för en kille som faktiskt gjorde ett BRA jobb.

Min egen byrå lämnade förbundet i somras. Av någon underlig anledning skrev Resumé en artikel om detta. Tur att den något mer politiskt korrekte Kontorschefen tog det samtalet. Annars hade nämnt organ fått en smaskig schism att sätta tänderna i.
Anledningen till vårt avhopp var att vi inte tyckte oss få valuta för medlemsavgiften. Då var Pia Grahn Brikell VD för Reklamförbundet. Hans Sydow var ordförande. Och när man jämför med den sittande dynamiska duon Rietz/Ström kan jag konstatera att Pia och Hans gjorde ett OTROLIGT bra jobb.

Om jag får summera blir slutsatsen: Sveriges Reklamförbund (när det hette så) låg halvpyrt till p g a att det saknades en tydlig rörelse framåt. Man gav inte medlemmarna någon egentlig valuta för pengarna. När Ström och senare Rietz tillträdde konsumerade dessa det sista förtroendekapitalet som fanns kvar. Ett antal felbeslut och direkta ”obeslut” senare lär detta visa sig i medlemstapp och vikande antal Guldäggsbidrag. Jag tror att Sveriges Kommunikationsbyråer (vars namn också är ett jävla skämt) är illa ute.

Stackars den jävel som ska försöka rädda upp skutan efter de sittande fått gå plankan.

 

*** Uppdatering ***
Framtiden för Sveriges Kommunikationsbyråer ser än mörkare ut eftersom även f d ledarfigurer verkar ha drabbats av kollektiv hjärnblödning. Det är en sak att försvara sin egen oförmåga, och en helt annan att hålla rygg åt efterträdaren.





Hur jag blev en sämre människa.

5 11 2009

Jag betraktar det som en bedrift. Att jag lyckats ta mig ännu en nivå ned i spiralen. Jag har blivit ännu sämre. Och det känns underbart.
För bara tolv månader sedan tyckte jag att det var bra mycket roligare att spela fotboll än att titta på den. Det finns nog en viss logik i detta eftersom jag trampat åtminstone tio år i de dobbade skorna. Men icke för ty har jag de senaste 20 åren varit ungefär lika intresserad av fotboll som Melodifestivalen. För er som inte förstod liknelsen betyder det noll, zip, nada.

Men sedan vi började jobba med Hisingens stolthet, BK Häcken, har något lokalpatriotiskt börjat gry. Jag har sett nästan alla hemmamatcher på Rambergsvallen. Jag terroriserar mina grannar och häcklar dem när de erkänner urmjölkade sina Blåvittsympatier. Jag tycker att det är otroligt kul att Bajen åker ner i Superettan och hoppas innerligt att Djurgården går samma väg. Öis kan gott ha det samma efter en så urusel säsong. Jag tycker inte längre att Solna är en trevlig stadsdel. Och Stockholm och Malmö har blivit bra mycket sämre. Helst av allt lämnar jag nog inte min ö alls om jag får välja.

ran
Tack Mathias för att du skickade de blåvita gråtandes tillbaka till sin sida älven.

Kontorschefen är mäkta road över detta. Eller kanske snarare förbryllad, för han förstår ej vad som hänt. Han har ju aldrig sett denna sida av mig tidigare. Han började nog ana oråd när Höök och jag plötsligt ville att allt skulle vara gulsvart. Men myntet trillade nog först ner när det började bli högljudda fotbollsdiskussioner över skrivborden.

Samtidigt har jag nog blivit en mer känslosam människa. Det måste väl vara positivt? För lika mycket som jag hatar de andra älskar jag mitt gulsvart och bara det borde väl innebära att psykopatin minskat en aning? Har jag rentutav blivit en bättre människa?

Tack Häcken för en fantastisk säsong. UEFA-kval hade varit kul, men en femteplats är inte heller fy skam.

Ps. Jag är fortfande helt ointresserad av landslagsfotboll och utländska ligor. Så hys hopp.