Hejdå Roland. Kom inte tillbaka.

28 02 2010

Det är  slut nu. En flerårig epok och tillika plåga går i graven. Ja, jag har aldrig fattat Teliafamiljens storhet. Jag har aldrig förstått dess relevans, varför man valde formatet eller hur de har förmedlat något positivt för varumärket Telia överhuvud taget. Den störde fadern, hans prudentliga gotländska flickvän och de lätt efterblivna barnen har för mig, med få undantag, mest inneburit irritation. Irritation över att inte ha kunnat ta till mig den malliga reklambyråns såpa. Men det finns andra uppfattningar. Uppenbarligen finns det gott om folk som älskar skiten. Men jag är ju inte folk. Inte i detta fallet i alla fall.


Favorit i repris: Populära opinionsbildare med sådär på fötterna.

Jag har inte problem med formatet såpa. Tycker att King har överträffat alla förväntningar med deras rekordlånga Icasåpa. Och jag gör gärna en jämförelse. Kings produkt har allt. Förutom värmen i karaktärerna finns där också en bärkraft i storyn och varje avsnitt skapar en längtan efter nästa episod. Att de dessutom har sina leverantörer by the balls, att de får betala kalaset, höjer nivån än ett snäpp. Jag kan inte se att dessa två såpor har ett skvatt gemensamt.

Skulle väl vara den lätt imbecilla mediebevakningen av karaktärerna i så fall. Att framförallt Hans Mosesson och Roland Nordqvist (har han ens något annat namn i såpan! Har han gjort någon annan roll?) får uttala sig i frågor om allt ifrån vädret till Riksdagsvalet 2010. Att vår egen ankpress inte har något bättre att skriva om eller integritet nog att skilja fiktiv person från skådespelaren bakom må vara hänt, men vad fan sysslar AB med? Vem uttalar sig härnäst? Kalle Anka? Kenny Starfighter? Blondinbella?

Roland själv verkar ha uppenbara problem med att skilja på sin rollfigur och privatperson. Det märks inte minst på hans uttalanden om Teliafamiljens, vara eller inte, val av reklambyrå och sin egen marknadssituation. Man undrar om det förvirrade tillståndet är spelat. Man undrar om något alls är spelat.
En sak är i alla fall säker. Jag kommer inte att sakna Roland med Teliafamilj. Vete fanken om jag vill se honom i några andra reklamroller heller.





SM i kvällspresskvasi.

23 02 2010

I Resumé kan man läsa en fantastisk artikel om att det pågår ett sorts ordkrig mellan snaskpressens giganter. De slåss visst om vem som är störst, bäst och vackrast. Artikeln är förresten skriven av Resumés egen lilla skvallertant. Detta får mig osökt att tänka på att vi stackars galärträlar inom reklambranschen ofta får klä skott för journalistkårens kolera. Hur vi komprometterar våra kunder, förmedlar usel smak, dito kvinnosyn och bringar ondska över en redan genomrutten marknad.


Snaskpressens två tuffingar i bitter kamp om vem som är minst patetisk.

Så kära murvlar. Hur vore det om ni tvättade er egen familjebyk? Innan ni överhuvud taget uttalar er om någon annan bransch kan ni ju tänka på hur chefredaktörerna för landets största tramstidningar poserar för kameran i en kraftmätning som knappt verkar engagera dem själva ens. Det värsta är att deras så kallade kamp riktar sig till mig. Det är tanken att jag som annonsköpare ska bli intresserad av deras envig och girigt sluka deras superlativ. Det gör jag inte. Jag blir bara mer övertygad om att kvällspress går bort.

Satan vad jag skulle skämmas om jag murvlade för någon av de där två.





Carola, Marie Antoinette och jag.

20 02 2010

I den ordningen.
Vi som har det lite bättre har en förmåga att tro att de som har det lite sämre ändå har det ganska bra. Vi vill inte gärna tro att de har det så illa som de har det. Att de trots sitt lätta armod ändå delar våra värderingar och behov. Förmodligen beror detta på att vi skulle få lite svårare att vältra oss i vårt överflöd när samvetet hela tiden knackar på. Därför inbillar vi oss att tredje världens folk funkar och uppskattar ungefär samma saker som oss trots att vi befinner oss i toppen, på självförverkligandesteget i Maslows behovstrappa.


Demons be driven. Tack för att du missionerar så att de små varelserna inte behöver gå runt och lukta illa.

Allas vår Carola bevisade detta häromdan när hon generöst nog skänkte en flaska väldoftande horvatten värd 620:- till sitt fadderbarn på Haiti. Ett faderbarn som inte kände igen henne för övrigt. Ett billigt pris för att både döva samvetet och befoga sin lilla PR-resa inför den stora stödgalan. Hon tänkte nog: Hm, grabben lär vara 15 år. Det är ju ungefär då man börjar knulla och då kan det vara bra med en flaska lukta gott. Edens, som grabben heter sa dock att han mer hade uppskattat något att äta. Eller ett bidrag så att han kan fortsätta gå i skolan. Det är helt klart olika här i världen.

Alla har redan sagt det. Det är otroligt pinsamt och skamlöst att åka på ego-PR-tripp till katastrofens Haiti, så jag behöver inte yra mer om det. Jag skulle istället vilja fokusera på den fina gåvan. Förmodligen tyckte Carola att Bossflaskan hon köpte på flygplatsen i London var en riktigt fin present. Hon är troligen så kokt. Vilken normal människa som helst hade ansträngt sig för att ge bort något som kom till användning, kanske t o m någon som kunde rädda liv. Men inte Carola. I hennes kristna lilla självklara värld är det nog självklart att alla delar samma värderingar och standard som the Carola själv.

Så vart för detta oss? Carola ger bort nödhjälp i form av after shave. Ludvig XIV:s fjortishustru Marie Antoinette tyckte att de svältande massorna kunde äta bakelser om de nu saknade bröd. Själv tyckte jag att de afrikanska barnen kunde gå till Konsum om de saknade mat. Men jag var tre år när orden yttrades.

Fler Carolabelackare: Kjellberg, Annarkia





Så där smart Roger.

18 02 2010

Roger Akelius, den store skattepajsaren, har överträffat sig själv. Sedan 2008 duger inte ens hans egen dotter som styrelseledamot och fr o m maj åker hon av marknadschefsstolen. Visserligen kan jag ha synpunkter på att plocka in blodet i bolaget, men det var inte den delen av släktskapet som var problemet denna gång, utan Anna-Maria Fuxén, marknadschef på Akelius Fastighet och tillika Akeliusdotter får kicken p g a hennes familjesituation. Hon har tre barn. Enligt pappa duger det inte att sitta på styrelsemöten och amma.
Problemet är alltså att hon har gett honom barnbarn, det som alla andra gamla gubbjävlar drömmer om.


Gör som Akelius, sparka familjen och rita ditt eget skitfula hus.

Roger. Funderade du på vilka signaler det skickar när du avyttrar din egen dotter under de premisserna? Hur tror du det känns att vara släkt med dig? Tror du att det underlättar när morfar vill träffa barnbarnen? Förstår du att du i egenskap av direktör drar med hela näringslivet i fallet? Måste du vattna kommunistlössens genuskvarn?. Och inte minst: Tänkte du ens efter en sekund hur det lät innan du kläckte den pajiga onelinern ”Det går inte att sitta på styrelsemöte och amma”?

Min ringa erfarenhet av styrelser är att de är elefantkyrkogårdar. Där sitter gamla trötta människor -företrädelsevis män- som fått positionen snarare som tack för lång och trogen tjänst, än för att deras visioner och förmåga att frakta skutan framåt. En styrelse har många gånger en regressiv funktion och är snarare ett hinder än ett föredöme.
Med detta sagt kunde det vara riktigt uppfriskande med lite ammande bland perukstockarna.

Men det kanske är just det som är problemet, eller vad säger du Roger?

******UPPDATERING**********

Amenherregudhistorien fortsätter.
I ett öppet brev till flera medier slår skatteplaneringskungen Roger Akelius ifrån sig. Han menar att han varit mycket generös emot alla sina barn, inte minst den minst sagt otacksamma bratdottern. Han berättar att han formligen öst pengar över de barn som haft mage att ta emot pengarna. Det finns något mycket häpnadsväckande över brevet som Roger själv förmodligen aldrig reflekterade över vid författandet i hans hacienda på Bahamas.

Roger. Det är inte din generositet som är ifrågasatt här, utan ditt mediala omdöme. Visst är det jättetråkigt att du närt en liten otacksam orm vid din barm. Men det är faktiskt din egen produkt och den kan du aldrig svära dig fri ifrån. Du är m a o minst medskyldig till att hon inte håller måttet och hon borde förmodligen aldrig fått någon styrelseplats från början.
Men. Det finns många andra kvinnor därute som inte en fått skit som hjälp när de försökt ta sig framåt. Hur tror du att de känner sig när du proklamerar att ” det ej finns någon plats för ammande i styrelserummen”?
Roger. Du har uttryckt dig jävligt korkat, förmodligen utifrån dina egna erfarenheter. Men en man i din position måste tänka längre. Varesig du vill det eller inte är du en offentlig person.

Och vad det gäller din jävla styrelse tar jag gärna plats i den. Jag är visserligen under 50, men kräver å andra sidan inte speciellt mycket.





Det är nästan att man vill ha SD som kund.

16 02 2010

SD:s tvålige presschef Erik Almqvist behåller bladet för munnen. Han tänker inte avslöja vilken byrå rikets ovärdigaste parti valt. Erik har knappast något att vinna på anonyminteten, så kravet måste komma från byrån. Lite intressant. I vanliga fall brukar marginaliserade bitterbyråer med mer ego än talang gnöla om att man aldrig får vara med i branschmedia. Att branschmurvlarna bara bevakar sina polare runt Stureplan och att det bara skrivs om ett fåtal storbyråer. Att man aldrig får något gehör för sina prellar. Om man ens har vett att skriva några d v s. Inom den omnipotenta reklambranschen finns det många små missförstådda gurus.

Men uppmärksamhetstörsten är som bortblåst när SD finns i kundstocken. Beteendet är befängt. Om man får existera som parti borde man i rimlighetens namn också få ha leverantörer. Men det gäller inte i Sverige. Här tolererar vi bara populism i ena riktningen. Det är helt ok att vara kommunist, men absolut förbjudet att vara nazist. Trots att de båda ideologierna är direkt fascistoida och bygger på exakt samma sorts förtryck. Rött är bättre än brunt liksom.

Men SD är också en het potatis för det förhärskande partiet. Utan socialdemokratins valhänthet under 70-talet och framåt hade det inte funnits någon grogrund för SD. Inte för någon annan högerpopulism heller. Om det funnits lite tanke bakom integreringsoförsöken vore trollen utan politik. Sociala problem uppstår när man är arrogant och sätter folk i läger på socialbidrag istället för att acklimatisera dem i samhället med arbete och delaktighet a s a p. När man anser sig vara bättre än andra. Det visar sig i att man underkänner deras utbildning och möter kulturella styggelser och kriminalitet med ”förståelse” och flathet istället för järn. Men det är ju liksom hela socialdemokratins signum. Åtminstone i modern tid. Liknelsen med von Triers Dogville är slående.

Frågan är varför just de politiska uppdragen är så känsliga? Min egen byrå har jobbat med Moderaterna av och till de senaste sex åren. När jag visar cases vi gjort för partiet undrar folk hur jag vågar berätta att vi jobbar för ett politiskt parti och om vi inte förlorat kunder på det? Svaret är att jag inte vet. Men jag HOPPAS innerligen att ett antal tilltänkta uppdragsgivare dragit öronen åt sig p g a detta. Jag betackar mig för den sortens löss.
Man undrar också om de själasvaga byråerna, de som ej vågar stå för att de pitchar på SD, är lika nogräknade när det kommer till deras övriga uppdragsgivare. Är t ex Vattenfall, MacDonalds, SJ, Microsoft, IFK Göteborg, Coca Cola och Swedbank kunder man vill skylta med?

Jag hade utan problem kunnat arbeta för SD. Om jag hade delat deras idéer d v s. Men som deras program ser ut kan jag lika gärna jobba för sossarna. Och det är otänkbart. Men OM jag hade haft dem som kund hade jag naturligtvis inte mörkat med detta. Om jag hade tagit det beslutet skulle jag stå för det. För det lär komma ut ändå.

Fler som tycker om SD:s byråvalssoppa: The Girls of Florida Merkaptan Nakna sanningen





Fullt förakt för folket.

11 02 2010

Jag har alltid undrat vad Republikanska föreningen traktar efter. Vill man på fullaste allvar att konungariket Svedala ska bli republik eller är man bara ute efter att sparka undan benen för några dyslektiker? Tycker man att de som ärvt sin makt är pinsamma representanter och att ett valt ombud skulle gjort ett bättre jobb? Personligen är jag helt övertygad om att vi, folket, får igen pengarna på kungahuset. Att som västeuropeisk nation kunna skicka ut sin kung för att kratta manegen i tredje världen måste vara överlägset när det ska tecknas kontrakt.
Att föreningen har ett uppenbart agg till något som faktiskt är ett obsolet styrelseskick är tydligt när man läser Helena Tolvheds SVT-ilskna inlägg på Second Opinion. Hon är topp tunnor rasande för att den lille medborgaren blir dubbelt blåst. Dels genom det årliga apanaget, dels genom folk-TV:s bevakning. Att Ebba von, folklig modebloggerska, svingar trollspöt är naturligtvis inte heller förenligt med verksamheten. Hallå Helena? Hallå RepF? Kungen är ingen riktig statschef. Kungahuset har ingen makt. De är anställda av svenska folket i marknadsföringssyfte.


Tvi vale, enligt republikanerna.

Tyvärr måste jag även försvara att SVT bevakar detta disneyskadade event av rosa fluff och babyblå moln. Jag gillar inte att dra lans för SVT. Den enkla anledningen är att jag inte anser att de sköter sitt uppdrag något vidare, rent generellt. Och att de har svår politisk slagsida. Men naturligtvis ska rikets prominenta sossekanal visa sånt som är av allmänt intresse. Och ett kungabröllop är definitivt ett praktexempel på vad som går hem i stugorna, hos folket. Allmogen. Menigheten. Pöbeln. Böset. Eller vilken synonym som nu passar den gravt elitistiska republikanska sammansvärjningen bäst.

För republikaner är nämligen ej i majoritet. De representerar inte den breda folkviljan, det som lite vårdslöst brukar kallas ”demokrati”. I så fall skulle vi inte ha ett rojalistiskt satsskick. Då skulle vi kanske ha en president istället för statsminister. Kanske en kille i George W:s klass. Och det hade ju inte alls varit pinsamt. Eller hur?





Därför tackade jag ja.

8 02 2010

Då var det officiellt. Årets Guldäggsjury alltså. Om du tar en titt på kategorin ”event” hittar du mig där.

Då tycker väl vän av konsekvens att det är ett lite underligt beteende av en gammal reklamtävlingsbelackare i allmänhet. Och en Guldäggsbelackare i synnerhet. Det skulle ju faktiskt kunna upplevas som just inkonsekvent. För den som klagar på verksamheten ska väl ändå inte gå och bli en del av den?

Så resonerade jag också först. När Guldäggsgeneralen ringde höll jag på att tacka nej på stört. Enkom för att vara konsekvent. Konsekvent tvär. Jag lyckades dock besinna mig såpass att jag bad att få återkomma med mitt svar, vilket accepterades om än med lätt påtaglig besvikelse i andra änden av luren. Sen ringde jag Kontorschefen. Han fick bli min samvetsbrottsling och biktfader. Där dröjde inte svaret, utan min tvekan framstod snarare som befängd. ”Klart du ska tacka ja. Den chansen får du inte missa”, så han tvärsäkert. Jag förstod att jag kanske spelade onödigt svår och insåg att det faktiskt bara är den som är delaktig i verksamheten som kan påverka utgången. Lite som frågan om man ska vara med i EU eller stå utanför.

För visst brottas Guldägget med en del problem. Man fick aningen färre bidrag i år jämfört med i fjol. En del av förklaringen är säkert konjunkturrelaterad, men troligen tycker många att även urvalskriterierna skulle behöva en översyn. Jag menar, hur ofta blir du egentligen förvånad när nomineringarna kommer? Jag misstänker också att det finns ett svårkurerat inslag av nepotism som visar sig i röstningarna. Men det får jag väl se på nära håll i mars.

I ärlighetens namn behövde jag nog inte så mycket betänketid. Kanske spelade det in att jag hellre gör saker än låter bli. Fem timmar senare ringde jag upp Michaela på Komm och tackade ja. Sellout eller inte. Jag kände mig aningen lättad efteråt. Jag börjar bli gammal.