Brännvinsadvokatyr skadar Guldägget.

29 03 2010

Inför kommande Guldäggsutdelning har minst tre toppsidade bidrag diskvalificerats. JMW fick sin nominerade viralfilm för uppdragsgivaren Levande Historia spolad av huvudjuryn. Under minst sagt suspekta omständigheter. Mathias Palm Jensen, huvudjuryns ordförande har inte lämnat någon kommentar. Att underkänna kategorijuryns arbete är inte speciellt snyggt. Särskilt inte utan en vettig förklaring.

Och nu ser det åt helvete värre ut när ytterligare två Guldäggskandidater spolats på grund av att man använt sig av olagliga(!) klistermärken. D v s att dekaler satts på otillåtna ställen. Dekaler som delats ut till folk på stan och sedan spridits. Som enligt utsago ska ha varit en marginell aktivitet. Kampanjerna som berörs är AIK:s Hifdif-kampanj och Esters kondomkampanj för Lafa. Historien blir inte sämre av att det sistnämnda bidrag som diskats från PR-kategorin uppenbarligen är rumsrent nog för DM-kategorin, där kampanjen nominerats.

Hallå Guldägget? Hallå Komm? Är det någon hemma? Illegala dekaler? Har svårt att förstå varför en bransch med total nollkoll på MFL skulle vara så nitiska angående de lättare punkterna i brottsbalken som t ex olaga affischering och brott mot lokal ordningsstadga. Ska Komm leka polis och diska bidrag utan att de ens blivit polisanmälda. Och är kilometer ifrån att bli dömda? Vilka oförvitliga bidrag ska egentligen anses kvalificerade att tävla? Om man kan lyfta guldäggsbidrag med hjälp av bara en anmälan är det inte speciellt svårt att eliminera all konkurrens. Du behöver bara ett antal blanketter, en penna och en snut som är dum nog att ta emot anmälan.
Ge mig en förmiddag och MFL i korthet så ska jag sänka samtliga nominerade Guldäggsbidrag för exempelvis brott mot god marknadsföringssed, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, vilseledande marknadsföring och diverse falska avbildningar och oriktiga jämförelser. Komm, ni måste fan skämta.

Det har talats en hel del om Guldäggets kräftgång i branschmedia de senaste åren och att tävlingen tappar betydelse. Att färre tävlingsbidrag skickas in och att varken byråer eller köpare verkar lika intresserade längre. En stor del av problemen är säkert konjunkturrelaterade. Annat beror på inaveln som råder inom reklambranschen. Att de som är syskon och kusiner med varandra har en förmåga att lägga äggen. Oavsett vad som är förklaringen gör knappast egendomliga diskvalificeringar som lämnas utan förklaring saken bättre.

Framtiden ser inte alls ljus ut Komm.

***Uppdatering*** Juridikdebaclet går vidare hos Dagens Media.





Hotar bra resultat en bra idé?

22 03 2010

En livlig diskussion pågår nu om huruvida resultat ska tillåtas Guldägget. Enligt branschmedia står Komms VD Jessica Bjurström i ena ringhörnan och förespråkar resultat och just avhoppade Farfargrundaren Mattias Palm Jensen i den andra med totalt idéfokus.

Jag tycker att trätan verkar konstig. Känns som att någon missuppfattat något. För det är väl knappast någon som vill att Guldägget ska närma sig 100-wattaren, en tävling där resultat och kreativitet sägs viktas jämnt? Frågan gäller väl ändå att byråerna ska få ha med kampanjresultat i sina presentationsfilmer, d v s att man som en del av presentationen även redovisar vad som hände? Sen är det upp till varje jury att avgöra om resultatet ska påverka kampanjens helhetsomdöme.
Alltså. Man ska inte fästa MINDRE vikt vid idéhöjden, utan enbart lägga till möjligheten att berätta hur det gick.

Och. De tävlande bidragens resultat finns tillgängliga på ett antal ställen. De redovisas i branschmedias artiklar och på byråernas sajter. Att få reda på utfallet i en kampanj är idag galet enkelt. Det löser man under ett jurymöte med telefonen om så skulle vara. Jag hoppas även att de som sitter i juryn betraktas som såpass kompetenta och nyktra att de klarar av att belöna den bästa idén trots att det stora läskmärket bjöd tacksamma mottagare på 300 000 smakprover under sitt rikstäckande event.

Jag tycker att det låter solklart.





Eliten vs folket – en sällsam historia.

9 03 2010

Ämnet verkar inte ha någon botten. Melodifestivalen torde vara det yttersta tecknet på att folkligt är lika med fult. Genom tv-rutan röstar allmogen fram sina smaklösa bidrag till (den ändå ganska vältilltagna) elitens förbannelser. Det är samma visa varje år. Ett antal individer lovar att emigrera om inte deras prettofavorit går vidare. Det gör den sällan och ingen flyttar. Förutom då den riktiga musikeliten som lägger sin uppmärksamhet på något annat än den årliga folklighetsfestivalen. Det lustiga i förfarandet är att den smala indiefavoriten ofta är ett lika banalt popsnöre, fast som inte lyckats nå de större massorna.

Visst. Melodifestivalen är ju speciell, kanske man tänker. Men det stämmer inte. Den är inte alls unik på något sätt. Det är bara elitens förakt för det folkliga som lyser igenom. Med ”elit” menas i detta fall de som är lite mer insatta än den vanlige medgångstuggaren. Den som aldrig skulle köpa biljetter till Gyllene Tiders återföreningsturné för att ”han ville gå på en stor konsert”.
Förhållandet elit/pöbel finns överallt. Tror man något annat borde man stannat i magen. Inom fotbollens värld attraherar lag som t ex Blåvitt fler supportrar än de som för en tveksam tillvaro i serien (här kan du läsa Gais om du vill). Den som hejar på Blåvitt får en enklare tillvaro i t ex skolan och på arbetsplatsen, eftersom supporterskapet inte innebär lika mycket lidande och tryggad gemenskap. Det är lite urvattnat och att heja Blåvitt blir ungefär som att heja på Göteborg. Eller köra en Volvo. Eller äga en golden.

Detta för oss osökt till elit och pöbel i reklamens värld. Vi som jobbar med reklam tycker i allmänhet inte något vidare om reklamtävlingar där folket, målgruppen, får tycka till. Förmodligen beror det på att vi föraktar den vanliga människans svala intresse för vårt hantverk och hennes fula ovana att alltid falla för det lättuggade och pajiga. Vi, eliten, vill gärna veta bäst och inte bli rättade av några jävla amatörer.
Men en sak kan vi inte komma ifrån. Den reklamen som packet tycker är bäst, är förmodligen också bäst. Förutsatt att det var just den breda massan som var målgruppen, förstås. Om den får folk i gemen att ta till sig ett visst varumärke och köpa detta, då har ju reklamen fyllt sin funktion. Under förutsättning att säljet var syftet förstås.
Ett språk funkar på samma sätt. Tycker folk att det borde heta ”skärde” istället för ”skar”, då blir det så tillslut. Oavsett hur mycket vi fascister protesterar.
Ett folkligt guldägg betyder också att vi släpper in allmogen i vår skyddade verkstad. Att de får en liten glimt av hur vårt värv fungerar. I det långa loppet leder den ökade reklammedvetenheten till att vi får bättre köpare som inte propsar på större logga och ”Bäst!” i varje mening.

Därför tycker jag att Folkets Guldägg är ett bra initiativ. Bra Mattias. Jag kommer förmodligen att gnissla tänder då Åkestams genomhemska Fredagsmys nappar guldet framför näsan på Ica-Stig. Men då får jag svälja det. Den som lyckas få folket att sjunga reklamlåtar har slagit an en sträng. Det gör man inte bara med bombmattor i etern, utan skiten måste ha något som fastnar och får egna ben. Att andra reklambyråer spoofar din reklam och begagnar dina uttryck förtjänar ytterligare ett lyft på hatten.

Så om vi malliga reklamare tillämpade språkvetarnas principer skulle vi få ett lättsammare förhållande till vårt hantverk. Vi skulle också slippa de mest löjeväckande reklamstudentartikelkommentarerna i branschmedia. Det kunde innebära ett steg mot allmän acceptans.





Jessica borde uttala sig, inte Viggo.

6 03 2010

Reklambranschen arbetar med att synliggöra kunderna. Det ligger i affärsidén. Tyvärr är man sällan lika duktig på att marknadsföra sig själv, utan snarare motsatsen. Att verka utan att synas verkar vara ett populärt mantra och de byråer som prioriterar pressbearbetningen ses snarare som posörer än duktiga egenmarknadsförare. Med tanke på hur många doldisar som finns därute behöver vi verkligen hjälp.

Om du brukar läsa dessa sura rader vet du att jag saknar en gallionsfigur, språkrör, talesperson, företrädare eller whatever. Istället har Viggo Cavling, reklamtidningen Resumés chefredaktör, gått och blivit vår röst. Det är säkert inget fel på Viggo och jobbet som chefredaktör för reklambranschens skvallrigaste veckotidning sköter han med bravur. Karln är t o m trevlig i intervjuer när han är på bra humör. Men ska verkligen en branschjournalist föra reklambranschens talan? Ska den som är tillsatt för att granska (nåja) en viss bransch även ta strid  för den mot meningsmotståndarna? Är inte något fundamentalt fel här?

Det var många retoriska frågor och förklaringen till det representativa tomrummet är säkert att vår bransch är ointressant. Ointressant för folk i allmänhet och journalister i synnerhet, dessa samhällets trötta stöttepelare som aldrig orkar ta sig mer än ett kvarter för att hitta lämplig källa. Kommunikationsbranschen (vilket jävla namn) måste skaffa sig bättre inflytande. Den måste värderas högre och ta en mer aktiv roll för att inte sitta på bänken när opiniondrevet går och alla nej-till-reklamare får stå oemotsagda. Då kan inte en spelevink svara på frågorna.

Hur löser vi då problemet? Det är enklare än vad man kan tro. Det finns redan en person som kan föra den expanderade reklambranschens talan: Sveriges Kommunikationsbyråers nytillträdda VD, Jessica Bjurström. Hon, om någon, borde väl vara mer lämpad att uttala sig i kommunikationsfrågor?

Så om du är murvel och har något reklam- eller kommunikationsrelaterat i röret, snälla slå Jessica en signal istället.