Dags för en varumärkeslektion, Atria.

29 05 2010

Till min stora förtjusning läser jag att min gamla klasskompis från högstadiet Anna Schreil uttalar sig å Atrias vägnar i GP. Matdebaclet gäller närproducerat och huruvida det är lämpligt att kalla en charkprodukt med tysk och finsk köttråvara för Onsalakorv och Norrbodakorv. Anna tycker att det är receptet som styr var den färdiga produkten ska heta. Logiken enligt nedan:

– Näe, vi har aldrig funderat på att byta! Det är ju sådana starka varumärken. Onsalakorven har en historia som går tillbaka till 1800-talet. Och när det gäller Norrbodakorven har vi valt att behålla originalreceptet från 1925. Det handlar ju mer om receptet, var originalet kommer ifrån, säger Anna Schreil

Juridik, jovisst. Naturligtvis finns det en sådan aspekt också. Vem som får trycka ett visst namn på förpackningen och vem som inte får göra det. Men. Det enda viktiga har gått förlorat bland administratörens patentpapper.  Ett varumärke handlar inte om vad man kan skydda utan om det inneboende värdet, metafysiken. Den som inte fattar det kommer att ha några skyddade namn att luta sig emot och inte några kunder kvar. Ett varumärke definieras av konsumenterna och kan aldrig bli mer värt än vad dessa människor anser. Sen må man tycka att de är både dumma och obildade. De bestämmer ändå.

Korven är emellertid inte unik för Atria. Man har yrat förr. Företaget tycker själva att man är Skandinaviens mest spännande matföretag och vill gärna framstå som en genuin, lokal (-FINSK-) matproducent. Det rimmar ganska illa med  Lönnebergaskinkan som inte alls är så småländsk som sig bör.

”Spännande” vekar mest syfta på råvarans ursprung och jag betvivlar att det är positivt.