En konklusion om folk som hatar folk.

25 09 2010

En liten historia om hur den svenska präktigheten gick i graven.

Gott folk. Vi är illa ute. Förvisso har vi fortfarande en hög levnadsstandard om vi jämför med tredje, andra och även ett antal länder inom den första världen. Men vi håller på att bli avslöjade i vår syn på demokrati. SD har kommit in i Riksdagen och hela Europa skrattar åt oss.

Egentligen borde ingen skratta, eftersom liknande strömningar finns i alla europeiska länder. De flesta söder om oss har haft ett högerpopulistiskt parti att mota genom åren. Den stora skillnaden är att vi pekat finger åt dem för detta. Det kan vi inte göra längre. Därav skratten. Det är en sorts hämnd.

SD, de främlingsfientliga trollen, har fått riksdagsplats och i och med detta fick den svenska bålen en smocka i den vänstra njuren. Reaktionerna lät knappast vänta på sig, utan sekunder efter valets förkunnande började en betydande del inom socialmedia av de 95% som inte röstat på högerpopulisterna att svinga vilt. Det hetsades på FB och Twitter och mer eller mindre var och annan jävel bad SD-anhängarna i flödet att fara och flyga. Till och med ett antal namnkunniga journalister ylade i affekt inom socialmedia. Och drev oss allt längre ner i den antidemokratiska tratten. Under valnattens yra avslöjades det att svensken i gemen har ytterst liten respekt för demokrati, den samhällsform hela västvärlden stöder sig på och hyllar så högt. Detta maktinstrument vi använder för att hålla den tredje världen på halster.

Jag tänker inte gå närmare in på SD:s politik, eftersom de missat tåget. De fixar helt enkelt inte den nationalekonomiska ekvationen och vi kan lämna dem därhän. De förstår inte vilka ingredienser som är viktiga för ett samhälle, utan spelar sitt lilla hatkort på kanten. Deras synpunkt i sammanhanget är relativt ointressant. Även om jag skulle bli helt komplett överlycklig om någon ville kommentera här.

Min fråga går istället till de f d goda demokraterna. Om ett parti får sisådär 5% eller mer av folkets röster. Är man då inte skyldig att respektera deras väljare och bemöta deras propåer? Vart fan tog debatten vägen?

Hit me.

Annonser




”Reklamen stör programmen”.

1 09 2010

Jag önskar att vi kunde avsluta debatten om reklamens vara eller inte vara. Men så kommer det inte att bli.

Vi börjar med ett gammalt klargörande. Reklam har ingen själ. Reklam är inte av godo eller ondo. Reklam blir vad man gör den till precis som t ex musik, film och journalistik. Den som säger att h*n inte gillar reklam är förmodligen en idiot. Personen har garanterat ingen som helst koll på vad kommunikation är och hur den fungerar. Om denna personen sitter i Riksdagen är vi illa ute.


Bildtack till: http://de-drabbade.se

Enligt en föredömlig artikelserie i Dagens Media kan man läsa att Riksdagen inhyser inte mindre än 42 otroliga procent av reklammotståndare. De flesta naturligtvis med slagsida vänster. Men även ett par från mittenpartier. Jag har full förståelse för att kommunister ej gillar reklam, eftersom den är en bärande del av det samhälle de vill störta. Lite pinsamt är att dessa träskallar är så ideologiskt blockerade att de inte inser att propaganda, en kommunikationsform de älskar, också är reklam.
Att vänstern vill inskränka reklamen beror helt enkelt på att de inte erkänner kapitalism som samhällsmodell och därför vill hindra företag att utöva sin business. De vill inte att det ska finnas privata företag och det är faktiskt fine with me. Det är precis så kommunister ska agera. Då vet man vart man har dem.

Men att t ex centerpartister och kritdemokrater inte får ihop ekvationen är för mig skrämmande. Förmodligen tror dessa högt betrodda riksdagsledamöter att de svarar lite ”politiskt smart” när de säger att de vill begränsa reklamutrymmet. De har fått en socialdemokratisk uppfostran och tror att de talar som representanter för den breda massan när de lipar över avbrutna spelfilmer på TV4 i söndagskvällen. Att filmers ”konstnärliga” värde förstörs av avbrottet. De erkänner utan omsvep att de tillhör begåvningreserven och troligen inte hade fått någon riksdagsplats om intelligens hade skattats högre än gott kamratskap.

Som vän av ordning kan man tro att reklamaversionen är mest förödande för reklambyråer och andra kapitalistlakejer. Det stämmer inte. Så länge folk har behov av att kommunicera och är för lata för att göra den själva klarar vi oss. Och trots den sociala medierevolutionen syns inga moln vid horisonten. Men jag tycker att det är lite synd om menigheten, de som väljer de folkvalda. Att de inte får reda på vilka samhällsstörtare de röstat fram. Stämpeln att vi jobbar inom en ovärdig bransch är kanske heller inte så kul, men nu har ju gallionsfigurna för våra branschförbund, Jessica och Anders, nyktrat till och konstaterar lite yrvaket att man kanske kunde ha gjort mer för att upplysa om reklamens goda sidor. No shit Sherlock..

Moralfilosofen (nationalekonomer hette så i disciplinens vagga) Adam Smith pratade gärna om ”närande” och ”tärande” samhällselement. Lite metalliskt kan tyckas, eftersom de närande endast är de som förökar kapital. De tärande betraktas som sterila p g a deras oförmåga att generera nya pengar. Men trots denna allt utom humana och lätt samhällsfrånvända syn finns här faktiskt en sedelärande knorr. Den som arbetar inom en skyddad verkstad bör inte bita den hand som föder en.

I Riksdagen sitter 349 sterila filurer till att börja med.