Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?

Annonser




Safari med förvecklingar.

1 02 2012

Spontant låter det som en trevlig utflykt. Åka guidad tur i Saltsjöbaden och insupa lite nygotik, jugend och nationalromantik. Titta på kåkar som inte längre byggs p g a att folk saknar klass, vett och pengar. Att lyssna på en kunnig guide som berättar om varje objekts brokiga historia. Arkitektonisk förkovran jag gärna hade betalat ett par hundringar för. Men någon sådan safari finns inte.

Däremot anordnar kommunistkollektivet Allt åt alla en omskriven rundtur. Men där ligger fokus klädsamt nog på arbetarklassens utsugare. I deras ögon är de flådiga villorna med innehåll ett stort problem. Ett egendomligt resonemang i mitt tycke, eftersom dessa parasiter på samhällskroppen betalar de stackars utnyttjade proletärernas lön. Utan dem skulle inte den gode arbetaren ha något jobb att gå till, såvida inte vi kör planekonomi med medborgarlön förstås. Dessutom betalar de kopiösa mängder skatt. Både via sina företag och privat. Pengar som bl a finansierar den störtflod av bidrag som öser ur stat och kassor. Grundproblemet lär vara att arbetaren inte har någon makt över sin arbetssituation. Men handen på hjärtat. Vilka ”arbetare” i världen har bättre lön och fler rättigheter än svenska? Och vill man nu ha fullständig kontroll går det alltid bra att starta sitt eget företag. Då får man känna på hur kul det är att vara kapitalist med obefintligt socialt skyddsnät och motsträviga fack. Ett alternativ få är rustade för, men de skulle må bra av insikten.

Överklassafarin bjöd på fler intressanta detaljer. Det lär ha varit med tio journalister på bussen, uppskattningsvis 20% av passagerarna. Det tycker jag snarare låter som en presskonferens än en arbetarexkursion. Ordvalen i Peter Kadhammars AB-artikel väcker en del frågor. Trivsam hippeibuss, pöbelhop, dåre och finniga överklasslynglar säger en del om hur den duktige journalisten ser på sin yrkesroll. Just slyngel nämns väl fyra gånger i artikeln. Att den agiterande guiden, psykologstudenten Anna Svensson bar en Finnairuniform vid tillfället är också komiskt med tanke på deras kommunistvänners ockupation av flygbolagets hemland. Kunde hon inte ordnat en från Aeroflot istället? Hade hållit ihop konceptet bättre.

Jag tänker inte försvara de finniga slynglarna som kastade ägg. Ej heller dåren som spärrade vägen med sin bil. Att vifta med sin Iphone och berätta att man äter godis tyder inte på någon större begåvning. Man kan undra om den så kallade överklassen faktiskt är lite inavlad och helt saknar klass. Ett sådant beteende vittnar bara om att man inte har någon koll på hur levnadsstandarden är i Sverige. Ett platt Sverige som byggts av socialdemokrati, uppgörelser mellan arbetarorganisationer, företagarditon och inte minst de rovgiriga kapitalisterna som riskerat liv och lem för att avlöna de stackars arbetarna.

Personligen tror jag att jag ändå kunde haft stor behållning av safarin. Fast då krävs nog hög volym i hörlurarna för att slippa det populistiska giftet.