Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?

About these ads

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: