Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?





Hur jag blev en sämre människa.

5 11 2009

Jag betraktar det som en bedrift. Att jag lyckats ta mig ännu en nivå ned i spiralen. Jag har blivit ännu sämre. Och det känns underbart.
För bara tolv månader sedan tyckte jag att det var bra mycket roligare att spela fotboll än att titta på den. Det finns nog en viss logik i detta eftersom jag trampat åtminstone tio år i de dobbade skorna. Men icke för ty har jag de senaste 20 åren varit ungefär lika intresserad av fotboll som Melodifestivalen. För er som inte förstod liknelsen betyder det noll, zip, nada.

Men sedan vi började jobba med Hisingens stolthet, BK Häcken, har något lokalpatriotiskt börjat gry. Jag har sett nästan alla hemmamatcher på Rambergsvallen. Jag terroriserar mina grannar och häcklar dem när de erkänner urmjölkade sina Blåvittsympatier. Jag tycker att det är otroligt kul att Bajen åker ner i Superettan och hoppas innerligt att Djurgården går samma väg. Öis kan gott ha det samma efter en så urusel säsong. Jag tycker inte längre att Solna är en trevlig stadsdel. Och Stockholm och Malmö har blivit bra mycket sämre. Helst av allt lämnar jag nog inte min ö alls om jag får välja.

ran
Tack Mathias för att du skickade de blåvita gråtandes tillbaka till sin sida älven.

Kontorschefen är mäkta road över detta. Eller kanske snarare förbryllad, för han förstår ej vad som hänt. Han har ju aldrig sett denna sida av mig tidigare. Han började nog ana oråd när Höök och jag plötsligt ville att allt skulle vara gulsvart. Men myntet trillade nog först ner när det började bli högljudda fotbollsdiskussioner över skrivborden.

Samtidigt har jag nog blivit en mer känslosam människa. Det måste väl vara positivt? För lika mycket som jag hatar de andra älskar jag mitt gulsvart och bara det borde väl innebära att psykopatin minskat en aning? Har jag rentutav blivit en bättre människa?

Tack Häcken för en fantastisk säsong. UEFA-kval hade varit kul, men en femteplats är inte heller fy skam.

Ps. Jag är fortfande helt ointresserad av landslagsfotboll och utländska ligor. Så hys hopp.





Den stora missförtroendeförklaringen.

20 03 2009

Jag är inte en man av värld. Inte till utseendet i alla fall. Visst. Jag driver ett än så länge välmående företag sedan snart sju år och jag äger en villa. Har dessutom tre jyckar och någorlunda tumme med någon på en tredjedel av rikets största företag. Men jag har nog inte riktigt blivit vuxen. I alla fall inte om man tittar på hur jag klär mig

Detta får jag brutalt bekräftat med jämna mellanrum. Idag ville exempelvis killen i baren på Centralen se leg. Han var uppskattningsvis tjugotvå år gammal. Lite skamset konstaterade han att jag var femton äldre. Han kunde faktiskt ha berättat att de kollade leg på alla kortkunder den dagen p g a kortbolagens Länsstyrelsens påtryckningar. Men ett tag trodde jag på allvar att stackarn faktiskt trodde att jag var under arton. Tack för den villfarelsen.

tag

Vidare. Väl på tåget. I stillsam mak på väg till restaurangvagnen för att inhandla en lådlasagne (Kungadömet SJ:s nationalrätt) och en flaska taskig shiraz blir jag stoppad av en valp i teaterkostym. Med darrande fjun på överläppen frågar han om min biljett. I tredjeklassfinkan innan bistron! Jomenvisst säger jag, berättar att han är tredje personen som kollar på biljetten och visar telefonen med SMS:et. Han konstaterar: Jaha, du sitter i första klass. Jag håller på att svara: ”Ja det är det enda anständiga sättet att åka med SJ”, men kontrar istället med en kommentar om att han förmodligen inte har tillträde till den vagnen. Konduktörsvalpen ser lite moloken ut. Senare hör jag honom beklaga sig för en kollega angående att det är jobbigt ”att se skillnad på folk”.

Ja, jag kan knyta fyra olika slipsknutar. Tre av dem i sömnen. Jag äger närmare femton bättre skjortor, hälften av dem måttsydda. Ja, jag har fem olika kostymer när jag håller in magen. Jag vet vad som är de betydande skillnaderna mellan brittiskt och italienskt skrädderi.

Men måste jag gå i tredelat för det?





Tolv spår efter mig.

28 12 2008

Utmaningar, dessa bloggosfärens motsvarighet till sitcoms. Detta erbarmliga tramsande som ger belackarna, blogg är en dagbok på nätet, vatten på sin dumma kvarn. Jag ondgör mig varje gång jag är med på en och försöker intala mig att det alltid är sista gången. Denna utmaning kommer från deeped. Jag tror att han har höga förväntningar. Jag kanske gör honom besviken.

Nåväl. Här följer tolv spår. Föregående utmanare har knorrat över att musik väljs efter sinnesstämning och att tolv låtar blir olika beroende på hur man känner sig. Jag tror att de har tolkat uppgiften fel. Jag tror att utmaningen går ut på att välja tolv spår som präglat en, som varit viktiga och som fortfarande håller. Det blev en uppriktig lista som kanske kunde innehållit något låt ur annan genre. Fast jag tyckte att det var synd på enhetligheten. Skulle vara kul att veta vilka tolv låtar Per TAnjo, Magnus Jakobsson och The Makers hade valt. 

Anledningen till alla YouTube-klipp är att Spotify suger när det kommer till metal. Du hittar få av dessa tolv där.

 

Arch Enemy – Burning Angel.

Tveksamt om Halmstad någonsin kommer att kunna fostra en metalbegåvning som Michael Amott. Men riktigt magiskt blev det först när Angela Gossow tog över micken. Ska erkänna att det var svårt att välja låt. Klurade även på My Apocalypse, vars video regisserats av min polare Roger Johansson. 
Men jag undrar en sak. Varför börjar videon med introt till Marching On A Dead End Road? Underbar pianoversion av detta här förresten.

 

At The Gates – Blinded by Fear.

Kanske det första GS-bandet. Var en supergrupp, fast de visste inte om det själva. Slaughter Of The Soul är At the Gates Reign In Blood, en platta vars uppkomst alla hyllar och ingen kan förklara.


Dark Tranquility – Final Resistance. 

Det är väl inte så mycket att käbbla om. Göteborg är juvelen i kronan när det kommer till metal. Finns flera anledningar till detta och DT är definitivt en av de starkare. Fick nyligen reda på att min gamle kockbroder Micke -Pop- Nicklasson lämnat bandet. Tråkigt, men båda parter lär klara sig utan varandra. 

 

Dimmu Borgir – The Sacrilegious Scorn.

Ingen slår norrbaggarna på fingrarna när det kommer till black metal. Dimmu Borgir är dessutom underbart hädiska i överkant. Att sångaren Stian Thoresen frågade Metaltown om det fanns några monsterdiggare i publiken vittnar väl också om en viss självdistans.  


Entombed – Chief Rebel Angel.

En gång tillhörde Sverige de största exportörerna av dödsmetall. Mycket tack vare Entombed. Vet inte om vi fortfarande håller täten. LG Petrov och Co har klivit av och på den scenen ett antal gånger det senaste decenniet. Jag tycker nog att de gör sig bäst som ett rockband. Fråga bara Nicke Andersson. Att göra ett framträdande tillsammans med Kungliga Baletten är i vilket fall sjukt coolt.

 

New Model Army – The Hunt.

Verkar mest vara metalband som gör covers av NMA. Här är exempelvis Sepulturas. Inte så dum den heller.

 

Paradise Lost – Forever Failure.

Hade egentligen velat ha med Once Solemn istället, men jag hittade bara en liveversion. Och Nick Holmes röst håller fan inte live. Bevis här.


Rammstein – Adios.

Det är inte så jävla lätt att vara tysk. Med detta i åtanke lyckas Rammstein sjukt bra med sin burleska Tanz Metal. Förmodligen metalscenens mest konceptuella band. Det var en fröjd att se dem på Metaltown. 

 

Slayer – Hell Awaits.

Mycket var bättre förr. Jag var det nog. Slayer var det definitivt. Ta en kik på videon om du är tveksam. Om jag finge skriva soundtrack till mitt liv hade Slayer lätt kvalificerat sig med ett par låtar. Gamla låtar. De borde lagt av efter Seasons In The Abyss. Gubbjävlar som leker punkare.

 

Spiritual Beggars – Homage to the betrayed.

Tidigare nämnde Michael Amott pillar in ett band till på tolvan. Spiritual Beggars har inte speciellt mycket gemensamt med Arch Enemy. Och ännu mindre med Carcass. Men har man något som måste ut får man väl starta fler band helt enkelt. Ett typiskt band som gick varmt under mina sista skälvande dagar vid spisen.

 

System Of A Down – Sugar.

Ett jävligt obekvämt band. Det behövs fler sådana. Lite som Rage Against The Machine med de stora skillnaden att System Of A Down är intressanta ur musikalisk synpunkt.
Att embeddningen inte funkar på denna video kan ha med obekvämheten att göra. Men jag undrar varför de inte underhåller sin YouTubekanal?

 

WASP – I Wanna Be Somebody.

Kräver ingen närmare förklaring. Om du någon gång varit på Daily´s och stämt in i allsången förstår du vad jag menar. Otroligt enerverande att Blackies bästa platta Still Not Black Enough verkar ha försvunnit från jordens yta.





Dagens kapitalförstöring.

17 12 2008

Eller idioter på rad för den som vill.

Att stå i kö. Detta infernaliska prov för den som i likhet med flera andra vill ha något. Den uppstår vid glasskiosken, på Liseberg, hos banken, vid reor och inte minst till jul. Många gånger är den oundviklig eftersom den moderna människan, åtminstone enligt livsstilsvariablerna, har många likar. Vi är helt enkelt så simpla att vi vill ha samma sak som andra.

goonsinarow1

Nåväl. I många fall kan säkert köer försvaras och förklaras även om jag personligen inte har så mycket till övers för de socialt störda asen som faktiskt gillar att stå i kö, de som känner gemenskap och tillhörighet när de står i en rad tillsammans med massa andra. Jag påstår att köandet måste stå i proportion till belöningen och det är därför jag ställer mig frågande till de hundratals får som nu på förmiddagen trampar vatten utanför Scandinavium.

Jag är för övrigt konstant förbryllad över de hundratals metrarna av människor som ofta häckar utanför Scandinavium. Vad har de för historia? Alla måste ju vara arbetslösa eller åtminstone sjukskrivna. Kanske har de tagit ut en VAB-dag för att kunna utöva sin perversion i led. Frågan är om deras arbetsgivare vet vad de sysslar med. Är det någon som skulle få ledigt från jobbet för att köa efter trivialiteter? Finns det något skäl i världen betala för att frysa häcken av sig och samtidigt torpedera samhällsekonomin?

AC DC, tydligen.

*OBS* Apropå livsstilsvariabler och små cirklar. Det verkar som att Busapan skjuter på samma mål.





Rätt klädd för mötet #2

3 11 2008

Eller Roten till varumärkesnonchalansen.

Var på maskerad i helgen. I ett urholkat bergrum höll krogen M2 tioårskalas. Berg 211 var platsen som lär vara ett av militärens gamla bergrum, en rest från det kalla kriget som blivit en riktigt schyst festlokal. Vad som slog mig ganska omgående vara att lokalen kryllade av omaskerade. Alltså en maskerad med massa omaskerat folk. Känns om att en och annat hade missat något vitalt i inbjudan.

Vederbörande under sitt eget halvhjärtade utövande. 

Att en icke försumbar del av gästerna glatt stoltserar med sitt fula tryne verkar för övrigt vara legio på maskerader. Minns en nyårsfest under liknande omständigheter. Då dök det bl a upp ett gäng masklösa idiotbrudar. ”Vi är brats” skränade nötterna. Visst det såg väl alla, men varför hade de ej klätt ut sig? Till min stora besvikelse släpptes de in ändå.   

Någonstans i detta resonemang lurar förklaringen till varför så många företag gärna slår sina varumärken blodiga så fort chansen ges. Man förstår inte vikten av att vara konsekvent och därför blir det gärna ”oj-hoppsan-det-gick-av-bara-farten-lösningar” när det är bråttom. Någonstans finns naturligtvis en gräns för hur otroligt genuin, eller billig för den delen om det är positionen, man kan tillåta sig att framstå som. Men det ser exempelvis inte så jäkla förtroendeingivande ut när storbanken väljer den billigaste plastpennan. Eller om lågprisbutiken skulle hålla kickoffen på lyxkrogen.

Någonstans här finns också förklaringen till varför folk inte anstränger sig de ska gå på maskerad. Svårt att förvänta sig att någon ska vara professionell på jobbet när man inte ens ids att göra något ordentligt privat. Man orkar inte, det är nog inte så viktigt, ingen bryr sig nog. Ingen märker någon skillnad.

Det är dålig kvalitet på folk nuförtiden.





Knallpulver på övergångsstället.

9 10 2008

Vi har varit här förut, och denna idiotiska debatt verkar ha fått nytt bränsle på sistone. Men jag tänkte att vi kunde avsluta hela diskursen med detta inlägg. Vissa, garanterat debila, element anser att övergångsställesfigurens kön är en viktig fråga. Det är det naturligtvis inte. Det vore befängt och direkt förolämpande mot tänkande varelser att påstå något sådant. För att inte tala om vilken skymf det vore mot alla som faktiskt tror på jämlikhet och dagligen kämpar för att komma en sådan närmare.

En simpel sketen trafikskylt kan aldrig bli ett bollträ jämlikhetsdebatten. Det är liksom för lågt. För det behövs ingen figur alls på skylten. Budskapet går nog fram ändå. Om det nu är så förbannat viktigt med en levande varelse över strecken kunde i så fall en hund användas, lämpligen en tik får man anta. Eller en katt eller häst eller vad som helst. Hursomhaver kan det aldrig bli en jämlikhetsfråga.

En annan högst vidkommande reflektion är den grafiska utformningen av fru Gårmanskylten. Hon skapades uppenbarligen redan 1979 av Karl-Gustaf Gustafsson. Rätta mig gärna, men ser hon inte väl 50-talsaktig ut? Ett decennium som är känt för sina hemmafruar. Hur rimmar det med dagens kvinnoideal? Att fru Gårman utrustats med en väl tilltagen vattenskalle känns inte heller speciellt respektfullt. Och vilken modern kvinna tassar idag fram barfota? Kan ge mig fan på att hon inte har något under klänningen heller. Namnet väcker också frågor. ”Fru Gårman”, alltså Herr Gårmans fru och inte någon egen självständig individ.

Jag tror att det räcker så. Kontentan kan inte bli någon annan än att den som tycker att övergångsställesfigurens kön är en viktig fråga knappast förtjänar lika lön.