Safari med förvecklingar.

1 02 2012

Spontant låter det som en trevlig utflykt. Åka guidad tur i Saltsjöbaden och insupa lite nygotik, jugend och nationalromantik. Titta på kåkar som inte längre byggs p g a att folk saknar klass, vett och pengar. Att lyssna på en kunnig guide som berättar om varje objekts brokiga historia. Arkitektonisk förkovran jag gärna hade betalat ett par hundringar för. Men någon sådan safari finns inte.

Däremot anordnar kommunistkollektivet Allt åt alla en omskriven rundtur. Men där ligger fokus klädsamt nog på arbetarklassens utsugare. I deras ögon är de flådiga villorna med innehåll ett stort problem. Ett egendomligt resonemang i mitt tycke, eftersom dessa parasiter på samhällskroppen betalar de stackars utnyttjade proletärernas lön. Utan dem skulle inte den gode arbetaren ha något jobb att gå till, såvida inte vi kör planekonomi med medborgarlön förstås. Dessutom betalar de kopiösa mängder skatt. Både via sina företag och privat. Pengar som bl a finansierar den störtflod av bidrag som öser ur stat och kassor. Grundproblemet lär vara att arbetaren inte har någon makt över sin arbetssituation. Men handen på hjärtat. Vilka ”arbetare” i världen har bättre lön och fler rättigheter än svenska? Och vill man nu ha fullständig kontroll går det alltid bra att starta sitt eget företag. Då får man känna på hur kul det är att vara kapitalist med obefintligt socialt skyddsnät och motsträviga fack. Ett alternativ få är rustade för, men de skulle må bra av insikten.

Överklassafarin bjöd på fler intressanta detaljer. Det lär ha varit med tio journalister på bussen, uppskattningsvis 20% av passagerarna. Det tycker jag snarare låter som en presskonferens än en arbetarexkursion. Ordvalen i Peter Kadhammars AB-artikel väcker en del frågor. Trivsam hippeibuss, pöbelhop, dåre och finniga överklasslynglar säger en del om hur den duktige journalisten ser på sin yrkesroll. Just slyngel nämns väl fyra gånger i artikeln. Att den agiterande guiden, psykologstudenten Anna Svensson bar en Finnairuniform vid tillfället är också komiskt med tanke på deras kommunistvänners ockupation av flygbolagets hemland. Kunde hon inte ordnat en från Aeroflot istället? Hade hållit ihop konceptet bättre.

Jag tänker inte försvara de finniga slynglarna som kastade ägg. Ej heller dåren som spärrade vägen med sin bil. Att vifta med sin Iphone och berätta att man äter godis tyder inte på någon större begåvning. Man kan undra om den så kallade överklassen faktiskt är lite inavlad och helt saknar klass. Ett sådant beteende vittnar bara om att man inte har någon koll på hur levnadsstandarden är i Sverige. Ett platt Sverige som byggts av socialdemokrati, uppgörelser mellan arbetarorganisationer, företagarditon och inte minst de rovgiriga kapitalisterna som riskerat liv och lem för att avlöna de stackars arbetarna.

Personligen tror jag att jag ändå kunde haft stor behållning av safarin. Fast då krävs nog hög volym i hörlurarna för att slippa det populistiska giftet.





En konklusion om folk som hatar folk.

25 09 2010

En liten historia om hur den svenska präktigheten gick i graven.

Gott folk. Vi är illa ute. Förvisso har vi fortfarande en hög levnadsstandard om vi jämför med tredje, andra och även ett antal länder inom den första världen. Men vi håller på att bli avslöjade i vår syn på demokrati. SD har kommit in i Riksdagen och hela Europa skrattar åt oss.

Egentligen borde ingen skratta, eftersom liknande strömningar finns i alla europeiska länder. De flesta söder om oss har haft ett högerpopulistiskt parti att mota genom åren. Den stora skillnaden är att vi pekat finger åt dem för detta. Det kan vi inte göra längre. Därav skratten. Det är en sorts hämnd.

SD, de främlingsfientliga trollen, har fått riksdagsplats och i och med detta fick den svenska bålen en smocka i den vänstra njuren. Reaktionerna lät knappast vänta på sig, utan sekunder efter valets förkunnande började en betydande del inom socialmedia av de 95% som inte röstat på högerpopulisterna att svinga vilt. Det hetsades på FB och Twitter och mer eller mindre var och annan jävel bad SD-anhängarna i flödet att fara och flyga. Till och med ett antal namnkunniga journalister ylade i affekt inom socialmedia. Och drev oss allt längre ner i den antidemokratiska tratten. Under valnattens yra avslöjades det att svensken i gemen har ytterst liten respekt för demokrati, den samhällsform hela västvärlden stöder sig på och hyllar så högt. Detta maktinstrument vi använder för att hålla den tredje världen på halster.

Jag tänker inte gå närmare in på SD:s politik, eftersom de missat tåget. De fixar helt enkelt inte den nationalekonomiska ekvationen och vi kan lämna dem därhän. De förstår inte vilka ingredienser som är viktiga för ett samhälle, utan spelar sitt lilla hatkort på kanten. Deras synpunkt i sammanhanget är relativt ointressant. Även om jag skulle bli helt komplett överlycklig om någon ville kommentera här.

Min fråga går istället till de f d goda demokraterna. Om ett parti får sisådär 5% eller mer av folkets röster. Är man då inte skyldig att respektera deras väljare och bemöta deras propåer? Vart fan tog debatten vägen?

Hit me.





Det är nästan att man vill ha SD som kund.

16 02 2010

SD:s tvålige presschef Erik Almqvist behåller bladet för munnen. Han tänker inte avslöja vilken byrå rikets ovärdigaste parti valt. Erik har knappast något att vinna på anonyminteten, så kravet måste komma från byrån. Lite intressant. I vanliga fall brukar marginaliserade bitterbyråer med mer ego än talang gnöla om att man aldrig får vara med i branschmedia. Att branschmurvlarna bara bevakar sina polare runt Stureplan och att det bara skrivs om ett fåtal storbyråer. Att man aldrig får något gehör för sina prellar. Om man ens har vett att skriva några d v s. Inom den omnipotenta reklambranschen finns det många små missförstådda gurus.

Men uppmärksamhetstörsten är som bortblåst när SD finns i kundstocken. Beteendet är befängt. Om man får existera som parti borde man i rimlighetens namn också få ha leverantörer. Men det gäller inte i Sverige. Här tolererar vi bara populism i ena riktningen. Det är helt ok att vara kommunist, men absolut förbjudet att vara nazist. Trots att de båda ideologierna är direkt fascistoida och bygger på exakt samma sorts förtryck. Rött är bättre än brunt liksom.

Men SD är också en het potatis för det förhärskande partiet. Utan socialdemokratins valhänthet under 70-talet och framåt hade det inte funnits någon grogrund för SD. Inte för någon annan högerpopulism heller. Om det funnits lite tanke bakom integreringsoförsöken vore trollen utan politik. Sociala problem uppstår när man är arrogant och sätter folk i läger på socialbidrag istället för att acklimatisera dem i samhället med arbete och delaktighet a s a p. När man anser sig vara bättre än andra. Det visar sig i att man underkänner deras utbildning och möter kulturella styggelser och kriminalitet med ”förståelse” och flathet istället för järn. Men det är ju liksom hela socialdemokratins signum. Åtminstone i modern tid. Liknelsen med von Triers Dogville är slående.

Frågan är varför just de politiska uppdragen är så känsliga? Min egen byrå har jobbat med Moderaterna av och till de senaste sex åren. När jag visar cases vi gjort för partiet undrar folk hur jag vågar berätta att vi jobbar för ett politiskt parti och om vi inte förlorat kunder på det? Svaret är att jag inte vet. Men jag HOPPAS innerligen att ett antal tilltänkta uppdragsgivare dragit öronen åt sig p g a detta. Jag betackar mig för den sortens löss.
Man undrar också om de själasvaga byråerna, de som ej vågar stå för att de pitchar på SD, är lika nogräknade när det kommer till deras övriga uppdragsgivare. Är t ex Vattenfall, MacDonalds, SJ, Microsoft, IFK Göteborg, Coca Cola och Swedbank kunder man vill skylta med?

Jag hade utan problem kunnat arbeta för SD. Om jag hade delat deras idéer d v s. Men som deras program ser ut kan jag lika gärna jobba för sossarna. Och det är otänkbart. Men OM jag hade haft dem som kund hade jag naturligtvis inte mörkat med detta. Om jag hade tagit det beslutet skulle jag stå för det. För det lär komma ut ändå.

Fler som tycker om SD:s byråvalssoppa: The Girls of Florida Merkaptan Nakna sanningen





Ett skitpapper och en väska.

22 01 2010

Aftonbladet har haft en stor dag idag. Scoopet består av att man konstaterar att Mona Sahlin poserat med Louis Vuittonväska värd 6000 kronor. Detta anstår inte en arbetarpolitiker och det hjälps inte att kärringen fick väskan i femtioårspresent. Tunga tyckare i Aftonhorans sold tycker fy och usch om Sahlins omdömeslösa väsksmak. Sex tusen kronor, det är minsann en halv arbetarlön skanderar snaskblaskan. Och det enda jag egentligen saknar är en mellanrubrik som berättar hur många utförsäkrade sossar som fick sätta livet till för att Mona skulle få sin väska.


Den förhatliga statussymbolen i mitten.

Aftonbladet. Har ni drabbats av kollektiv hjärnblödning? Är ni helt jävla urbota urblåsta? Finns det inte någon tillstymmelse till begåvning i era punschproletärperukstockar till huvuden?
Visst har vi i Jantesverige problem med att en förtroendevald person köper saker som man kanske själv inte har råd med. Men människan gör väl vad hon vill med sina egna pengar? Visst måste en politiker föregå med gott exempel och alltid vara lite bättre än gemene man när det kommer till de moraliska aspekterna. Och som så kallad arbetarpolitiker och smygkommunist ska man nog vara extra försiktig med sina gärningar och uttalanden eftersom allt har en förmåga att komma tillbaka och bita en i röven. Det enda lustiga i eländet är att Mona själv är den sortens populist som kunde hoppat på någon opponent med en lika hjärndöd anklagelse. Så det kanske finns lite poetisk rättvisa i historien.

Åter till ämnet. 6000 spänn? Är det ohemult pris för en designerväska? Måste fråga eftersom jag själv på sin höjd hade skjutit prick på den apfula Vuittonskapelsen. Vilken halvbeige handväska som helst går väl på en tusenlapp eller två? Och hon fick den dessutom i femtioårspresent.

Än mer beklagligt blir denna sorgliga historia när skithuspappret går ut och gör ett halvt återtag då man basunerar ut folkets dom: Mona, använd din väska. Lite som att säga till någon: ”Fan vad du är ful” och sedan säga ”Äh, jag bara skojade”.

Men mest av allt hatar jag Aftonbladet för att de fick mig att ta strid för Mona Sahlin. Fan ta er.





När Disneyskadade debatterar vargjakt.

3 01 2010

Som säkert alla noterat skjuts det varg i dagarna. För första gången sedan 60-talet. Trist tycker jag som helst inte vill bedriva någon jakt alls på friska rovdjur och absolut inte på varg. Men tydligen en nödvändighet enligt Naturvårdsverket och Riksdagen (notera att det står ”Riksdagen” och inte ”Regeringen”. Det betyder att även sossar och miljöpartister var med på beslutet). Och de borde väl veta eftersom dessa instanser bestämmer vad som strövar fritt i skogen.


Detalj från krogen Hellhunt i Tallinn. Ett ställe i min stil.

Inte förvånande höjs ett antal ilskna röster mot jakten. 99.7% av dessa kommer från Stockholm, Göteborg och Malmös innerstäder. Yttrar sig gör alltså folk som knappt sett ett rovdjur ens på bild och som dessutom har en kraftigt romantiserad bild av hur ett ekosystem fungerar, om de ens vet vad det är i sin ombonade lilla lattevärld. ”Disneyskada” brukar det kallas. Det betyder att man tror att alla djuren är vänner och leker tillsammans i skogen, precis som man sett på film.

Så här ligger det till. Människan (det är vi, det) förstör ordningen i ekosystemet. Utan oss reglerar det sig av sig självt. När vi kommer in och fuckar upp allt med hjälp av vårt samhällsbygge kräver detta att vi försöker upprätthålla ekosystemet på konstgjord väg. Om vi nu vill ha ett sådant d v s. Det innebär att man ibland får sätta ut friskt blod, odla skyddsvegetation eller t o m stödmata under vissa delar av året. Blir en art för talrik och hotar ordningen, då får människan helt enkelt gå in och korrigera. I vårt konstgjorda system har djuren en sak gemensamt. Människan är deras värsta (och ofta enda) fiende.

Naturligtvis handlar inte allt om biotopen. Det vore naivt att tro. Älg betyder på sina håll grova pengar och ett redigt köttberg att leva på för den som har mark, rätt och är lyckosam. Eller kanske danska och tyska gäster. Varg kan också betyda grova pengar, men tvärt om för den som har får eller kanske jagar med lös hund. En tränad jakthund har ett försäkringsvärde på ungefär 40 papp. Sen tillkommer ett par hundra timmar i träning. Att det finns ett antal filtmössor som älskar att panga hellre än bra kan såklart heller inte förnekas. Det är ju kul att skjuta och vissa skjuter gärna allt som rör sig. Inklusive jakthunden då och då.

Utöver hundproblemet grundar sig jägarens rovdjurshat ofta i konkurrensen om bytesdjuren. Man vill ha så mycket som möjligt att jaga. ”Om vargen äter upp all älg blir det inget över till mig”. Av samma anledning jagas räv, lo och kråka. Småsint? Naturligtvis. Om vi vill ha en fungerande fauna i detta land, vilket många jägare vill eftersom de bedriver ett omfattande viltvårdsarbete utan att få betalt, krävs det nog att vi får släppa till en älg då och då ur vår kvot.

Debatten som pågått i både sociala och associala medier de senaste dagarna har emellertid inget med praktiken att göra. Det är bara ett politiskt spel. Den Disneyskadade vänstern lobbade fram att öka vargstammen i Sverige. Jägarhögern lobbade fram skyddsjakten som pågår nu. Detta samband har emellertid inte speciellt många av de nyttiga idioterna som nu står på barrikaden förstått.





Hillevi med klyftan glömde egna byken.

18 12 2009

Nyligen gjorde jag mig lustig över Panlegis badkarsbrud. Utöver det frånvarande innehållet kunde man ge sig fan på att någon rättrådig sosse skulle anmäla eländet till Reklamombudsmannen för könsdiskriminerande marknadsföring. Det var väldigt väntat att så skulle ske. Så extremt väntat att man vore dansk om det ej hade hänt.

Föga förvånande var det socialdemokraterna i Malmös egna lilla ärta Hillevi Larsson som valde att dra de grabbiga Panlegisgrabbarna grabbs inför skranket. Och de kunde gott ha det. Men hon hade knappast räknat med att grabbgänget skulle gå till motattack och anmäla henne för att ha gjort politisk reklam på ett sexistiskt sätt. Jag förstår vad de menar. Urringningen, kjollängden och posturen lämpar sig mer än väl för italienska och ungerska populistpolitiker med förflutet i porrbranschen. Men knappast för en arrogant social-moraltant som anklagar annonsörer för att syssla med kvinnohandel. Visst. Som kvinnlig (och manlig med, antar jag) politiker får du såklart klä dig precis hur som helst. Men. Du bör definitivt tvätta din egen smutsiga byk innan du började moralpredika.


Moralpanik och djup urringning – sådär lagom klyftig kombination.

Naturligtvis kommer inte Hillevi att bli fälld av Reklamombudsmannen. Politik är i likhet med sport och kultur ädla grejor som inte lyder under under någon form av marknadslagstiftning. Till skillnad från företagande är de så viktiga för samhällets fortlevnad att i princip alla yttringar är tillåtna. I detta fall är den korta kjolen så viktig för marknadsföringen av politikern och partiet att den skyddas av yttrandefrihetslagstiftningen. Mona Sahlin tyckte även hon att det var jävligt fräckt med kortkort.

Men för sin egen trovärdighet borde kanske Hillevi tänkt en extra gång innan hon flög upp på barstolen. Eller åtminstone dragit sig till minnes om att den aktuella bilden -kanske kunde komma tillbaka och bita henne i röven- innan hon anklagade Panlegis för att fara med otukt i annonserna.

Förresten. Ser hennes blick inte lite ängslig ut på bilden? Kan det kanske vara partiet som tvingat på henne den korta urringade klänningen?





Dagen då alla blev skvallerpress.

13 12 2009

Jag slås ofta av tanken att tryckfriheten borde beläggas med någon form av sanktion. Som ansvarig utgivare borde man inte få vara hur dum som helst. Eller kriminellt spekulativ för den delen. Standardmedia har ett ansvar som man måste leva upp till. Och ett antal önskemål om någorlunda god smak.


Atlet, jo jag tackar.
Tiger Woods. Väldens bäst betalde atlet (nåja, han är golfare, men låt gå för det den här gången) har varit ute och viftat med kuken ett antal gånger. Därför har han och hans (lika svenska som ointressanta landshövdingsdotter till fru) Elin fått äran att bli morgontidningsstoff i konungariket Sverige, världens avkrok. Alla, och jag menar verkligen alla, har skrivit om alltifrån den spektakulära bilolyckan till den snaskiga raden av promiskuösa älskarinnor tigern förlustat sig med.

Jag undrar vad nyhetsvärdet är? Jo, jag fattar att det är bråda dagar för Se & Hör, Svensk Damtidning och Hänt i Veckan. Men hur funkar morgonpressens nyhetsvärdering? Är det för att Elin är svensk? I så fall måste vi jobba på det mindervärdeskomplexet. Förstår inte media att vi gör bort oss när vi lillebroderligt pekar finger med nationaliteten som minsta gemensamma nämnare? Vem är Tiger Woods för den delen? Han är golfare!

Berör det många? Finns det ett stort allmänintresse? I helvete heller. Den här skitiga historien berör i första hand två pers. Det är inte allmängods. En golfare är inte en politiker eller större företagsledare. Han mån vara en förebild för massa små golfyngel, men mer än så är det inte. Är Elin intressant då? Tja. Hon är ju faktiskt svensk och har jobbat i en modebutik innan hon gifte sig. Det påstådda allmänintresset ligger snarare i att media ser en chans till snabb utväxling. Det kan handla om lösnummer, som i semisnaskpressens fall. Eller om tittarsiffror, som är livsviktigt för kvasidebattprogrammen.

Tyvärr landar alla sådana här stick i att vi har det skitpapper vi förtjänar. Men jag tycker det är fel. Media har ett ansvar, för den gemene Ullaredssvensken sväljer glatt den dynga hon matas med. Ridå Sverige.