Bloggstafett: Babels torn – byggt av hybris eller gemenskap?

13 06 2012

Stafettpinnen har kommit till mig i Per Robert Öhlins bloggstafett för boken Fame to claim.

Babels torn är en myt, en sorts hjältesaga om vad människan kan åstadkomma genom samarbete. I Per Robert Öhlins senaste alster Fame to claim listas ett antal hjältestrategier. -Kreativa hjältestrategier för att få uppmärksamhet i en skeptisk värld-. Boken är en handledning i hur man bygger hjältar. Hur man berör människor och vinner deras gillande. Hur man skiljer sig från mängden och skapar säljbara skillnader. Träffsäker, slagkraftig och fullständigt ovärderlig läsning oavsett man råkar vara en liten människa eller ett stort företag. Här följer Per Roberts tolkning av hur historien om Babels torn passar in i myt- och hjältevärlden.

Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?

I första Moseboken kan man läsa om hur befolkningen växte och spred sig österut. Folket tog sig ända till Babylonien, där man beslöt att bygga en stor stad och, som ett ståtligt monument över dem själva, föreviga staden med ett tempeltorn som skulle nå ända upp till himlen. Därav Babels torn.

 När Gud såg detta sa han: 

»Se där! Om de kan klara av detta när de just har börjat utnyttja sin språkliga och politiska enhet, tänk bara på vad de ska kunna göra längre fram! Inget kommer att bli omöjligt för dem! Kom, låt oss gå ner och ge dem olika språk, så att de inte kan förstå varandras ord!«

 Myten brukar tolkas som Guds straff för mänsklig hybris och olydnad mot Gud. 
Själv har jag en lite annorlunda tolkning. Istället för att se templet som ett tecken på övermod kan man lika gärna tolka den som en symbol för kollektivets kraft. Vad kan vi åstadkomma om vi förenar våra krafter? Kan vi nå så långt som till himlen tillsammans?

Gud såg att det kunde hända och straffade folket på ett sätt som kom att bli adelsmärket för den alltför auktoritäre ledaren. Att härska genom att söndra. (Själv kan jag tycka att det är ett minst sagt märkligt tilltag för att komma från en makt som säger sig älska människan.)

 Handlar myten om hybris eller samarbete? Det är upp till dig att avgöra hur du vill tolka den. Vad du än tycker är det tydligt att Gud skrämdes av folkets kraft när de enades. Och att hans straff var att splittra dem. 

 Enligt min mening är hybristolkningen Guds aspekt på saken. Folkets bild av det hela handlade om vad de kunde uppnå tillsammans. Utan tvekan rörde det sig om en klassisk drabbning mellan makten och folket.

Trots att jag fått ordet måste jag passa på att kidnappa ämnet. Gissar att det är min natur.

Jag är helt övertygad om att Babels torn byggdes av både hybris och gemenskap. Framsynta människor har i alla tider velat göra världen bättre. De får stå för gemenskapen. Hybrisen kommer ifrån de äregiriga. De som snarare drivs av sitt ego och vill sola sig och bygga sitt personliga varumärke. Båda dessa personlighetstyper är nödvändiga om storartade saker ska uträttas. Förmodligen jobbar de bäst i team. Filantropen saknar ofta styrsel och definierad målbild. Narcissisten saknar å sin sida hjärta och har svårt att ta in den stora bilden i sitt perspektiv. Men tillsammans skapar de underverk.

Mest intressant i sammanhanget är de bådas motpart. Kraften som försöker stoppa dem från att göra storartade saker – auktoriteten. Den härskande makten har sett olika ut genom tiderna. Men gemensamt för alla maktmissbrukare är att de alla är extremt måna om att behålla sin makt. I detta fall är historien om Babels torn inget undantag. Fast mänsklighetens fiende i detta fall stavas kyrkan. Vad den kristne guden tycker om ett torn som går hela vägen upp till takvåningen kan vi bara sia om. Vad kyrkan, vars mission verkar vara att hålla de mänskliga landvinningarna stången, tycker är däremot självklart. Om inte projekt av sådan kaliber punkteras är snart det kyrkliga tolkningsföreträdet historia och makten likaså. Därför kunde det ju passa bra med en förklaring om att folken fick olika språk och att anledningen var att Gud inte ville ha besök.

Fame to claim finns att köpa hos t ex Ginza och kostar där 249:-

HELA BLOGGSTAFETTEN
Måndag 21 maj: The Brand-Man om ”Ekot från det förflutna”
Onsdagen 23 maj: Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”
Torsdagen 24 maj: Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Måndagen 28 maj: Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
Onsdagen 30 maj: The Brand-Man om ”Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Torsdagen 31 maj: Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Måndagen 4 juni: Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Onsdagen 6 juni: Navid Modiri om ”En krigares själ”
Torsdagen 7 juni: Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Måndagen 11 juni: Fabriken Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Onsdagen 13 juni: Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Torsdagen 14 juni: Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
Måndagen 18 juni: The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Onsdagen 20 juni: Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Torsdagen 21 juni: Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Måndagen 25 juni: Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

Annonser




Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?





Den mentala orgasmen – mer filosofi än sprut.

10 07 2010

Jag börjar med att be om ursäkt för denna synnerligen enfaldiga rubbe. Men skriver man en bok som heter ”Den mentala orgasmen” får man faktiskt skylla sig själv. Multikreatören, bloggaren, författaren bakom bl a Fuck logic och Branding enligt Forrest Gump, Per Robert Öhlin, har gjort det igen. Gett ut en inspirationsbok. Den mentala orgasmen syftar på den process som uppstår i en kreatörs hjärna när denne får en riktigt bra idé.

I vanliga fall brukar Öhlins böcker kännas som att de är skrivna av en kreatör, för kreatörer. Man nickar med och svär tyst för sig själv när man förbannar de dumma kunderna som inte fattar bättre. Man läser vidare och önskar att någon av ens uppdragsgivare kunde göra detsamma. Men det händer inte, för de är upptagna med att spela golf. Man känner sig orättvist behandlad av de otacksamma uppdragsgivarna och tycker att det känns skönt att någon annan känner likadant.
Men. Den mentala orgasmen känns mer allmän och handlar inte alls så mycket om reklam och kommunikation. Den har mer karaktären av en idébok för allmänheten. En idébok som alla kan ha nytta av.

Speciellt tacksam är jag för att kreativitetsbegreppet utreds en gång för alltid. Kreativitet betyder skaparförmåga och originalitet är bara en del av detta. I skaparförmågan ligger att ta fram något meningsfullt, något som löser problemet på ett bättre sätt än tidigare. Så nu använder vi inte K-ordet mer.
Myten om att flera hjärnor i grupp, brainstorming, tänker bäst förfäktas förnämligt. Har själv alltid tyckt att två eller på sin höjd tre skallar är max. Annars ökar risken för likriktning och att det går grupptryck i tänkandet. Då kläcks inga nya idéer, utan de gamla justeras bara och skickas runt i ring.

Men när Öhlin försöka analysera socialmedias effekt på den kreativa kapaciteten faller han platt. Han hävdar att det ständiga bruset är skadligt för skapandeförmågan. Jag vågar påstå att det beror på vem du är. Känner flera som nästan går in i väggen av att ha e-posten och FB igång samtidigt. DE är naturligtvis inte betjänta av en ständig närvaro. Fast jag betvivlar att de skapar något av vikt ändå.

Liknelsen om att hjärnan är ett tvåvåningshus är däremot magisk. Undervåningen är stor nog för att rymma ett jordklot. Det är din högra hjärnhalva. Övervåningen rymmer däremot bara en valnöt. Det är din vänstra halva. Säger en hel del om vilket slöseri den traditionella skolutbildningen är.

Den mentala orgasmen är ingen tung läsning. Styckena är korta och språket fritt från fikon- och branschlingua. Och man måste inte jobba med idéer för att ha glädje av den, även om det underlättar. Den lämpar sig utmärkt för hängmattan eller solstolen.





Semestertorka i regnet?

27 07 2009

Ja, det är alltså inspirationen som åsyftas.
Tack och lov är nätet fullt med sajter och bloggar för den idéfattige som vill komma tillbaka efter semestern och briljera.

Adland, världens bästa reklamfilmsbank behöver knappast någon närmare presentation. Hit brukar New York Times gå när de söker historiska Super Bowlfilmer. Gör det du också. För den skadeglade är avdelningen Badland där du hittar diverse reklamstölder mumma. Se nu bara till att inte hamna där. Även Joelapompe hänger ut de idéfattiga på ett föredömligt sätt. Men inte bara kreatörer kopierar. På Adfreak hittar du Billy på Resumés utlandsnyheter i spydigt originalskick. Och om Ads of the world stängde skulle förmodligen många plagiatdiskussioner uppstå.

Bloggare på reklambarrikaden finns det gott om. Här är några favoriter som inte jag länkat på länge: The Hidden Persuader, Make the logo bigger, AdScam och AdHurl, Ads are boring och Ad godness.

Och själv då? Några favoriter som jag borde nämnt?





Clownen och jag.

24 10 2008

Vi har ett ganska ansträngt förhållande, Ronald och jag. Med undantag för idag åt jag min senaste burgare hos McD i Schweiz 2005. Innan dess var det i byråns vinkällare någon gång 2004. Lär ha varit en cheeseburgare och innan dess minns jag ej. Bojkotten av de gula bågarna inleddes i alla fall med Jonas Åkerlunds ”fantastiska” Big Love-film. Då kände jag att vi var klara med varandra. Jag trodde att jag hade blivit förolämpad för sista gången. Man får faktiskt inte göra hur usel reklam som helt trots att man är sjukt snabbrörlig och vänder sig till konsumenter.

Men idag blev det andra bullar. Kontorschefen kallade till uppslutning och hela lådan traskade till andra sidan gatan för att inmundiga konceptbugaren Miami Melt. Man får ju liksom sluta upp och vårda sina ideal. Leva varumärket änna. Denna strävan är förmodligen förklaringen till att ett antal måltider tillbringats framför en Ocean Drive-fond på allt mellan Stureplan och Avenyn. BK hymlar inte med sina Miamirötter. 

Fröjd för både öga och gom.

Men nu var det alltså clownen som fick lunchkulorna. Och det var väl sådär. Miami Melt är troligen inte den mest spännande burgaren som komponerats. Som bilden visar hade den inte monterats av den mest passionerade hamburgermecklaren i västvärlden. Smaken satte inte heller något gourmetsegel i darr. Men vad fan gjorde det? Namnet hade de ju lyckats med i alla fall.

Får se när vi ses igen Ronald.





Förstår du reklamiska?

18 07 2008

Trots sina nätta 290 sidor är Reklamiska en blytacka. Jag är visserligen ingen racerplöjare av böcker, men de flesta brukar kunna avslutas på en vecka om jag prioriterar rätt. Einar Korpus doktorsavhandling Reklamiska tog snarare två månader. Kanske beror detta på att ämnet är nytt för mig. Inte copyn i sig, men sättet den dissekeras på. Jag vet inte om jag är representativ, men jag har skrivit ganska mycket och gjort detta under ganska lång tid. När jag läser Reklamiska inser jag att jag gjort väldigt mycket utan att veta vad jag egentligen gjorde. Eller framförallt vad det jag gjorde kallades. Och då har jag ändå hunnit med två retorikterminer. Jag kan bara ana hur lång tid boken tog att skriva. 

Reklamiska är en akademisk utredning om hur copywriters uttrycker sig i sitt arbete. Den innehåller en del historia, ett antal återblickar mot hur reklamen var förr och hur man då uttryckte sig när man ville sälja något. Från sent 1800-tal till fram till idag. Det är rolig läsning. Men. Forntidens hurtiga pilsnerfilmton är egentligen inte mer underhållande än Ikeas och SAS snusförnuftigheter på 1980-talet. Man inser att reklam ruttnar snabbt, blir antik och ofta löjeväckande. Men naturligtvis finns ett par pärlor i samlingen som aldrig kommer att kännas gamla, utan är minst lika aktuella idag.   

För den grammatiskt lagde ägnas ett antal sidor åt djupdykningar bland alla de satsdelar man borde lagt på minnet i skolan. Även exempel på reklamens vanligt förekommande retoriska figurer presenteras. Mot slutet av boken finns också ett intressant kapitel om från vilka områden reklamen hämtar sin trovärdighet och argument. Det är egentligen ingen större vits att deklarera vilka tekniska element som avhandlas i boken. Vi kan bara konstatera att det hade runnit till hos mången svenskalärare.  

Humor är en annan viktig ingrediens i copykakan enligt Korpus. Hur den skiftat genom åren och vilken betydelse den haft finns därför med på mer än ett ställe i boken. Lämpligt nog kommer författarens nästa bok att uteslutande handla om detta ämne.

Så. Reklamiska är inte en bok för vem som helst. För det första så måste man nog veta lite grand om reklam innan. Sen är det ingen nackdel om man är språkvetare. Behållningen blir desto större då. Eller åtminstone hysteriskt intresserad av språk. Men man behöver nog inte vara så allmänbildad inom reklam och ha koll på de senaste kampanjerna, för detta är faktiskt en vetenskaplig bok. Man behöver inte ens gilla reklam, bara vara nyfiken på vad som klickar i skallen på den som skriver den. De kommunikativa aspekterna nämns knappt ens i svepande ordalag. Det är tekniken och stilarna som fokus är riktat mot.

Reklamiska är heller inte inte en bok för reklamare i första hand, utan snarare nej-till-reklamare. Det ska vi i reklambranschen vara glada för. Utöver det rent språkliga framgår det tydligt att reklam är en både viktig och nödvändig del av vårt samhälle. Det kan behövas med tanke på alla semikommunistiska reklamförfäktare därute. Bara det faktum att Einar Korpus lyckats doktorera på reklamspråk betyder att hela reklambranschens dignitet ökar. Detta är säkert svårt att förstå för idioter som spenderar sina dagar med att kreera ”kul” reklam, men i praktiken betyder Einar Korpus arbete att copyn tagit klivet in i akademiens finrum. Att reklam inte längre kan sopas undan som oseriöst dravel utan nu förtjänar en mer vetenskaplig behandling. För det som går att doktorera med går att forska på och då är det allvarliga saker vi pratar om. Sånt som skitviktiga administratörer vanligen sysslar med. 

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken i ”flytande form”, bloggen reklamiska.se