En tweet kan göra skillnad.

13 07 2011

Detta inlägg handlar om ett besviket barn, en nöjespark without a clue och en informationschef som borde tänka på vem som betalar hennes lön. Men framförallt handlar det om en tweet som blev en artikel.

Det är lätt att bli trött på sin samtid. Speciellt när man hör historien om min kollega @leriques femårige grabb som ville bli sminkad som Jokern i Batman på Liseberg. Det fick han inte, utan sminkösen hänvisade till copyrightskäl och att han istället kunde välja mellan kanin, fjäril, tiger, prinsessa, eller pirat. Inte speciellt förvånande. Liseberg, Nordens största nöje, har såklart en mall för att maximera varje femtiolapp som föräldrarna hostar upp vid sminkbordet. Naturligtvis har man gjort sminkningen så löpandebandaktig man kan. Det handlar ju förstås om pengar. Nej det gör det inte. Det handlarom stake. Inget annat. Informationsansvariga Julia Vasilis tycker inte att sminkösen gjort något fel. Nej, tro fan det. Hon har väl bara lytt order. Om jag minns Liseberg rätt är hierarkin direkt kinesisk och att säga emot en överordnad bestraffas med avsked eller åtminstone verbal misshandel. Sminket har säkert fått klara direktiv om att de standardiserade skitmotiven gäller. Men i GP överraskar ovan nämnda Julia med att säga att t ex en flamingo säkert skulle gå bra. Det är här ryggradslösheten och nollkollen på upphovsrätt kommer in i bilden.

Ni förstår, fellow socialdemokrater. Upphovsrätt kräver verkshöjd. Det räcker inte bara med ett antal stöddiga advokater i kritsteck med amerikansk accent och allmänt taskig attityd. Du måste ha åstadkommit något värt att skydda. Annars omfattas du inte av upphovsrätten. Få företeelser i t ex USA och Kina gör det, eftersom de byggt sina imperier på att kopiera. Jokern, karaktären i Batman är ett exempel på detta. Han har ingen karaktäristisk mask. Han är den enklaste formen av en vanlig fucking standardclown, skapad i Europa för hundratals år sedan och vars utseende -KANSKE- fått sitt genombrott i och med Bob Kanes Batman någon gång på 40-talet. DC Comics och Warner Brothers kan således inte hävda någon som helst upphovsrätt på denna mask, eftersom de själva stulit den. OCH för att den knappast uppfyller kraven om just verkshöjd. Vitt ansikte med röda läppar, liksom. Men Liseberg har valt ynkryggens protokoll för att försäkra sig emot stämningar istället för att ta sina betalande gästers parti.

Men det ska även handla om socialmedia. Upprinnelsen till historien var en tweet. Den snappades gissningsvis upp av en försigkommen journalist på GP (kanske inte en vän av Göteborgsandan) och blev sedan en artikel. En artikel som tyvärr kommenterats till större delen av kompletta idioter. Men det kanske är så GP:s läsekrets ser ut. Jag kan notera en TYDLIG klasskillnad mellan kommentarerna hos rikets första och andra tidning. Och tro mig. Det smärtar mig att den gemene DN-läsaren har otroligt mycket mer substans mellan öronen än GP-ditot. Men det kanske blir så när det bara finns en morgonpressad anka i dammen. Man får de läsare man förtjänar. Utökad kommentarsmöjlighet på gp.se, likt dn.se, kanske inte är en bra idé trots allt. Man borde överväga att strypa möjligheten helt, eftersom folk är för korkade för att ges utrymme.

Men. Åter till förfarandet. Det var som sagt inte pojkens far som ringde GP och lipade. Han skrev en tweet och den dök troligen upp i flödet hos en journalist med viss insyn i upphovsrättsliga frågor och denne tyckte att det var stoff nog för att göra en artikel av. Med andra ord: All cred till Kristin Holmström på GP. I motsats till många av idioterna i kommentarsfältet tycker jag att det var bra gjort. En pojk blev besviken, men jag vet att han överlever. Men jag tycker att Liseberg gjort bort sig kapitalt. Graverande. Dels genom sitt agerande att inte sminka, men än värre genom Julia Vasilis kommentarer.

Liseberg borde be om ursäkt. Och börja jobba för dem som betalar istället för att gå Hollywoodspökens ärenden.

Annonser




Befängt att prata om en Twitterelit.

11 07 2011

Ja, befängt att prata om en (1) elit alltså.

I anslutning till Mumindalsveckan har åter den tröttsamma diskussionen om Twittereliten fått ny fart. Det är ungefär samma gamla repiga skiva som spelas: Vissa väl valda twittrare betraktas som mer eller mindre snobbiga och dikterar villkoren för vad som är OK och inte i kanalen. Vissa twittrare missbrukar sin makt i egenskap av att vara tongivande och håller blåbären kort. Så långt intet nytt.

Det som utlöste debaclet denna gång var #flickjox, ett rykte om en ny socialmediakanal. Något som bara var ett Almedalsskämt startat av bl a @deeped, @petterkarlsson, @danehav, @nikkelin och @jocke. Med lite spridningshjälp snappade ett antal ängsliga själar snabbt upp att något nytt var på gång och deras besvikelse lät inte vänta på sig när det hela uppdagades som ett skämt. Folk kände sig lurade. Folk kände sig kränkta. Folk kände sig utnyttjade av ”Twittereliten”. Folk är uppenbarligen nötter utan en tillstymmelse till självdistans. Eller sinne för humor.

I sann socialdemokratisk utjämningsanda fick den patetiska elitdiskussionen nytt bränsle. Plötsligt duggade det tätt med hashar som #elit och #twitterelit. Folk krävde alltifrån ursäkter till huvuden på fat och förklaringar från prankmakarna hjälpte föga för att stilla pöbelns törst efter blod. Och helt i onödan fick de lättkränkta både en och två ursäkter.

Idioti är förnamnet. För det första måste det finnas utrymme för skämt. Även för en -elit-. På samma sätt som att morgontidningarna driver med läsarna 1 april måste det finnas utrymme för betrodda socialmediefigurer att skoja till det någon gång per år. För det andra finns det oroväckande många skitnödiga egon i etern. Omnipotenta fåntrattar med noll marginal när det kommer till om att bjuda på sig själva. Om du känner dig kränkt av #flickjox kanske du skulle uppsöka en psykolog istället för att bitcha på Twitter om dina sårade känslor.

Men åter till fenomenet ”elit”. En elit kan beskrivas som de som är högst i näringskedjan. De som åtnjuter underliggande leds respekt för sin position. De man är avundsjuk på. De älskade. De förhatliga. De finns i alla sorters samhällen, även digitala. Men det viktiga i sammanhanget att komma ihåg är att det finns många kedjor. De flesta människor tillhör någon form av elit i något sammanhang. Åtminstone meritokratisk. Twitter är inte på något sätt en homogen kanal. Förutom de få socialmediekonsulterna trängs där diverse mediepack, murvlar, ful-, halv- och helkändisar, så kallade sportprofiler och inte minst pratkvarnar i största allmänhet. Plus en hel del vanligt, sansat folk. Varje subgrupp har sitt eget kluster. Sin egen hierarki.

Såklart tillhör socialmediegräddan med @jocke, @deeped, @britstakston, @ronnestam, @annika, @mymlan och några till en elit. Men det gör också journalistbatteriet i form av bl a @niklassvensson, @malinlernfelt, @tantagnes, @emanuelkarlsten, @carinfredlund och många fler. Politiker som t ex @carlbildt, @arkelsten, @politikerlilith, @goranhagglund, @veronicapalm och @gudschy utgör inte minst i egenskap av sitt ämbete en elit. Men det gör även @lowengrip, @alexschulman och @ladygaga på grund av sitt kändisskap. Så är det oavsett vad man tycker om deras bidrag till samtiden. Det finns såklart fler undergrupperingar och framstående twittrare som bör nämnas, men jag besparar dig detta inte minst av utrymmesskäl.

Elitdefinitionen varierar beroende på vem du frågar. En trettonårig tjej som gillar smink och postordermode kommer inte att ge dig samma svar som en medelålders reklambyråledare. Eller en programledare i radio. Eller en högskolestudent. Eller en mentalvårdare. Eller en mentalpatient, för den delen. Hur man definierar en ”elit” funkar på samma sätt som med begreppet ”folk”. I vissa situationer är man det. I andra inte.

Den förmodligen enda lärdomen vi kan dra av detta är att begreppet ”elit” inom socialmedia funkar precis som ett varumärke. Det är inte du som bestämmer. Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Tycker de att du tillhör en viss ”elit”, då är det så.





Fyll Medis med twittrare 3 juni.

25 04 2011

Twitter används för allt. Att tycka och tänka. Man delar med sig man upplever. Detta görs i en liten ruta på 140 st tecken. Folk ler, ryser, förvånas, skrattar. Twitter skapar hos oss alla de känslor som finns att nämna. Twitter svarar på dina frågor. Det ger dig råd och perspektiv på saker du går igenom. Även när du är i botten av ditt liv. Lika så när du är på ditt allra bästa humör. Twitter är och kommer bli ett sätt att bli sedd på. Och det spelar ingen roll vem du är. Men bakom varje avatar finns det en människa som andas, känner, tycker något och vill vara accepterad precis som hon/han är. Twitter är dina ord. Dina tankar som kommer förmodligen från det djupaste av ditt hjärta. Det fantastiska med det måste vara att någon kommer alltid att läsa det du skriver eller säger. Oavsett om du är svart, röd, ledsen eller dödsjuk. Twitter är kärlek och det ser ingen skillnad på vem du är!!!

Twitter är mitt sällskap i min ensamhet. Mina följare och de jag följer är mina vänner. Vi kanske inte pratar varje dag. Men ni finns där. De finns där. Vi delar tankar och känslor och det är både högt och lågt. Känner du också så? Om jag lägger mitt hjärta i min hand är du beredd att ta emot det och ta hand om det? Den frågan har jag aldrig ställt till någon utav er. Istället har jag varit beredd att ta hand om ditt, om du behöver det. Och jag hävdar att de jag kallar vänner känner precis som jag gör.

Twitter enar folk. Det tar dig för den du är. Det är det som är det fantastiska med Twitter. Twitter är ord… Ord som har skapat känslor som har fått människor att säga: ”Jag älskar dig” och som idag, i detta nu, lever ihop.  Twitter är vad du vill att det ska vara.

Träffa de du skriver till. Träffa de som får dig att le och skratta. Låt min dröm bli din.

3 juni, från kl 18.00 fyller vi Medborgarplatsen i Stockholm med twittrare. Välkommen. #masstweetup

/Cristian Montes-Reyes, @diabloSTH





En konklusion om folk som hatar folk.

25 09 2010

En liten historia om hur den svenska präktigheten gick i graven.

Gott folk. Vi är illa ute. Förvisso har vi fortfarande en hög levnadsstandard om vi jämför med tredje, andra och även ett antal länder inom den första världen. Men vi håller på att bli avslöjade i vår syn på demokrati. SD har kommit in i Riksdagen och hela Europa skrattar åt oss.

Egentligen borde ingen skratta, eftersom liknande strömningar finns i alla europeiska länder. De flesta söder om oss har haft ett högerpopulistiskt parti att mota genom åren. Den stora skillnaden är att vi pekat finger åt dem för detta. Det kan vi inte göra längre. Därav skratten. Det är en sorts hämnd.

SD, de främlingsfientliga trollen, har fått riksdagsplats och i och med detta fick den svenska bålen en smocka i den vänstra njuren. Reaktionerna lät knappast vänta på sig, utan sekunder efter valets förkunnande började en betydande del inom socialmedia av de 95% som inte röstat på högerpopulisterna att svinga vilt. Det hetsades på FB och Twitter och mer eller mindre var och annan jävel bad SD-anhängarna i flödet att fara och flyga. Till och med ett antal namnkunniga journalister ylade i affekt inom socialmedia. Och drev oss allt längre ner i den antidemokratiska tratten. Under valnattens yra avslöjades det att svensken i gemen har ytterst liten respekt för demokrati, den samhällsform hela västvärlden stöder sig på och hyllar så högt. Detta maktinstrument vi använder för att hålla den tredje världen på halster.

Jag tänker inte gå närmare in på SD:s politik, eftersom de missat tåget. De fixar helt enkelt inte den nationalekonomiska ekvationen och vi kan lämna dem därhän. De förstår inte vilka ingredienser som är viktiga för ett samhälle, utan spelar sitt lilla hatkort på kanten. Deras synpunkt i sammanhanget är relativt ointressant. Även om jag skulle bli helt komplett överlycklig om någon ville kommentera här.

Min fråga går istället till de f d goda demokraterna. Om ett parti får sisådär 5% eller mer av folkets röster. Är man då inte skyldig att respektera deras väljare och bemöta deras propåer? Vart fan tog debatten vägen?

Hit me.





”Reklamen stör programmen”.

1 09 2010

Jag önskar att vi kunde avsluta debatten om reklamens vara eller inte vara. Men så kommer det inte att bli.

Vi börjar med ett gammalt klargörande. Reklam har ingen själ. Reklam är inte av godo eller ondo. Reklam blir vad man gör den till precis som t ex musik, film och journalistik. Den som säger att h*n inte gillar reklam är förmodligen en idiot. Personen har garanterat ingen som helst koll på vad kommunikation är och hur den fungerar. Om denna personen sitter i Riksdagen är vi illa ute.


Bildtack till: http://de-drabbade.se

Enligt en föredömlig artikelserie i Dagens Media kan man läsa att Riksdagen inhyser inte mindre än 42 otroliga procent av reklammotståndare. De flesta naturligtvis med slagsida vänster. Men även ett par från mittenpartier. Jag har full förståelse för att kommunister ej gillar reklam, eftersom den är en bärande del av det samhälle de vill störta. Lite pinsamt är att dessa träskallar är så ideologiskt blockerade att de inte inser att propaganda, en kommunikationsform de älskar, också är reklam.
Att vänstern vill inskränka reklamen beror helt enkelt på att de inte erkänner kapitalism som samhällsmodell och därför vill hindra företag att utöva sin business. De vill inte att det ska finnas privata företag och det är faktiskt fine with me. Det är precis så kommunister ska agera. Då vet man vart man har dem.

Men att t ex centerpartister och kritdemokrater inte får ihop ekvationen är för mig skrämmande. Förmodligen tror dessa högt betrodda riksdagsledamöter att de svarar lite ”politiskt smart” när de säger att de vill begränsa reklamutrymmet. De har fått en socialdemokratisk uppfostran och tror att de talar som representanter för den breda massan när de lipar över avbrutna spelfilmer på TV4 i söndagskvällen. Att filmers ”konstnärliga” värde förstörs av avbrottet. De erkänner utan omsvep att de tillhör begåvningreserven och troligen inte hade fått någon riksdagsplats om intelligens hade skattats högre än gott kamratskap.

Som vän av ordning kan man tro att reklamaversionen är mest förödande för reklambyråer och andra kapitalistlakejer. Det stämmer inte. Så länge folk har behov av att kommunicera och är för lata för att göra den själva klarar vi oss. Och trots den sociala medierevolutionen syns inga moln vid horisonten. Men jag tycker att det är lite synd om menigheten, de som väljer de folkvalda. Att de inte får reda på vilka samhällsstörtare de röstat fram. Stämpeln att vi jobbar inom en ovärdig bransch är kanske heller inte så kul, men nu har ju gallionsfigurna för våra branschförbund, Jessica och Anders, nyktrat till och konstaterar lite yrvaket att man kanske kunde ha gjort mer för att upplysa om reklamens goda sidor. No shit Sherlock..

Moralfilosofen (nationalekonomer hette så i disciplinens vagga) Adam Smith pratade gärna om ”närande” och ”tärande” samhällselement. Lite metalliskt kan tyckas, eftersom de närande endast är de som förökar kapital. De tärande betraktas som sterila p g a deras oförmåga att generera nya pengar. Men trots denna allt utom humana och lätt samhällsfrånvända syn finns här faktiskt en sedelärande knorr. Den som arbetar inom en skyddad verkstad bör inte bita den hand som föder en.

I Riksdagen sitter 349 sterila filurer till att börja med.





Gärna styrelseplats, men först en rejäl marknadschef.

23 08 2010

Martin Schori undrar i en krönika hos Dagens Media varför reklambyråerna vill ha access till deras kunders styrelser. Det kan låta lite spydigt, men frågan är definitivt motiverad. Krönikan innehåller ingen fördjupad frågeställning, men jag misstänker vad han far efter och tar mig friheten att utveckla resonemanget. Jag misstänker att detta kan vara en linkbait, men sväljer likt en gourmand med hull och hår.

Kommunikation står inte speciellt högt på agendan i Industrisveriges styrelserum. Där finns vanligen representanter med mer dragning åt de så kallade livsuppehållande funktionerna. Utveckling, drift, sälj, HR och IT. Om man är ett framsynt företag kan faktiskt även en informationsrepresentant få vara med. Kommunikationsdepartementet, vanligen representerat av en marknadschef är en ganska ovanlig företeelse än så länge och det kan förklaras med forna tiders politiska doktrin och ett massivt förakt för hur man säljer saker utan personligt sälj. Att kommunicera med kunderna är helt enkelt inte viktigt. I gammal hederlig socialdemokratisk tradition säljer bra produkter sig själva. Annars får man stötta med tullmurar och andra konkurrenshindrande åtgärder. Detta merkantilistiska resonemang funkade säkert bra fram tills några år efter andra världskriget. Synd bara att många valberedningar som utser styrelsefolk fortfarande är kvar där.

Förklaringen till varför marknad ska ha en uppvärmd plats är såklart bristen på säljbara skillnader. Idag är få företag unika, och inte heller deras produkter. Man kan sällan motivera varför en konsument ska köpa en viss artikel med hjälp av kvalitet, design eller pris. Den springande punkten är metafysiken och kommunikationen. Det företag som blir omtyckt hos folket kommer obönhörligen också att ha den bästa försäljningen. Man måste helt enkelt jobba på sitt varumärke och ladda detta med ett antal värden som attraherar en viss given målgrupp för att gå i mål. Enkelt? Nej, det svåraste man kan försöka sig på. Ändå får inte marknad någon styrelseplats.

Detta leder oss osökt till att marknadskommunikation är något ingen ansvarskännande styrelse kan ignorera. Inte en som vill bolaget väl i alla fall. Om vi undantar det faktum att styrelsen ofta är en avstjälpningsplats och hedersplacering för gamla medarbetare som blivit för trubbiga för den dagliga driften kvarstår ett problem. Det eviga. Vem ska leverera kommunikationen bolaget så väl behöver?

Här tror jag att vi börjar närma oss det Schori far efter. I den bästa av världar sitter alla reklambyråer på den kunskapen. Hur man antingen vårdar eller utveckar ett varumärke till nästa fas. Hur man alltid ser till att företagets kommunikation är kongruent med affärsidén och alltid fokuserar på den säljbara skillnaden, det som differentierar från konkurrensen. Kittet som får folk att välja en Mac istället för en Dell.

Tyvärr är vi inte där än. De flesta reklambyråer gör reklam. Annonser enligt deras definition. Roliga annonser och reklamfilmer som får betraktaren att fnissa lite grand. Reklam som inte innehåller den nödvändiga relevans som krävs för att man ska få hedersplats i konsumentens medvetande. Byråer bedömer sina kunder efter hur ”tävlingsbara” de är snarare än hur de ska utforma strategierna och kampanjerna för att åstadkomma en marknadsförflyttning, eller vad syftet nu må vara. Man är ganska ointresserad av vad ens arbete leder till i praktiken. Ibland finns inte ens ett uttalat mål för vad kommunikationen ska åstadkomma. I andra fall är detta kortsiktigt och handlar mest om kort sälj inför hösten eller våren. Sällan har man plattat ut de kommande tio åren och prickat in sig själv på skalan.

Så visst är Schoris fråga motiverad. Marknad har ingen plats i styrelsen om inte marknadsföringen är ett vitalt instrument för att nå målen. Men då måste målet och vägen dit vara tydligt definierat. OCH naturligtvis intimt hänga ihop men affärsidé och marknadsapproach. Och där är inte alla bolagsstyrelser idag. Följaktligen inte marknadsavelningen och reklambyrån heller.





Den mentala orgasmen – mer filosofi än sprut.

10 07 2010

Jag börjar med att be om ursäkt för denna synnerligen enfaldiga rubbe. Men skriver man en bok som heter ”Den mentala orgasmen” får man faktiskt skylla sig själv. Multikreatören, bloggaren, författaren bakom bl a Fuck logic och Branding enligt Forrest Gump, Per Robert Öhlin, har gjort det igen. Gett ut en inspirationsbok. Den mentala orgasmen syftar på den process som uppstår i en kreatörs hjärna när denne får en riktigt bra idé.

I vanliga fall brukar Öhlins böcker kännas som att de är skrivna av en kreatör, för kreatörer. Man nickar med och svär tyst för sig själv när man förbannar de dumma kunderna som inte fattar bättre. Man läser vidare och önskar att någon av ens uppdragsgivare kunde göra detsamma. Men det händer inte, för de är upptagna med att spela golf. Man känner sig orättvist behandlad av de otacksamma uppdragsgivarna och tycker att det känns skönt att någon annan känner likadant.
Men. Den mentala orgasmen känns mer allmän och handlar inte alls så mycket om reklam och kommunikation. Den har mer karaktären av en idébok för allmänheten. En idébok som alla kan ha nytta av.

Speciellt tacksam är jag för att kreativitetsbegreppet utreds en gång för alltid. Kreativitet betyder skaparförmåga och originalitet är bara en del av detta. I skaparförmågan ligger att ta fram något meningsfullt, något som löser problemet på ett bättre sätt än tidigare. Så nu använder vi inte K-ordet mer.
Myten om att flera hjärnor i grupp, brainstorming, tänker bäst förfäktas förnämligt. Har själv alltid tyckt att två eller på sin höjd tre skallar är max. Annars ökar risken för likriktning och att det går grupptryck i tänkandet. Då kläcks inga nya idéer, utan de gamla justeras bara och skickas runt i ring.

Men när Öhlin försöka analysera socialmedias effekt på den kreativa kapaciteten faller han platt. Han hävdar att det ständiga bruset är skadligt för skapandeförmågan. Jag vågar påstå att det beror på vem du är. Känner flera som nästan går in i väggen av att ha e-posten och FB igång samtidigt. DE är naturligtvis inte betjänta av en ständig närvaro. Fast jag betvivlar att de skapar något av vikt ändå.

Liknelsen om att hjärnan är ett tvåvåningshus är däremot magisk. Undervåningen är stor nog för att rymma ett jordklot. Det är din högra hjärnhalva. Övervåningen rymmer däremot bara en valnöt. Det är din vänstra halva. Säger en hel del om vilket slöseri den traditionella skolutbildningen är.

Den mentala orgasmen är ingen tung läsning. Styckena är korta och språket fritt från fikon- och branschlingua. Och man måste inte jobba med idéer för att ha glädje av den, även om det underlättar. Den lämpar sig utmärkt för hängmattan eller solstolen.