Safari med förvecklingar.

1 02 2012

Spontant låter det som en trevlig utflykt. Åka guidad tur i Saltsjöbaden och insupa lite nygotik, jugend och nationalromantik. Titta på kåkar som inte längre byggs p g a att folk saknar klass, vett och pengar. Att lyssna på en kunnig guide som berättar om varje objekts brokiga historia. Arkitektonisk förkovran jag gärna hade betalat ett par hundringar för. Men någon sådan safari finns inte.

Däremot anordnar kommunistkollektivet Allt åt alla en omskriven rundtur. Men där ligger fokus klädsamt nog på arbetarklassens utsugare. I deras ögon är de flådiga villorna med innehåll ett stort problem. Ett egendomligt resonemang i mitt tycke, eftersom dessa parasiter på samhällskroppen betalar de stackars utnyttjade proletärernas lön. Utan dem skulle inte den gode arbetaren ha något jobb att gå till, såvida inte vi kör planekonomi med medborgarlön förstås. Dessutom betalar de kopiösa mängder skatt. Både via sina företag och privat. Pengar som bl a finansierar den störtflod av bidrag som öser ur stat och kassor. Grundproblemet lär vara att arbetaren inte har någon makt över sin arbetssituation. Men handen på hjärtat. Vilka ”arbetare” i världen har bättre lön och fler rättigheter än svenska? Och vill man nu ha fullständig kontroll går det alltid bra att starta sitt eget företag. Då får man känna på hur kul det är att vara kapitalist med obefintligt socialt skyddsnät och motsträviga fack. Ett alternativ få är rustade för, men de skulle må bra av insikten.

Överklassafarin bjöd på fler intressanta detaljer. Det lär ha varit med tio journalister på bussen, uppskattningsvis 20% av passagerarna. Det tycker jag snarare låter som en presskonferens än en arbetarexkursion. Ordvalen i Peter Kadhammars AB-artikel väcker en del frågor. Trivsam hippeibuss, pöbelhop, dåre och finniga överklasslynglar säger en del om hur den duktige journalisten ser på sin yrkesroll. Just slyngel nämns väl fyra gånger i artikeln. Att den agiterande guiden, psykologstudenten Anna Svensson bar en Finnairuniform vid tillfället är också komiskt med tanke på deras kommunistvänners ockupation av flygbolagets hemland. Kunde hon inte ordnat en från Aeroflot istället? Hade hållit ihop konceptet bättre.

Jag tänker inte försvara de finniga slynglarna som kastade ägg. Ej heller dåren som spärrade vägen med sin bil. Att vifta med sin Iphone och berätta att man äter godis tyder inte på någon större begåvning. Man kan undra om den så kallade överklassen faktiskt är lite inavlad och helt saknar klass. Ett sådant beteende vittnar bara om att man inte har någon koll på hur levnadsstandarden är i Sverige. Ett platt Sverige som byggts av socialdemokrati, uppgörelser mellan arbetarorganisationer, företagarditon och inte minst de rovgiriga kapitalisterna som riskerat liv och lem för att avlöna de stackars arbetarna.

Personligen tror jag att jag ändå kunde haft stor behållning av safarin. Fast då krävs nog hög volym i hörlurarna för att slippa det populistiska giftet.

Annonser




SM i kvällspresskvasi.

23 02 2010

I Resumé kan man läsa en fantastisk artikel om att det pågår ett sorts ordkrig mellan snaskpressens giganter. De slåss visst om vem som är störst, bäst och vackrast. Artikeln är förresten skriven av Resumés egen lilla skvallertant. Detta får mig osökt att tänka på att vi stackars galärträlar inom reklambranschen ofta får klä skott för journalistkårens kolera. Hur vi komprometterar våra kunder, förmedlar usel smak, dito kvinnosyn och bringar ondska över en redan genomrutten marknad.


Snaskpressens två tuffingar i bitter kamp om vem som är minst patetisk.

Så kära murvlar. Hur vore det om ni tvättade er egen familjebyk? Innan ni överhuvud taget uttalar er om någon annan bransch kan ni ju tänka på hur chefredaktörerna för landets största tramstidningar poserar för kameran i en kraftmätning som knappt verkar engagera dem själva ens. Det värsta är att deras så kallade kamp riktar sig till mig. Det är tanken att jag som annonsköpare ska bli intresserad av deras envig och girigt sluka deras superlativ. Det gör jag inte. Jag blir bara mer övertygad om att kvällspress går bort.

Satan vad jag skulle skämmas om jag murvlade för någon av de där två.





Ett skitpapper och en väska.

22 01 2010

Aftonbladet har haft en stor dag idag. Scoopet består av att man konstaterar att Mona Sahlin poserat med Louis Vuittonväska värd 6000 kronor. Detta anstår inte en arbetarpolitiker och det hjälps inte att kärringen fick väskan i femtioårspresent. Tunga tyckare i Aftonhorans sold tycker fy och usch om Sahlins omdömeslösa väsksmak. Sex tusen kronor, det är minsann en halv arbetarlön skanderar snaskblaskan. Och det enda jag egentligen saknar är en mellanrubrik som berättar hur många utförsäkrade sossar som fick sätta livet till för att Mona skulle få sin väska.


Den förhatliga statussymbolen i mitten.

Aftonbladet. Har ni drabbats av kollektiv hjärnblödning? Är ni helt jävla urbota urblåsta? Finns det inte någon tillstymmelse till begåvning i era punschproletärperukstockar till huvuden?
Visst har vi i Jantesverige problem med att en förtroendevald person köper saker som man kanske själv inte har råd med. Men människan gör väl vad hon vill med sina egna pengar? Visst måste en politiker föregå med gott exempel och alltid vara lite bättre än gemene man när det kommer till de moraliska aspekterna. Och som så kallad arbetarpolitiker och smygkommunist ska man nog vara extra försiktig med sina gärningar och uttalanden eftersom allt har en förmåga att komma tillbaka och bita en i röven. Det enda lustiga i eländet är att Mona själv är den sortens populist som kunde hoppat på någon opponent med en lika hjärndöd anklagelse. Så det kanske finns lite poetisk rättvisa i historien.

Åter till ämnet. 6000 spänn? Är det ohemult pris för en designerväska? Måste fråga eftersom jag själv på sin höjd hade skjutit prick på den apfula Vuittonskapelsen. Vilken halvbeige handväska som helst går väl på en tusenlapp eller två? Och hon fick den dessutom i femtioårspresent.

Än mer beklagligt blir denna sorgliga historia när skithuspappret går ut och gör ett halvt återtag då man basunerar ut folkets dom: Mona, använd din väska. Lite som att säga till någon: ”Fan vad du är ful” och sedan säga ”Äh, jag bara skojade”.

Men mest av allt hatar jag Aftonbladet för att de fick mig att ta strid för Mona Sahlin. Fan ta er.





Sanningen är viktig, men bara på bild.

5 09 2008

Aftonbladet, Sveriges kanske sista dagstidning när det kommer till trovärdigheten har på ganska kort tid varit ute och rasat mot bildmanipulationer som publicerats i tidningen. Detta är komik med bibliska proportioner. I det första fallet var det en hockeyspelare som klipptes in i publiken av en frisky redigerare som enligt tidningen aldrig kommer att få sätta sin fot i byggnaden igen. Han är säkert jätteledsen, och montaget var säkert inte alls en avskedspresent från honom och ett veritabelt- fuck you- till den högt älskade arbetsgivaren.

Det andra fallet rör en mikrofon och en geting som retuscherades bort i en artikel om en liten patetisk killes våldtäktsrättegång. Även i detta fall är högt besvärade chefer ute och yrar om diverse publiceringspolicys. ”Vi manipulerar inte dokumentära bilder” heter det i en fager kommentar. Nähä? Men ni manipulerar gärna det som skrivs och sägs?

Då undrar jag en sak. Snaskkvällspressen i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet skriver mer än gärna vilken fabulerad skit som helst. Ju längre ifrån sanningen, desto bättre. Gärna om kändisar som inte ens varit i landet då det påstådda inträffade. Kvällspressen i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet lär ha den lägsta trovärdigheten när det kommer till vad man frågar allmänheten vad de betraktar som journalistik. Varför skulle då bildjournalistiken vara undantagen? Varför ska det ställas högre krav på en bild än en textmässig framställning? Är den helig på något sätt? Är det kanske någon bakåtsträvande stackare som tror att ”en bild ljuger inte” fortfarande gäller? Eller är det kanske så att en bild har större propagandisk makt än en text? I så fall bor vi i en klassisk diktatur och då är det riktigt synd om oss som lever på att skriva.

Jag tror att AB har fått något om bakfoten. De som läser deras snaskblaska fäster inte större tilltro till bilderna än det som skrivs. Man köper kvällstidningar för att få förströelse, inte nyheter. Folk litar knappast på det som skrivs och inte heller på det som publiceras i bildväg.

Så slappna av och inse att ni inte är en spelare att räkna med när det kommer till nyhetsrapportering. Ni spelar i exakt samma division som den så kallade ”dampressen”. Jävla förlorare.