Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.





Befängt att prata om en Twitterelit.

11 07 2011

Ja, befängt att prata om en (1) elit alltså.

I anslutning till Mumindalsveckan har åter den tröttsamma diskussionen om Twittereliten fått ny fart. Det är ungefär samma gamla repiga skiva som spelas: Vissa väl valda twittrare betraktas som mer eller mindre snobbiga och dikterar villkoren för vad som är OK och inte i kanalen. Vissa twittrare missbrukar sin makt i egenskap av att vara tongivande och håller blåbären kort. Så långt intet nytt.

Det som utlöste debaclet denna gång var #flickjox, ett rykte om en ny socialmediakanal. Något som bara var ett Almedalsskämt startat av bl a @deeped, @petterkarlsson, @danehav, @nikkelin och @jocke. Med lite spridningshjälp snappade ett antal ängsliga själar snabbt upp att något nytt var på gång och deras besvikelse lät inte vänta på sig när det hela uppdagades som ett skämt. Folk kände sig lurade. Folk kände sig kränkta. Folk kände sig utnyttjade av ”Twittereliten”. Folk är uppenbarligen nötter utan en tillstymmelse till självdistans. Eller sinne för humor.

I sann socialdemokratisk utjämningsanda fick den patetiska elitdiskussionen nytt bränsle. Plötsligt duggade det tätt med hashar som #elit och #twitterelit. Folk krävde alltifrån ursäkter till huvuden på fat och förklaringar från prankmakarna hjälpte föga för att stilla pöbelns törst efter blod. Och helt i onödan fick de lättkränkta både en och två ursäkter.

Idioti är förnamnet. För det första måste det finnas utrymme för skämt. Även för en -elit-. På samma sätt som att morgontidningarna driver med läsarna 1 april måste det finnas utrymme för betrodda socialmediefigurer att skoja till det någon gång per år. För det andra finns det oroväckande många skitnödiga egon i etern. Omnipotenta fåntrattar med noll marginal när det kommer till om att bjuda på sig själva. Om du känner dig kränkt av #flickjox kanske du skulle uppsöka en psykolog istället för att bitcha på Twitter om dina sårade känslor.

Men åter till fenomenet ”elit”. En elit kan beskrivas som de som är högst i näringskedjan. De som åtnjuter underliggande leds respekt för sin position. De man är avundsjuk på. De älskade. De förhatliga. De finns i alla sorters samhällen, även digitala. Men det viktiga i sammanhanget att komma ihåg är att det finns många kedjor. De flesta människor tillhör någon form av elit i något sammanhang. Åtminstone meritokratisk. Twitter är inte på något sätt en homogen kanal. Förutom de få socialmediekonsulterna trängs där diverse mediepack, murvlar, ful-, halv- och helkändisar, så kallade sportprofiler och inte minst pratkvarnar i största allmänhet. Plus en hel del vanligt, sansat folk. Varje subgrupp har sitt eget kluster. Sin egen hierarki.

Såklart tillhör socialmediegräddan med @jocke, @deeped, @britstakston, @ronnestam, @annika, @mymlan och några till en elit. Men det gör också journalistbatteriet i form av bl a @niklassvensson, @malinlernfelt, @tantagnes, @emanuelkarlsten, @carinfredlund och många fler. Politiker som t ex @carlbildt, @arkelsten, @politikerlilith, @goranhagglund, @veronicapalm och @gudschy utgör inte minst i egenskap av sitt ämbete en elit. Men det gör även @lowengrip, @alexschulman och @ladygaga på grund av sitt kändisskap. Så är det oavsett vad man tycker om deras bidrag till samtiden. Det finns såklart fler undergrupperingar och framstående twittrare som bör nämnas, men jag besparar dig detta inte minst av utrymmesskäl.

Elitdefinitionen varierar beroende på vem du frågar. En trettonårig tjej som gillar smink och postordermode kommer inte att ge dig samma svar som en medelålders reklambyråledare. Eller en programledare i radio. Eller en högskolestudent. Eller en mentalvårdare. Eller en mentalpatient, för den delen. Hur man definierar en ”elit” funkar på samma sätt som med begreppet ”folk”. I vissa situationer är man det. I andra inte.

Den förmodligen enda lärdomen vi kan dra av detta är att begreppet ”elit” inom socialmedia funkar precis som ett varumärke. Det är inte du som bestämmer. Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Tycker de att du tillhör en viss ”elit”, då är det så.





Eliten vs folket – en sällsam historia.

9 03 2010

Ämnet verkar inte ha någon botten. Melodifestivalen torde vara det yttersta tecknet på att folkligt är lika med fult. Genom tv-rutan röstar allmogen fram sina smaklösa bidrag till (den ändå ganska vältilltagna) elitens förbannelser. Det är samma visa varje år. Ett antal individer lovar att emigrera om inte deras prettofavorit går vidare. Det gör den sällan och ingen flyttar. Förutom då den riktiga musikeliten som lägger sin uppmärksamhet på något annat än den årliga folklighetsfestivalen. Det lustiga i förfarandet är att den smala indiefavoriten ofta är ett lika banalt popsnöre, fast som inte lyckats nå de större massorna.

Visst. Melodifestivalen är ju speciell, kanske man tänker. Men det stämmer inte. Den är inte alls unik på något sätt. Det är bara elitens förakt för det folkliga som lyser igenom. Med ”elit” menas i detta fall de som är lite mer insatta än den vanlige medgångstuggaren. Den som aldrig skulle köpa biljetter till Gyllene Tiders återföreningsturné för att ”han ville gå på en stor konsert”.
Förhållandet elit/pöbel finns överallt. Tror man något annat borde man stannat i magen. Inom fotbollens värld attraherar lag som t ex Blåvitt fler supportrar än de som för en tveksam tillvaro i serien (här kan du läsa Gais om du vill). Den som hejar på Blåvitt får en enklare tillvaro i t ex skolan och på arbetsplatsen, eftersom supporterskapet inte innebär lika mycket lidande och tryggad gemenskap. Det är lite urvattnat och att heja Blåvitt blir ungefär som att heja på Göteborg. Eller köra en Volvo. Eller äga en golden.

Detta för oss osökt till elit och pöbel i reklamens värld. Vi som jobbar med reklam tycker i allmänhet inte något vidare om reklamtävlingar där folket, målgruppen, får tycka till. Förmodligen beror det på att vi föraktar den vanliga människans svala intresse för vårt hantverk och hennes fula ovana att alltid falla för det lättuggade och pajiga. Vi, eliten, vill gärna veta bäst och inte bli rättade av några jävla amatörer.
Men en sak kan vi inte komma ifrån. Den reklamen som packet tycker är bäst, är förmodligen också bäst. Förutsatt att det var just den breda massan som var målgruppen, förstås. Om den får folk i gemen att ta till sig ett visst varumärke och köpa detta, då har ju reklamen fyllt sin funktion. Under förutsättning att säljet var syftet förstås.
Ett språk funkar på samma sätt. Tycker folk att det borde heta ”skärde” istället för ”skar”, då blir det så tillslut. Oavsett hur mycket vi fascister protesterar.
Ett folkligt guldägg betyder också att vi släpper in allmogen i vår skyddade verkstad. Att de får en liten glimt av hur vårt värv fungerar. I det långa loppet leder den ökade reklammedvetenheten till att vi får bättre köpare som inte propsar på större logga och ”Bäst!” i varje mening.

Därför tycker jag att Folkets Guldägg är ett bra initiativ. Bra Mattias. Jag kommer förmodligen att gnissla tänder då Åkestams genomhemska Fredagsmys nappar guldet framför näsan på Ica-Stig. Men då får jag svälja det. Den som lyckas få folket att sjunga reklamlåtar har slagit an en sträng. Det gör man inte bara med bombmattor i etern, utan skiten måste ha något som fastnar och får egna ben. Att andra reklambyråer spoofar din reklam och begagnar dina uttryck förtjänar ytterligare ett lyft på hatten.

Så om vi malliga reklamare tillämpade språkvetarnas principer skulle vi få ett lättsammare förhållande till vårt hantverk. Vi skulle också slippa de mest löjeväckande reklamstudentartikelkommentarerna i branschmedia. Det kunde innebära ett steg mot allmän acceptans.