Har jag berättat att jag älskar er på länge?

24 07 2011

Detta är en sorts kärleksförklaring. Det har varit lite dåligt med sådana på sistone, det gäller både privat och socialmedialt. Så jag antar att det är hög tid. Och jag gör det lätt för mig. Jag börjar här.

Min bekantskapskrets består av ungefär 1000 personer, d v s folk man är lite tjenis med eller mer än så. Av dessa utgör familjen ungefär 3%. Privata, civila vänner i livet, kommer inte ens upp i 1%. De resterande, drygt 96 procenten är yrkesrelaterade på ett eller annat sätt. En enkel slutsats är att jag har få ”riktiga”, fysiska vänner. Jag borde nog betraktas som lite tragisk.
En gång i tiden hade jag faktiskt många vänner. Jag kunde säkert rada upp drygt 30 personer utan större problem. Men åren gick. Folk flyttade, skaffade sig familj och nya bekantskaper. Någon dog t o m. Man brukar kalla det att man ”växer ifrån varandra”. Jag själv var inte bättre. Jag gjorde allt det där utom just dog.

Jag är av naturen en sällskapssjuk människa. Säkert svårt att tro med tanke på hur tvär jag är och att jag bosatt mig halvvägs ute i skogen med inte en granne inom hundra meter. Flytten har jag dock aldrig ångrat. Jag lämnade inget och fick allt. Det hade inte nog inte varit möjligt att flytta mig tillbaks till en lägenhet idag. Det hade blivit messy. Men jag är lik förbannat fortfarande lika sällskapssjuk. Därför har socialmedia varit otroligt viktigt för mig. Visst. Jag jobbar fortfarande inne i stan och har lätt världens bästa besättning på byrån. De fungerar som en sorts förlängd familj och jag älskar dem alla. Men jag känner ingen direkt glädje av att åka in till själva stan. Jag saknar inte pulsen, trängseln och alla människorna. Jag trivs bra i min lilla borg på toppen av åsen. Här är jag kung och den som kommer hit utan audiens får prata med hundarna först.

Därför har socialmedia blivit helt ovärderligt för mig. För jag känner mig inte tragisk. Om man tar med mina socialt mediala vänner i beräkningen är plötsligt min vänkrets mer än fördubblad. Vän av antika värderingar kanske anser att denna krets inte utgörs av några -riktiga- vänner. För all del. Jag träffar dem sällan i köttet. Men tweetups händer med jämna mellanrum. Och jag konverserar med dem bra mycket oftare än mina köttsliga vänner och flera av dem känner jag t o m bättre än de många -riktiga- vänner jag en gång hade.

Visst kan man tycka att människor borde träffas oftare -IRL- och det kan jag inte argumentera emot. Men med heltidsjobb, ibland övertidsjobb, tre jyckar, ett hus med renoveringsbehov, svärföräldrar som snart köpt en ö, diverse hundaktiviteter, alltför sporadiska gymbesök och småbarn på armen plus inte minst en respektingivande sträcka in till stan (där vänskapskretsen kamperar) blir det inte så vansinnigt mycket tid över. Jag få helt enkelt inte ihop logistiken och träffar därför mina äldsta vänner ca två gånger per år, vid födelsedagar vanligen. Familjen träffar jag tack och lov i alla fall minst veckovis. Men mina socialmediala vänner träffar jag varje dag på nätet, ibland flera gånger. Och jävlar vad jag behöver det.

Att jag har en så stor del av min bekantskapskrets på nätet innebär att jag inte längre känner mig rädd för att lämna stan. Visst vore det tråkigt att inte se familjen lika ofta och de få gamla vänner man har kvar. Men den större delen av ens sociala vardag skulle man fortfarande hålla obruten kontakt med. Kanske t o m träffa oftare. Det är en trygghet om något. Jag kan faktiskt flytta till en liten ö långt bort i tjotahejti och ändå behålla vänkretsen relativt intakt. Det enda som krävs är en vettig mast och en hygglig basstation. Det om något är en trygghet.

Tolka nu inte detta som att jag föraktar mänskliga möten. Tvärt om. Jag applåderar dem alla. Men ibland är de helt enkelt inte möjliga, eller åtminstone svåra och blir därmed automatiskt sporadiska. Jag har heller inga invändningar mot att folk minskar sin socialmediala närvaro för den fysiska. Men för mig, med de få lediga timmar dygnet erbjuder, är jag direkt beroende av att hålla kontakt med folk digitalt. Så, mitt flöde. Tack.

Har jag förresten berättat att jag älskar er på länge?





Med brallorna nere på Facebook.

13 08 2009

Skandal. Nu har det hänt igen. En lömsk PR-byrå har lurat brallorna av diverse politiker och mediekändisar med hjälp av en fiktiv profil. Objektet heter Nova Barakel och är en romanfigur av Åsa Schwarz. Hon är så galet prettoperfekt att ingen borde undgå att fatta misstankar: 19 år, miljöpartist, ateist, singel och naturligtvis het som en ungersk porrstjärna. Men ändå. Hur kunde det hända?

Jo, så här ligger det till. Folk är inte speciellt nogräknade när det gäller sina bekantskaper på Facebook (ja, jag vägrar kalla skiten för ”Fejan”). Man tar kanalen för vad den är och tycker att det är lite kul att följa typ vem som helst och framförallt är det intressant att vara kompis med dem som andra är kompis med. Speciellt kreddiga människors kompisar.
Vi, stolta svenskar, är dessutom relativt artiga till lynnet och dessutom konflikträdda. Då är inte steget långt till att acceptera okända människors förfrågningan. Jag menar, det är ju ända en kompis kompis.

Scoopvärde lågt. Inte speciellt mycket att yvas över. Precis som allt annat på Facebook.





Bloggdöden – en myt?

9 08 2009

Nu blir det meta. Det ska handla om hur den ena socialmediakanalen äter den andra. Eller hur vi alla sägs konkurrera om samma vara: Tid.

Självklart blir man lite deppig när kurvorna dyker och plötsligt ligger under hundra besökare per dygn (med god marginal dessutom). Och lika glad blir man när plötsligt det peakar och skjuter i höjden igen. Denna bergochdalbana har många bloggare fått åka sedan årsskiftet och desperat söker man förklaringar. Den mest vedertagna verkar vara att det är Twitter och Facebook som snott publiken. Att folk inte läser bloggar och skriver kommentarer på grund av att de hänger på andra ställen.

Det är en bekväm förklaring. Att det skulle ha kommit något nytt och att det ”gamla” nu inte gäller. Att bloggen har blivit lika övergiven som skrivmaskinen och att det begränsade sällskap som trafikerar socialmedia flytt till trendigare plats. Fan trot.
Jag har ett annat bud. Förklaringen är inte speciellt trevlig. Den riktiga anledningen lär vara att vi har skrivit för dåliga inlägg. Och postat för sällan. Med ”dåliga” menar jag ”inte tillräckligt intressanta” för läsaren.

Förvisso spelar tiden in. Den är begränsad och prioriteringar är ett måste för att den engagerade människan ska kunna vara på alla ställen samtidigt. Men hur många timmar spenderas inte på tevetittande trots att det -aldrig går något vettigt- på burken?
Nej. Det är inget nytt som kommit och stulit våra läsare. Vi stackars värnlösa bloggare har inte blivit rånade. Vi har blivit för tråkiga och inte insett att vi har underhållningskrav på oss. Att vi måste leverera (som det så klyschigt uttrycks).

Har jag rätt? Jag frågar lite blandat folk som borde veta: Deeped, Ulrika Good, Anjo, Please copy me, The girls of Florida.





Reklam – det som berör.

7 08 2009

Av Apolivadiskursen att döma verkar åtminstone en sak vara säker. Filmen berör. Och hur man än sprattlar och vrider så är detta alltid reklamens huvudsyfte. För den som inte vill väcka några känslor bör snarast ägna sig åt något annat.

Intressant är också att så mycket reklambranschfolk ställt sig på antisidan. Det brukar vanligen vara tvärt om, åtminstone i min blogg. Professionella reklamare som dagligen duperar massorna med med eller mindre sofistikerade verktyg ställer sig i mobben och brölar buuuu!
Det är inte bara lustigt utan även mänskligt. Att man plötsligt blev så folklig att man gick med i en Facebookgrupp, en sorts konsumentgrupp som enkom handlar om en reklamfilm. Det är i folklighetsnivå med Allsång på Skansen och Melodifestivalen.

Jag är nog inte känd för att vara F&B-kramare. Tror att jag ganska ofta har synpunkter på deras produktioner. Och i detta fall misstänker jag att man lyckats långt över förväntan. Man har skapat en äkta snackis (satan, vad jag hatar det ordet).
Jag tror att man var fullt medveten om att filmen, modellvalet och det sparsmakade innehållet var en udda fågel inom kosmetikreklamen. Men ändå någonstans att det var ett mer eller mindre standardjobb. Lite quick and dirty. Jag betvivlar att någon kunde förutse att snacket skulle eskalera till en gigantisk Facebookgrupp och dagspressartiklar. Visst. Det är metanyheter vi snackar om nu, men skit i det. Apoteket har fått en riktig jackpott på sin satsade slant och det verkar märkas på försäljningen.

Ryggmärgsreaktionen när sådant här inträffar är skräck. Det är därför så många kunder drar tillbaka sin framgångsrika reklam. De är helt enkelt fega. Såna är vi i den här delen av världen. Någon gnällspik fick lite för mycket utrymme och en slaskjournalist såg chansen att sälja några lösnummer och få en extra skinka med julbonusen. Det skrevs någon artikel här, bloggades lite där och plötsligt hade chefens partner hört talas om antikampanjen. ”Katastrofen” var ett faktum.
Nu tror jag inte att det kommer att bli så i detta fallet, eftersom Apoteket verkar ha begåvat folk på plats. Man vet att den här soppan bara driver försäljningen och att en antikampanj är MYCKET bättre än ingen kampanj alls. Reklamfilmen hade knappast gjort samma jobb utan stödet från Facebookgruppen. Detta vet alla som jobbar med reklam. Eller borde veta. Därför är det konstigt att så många reklamare spyr sin galla över filmen OCH att det startats en antigrupp. OCH att man tycker att filmen borde dras in. Apoliva puttade ner reklamaren från hans höga reklamhäst. Han landade på ansiktet i konsumentgyttjan. Hilarious.

Men alla tjänar på cirkusen runt Apoliva. Även jag. Jag tillhör den lilla klick av bloggare som har begåvade läsare som skriver uttömmande kommentarer. Det större flertalet har ett kvalitativt innehåll och har knåpats ihop av tänkande människor. Det är jag tacksam för.

Skit samma om ni håller med mig eller inte.





Apoliva – för bra för svenska tittare.

4 08 2009

Alla har visst sett den. Apotekets Apolivafilm av Forsman & Bodenfors. Johan Renck har regisserat och modellen Adina Fohlin skrämmer skiten ur dig som tittar. I alla fall om du tillhör fårskocken på drygt 90 000 pers som gått med i FB-gruppen Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen. Det tutas både här och där om filmens lämplighet och huruvida den borde stoppas eller inte. Och frilansande tyckare anser att kampanjpengarna borde krävas tillbaka.

Vilken mardröm. Inte Apoteket, filmen eller ens modellen. Utan reaktionen.
Vill minnas att även jag reagerade när jag såg filmen första gången. Men inte med skräck. Visst, filmen är väl kanske inte det mest revolutionerande som någonsin skapats. Men väl något udda, smakfullt och imponerande fåordigt för att handla om hygienprodukter. Ovanligt bra och eoner ifrån tyskamerikanskt träck för längre ögonfransar och glansigare hår.
Men vad händer då? Jo, då kommer det en matsked tunt i byxan på nästan 100 000 fåntrattar som flyr till Facebook för att söka tröst och stötta varandra efter den traumatiska upplevelsen. Folk som nyss gnällde på den slentrianmässiga kosmetikreklamen och dess könsstereotypa formspråk.

Så, stolte svensk. Genom denna FB-grupp har du förverkat din rätt att klaga på hur reklam utformas och distribueras. Du har inte längre någon trovärdighet när reklam debatteras, om du någonsin haft det. Du bör härmed hålla dig till förtestad reklam, good clean family entertainment you can trust, som inte riskerar att skrämma dig och dina barn.
Uppriktigt sagt är jag besviken. Jag trodde att det var mer stake i folket. Att vi var av ett annat virke. Att vi var större.

Tack till Apoteket, Forsman & Bodenfors, Johan Renck som inte bara hade mod, utan även begåvning, att bryta mönstret. Produkterna säljer uppenbarligen bra. Synd att nöjda människor inte låter så mycket bara.