Har jag berättat att jag älskar er på länge?

24 07 2011

Detta är en sorts kärleksförklaring. Det har varit lite dåligt med sådana på sistone, det gäller både privat och socialmedialt. Så jag antar att det är hög tid. Och jag gör det lätt för mig. Jag börjar här.

Min bekantskapskrets består av ungefär 1000 personer, d v s folk man är lite tjenis med eller mer än så. Av dessa utgör familjen ungefär 3%. Privata, civila vänner i livet, kommer inte ens upp i 1%. De resterande, drygt 96 procenten är yrkesrelaterade på ett eller annat sätt. En enkel slutsats är att jag har få ”riktiga”, fysiska vänner. Jag borde nog betraktas som lite tragisk.
En gång i tiden hade jag faktiskt många vänner. Jag kunde säkert rada upp drygt 30 personer utan större problem. Men åren gick. Folk flyttade, skaffade sig familj och nya bekantskaper. Någon dog t o m. Man brukar kalla det att man ”växer ifrån varandra”. Jag själv var inte bättre. Jag gjorde allt det där utom just dog.

Jag är av naturen en sällskapssjuk människa. Säkert svårt att tro med tanke på hur tvär jag är och att jag bosatt mig halvvägs ute i skogen med inte en granne inom hundra meter. Flytten har jag dock aldrig ångrat. Jag lämnade inget och fick allt. Det hade inte nog inte varit möjligt att flytta mig tillbaks till en lägenhet idag. Det hade blivit messy. Men jag är lik förbannat fortfarande lika sällskapssjuk. Därför har socialmedia varit otroligt viktigt för mig. Visst. Jag jobbar fortfarande inne i stan och har lätt världens bästa besättning på byrån. De fungerar som en sorts förlängd familj och jag älskar dem alla. Men jag känner ingen direkt glädje av att åka in till själva stan. Jag saknar inte pulsen, trängseln och alla människorna. Jag trivs bra i min lilla borg på toppen av åsen. Här är jag kung och den som kommer hit utan audiens får prata med hundarna först.

Därför har socialmedia blivit helt ovärderligt för mig. För jag känner mig inte tragisk. Om man tar med mina socialt mediala vänner i beräkningen är plötsligt min vänkrets mer än fördubblad. Vän av antika värderingar kanske anser att denna krets inte utgörs av några -riktiga- vänner. För all del. Jag träffar dem sällan i köttet. Men tweetups händer med jämna mellanrum. Och jag konverserar med dem bra mycket oftare än mina köttsliga vänner och flera av dem känner jag t o m bättre än de många -riktiga- vänner jag en gång hade.

Visst kan man tycka att människor borde träffas oftare -IRL- och det kan jag inte argumentera emot. Men med heltidsjobb, ibland övertidsjobb, tre jyckar, ett hus med renoveringsbehov, svärföräldrar som snart köpt en ö, diverse hundaktiviteter, alltför sporadiska gymbesök och småbarn på armen plus inte minst en respektingivande sträcka in till stan (där vänskapskretsen kamperar) blir det inte så vansinnigt mycket tid över. Jag få helt enkelt inte ihop logistiken och träffar därför mina äldsta vänner ca två gånger per år, vid födelsedagar vanligen. Familjen träffar jag tack och lov i alla fall minst veckovis. Men mina socialmediala vänner träffar jag varje dag på nätet, ibland flera gånger. Och jävlar vad jag behöver det.

Att jag har en så stor del av min bekantskapskrets på nätet innebär att jag inte längre känner mig rädd för att lämna stan. Visst vore det tråkigt att inte se familjen lika ofta och de få gamla vänner man har kvar. Men den större delen av ens sociala vardag skulle man fortfarande hålla obruten kontakt med. Kanske t o m träffa oftare. Det är en trygghet om något. Jag kan faktiskt flytta till en liten ö långt bort i tjotahejti och ändå behålla vänkretsen relativt intakt. Det enda som krävs är en vettig mast och en hygglig basstation. Det om något är en trygghet.

Tolka nu inte detta som att jag föraktar mänskliga möten. Tvärt om. Jag applåderar dem alla. Men ibland är de helt enkelt inte möjliga, eller åtminstone svåra och blir därmed automatiskt sporadiska. Jag har heller inga invändningar mot att folk minskar sin socialmediala närvaro för den fysiska. Men för mig, med de få lediga timmar dygnet erbjuder, är jag direkt beroende av att hålla kontakt med folk digitalt. Så, mitt flöde. Tack.

Har jag förresten berättat att jag älskar er på länge?





Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.