Därför avföljde jag @socialdemokrat.

1 02 2009

Ibland blir politik extra löjeväckande. De sociala medierna kanske inte är den främsta arenan för de etablerade politiska partierna. Men man har så smått börjat nysta i garnet. Vissa är bättre än andra på att använda kanalerna och andra har inte förstått någonting alls. Carl Bildt har bloggat sedan urminnes tider. Hans medarbetare blir uppriktigt oroliga om han inte postar med jämna mellanrum. Han ligger i toppen av de svenska WordPressbloggarna. De flesta läsarna är säkert inte ens moderater.

sap

Utan att blanda in alltför mycket partipolitiska sympatier kan jag säga att jag är besviken på @socialdemokrats vistelse i Twitteretern. Skitnödigt, flåshurtigt och propagandiskt är målande ord för att beskriva hur partiet hittills lyckats föra sig under det nicket i mikrobloggvärlden. Detsamma gäller också signaturen @Msahlin. Fast där har diskussionsfokus även handlat om huruvida nämnd partiledare verkligen skriver sina postningar själv. Den frågan tycker jag är mindre intressant än innehållet i postningarna. Att en toppolitiker har talskrivare lär vara mer regel än undantag, även om jag till viss del håller med om att de sociala mediernas charm falnar en aning när man spökar. Att så inte är fallet bedyras naturligtvis intensivt. Vi får se.

Vad kan vi lära oss av detta då? Bland annat att de sociala medierna är inte nya standardkanaler som man kan behandla precis som alla de andra, gamla. Det krävs en annan kutym för att lyckas i den sociala sfären. Man kan inte bara ta sin propagandaapparat och koppla in den i det sociala PA:t. De tondöva attackerna mot blockmotståndaren som gör sig så bra i TV och på ledarsidan får motsatt effekt i de sociala medierna. Man framstår som osympatisk och opportunistisk. Sociala medier kan inte duperas på samma sätt som de traditionella. Detta måste både politiker och företagare lära sig.

I skrivande stund har @Msahlin och co intet fattat. Därför får @socialdemokrat skriva sin propaganda för någon annan.





Sossebloggen Kontaktmannen.

20 01 2009

Jaha. Då var man rökt igen. Hoppas inte mina huvudmän får nys om detta.
Internet är fantastiskt. Bl a kan den som är osäker på sin politiska hemvist med fördel gå in på Bloggparti.se och få svar. Fast jag misstänker att den som svajar bara kommer att bli mer osäker. Undertecknads politiska preferens ligger, som de flesta redan räknat ut, ganska långt till höger. Men. Inte enligt Bloggparti. Då ser det istället ut såhär:

bild-2

Ganska jämnt skägg med aningen övervikt åt sosse och folkpartist. Man får väl skatta sig lycklig att i alla fall kommuniststapel blev den kortaste. Andra som råkat riktigt illa ut i testet är min knallröde kollega Wibärs. Med de blå staplarna han visar upp bör han ta det försiktigt i Hjällbo. Även min duvblå väninna DVIJDVS har hamnat i skamvrån, till Deepeds stora förtjusning. Hon tog det så hårt att hon slutar blogga.

Jävla sossetest om ni frågar mig.





Svenska spel, konstig reklam.

14 08 2008

Ibland krockar det. I reklamen alltså. Den fullständigt logiska, och kanske ibland skitroliga, tanke som tänkts ut av en fart- och hemmablind hjärna går betraktaren förbi. Det som framstod som så smart faller platt eller ännu värre. Eller vad sägs om Svenska Spel och deras Spela lagom!-initiativ? 

JCDecauxtavlan på bilden har inget med artikeln att göra.

För Sverige är verkligen ett jättekonstigt land. Fråga bara någon som inte växt upp här. Och om man ska vara lite självkritisk finns det kanske fog för den uppfattningen. Allt som är allmänfarligt har reglerats genom statliga monopol och detta bestämdes av det förhärskande partiet för länge sedan. Utan att närmare snubbla över pillerburkar, buteljer och knastertorra TV-dokumentärer kan man konstatera att även spel hör till dessa slutna näringar, ja svenska spel alltså. Gemensamt för dessa är ofta att de dras med lite egendomlig reklam. Lite myndig, moraliserande men ändå samtidigt pratig och inställsam, feelgoodpropaganda liksom. Gör som du blir tillsagd, för då mår du bättre. Systembolaget har ett gediget track record av den här sortens kampanjer och i viss mån även Apoteket. Men på något sätt tycker jag att dessa bolag håller ihop säcken ganska bra.

Ett annat monopol som inte lyckas riktigt så bra med kontinuiteten är det statliga spelmonopolet. Bara att det råder monopol på spel är egendomligt. Om det är folkhälsan som värnas spelar inte direkt de svenska spelen i samma division som spriten och pillren. Det är min personliga åsikt och jag kan garantera att jag delar den med många. Därför kan jag inte tänka mig att spelmonopolet har speciellt många försvarare om vi jämför med de tidigare två nämnda.  

Att bedriva försäljningsmonopol av allmänfarliga konsumentprodukter är en konst i sig. Man ska sälja, men får absolut inte uppmana till köp eller ökad konsumtion. Systembolaget har sedan urminnes tider kört med parollen: ”Köp inte våra varor för guds skull. Men om du nödvändigtvis måste ha alkohol till varje pris är det bäst att köpa den av oss för då får vi in skattepengar till offren”. Apoteket är inte lika tydliga i sin marknadsapproach, men man är väl ungefär av uppfattningen: ”Det som inte passerar vår disk är antingen knark eller hokus pokus”. Svenska Spel kan däremot inte anklagas för att hålla någon speciell linje och detta märks tydligt på reklamen, att även nivån på kampanjerna är gambling. Stundtals lysande kommunikation. Stundtals längst ned i hinken tillsammans med spyorna och de utslagna tänderna. Kan bero på att man jobbar med ungefär 200 reklambyråer.   

Kampanjplåstret ”Spela lagom!” är en väldigt egendomlig detalj i Svenska Spelkampanjerna. Hela formatet pryds av ett innehåll och en utformning som bräker: ”Spela och vinn mycket, titta här vilken skitstor lott, glass” o s v. Men längst upp i vänstra hörnet sitter en flik som säger ”Spela lagom!”. Vänta nu, är det inte något som krockar här? Någonting har blivit fundamentalt fel, kommunikativt. Man går aldrig ut och trummar upp ett budskap för att sedan jämka ned det. Inte i två annonser och absolut inte inom ramen av samma annons. Inte ens om tanken är god och överbeskyddande. Kanske finns det en politisk förklaring.

Hyfsat nyss var man ute och flaxade i branschmedia om att Svenska Spels marknadsföringspengar skulle användas i avskräckande syfte, precis som i vilken klassisk Systembolagskampanj som helst. Det vore inte konstigt om så skedde, utan snarare förväntat inom den statliga politiska korrektheten. Men. Nu är det så att jag misstänker att det hände något annat. Jag har på känn att någon blev lite lös i magen när denne såg de fagra marknadsföringspengarna rinna mellan fingrarna till miserabla avskräckningsfilmer med prudentlig tonalitet. Denne någon (eller någon annan någon i den förstes närhet) kom då på den fullständigt briljanta idén att lägga in en liten varningstext precis så som man gör med alkoholreklam och tobaksförpackningar. Alltså en tag som gör att de politiska målen om måttfullhet kommuniceras, att varningen finns med någonstans om det skulle komma eld ifrån obekvämt håll, samtidigt som man kan bomba på stortavlorna med lika täta intervaller. Riskminimering alltså. 

Smart. Men kommunikation funkar inte så. Kör du med två budskap, dessutom motstridiga, blir folk förvirrade. Förvirrade människor kommer inte ihåg reklam. Bortglömd reklam gör inte sitt jobb.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.