Varumärkesmördare och fördomar.

26 07 2011

Vi har varit här förut. Fast den här gången är det lite speciellt. Till skillnad från t ex Radovan Karadžić och Mihailo Mihailovic har Anders Behring Breivik tagit varumärkespreferenserna till en ny nivå. Historiskt sett är fascination för schysta prylar inget ovanligt fenomen. Hitler gillade Mercedes och Kim Jong Il hymlar inte med sin fäbless för Henessey och Dunhill. Bret Easton Ellis fiktive psykdåre Patrick Bateman är kanske det bästa exemplet av alla. Hela hans värld består av varumärken.

Det som gör Anders Behring Breivik (ABB) extra utstuderad i sina varumärkespreferenser är inte att han använder en viss pistol, stövel eller bågfil på grund av deras egenskaper, och inte p g a att han är svag för det metafysiska värdet. Han utnyttjar varumärken för de signaler de sänder till omvärlden. Det ingår i hans mördarstrategi. Han namnger t o m Lacoste som lämpliga kläder att bära för att dessa minskar misstänksamhetsgraden och att omvärlden sänker garden. I sitt manifest skriver han att dyrare märkeskläder är att föredra framför billiga diton eftersom människor har en tendens att lättare acceptera folk i sådana. Radovan valde säkert Gant för att han tyckte att det passade en gubbe med smak och det skulle inte förvåna mig om Mihailo roffade åt sig första bästa hood han fick fatt i. Kanske för viss maskeringsmöjlighet eller för att det bara var lite kyligt den dagen. Det råkade stå ”Nike” på. ABB spelar i en helt egen liga på våra breddgrader.

Jag vet inte om det stämmer. Det är nog mycket don efter person. Det varierar hur lätt folk låter sig imponeras och duperas. Men förmodligen har han till stora delar rätt. En skum typ passerar troligen lättare genom nålsögat än en slafsigt klädd motsvarighet. Uppfattningen säger en hel del om gemene mans fördomar. Du lär knappast lura ett proffs som en livvakt eller någon från underrättelsetjänsten med en krokodil. De tittar på helt andra saker än klädsel, t ex kroppsspråk. Dessutom har de tillgång till allsköns register. Men de är heller inte målgruppen i fallet. Säkert har ABB kunnat röra sig relativt ostört när har rekognicerat miljöerna och inköpsställena för att kunna regissera sina vansinnesscener. Med största sannolikhet har få tagit notis om den propre svärmorsdrömmen med den sjuka blicken. En skabbig uteliggare hade knappast fått sätta foten innanför tröskeln förrän larmet gick. Klart att man litar på fina herrar.

Men för den som sitter på varumärket är detta fall är det inte lika kul. Och det blev inte roligare av att vårt branschorgan Resumé smaskade till med rubriken ”PR-mardröm för Lacoste”. Resumé brukar ofta lyckas med dumma rubbar, på gränsen till dampressen och detta är inget undantag. Tack och lov är Arnaud Leblin, kommunikationsdirektör på Lacoste en nykter man som gör precis det man ska göra i en situation som denna. Han vill inte kommentera saken med mer än att ”hans tankar går till de anhöriga till offren för terrordåden och till företagets team i Norge”. Han kunde förvisso utelämnat den sista bisatsen, men agerandet är helt korrekt.

Det är inte Lacostes fel att en massmördare valt deras kläder och rekommenderar dem till sina ”kolleger”. Lacoste har inte marknadsfört sig på något tveksamt vis och har förmodligen inte alls en lika ljusskygg historia som många andra varumärken, t ex Boss (som ekiperade Adolfs anhang). ABB nämnde Lacoste som exempel för att han vet att vi är små, fördomsfulla människor som gärna gör det lätt för oss. För att våra sensorer slumrar när en uppenbarligen störd golfsnubbe med ett fagert yttre passerar. Samma sensorer som skriker SJÄLVMORDSBOMBARE så fort vi ser ett huckle närma sig.

Möjligen kan man hålla med varumärkesexpert Niklas Olovzon om att Lacoste borde ligga lite lågt ett tag med reklamen. Men om de låter saken bedarra några månader kommer få att göra den osökta kopplingen. jag tror knappast att gemene man kommer att associera krokodilen med massmord framöver. Blåhåriga käringar köper ju fortfarande Burberry trots huligankopplingen. Resumé borde däremot skämmas för sin rubrik. Och det gäller även dig som tror att trovärdigheterna sitter i kläderna. För varumärken i stort funkar den gamla vanliga regeln: Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Och det gäller i högsta grad även i detta fall.

Kanske kunde det komma någon positivt ur denna förskräckliga historia. Det låter som en utopi, men möjligen är detta ett litet steg mot att inte döma hunden efter håren.

Annonser




Eniro Ferrari, en dråplig kille.

10 06 2010

Känner du till uttrycket poetisk rättvisa? Det betyder ungefär att dina gärningar förr eller senare kommer tillbaka och biter dig i röven. I Eniros fall måste akilleshälen utgöras av de slicka säljarna. Det är de som kränger på dig en ointressant skitannons, i en ointressant skitkatalog som du inte vill ha. En otidsenlig produkt som tydligen måste säljas med katalogskojarmetoder. Och för att motivera dessa cowboys behövs en ordentlig morot.  Därför leasade någon smartskalle en Ferrari F430. Sånt går hem i kalsipperna på grabbarna grus.


Bilden är ett montage. Tro inget annat. Stekare och dekaler rimmar inget vidare.

Som man, föredömligt återgivet av Honken i Resumé (tyvärr låst), kan läsa så har sportbilsdrömmen gått i stå. Fittmagneten som skulle föra fram månadens annonskrängare hos Eniro står och samlar damm i ett garage någonstans. Bilens dubbelt dubbelpipiga avträde var tydligen helt oförenligt med Eniros miljöprofil. Hur länge Leasingkontraktet löper vågar få spekulera i, men initierade källor hävdar att månadskostnaden rundar på sisådär 40 papp. Man undrar om en historia som denna verkligen kan vara sann.

Tanken var säkert god från början. Nu skulle telefonåsnorna minsann få något i horisonten att jaga. Men jag undrar hur många huvuden som var inblandade i denna soppa. Hoppas verkligen inte att det var VD:n Jesper Kärrbrinks.
I vilket fall borde man vetat bättre. Visst ser det råttigt ut om det stora miljösamvetets säljare åker miljövidrig autostradasläde, men jag hävdar att den skillnaden är marginell om man jämför med hur tjänstebilsvalet skulle tas emot av den uppenbarligen stora klick koleriska företagare som Enirosäljarna blåst. ”Jag fick betala 2.500 spänn plus moms för en radannons jag ej beställt i en katalog ingen läser och där åker stekaren som sålde den”.

Ducka i sätet. Här kommer en obeställd gatsten.

*** Uppdatering *** Eniro byter räsern mot Segways





Jessica borde uttala sig, inte Viggo.

6 03 2010

Reklambranschen arbetar med att synliggöra kunderna. Det ligger i affärsidén. Tyvärr är man sällan lika duktig på att marknadsföra sig själv, utan snarare motsatsen. Att verka utan att synas verkar vara ett populärt mantra och de byråer som prioriterar pressbearbetningen ses snarare som posörer än duktiga egenmarknadsförare. Med tanke på hur många doldisar som finns därute behöver vi verkligen hjälp.

Om du brukar läsa dessa sura rader vet du att jag saknar en gallionsfigur, språkrör, talesperson, företrädare eller whatever. Istället har Viggo Cavling, reklamtidningen Resumés chefredaktör, gått och blivit vår röst. Det är säkert inget fel på Viggo och jobbet som chefredaktör för reklambranschens skvallrigaste veckotidning sköter han med bravur. Karln är t o m trevlig i intervjuer när han är på bra humör. Men ska verkligen en branschjournalist föra reklambranschens talan? Ska den som är tillsatt för att granska (nåja) en viss bransch även ta strid  för den mot meningsmotståndarna? Är inte något fundamentalt fel här?

Det var många retoriska frågor och förklaringen till det representativa tomrummet är säkert att vår bransch är ointressant. Ointressant för folk i allmänhet och journalister i synnerhet, dessa samhällets trötta stöttepelare som aldrig orkar ta sig mer än ett kvarter för att hitta lämplig källa. Kommunikationsbranschen (vilket jävla namn) måste skaffa sig bättre inflytande. Den måste värderas högre och ta en mer aktiv roll för att inte sitta på bänken när opiniondrevet går och alla nej-till-reklamare får stå oemotsagda. Då kan inte en spelevink svara på frågorna.

Hur löser vi då problemet? Det är enklare än vad man kan tro. Det finns redan en person som kan föra den expanderade reklambranschens talan: Sveriges Kommunikationsbyråers nytillträdda VD, Jessica Bjurström. Hon, om någon, borde väl vara mer lämpad att uttala sig i kommunikationsfrågor?

Så om du är murvel och har något reklam- eller kommunikationsrelaterat i röret, snälla slå Jessica en signal istället.





SM i kvällspresskvasi.

23 02 2010

I Resumé kan man läsa en fantastisk artikel om att det pågår ett sorts ordkrig mellan snaskpressens giganter. De slåss visst om vem som är störst, bäst och vackrast. Artikeln är förresten skriven av Resumés egen lilla skvallertant. Detta får mig osökt att tänka på att vi stackars galärträlar inom reklambranschen ofta får klä skott för journalistkårens kolera. Hur vi komprometterar våra kunder, förmedlar usel smak, dito kvinnosyn och bringar ondska över en redan genomrutten marknad.


Snaskpressens två tuffingar i bitter kamp om vem som är minst patetisk.

Så kära murvlar. Hur vore det om ni tvättade er egen familjebyk? Innan ni överhuvud taget uttalar er om någon annan bransch kan ni ju tänka på hur chefredaktörerna för landets största tramstidningar poserar för kameran i en kraftmätning som knappt verkar engagera dem själva ens. Det värsta är att deras så kallade kamp riktar sig till mig. Det är tanken att jag som annonsköpare ska bli intresserad av deras envig och girigt sluka deras superlativ. Det gör jag inte. Jag blir bara mer övertygad om att kvällspress går bort.

Satan vad jag skulle skämmas om jag murvlade för någon av de där två.





Hög tid att sluta leka reklam.

9 12 2009

Japp. Då var det ridå. Björn Rietz kliver av efter ungefär 10 månader vid rodret. En direkt förlust för förbundet att man inte kunde hålla sin VD längre än så. Och dessutom en generalförlust för den yra styrelseordföranden som satte hans omdiskuterade lön. Vi kan kalla henne Pyttan. Som numera gått och blivit generalkucku på Vattenfall. Skönt att skattebetalarna tar över kontot.


Bild: Från början Resumé.

Jag vill bara klargöra en sak. Någonstans kände jag att hela Saltsjöbadshistorien luktade fisk, men det handlade aldrig om att Björn tjänade 120 papp i månaden. Visst, det är en nog så tilltagen VD-lön för ett förbund som knäar i konjunkturen. Så långt allt socialdemokratiskt korrekt, men det stora problemet är troligen att medlemmarna förväntar sig att en branschförbunds-VD gör LITE mer för de pengarna.

En gång i tiden var jag ganska irriterad på Anna Serner när hon satt som VD för Reklamförbundet. Tyckte mest att hon gjorde onyanserade brandkårsutryckningar när hennes medlemmar hamnat i kläm. Det fanns ingen debattläggning direkt. Och det är väl exakt vad man kan förvänta sig av en jurist? Ganska logiskt. Jurister har väldigt lite gemensamt med kamphundar. Hans Sydow tycker jag var utåtriktad. Det känns som att han faktiskt försökte missionera inom ramen för det som var möjligt, en styrelseordförande med visioner, precis vad som efterfrågas av den haltande panelen hos Dagens Media. Men även han kunde slängt mer käft.

Pia Grahn Brikell är på sätt och vis min personliga favorit. En duktig branschjournalist som i mitt tycke faktiskt gjorde sitt yttersta för att exportera vårt know how till den mindre bemedlade delen av världen. Alltid lätt att få tag på, alltid lätt att ha att göra med. Alltid initierad och intresserad. Sen kanske inte satsningen på utlandsmarknaden gick som tänkt. Men skit i det ett bra försök var det i alla fall. Även om stridslusten ibland saknades…

Vad jag däremot saknar är en VD, eller fan styrelseordförande för den delen, som tar plats i den offentliga debatten. En ledare som alltid har medlemmarnas business på agendan. En ledare som alltid sätter reklamen som samhällsstöttande faktor i det första rummet och ALLTID belyser reklamens fördelar och på barrikaden sablar ner horderna av nej-till-reklamare i form av journalister, politiker, företagsledare, vanliga jävla kommunister och förvirrat standardpack. Finns det någon jävla person som kan axla den manteln, så h*n väl värd 120 papp i månaden.

Så till skillnad från de högt betrodda svarandena i Dagens Medias minienkät tycker jag inte att en stillsam visionär vid rodret är lösningen. Vi behöver en flåbuse, en pugilist. Någon som kan få vår yrvakna köparkår att inse att vi säljer deras produkter, att vi förbättrar deras affärer. Att vi gör säljjobbet de själva inte fattar och att vi kan göra en avgörande betydelse. Vi sysslar fan inte med konst. Vi jobbar med sälj, inte onani.

Men nu ska vi väl försöka vara lite konstruktiva och inte bara klaga på folk som satt, utan även framföra förslag på sådana som kunde ratta skutan bättre.
Dick Malmlund, Svensk Handels säkerhetschef, är ett ypperligt exempel på vad Sveriges Kommunikationsbyråer skulle behöva. Så fort något bara lite besläktat med en detaljhandelssäkerhetstsfråga krusas, är Malmlund där i rutan och kommenterar. Och får fram sitt budskap. Han verkar alltid vara tillgänglig och får ofta uttala sig i frågor som ligger LÅNGT utanför hans kärnområde. Tänk om han kunde snacka reklam istället. HAN är värd 120 papp i månaden.

Dick Malmlund. Vad tjänar du nu? Intresserad av ett nytt jobb?





Jag drar min lans för Brindfors.

22 11 2009

Lowe Brindfors och Milda har byggt ett pepparkakshus kan man läsa i Resumé. Det står på Stockholms Central. Syftet lär vara, med lite tolkningsföreträde (eftersom artikeln i vanlig ordning lämnar allt att önska), att pepparkakor hör julen till och den som bakar behöver margarin. Pepparkakshuset är dessutom landets största och sår placerat på samma lands mest trafikerade plats. Därtill kommer det lite folkkära kändisar som publikdragare lagom till invigningen.


Sehr schön Inga. Ein Pfefferkuchen bitte. Bild: Resumé. Bättre bild hos Jonas.

Men enligt den samlade antiintelligentian är det tydligen inte bra nog. Trött och svagt är det samlade betyget från merparten i den ljusskygga skaran. Margarin är inte mat och kampanjen lär inte ta Brindfors till toppen igen. Jag förstår inte vad som är problemet.
Om jag förstått saken rätt ligger det till såhär: Man har låtit uppföra en sorts stortavla i ett material som går att äta och som mer än annat hör julen till. Man har byggt ett fullskaligt hus som ser ut som något som kommer att finnas i varenda svenskt hem inom några veckor och som helt eller delvis kräver att uppdragsgivarens produkter är inblandade. Stortavlan (huset, för dig som är lite trög) har man ställt på en plats där ungefär 250 000 pers passerar dagligen, konsumenter och opinionsbildare av alla olika slag.

Man har skapat något så nära Disney det går att komma i vår lilla avkrok i världen. Eller kanske Karl-Bertil Johnsson. Ett monument romantiserad julstämning. Sånt som folk behöver i kristider med svackande konjunktur och vikande nationellt självförtroende.
Tror du att någon plåta huset och kanske skriva en rad? Tror du att någon kommer att prata med sina vänner om vad de såg? Tror du att pepparkakshuset kommer att fastna bättre i medvetandet än den där annonsen du såg i tidningen på sidan tre i morse?

Det tror jag också. Synd bara att inte begåvningsreserven håller med.





Fånigt värre med Mekonomen-Karin.

27 08 2009

Du har sett henne. Gött präktiga Mekonomen-Karin som på sitt frikyrkligt självklara sätt förför den dumma kunden med sitt smek i telefonluren, för att slutligen landa med en kladdig liten hand på plånboken. Hon som trippar genom de överstylade, polerade verkstadslokalerna och på vägen passeras en massa kända varumärken ingen hört talas om. Inte mycket att yra om egentligen. Det är action marketing i filmformat och precis lika uselt som när flera av konkurrenterna tutar i luren.


Riktigt löjligt blir det däremot när Resumé flaggar upp kampanjen som ett lyckat säljcase. Uppenbarligen har Mekonomens omsättning ökat med 17 procent, vilken egentligen inte säger någonting om hur duktig man varit på marknadsföring i förhållande till vad det har kostat. Mekonomen är dessutom en ganska färsk aktör på marknaden och torde därför ha ganska lätt att öka jämfört med Bilia som har 80 år på nacken. Föga förvånande väljer Resumé den antika vinkeln: Älskad av konsumenterna, hatad av reklamarna. Även allas vår Ulrika Good citeras från en tweet i artikeln. Tack och lov finns det några nyktra tankar bland kommentarerna.

Men, bäste Rydergren. Du glömde att nämna en sak: Förhållandet mellan försäljning och grovt kommunikativt våld. Det betyder helt enkelt att den som gör mycket reklam får mycket försäljning. Oavsett hur usel reklamen är. Knepet är att på sista raden få ut så MYCKET pengar som möjligt för så LITE pengar som möjligt. Och där betvivlar jag att Mekonomen är så värst duktiga.

Mer av varan här.